Nu tänkte jag citera Andrea Bocelli med Time to Say Goodbye, tills jag kom på mig själv med att inse att allt som har ett slut har en ny början. Så när Göteborgsbryggeriet Dugges meddelade att den andra utgåvan av den ekfatslagrade Imperial Stouten Perfect Idjit! också var den sista så var inte alltför sorgligt. Idjit! har varit en av bryggeriets mest kända öl och har alltid ansetts och rankats högt på olika ölsidor och den fatlagrade versionen har inte alltför sällan rankats som en av de bästa i stilen. Exempelvis ligger den inte alltför långt utanför ölbetygsidan RateBeers topp-50 lista.

När vi var ute på bryggeriet i samband med att Omnipollo bryggde sitt samarbete med Tired Hands där så fick vi chansen att prova på lite barley wine som de också har lagrat på flera olika fat, väldigt lovande. Likaså har man satsat mycket på sin serie med lättdruckna Berliner Weisses. Med andra ord känns det verkligen som att de har lyckats att återhämta sig från tiden med infektioner och att komma iordning med det nya bryggeriet. På All in Beer Fest hade de också en av de godaste ölen, Jasmine Dragon Pearl Sour – en Berliner Weisse med grönt te, galet men ack så gott!

Så framtiden är lovande när vi nu provar på den 11,2% starka Perfect Idjit!. Ölet släpptes för någon vecka sedan på Systembolaget men det finns än idag kvar flaskor i vissa butiker runtom i landet. Så prova att gå till din lokala butik och se om de kan beställa hem en eller se på Systembevakningsagenten.se var de finns nära just dig.

Dugges Perfect Idjit! 2014

Utseende: Brunsvart vätska som varsamt upphälld inte får en för hög skumkrona.
Doft: Bränt choklad, creme brulée och aska med variation på tobak och mörka gamla trästolar. Samtidigt härligt fruktiga toner av torkade bär och plommon.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Härligt med en rejäl Imperial Stout som verkligen fyller ut och svänger om i munnen. En första rejäl klunk ger angenäma toner av mörk choklad och en härligt, lite matt smak av bränt, mörkt trä och vaniljfrön. Alkoholen ger sig till känna med en svagt värmande känsla i eftersmaken, så de nästkommande sipparna får bli just det, mindre sippar. Jag har svårt att inte servera den här typen av öl någon grad för kallt för att låta den som dricker själv känna hur den öppnar upp sig ju varmare den blir. Mysiga toner av tobak och kraftiga brittiska chokladdesserter, och perfekt lagom till en småkylig februarikväll.

Betyg? – Bättre. Det jag gillar med Idjit! och än mer med Perfect Idjit! är att den är fylld med smak, maffig och ändå lyckas vara så balanserad. Den är inte för tjock, kletig eller tung men inte heller för matt, tunn och flyktig i smakerna. Gillar man Idjit! som måttstock för bra svenska mörka öl så är det här samma öl men med större variation och smakkomplexitet. Du kommer att vara saknad kära vän!

Plötsligt sitter vi där, i baren på bryggpuben till ett av USA’s största och mest kända bryggerier. Vi sitter och dricker öl  med mannen bakom det hela, Rob Tod från Allagash Brewing Company i Portland Maine. Att vi hamnade på bryggeriet var inte så mycket av en slump, det har sedan det stod klart att MankerBeer skulle ta en roadtrip på USA’s norra östkust varit ett måste. Bryggeriet var med och startade den stora boomen för amerikansk craft beer och det vi kunnat prova genom åren har alltid hållit en väldigt hög kvalitet. Men att vi satt och drack öl med Rob får ändå vara en historia i sig självt.

I maj i fjol mötte jag Rob för första gången, då på Cantillon på deras Quintessence-fest. Då hade Allagash tillsammans med Cantillon och välkända Russian River gjort en öl ihop och nu skulle det firas och ölet ha premiär. Då blev det mest ett par foton och en handskakning. Halvåret senare kom jag i kontakt med Mike som sköter de större bryggeriturerna på bryggeriet. Väl på flyget på väg till Boston för vidare tur norrut sitter ena tredjedelen av vårat reseentourage på ett annat flyg. På samma flyg sitter en man och fipplar på sin dator innan han ursäktar sig för att kunna besöka herrarnas. När de ska mötas för att han ska kunna sätta sig igen så råkar vår kompanjon få sin på grannens skjorta “Allagash Brewing Company” – “we are on our way there, you work there?” blev frågan. “Yes, I am the owner, Rob Tod, nice to meet you”.

Själva bryggeriet ligger lite lustigt till, några kilometer in från kusten, söder om en golfbana och som gatan den ligger på hintar om, Industrial Way, mitt i ett mindre industriområde. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, de flesta “stora” craft beer bryggerierna i USA är fortfarande inte så makalöst stora. Allagash som ändå har varit med sedan 1995 då Rob Todd såg ett glapp i den anammande ölkulturen i USA. Många amerikaner hade varit Europa och provat mer klassiska stilar som man nu förde med sig hem till USA, men få hade ställt siktet på de belgiska ölstilarna. Därför var det inte så konstigt att bryggeriets första öl, White, en klassisk witbier idag är deras mest kända. Ölet står faktiskt för cirka 80% av produktionen och är liksom bryggeriets 5 andra året-runt-öl vad bryggeriet är mest kända för, åtminstone lokalt.

Om man då startade med ett litet mikrobryggarkit (faktiskt detsamma som svenska CAP har som provbryggeri) så har man idag tagit de första stegen för framtiden. Sedan förra året har man ökat produktionen med ungefär 50% och med det nyinstallerade andra bryggverket kan man idag brygga dygnet runt. Man har också investerat 4 miljoner dollar i en utbyggnad som innebär ökade möjligheter för packettering, men också fler jästankar. Bitar av dessa ser ni på bilden här bredvid. Tankarna kan enkelt kontrolleras “underifrån” men på ovansidan så sticker de rakt upp i det fria. Rätt maffigt och för tankarna till gamla filmer om underjordiska missilramper under Kalla Kriget.

För oss ölfantaster är Allagash kanske mer känt för sina häftiga suröl så Mike tog oss med genom bryggeriet som är förvånansvärt kompakt för att vara så stort för att sluta upp utanför bryggeriet. Där på en lerig sluttning ned mot ingenting fick vi ta en kortare tur till ett litet bakhus. Här finns bakgrunden till den respekt Rob och bryggeriet har – deras koolship. Det börjar bli fler amerikanska bryggerier som har anammat den här bryggtekniken som går ut på att man pumpar ut den varma vörten som får kylas ned samtidigt som den utsätts för den lokala floran. Antingen genom mer kontrollerade miljöer eller som här i ett litet uthus med öppna fönster där man låter den lokala bakteriekulturen sätta sig på vörten. Av den anledningen försöker man också hålla rengöringen av själva huset till ett minimum. De första att ta till sig öppen jäsning i USA var faktiskt Anchor, men de använda inte kylskepp som ovan, utan där var Allagash först. Idag används dessa av bryggerier som  Jester King,  Crooked Stave, New Glarus, Anchorage Brewing Company, och Logsdon Farmhouse Ales LLC med flera.

För att vi skulle få än mer motion efter en veckas öldrickande skulle vi också få se själva hjärtat av bryggeriet, fatrummet. Ser man förbi bryggeriets återkommande öl är det de fatlagrade specialölen som många anser är vad som gör bryggeriet unikt i USA. Inte bara har och använder de sitt kylskepp likt den belgiska traditionen utan de satsar på att få tag på de bästa faten och göra både olika blends av öl liksom återkommande lanseringar. Just det belgiska är lite känsligt och hela diskussionen om lambic vs American Sour har spårat ur lite under förra året. Men både Russian River och Allagash står fast vid att de gör amerikansk suröl inspirerad av de belgiska traditionerna. Även om den enda skillnaden mellan hur Cantillon och Allagash brygger sina öl är ursprunget (görs inte i Pajottenland) så vägrar man kalla dem lambic.

Det som skiljde sig från andra fatrum vi har sett är inte bara de stora trätankarna man lagrar sin suröl på, foeders, utan att de även hade fat med genomskinliga sidor. Riktigt häftigt att kunna kika in och se hur jästen satt sig och bakterierna frodades. Det var svårt att göra annat än att törstigt gå runt och dräggla över faten med innehåll man annars bara kan drömma att få prova så, till exempel den nya blenden av samarbetet med Cantillon och Russian River, en öl som beräknas tidigast beräknas vara klar nu till våren. Många av faten kommer aldrig att få se något utav ölvärlden utan Mike är noga med att påpeka att ölen också måste bli bra, många experiment ligger på lagring och inte alla blir lika lyckade. Andra öl används till att blenda ut öl som behöver hjälp på vägen.

Ölen då? Först fick vi möjligheten att prova de anställdas egen öl, House Beer som bara säljs på bryggeriet. En lätt Belgian Ale på 4,5% som är tänkt att vara just vad den heter, en lättdrucken ale som de anställda kan plocka på sig efter jobbet. Läskande och lagom kryddig med ett balanserat bett. Då var istället Avancé en riktigt fin upplevelse. Nu pratar vi fatlagrad, lätt syrlig Belgian Strong Ale som fått ligga ihop med jordgubbar. Stram syrlighet med jordgubbskorn och helt utan den syltiga, ofta artificiella smaken jordgubbsöl annars kan få. En liknande härlig syra hade även Farm to Face som vid tillfället ännu inte hade släppts. Här har man öst i persikor innan ölet har lagrats i 10 månader och om det märks. Fin mustighet med avvägd men tydlig syra och en riktigt fin smak av persikor. För att ta ner fruktigheten lite fick vi också åter dricka FV 13 som fått sitt namn från foeder nummer 13, en trätunna ölet har spenderat hela 4 år i. Rustik träkaraktär med vinäger, syra och tydlig smak av sura äpplen och citrusfrukter. Inte alls lika ren och läskande som de fruktiga surölen, men ett bra exempel på hur de vill hålla sig till det belgiska mer än de något mer vågade och moderniserade amerikanska surölen.

Om surölen var fantastiska så var även bryggeriets vanliga serie öl mer än drickbara. White kanske saknar samma djup som många belgiska witbiers, men det är en perfekt törstsläckare. Deras Saison är brygd med mörkt candisocker och har humlats med Tettnang, Bravo och Cascade vilket kanske gör den lite mer moderniserad. Samtidigt är den inte lika “out there” som många andra amerikanska saisons, man vill göra sin tolkning av stilen men ändå på ett sätt som kan vara respekterat av belgarna. Även om de själva kanske inte vill kalla den för en IPA så är Hugh Malone en upphumlad stark belgisk ale. Stora mängder Warrior och Simcoehumle ger den både beska och en betydligt örtigare och rivigare smak än en vanlig belgisk ale. Ölet har en frisk smak av kåda, citrus och tallbar mot en karamellig sötma och toner av persika.

Men så hamnade vi plötsligt där med Rob som över ett glas White ger ännu ett uppskattat exempel på den passionen och drivkraften som finns inom amerikansk craft beer. Allt handlar inte bara om att tjäna pengar, att växa eller att förändra världen utan för många är det att göra vad de älskar, med folk de genuint uppskattar och att samtidigt ha riktigt kul. De är samma typ av personer som vi alla är. De började bara brygga öl och råkade göra sig ett namn. Med deras expansioner skulle de ha möjlighet att börja exportera till bland annat Sverige men samtidigt vill man se till att kunna försörja hemmarknaderna, men vi får se framöver – för med lite tur kanske vi kan få dricka Allagash även i Sverige. Vi hoppas.

När man pratar om begreppet “Belgo-IPA” blir man lite konfunderad om man är stiltokig som vi ölfantaster har lasten att kunna vara. Det går emot ganska mycket att kalla en öl för Belgo-IPA, samtidigt som vi i dessa moderna tider har ett behov av att skapa nya stilar för allt möjligt. Jag har svårt att tro att någon på 70-talet trodde det skulle komma en ölstil som heter Oak Aged Imperial Stout with Berries, nu är det ingen stil men ni fattar poängen.

Men när man nu pratar Belgo-IPA så är vad man menar oftast en Belgisk Ale som humlats mer än vad traditionen bjuder. Samtidigt är det inte en India Pale Ale då den håller sig mer åt de klassiska ljusa belgiska alen, den lägger sig lite mittemellan. Därför fungerar ändå begreppet Belgo-IPA för att samla medvetet mer upphumlade ljusa belgiska ales. Annars riskerar man att ha dem i samma grupp som vanliga ljusa belgiska ales utan direkt humlekryddning.

För vår egen del, när vi pratar om den här typen av öl så håller vi De Ranke XX Bitter som måttstock. Märkligt kanske vissa av er tycker, då det inte ens är en fullvärdig IPA. Nej det är en Belgian Ale, men för oss är det ändå definitionen av en ren och smakrik Belgo-IPA. Denna dryck som har passerat vara strupar mången gång, har en balans som bara enhörningar på 1700-talet hade. Ett perfekt möte mellan jäst och humle. När vi är ute och svänger på stan och XX Bitter finns på fat, då är valet enkelt! Vi väljer XX Bitter före de flesta andra ölen. Den är så balanserad att man kan dricka den om och om igen. Även om den är lite väl stark för att vara en session öl så har den balans i allt vilket gör att man bara vill ta en klunk till.

Om man går in lite djupare på vad som gör XX Bitter så perfekt, känns det smart att börja från början. Tittar man på färgen ser man att den är ljus och skummet fluffigt, så som skummet bör vara i en belgisk öl. Vi Surisar älskar trots allt ljusa humliga öl, vi kan finna att den karamelliga smaken som finns i vissa ipor hämmar ölet (vi är knäppa vi vet). Går man sedan vidare till aromen finner vi där blommiga härliga toner som möter den belgiska jästen i en fantastisk symfoni. Nu kanske det viktigaste av allt; smaken. En klunk och du hamnar i 7:e himlen. Ölet är så rent och så vackert. Du tar en klunk och vätskan åker sakta ner i halsen och ditt väsen fylls av kärlek och behag. Bitterheten är så lagom balanserad att du känner alla de där smakerna som finns i en Belgisk Blond Ale samtidigt som den är perfekt torr och bitter att du alltid vill ta en klunk till.

De välkända belgoölsfantasterna Danko och Skrubbe håller som välbekant Westmalle Tripel som väldens bästa öl. På grund av att de alltid kan dricka den och den alltid är lika bra. XX Bitter är vårt val av samma typ öl, den har sina nackdelar med att den kan bli gammal och tappa i humlen. Samtidigt är inte humle, jämfört med en IPA det viktigaste, så dess livslängd är betydligt bättre. Hur som helst så håller vi den högst (visst är det sjukt att det inte är en suröl)!

Bra alternativ som finns på hyllan i vissa eller de flesta bolag är Nils Oscar Belgo Pale Ale som ett svensk alternativ på en belgisk stil. Men vi har hört att det kommer mera från andra bryggerier i sverige. Hommelbier Nieuwe Oogst Limited Edition är ett fantasiskt alternativ till XX Bitter som också går att finna inom monopolets gränser.

“Unique steam fermentation brings out this distinctive and aromatic beer, with its dark gold sheen and tantalising notes of citrus to whisk you away to a relaxed Californian lifestyle”. Så beskriver Mikkel Laust Broe, bryggmästare på Carlsberg i Danmark sin Brewmasters Selectrion, California Steam Beer. I serien ingår idag tre olika öl, en India Pale Ale, en Red Ale och så den här. Det som är lite kul med ölen är att man i Danmark är så avdramatiserad över alkohol, på ont och gott. Så mitt första intryck av ölet kom när jag drack deras IPA efter att Kristopher här på MankerBeer köpte med sig ett flerpack från 7 Eleven på väg hem från Köpenhamn.

Om IPAn var drickbar, men ingen större sensation som jag som ändå uppskattar god öl skulle köpa igen så är deras California Steam Beer rätt spännande. En ölstil som till skillnad från IPAn inte känns like gjord och som liksom en vanlig Lager, Bitter eller Brown Ale är utmärkt som vardagsöl. Man kan om man vill, välja att se detta som ett första fösök till en förändring liksom Falcon Raw eller Åbros satsning på hembryggar-SM.

Eller som de som sett den här utvecklinge förr, de i USA säger – de ser ett hot, både mot deras marknadsandelar men också vad gäller att missa en potentiell marknad. Craft beer finns för att stanna, så du kan inte bekämpa det med mer makrolager. Då återstår bara att flytta fighten till craft beers egen planhalva.

Problemet är att de som faktiskt har ett uns av intresse, och framförallt smaklökar snabbt genomskådar det. Ölen måste ju faktiskt smaka gott också. Det räcker inte längre med att det står “IPA” på en burk/flaska för att den ska sälja. Visst kanske man provar på en burk eller två, liksom jag gjorde av ren nyfikenhet. Men kommer man att köpa den om och om igen istället för de om än någon krona dyrare, men desto mer smakrika ölen? Tveksamt. Jag både tror och hoppas det i alla fall.

Det jag däremot tror att vi kan få se är en utveckling där vi får ett mellansegment mellan makro och mikro där den här typen av öl kommer att lägga sig. Något som snarare kan gynna craft beer. Är du trött på din vanliga Carlsberg och ser deras IPA, ja då vågar du prova det. Tycker du mer om den, ja då köper du den igen. Till slut har du fått upp ett intresse för något som är godare än någonting annat och då ökar chansen att du kanske provar på en öl från Amager, Mikkeller, Omnipollo eller Dugges.

Såhär kanske det inte kommer att vara för alla, men det var så jag började min egen ölresa och idag är jag fast. Många med mig har säkert gått en liknande väg där man gått från en viss typ av dryck, av en slump börjat gilla något som var “godare” och sedan har det bara fortsatt.

Men nu återstår frågan..? Hur var ölet?

Carlsberg California Steam Beer

Utseende: En klar, ljust kopparskimmrande vätska med ett skum som, ja försvann direkt.
Doft: Aningen söt framtoning med karamell viss fräshör och “godiskaramellig” fruktighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Glatt överraskad av att smaken som jag först känner är lite åt Anchors Steam Beer, den lite söta karamellen och fruktigheten. Sedan händer inte mycket förutom att det dyker upp lite vört och strå. Lite för ren och tydlig humlighet och jag väntar bara på när eftersmaken skall ropa “massproducerad wannabe”.

Betyg? – Ok. Tyvärr är det också den som kommer fram och även fast du får lite skön fruktkaramellsås så fade’ar smakerna ut på tok för fort. Det är inte dåligt, inte alls. Men smakerna är på tok för flyktiga vilket jag tycker vittnar om fusk i själva processen och/eller med ingredienserna men i slutändan smakar allt bara Carlsberg. Synd.

I gårdagens besök i Prag höll vi främst till i de norra delarna av centrala Prag, gamla stan. Jag tippsade lite kort om en promenad upp till det gamla klostret och slottsområdet och är ni sugna på lite ölkultur så finns det även lite bra att hitta runtomkring. Ni kan antingen ta er runt med taxi, promenera eller leta upp ett kommunalt färdsätt. Låt Google Maps eller en vänlig tjeck leda er rätt.

Om vi börjar längst ifrån området så finner ni det gamla klosterbryggeriet, Strahov Monastic Brewery eller på tjeckiska Klasterni Pivovar Strahov. Du hittar allt från India Pale Ales till mer klassiska ölstilar. Lite närmre finner ni U Cerného Vola, ett av stans äldsta tillhåll för öl. Till största delen är det tjecker som går dit så förvänta er ingen flytande engelska, eller för den delen god service. De är lite småkända för rätt butter personal, eller om det bara är ett lite tjeckiskt att vara så. Jag tyckte att rätt många bartenders kunde vara lite slöa och buttra, utan att för den delen vara otrevliga eller arroganta.

Prag är en stad som älskar museer och när jag säger älskar menar jag på ett maniskt sätt. De har musser överallt, över allt. Dessutom för allt mellan himmel och jord, så bli inte överraskad om ni ser ett museum över muséer. Hur som. En bit ifrån ovan ställen hittar ni KGB museet vilket kan vara ett kul besök om man ändå är i området.

Väl tillbaka i centrala prag då. Jag rekommenderar en middag på The Alcron, en av stadens två krogar med en stjärna i Guide Michelin. Helt underbar mat, bra dryckersval och uppmärksam service, för vad som ändå får anses vara en bråkdel av vad motsvarande mat kostar på andra ställen i världen.

Stället ligger en kort promenad ifrån den stora shoppinggatan, Václavské nám?stí som leder upp till stadsmuseet. I närheten finner du också brygguben Ferdinanda som dessutom skall ha rätt bra mat. Om du inte besökte Prague Beer Museums andra ställe så är det förbi museet och en bit söderut. Just bredvid hittar du Bruxx som skall ha både ett bra utbud av öl (även mycket icke-tjeckiskt) och bra drinkar. Två kvarter vidare söderut hittar du även Zluta Pumpa, vilket är ett ställe som är kul att dricka öl på enbart för namnet.

Orkar du inte gå så långt söderut innan er middag (som ni såklart har bokat bord i förväg till) så kan ni också besöka Nota Bene. Namnet till trots är det en rätt väldesignad restaurang med riktigt bra utbud av tjeckiskt öl. Mer eller mindre dörr i dörr, men några våningar ner i vad som liknar en källarbastu hittar man Beerpoint. Riktigt snygg liten lokal med ett bra utbud av tjeckisk öl, lätt snyggaste baren i stan, bastukänslan till trots.

Västerut hittar ni sedan Pivovarský dum, bryggeripuben som på något sätt hör till Pivovarský Klub som ligger en bit österut från Prague Beer Museum i gamla stan. Ser ni allting på en karta så blir det oerhört mycket mer lättnavigerat. Men kom ihåg, det tar inte mer än 30 minuter att ta sig runt i de områden jag tipsar om, så känn ingen oro man hinner med hela centrala Prag på 2-3 dagar.

Pivovarský d?m var rätt roligt då de hade väldigt mycket egen öl på fat och jag tror vi lyckades på med en 10 olika öl samt 4 specialare. Ölen spänner från öl med smak av banan, choklad och nässlor – där nässelölen var bland de som vi tyckte var mest okey medan banan och chokladölet smakade lite väl smaksatt. En ren pilsner och en god stout var andra trevliga bekantskaper medan den tokajdruvekryddade specialölen kändes bättre i teorin än i glaset, medan deras Winter ale var desto trevligare. Slutligen vill jag slå ett slag för deras “champagneöl”, Samp som visade sig vara en lager med champagnejäst – läskande och helt okey. Ett trevligt besök även om inte ölen var makalösa.

Pivovarský Klub däremot. Vilket ställe. En två våningar stor “ölklubb” som känns som en studentpub med stora travar av öl från främst England, Tjeckien, Belgien och Tyskland som gick att köpa med sig hem. Maten bjöd på rätter som “lax i lambic” och köttbricka. Otroligt mättande men igen, det tjeckiska köket är inte så himla roligt. Det är ofta lite smaklöst och okryddat även om grisbogen som du kan få överallt ofta är smaskig. Som ni kan se så är “lax i lambic” inte den mest eleganta rätten, tyvärr smakade den ungefär som den ser ut. Ölen de hade på var däremot bland det bättre vi drack på resan, de hade mikrobryggerier som var svåra att finna information om. Liksom Two Tales och Matuska visade de upp en modern tjeckisk bryggaranda som var kul att se. Bland annat hade de en helt okey och balanserad chiliöl i Pivovarský Dum Ostravas Qasek Firedog.

Om vi skippar Alcron och istället kör all in på tjeckisk krubb och häng så är nästa stoppet lite norrut från “dum”. U Flekú är en äkta ölstuga med långbord, dragspelsmusik och kypare som springer runt och ger dig nya sejdlar med öl tills du snällt lägger din coaster på glaset som tecken på att det är nog. De brygger sin egen öl men verkar servera det som de har gjort senast och i vårat fall var det en riktigt läskande och god mörk öl, Tmavy. Vi kunde inte låta bli utan tog in en “charktallrik” vilket innebar två bitar halvtjock skinka.. ni minns det där jag skrev om maten? Oavsett vilket var det riktigt bra stämmning och vi drogs snabbt med och hade lätt kunnat stanna ett par timmar och bara “hänga”.

Det är en känsla som infann sig rätt ofta, att bara släppa allt och kunna hänga med en pint god öl och lite tilltugg av varierad kvalitet. Tjeckerna kändes rätt avslappnade och öppnar upp sig lite beroende på ens eget intresse i dem. De gillar att prata om ölen och maten om de märker att man kommer med passion men kan nog bli lite på tvären om man agerar snobbigt eller förmer.

Likaså var det med Hotel U Medvídk?, hotellet som bredvid sig har en bryggpub med egna ölet Oldgott. Tyvärr var deras stout just slut men vi fick prova på en Amber Ale, Oldgott Barique Ležak 13° och deras läskande ljusa lager, Svetly, 1466 Svetlý Ležák 14°.

Förutom alla dessa ställen finns ytterligare en handfull små mysiga krogar, men som sagt så har de flesta mer eller mindre ett utbud begränsat till storsäljarna. De duger utmärkt och är på många ställen bättre än ölen från de små bryggerierna. Men jag rekommenderar er verkligen att gå utanför det trygga och prova på bredden som Tjeckien ändå erbjuder. Det är rustikt, enkelt och småstabbigt när det kommer till mat och dryck, men det har en stor charm och känns verkligen genuint.

Jag har varit runt rätt hyffsat i världen skulle jag vilja påstå, provat öl på många otippade ställen och ätit allt mellan himmel och jord – men jag hade aldrig varit i Prag. Prag anses, med all rätt vara en av Europas vackraste städer och sett till hur väl man bevarades under Andra Världskriget är det på många sätt en unik stad.

Därför var det ett inte alltför svårt beslut att tacka ja och direkt börja packa när min sambo bjöd mig dit på en weekendresa i samband med min 30-årsdag.  I god Manker-anda började jag lusläsa olika guider online liksom RateBeers location-tips på Prag. Jag rekommenderar verkligen den funktionen då ni ser de högt ansedda krogarna, bryggerierna och ölbutikerna.

Hur som. Resan till Tjeckien gör ni lättast genom en söksida som Momondo eller liknande där ni kan få bra priser, för oss två gick det på ungefär 1.500 SEK per person tur och retur fredag-söndag. För hotell kan ni antingen använda samma sida/sidor eller t.ex. Hotels.com. Just nu var det off season och vi kunde hitta ett centralt hotell vid den otroligt vackra Karlsbron. Lite över 1.200 SEK för 2 nätter får anses vara ett bra pris, hotellet för den som undrar var Charles Bridge Palace. Helt okey men inte super sett till de lite hårda sängarna och den typiskt tjeckiskt torftiga frukosten.

Tjeckien är ett billigt land och allt från boende, mat och dryck var bra under genomsnittet för motsvarande länder.

Hursomhelst. Vårat boende var bara en kort promenad på 3-4 minuter till närmsta bryggerier, en trivsam förmiddagspromenad till slottsområdet och en 20-30 minuters promenad ner till den moderna delen av staden.

Pivovar U Trí Ruží låg på en av de mindre gatorna upp mot det stora torget i gamla staden, staromestské námestí (med sin världskända Astrourtavla). En trevlig liten krog/bryggpub som håller liv i den gamla seden med mindre bryggerier som främst förser den egna krogen med öl. Framförallt var deras mörka öl, Tmavý och deras specialöl, Monastic beer of St. Giles N.4. Den senare en småkryddig, lagom söt och väldigt drickbar öl. Bäst med stället var nog ändå deras mat som stod ut bland maten på många andra ställen, och bäst av allt, priserna.

Det finns en rad olika krogar, små hål i väggen och “bryggerier” som stoltserar med sina öl – ofta är de rätt goda men oftast också från de större bryggerierna Pilsner Urquell och Kozel. Rätt tråkiga alternativ i en stad som faktiskt har en betydligt mycket större flora av bryggerier än vad man kan tro. Visst finns det krogar som serverar riktigt välbevarade pints av ölen, men nej, jag satte av för att hitta det annorlunda, nya. Om ni glider runt i gamla stan, håll er borta från turistfällorna och alla inkastare som finns och leta upp det genuina, tjeckiska. Till exempel ligger det egentligen småtrista Pivnice U Kata på baksidan bakom astrouret, maten är inte så värst spännande, men tjeckisk, utan det är ölen som är det roligaste. Ölen i sig är rätt tråkiga “stormärken” men atmosfären och hur välskötta ölen är gör det till ett bättre stopp än turistfällorna mitt på torget. Leta er också runt till alla små antikbutiker runtom i området, inte alltid det mest prisvärda men man kan hitta lite skoj.

Nära den gamla kyrkan mitt på torget finns också Botanicus, en liten butik med allt från tvålar till kryddblandningar – och så mjöd. Mjöd serveras lite här var i Prag, gärna varm och även fast de inte var fantastiska så är det roligt att ha med sig lite hem. Bästa mjöden finner ni på Medocentrum, en halvtimmes färd med bil/kommunala transportsätt utanför staden. När amerikanerna är i staden är det hit de vallfärdar, ett smultronställe – helt klart.

Därför begav vi oss till Prague Beer Museum nordöst om gamla staden eller rakt österut från de fina gamla judiska kvarteren. Stället är “skönt inrökt”, har en varierad service där du ömsom blir ignorerad, ömsom väl omhändertagen med bra snack om de olika ölen. De har också, vilket du ser rätt mycket i Prag möjligheten till beer flights där du kan prova en 4-5 olika öl åt gången för runt 22 tjeckiska kronor, typ 6-7 svenska kronor styck. Här fick jag också chansen att prova öl från Pivovar Matuška, bryggeriet som är känt för att vara landets bästa. Deras IPA, Zlata Raketá och Winter Ale var också de öl som fick överlägset bäst betyg av de cirka 40 olika öl vi drack under helgen. Moderna, smakrika och framförallt välbehandlade – rekommenderas! Längre ner i Prag, på Americká 43 hittar ni deras andra krog, även den lite stökig, rökig och tjeckisk.

Andra välsmakande öl vi fick prova där och som rekommenderas är Kozels mörka Tmavý, en ölstil som ofta levererar en något söt, lätt rostad smak med stor drinkabilitet. Two Tales, som jag faktiskt tror att den svenska importören Galatea tar in har i sin Expedition Ale 17° en lagom kraftig American Strong Ale. Two Tales ska också vara ett av de nya bryggerierna som börjar ta för sig mer och mer och det ska bli kul att se om de på allvar kan börja hävda sig. Annars är genomsnittsbetyget på ölen runt 2.5 till 3 av 7 vilket i min bok betyder att de är drickbara men saknar något för att de ska kännas godkända.

Prague Beer Museum har också sin egen öl, Prague Beer Museum Real Deal Ale bryggd av Permon. En IPA som slank ned fint.

Imorgon tar vi och går vidare söderut och kikar in ett par smultronställen med allt från underlig mat till ölklubbar.