Närmare 200 förslag kom in när vi bad er säga vem ni skulle vilja dela en Westvleteren 12 med, varpå ni kunde vinna ett 2-pack W12-glas. För att göra det rättvist och bra så bad vi 6 stycken oberoende kollegor att säga en siffra varpå vi lottade runt det för att se vilka det blev. Dessutom passade vi på att även låta en sjätte ölfantast få sig två stycken glas av bara farten

Så skål och grattis säger vi till

Petter Lindman (vill dricka öl med Paul Rudd)
Anders Thomas (vill dricka öl med Martin Norén)
Gordon Andersson (vill se Lasse Råde och Balder dricka öl)
Niclas Samuelsson (vill dricka öl med valfri vinsnobb)
Linus Pilebrand (hade velat kunnat dela den med sin far)
Rickard Andersson (vill dricka öl med Peter Öberg)

Misströsta ej. Vi har fler glas och imorgon kommer vi att ge er en rolig liten uppgift (eller två) varpå vi ska försöka lotta iväg ytterligare ett dussin stycken glas. All in Westvleteren 12 med andra ord, som nu kommer att släppas om bara någon dag. Vårt tips till er är att redan nu börja tänka på munkar, munkar och mera munkar. Funkish munkish?

Om någon skulle skriva en bok om utvecklingen utav craft beer de senaste 5 åren så skulle säkert en väldigt stor del utav den vara inriktad på humleriket och allt som har med IPA, DIPA, TRIPA, SNIPA, RIPA och gud vet vad jag kan ha glömt. Ser man tillbaka på äldre ölböcker så gavs IPA eller humlefyllda öl knappt något utrymme alls, de var helt enkelt inte “the shit” då. Istället var det olika typer av brittiskt influerade alestilar, mer belgo och även inslag av öltyper som vi knappt finner idag. En ölstil som fått ge vika när den köpande massan idag önskar öl är mild ale, en ölstil idag som ofta likställs med lägre alkholhalt, annonym karaktär och som ett substitut för törstsläckande lageröl.

Men under 1800-1900 talet så var “milden” desto vanligare och betydligt mer populär. Sedan kan man lätt lura sig att tro att ölstilen var densamma år 1800 som på sent 1900-tal, vilket inte är helt korrekt. Pretty Things Beer and Ale Project ifrån Cambridge, Massachusetts har velat ändra på synen av vissa ölstilar och har tagit fram en serie de kallat Once Upon a Time där de såhär långt har släpps sex stycken olika öl baserade på recept från svunna tider. Eller vad sägs om en IPA från 1855, en DIPA-humlad mörk ale från 1901 eller så dagens två öl – två olika typer av mild ales – en från 1838 och en från 1945. 107 år delar de bägge ölen vars recept kommer från samma bryggeri och av samma öl (X Ale), dock med 107 års ölutveckling och trender däremellan.

1838 var ölet en klart mer humlad, populär och på flera sätt större och kraftigare öl än vad den var 1945. Ölet bryggdes med enbart Pale-malt, Kent-humle och utan några som helst antydningar på att det skulle göras mer än så. Ölet var starkt, 7,4% och jämför med vad många ser som en mild ale idag så var ölet ljust till färgen.  Kring andra världsklriget eller mer exakt 22 februari 1945 så hade mild alen verkligen etsat sig in hos britterna men tiden efter första världskriget och under rådande andra världskrig så hade man fått skära ned på mer än bara maten. Ölet hade exempelvis fått en mycket lägre alkoholstyrka och låg nu på 2,8%, ölet var inte bara mörkare till färgen utan maltbasen bestod nu av fem olika typer av malt och man använde också bryggsocker. För att ge en sista dödsstöt till det som var en X Ale 1838 så hade humlen skurits ned till en femtedel av den ursprungliga mängden.

När uppmaningen tydligt står klar att de ska provas mot varandra så kan vi ju inte annat göra, så upp med båda ölen i var sitt glas och låt bäste årgång vinna.

Once Upon a Time, November 22nd, 1838, X Ale

Utseende: Mycket riktigt är ölet mycket ljusare än vad jag kunde tro, ljus apelsinjuicefärgad vätska med ett vitt skum som pyser ner till lite rester kring kanten.
Doft: Aromen har en klar humlearomatisk kryddning med fruktig citrus, apelsin och torr herbal humletouch. Ljus malt, en lättsyra men med en ren framtoning och på många sätt får jag tankar om att en Sierra Nevada Pale Ale skulle kunna dofta såhär om den fått stå för länge.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken påminner om Sierra Nevadas Pale Ale med dammigare smak. Grapefrukt, apelsin och en sträv kryddning men med en kropp som är mild och lättdrucken. Inslag av stenfrukter och ljus malt mot slutet. medel bra.

Betyg? – Bättre. Tänk er Sierra Nevadas Pale Ale och den beskan och citruskaraktären och så tar man och blendar den med Ölvisholts Skjalfti med en ren, pale smak med tydlig malt och viss örtighet – då skulle man få något som liknar det här. Oväntat besk och längre ifrån en modern mild ale än vad jag skulle kunnat tro. maken .

Once Upon a Time, February 22nd, 1945, X Ale

Utseende: Här är utseendet rätt basic; mörk karamell till färgen med ett litet ljusare skum som stannar kvar bättre än den äldre varianten.
Doft: En rent ut sagt enkel och trist arom. Karamell, syrlig sötma och om man vill kanske en nöt eller två. Ren och bra, men man märker att det har skett otroligt mycket. Det här är inte en öl att sitta och dofta och njuta av.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Försiktig rökighet som är det enda som livar upp och skapar variation mot det annars helt karamellsmakande ölet. Mild och smakrik av det lilla den väl smakar, men utan komplexitet eller spår av humle. Om tankarna innan var mot humlade pale ales så är det närmare till hands med en urvattnad Newcastle Brown Ale.

Betyg? – Bra(+). Sett till vad det är, en mild ale på knappt 3% så har den väldigt mycket att ge. Du kommer hem från fabriken och tar dig en pint mild, där och då fungerar det. Men provar man den såhär sida mot sida mot den andra versionen så är det två helt olika öl där den här är ljusår ifrån att ge samma kick. Skulle man däremot släppa den här på ICA, Hemköp, COOP etc så håller den mycket bättre kvalitet än många liknande mörkare lågalkoholöl.

De riktigt inbitna ölfantasterna har nog inte missat att ett av världens absolut högst rankade öl släpps nästa vecka i Systembolagets weblansering. Westvleteren 12 kanske inte känns som en öl som skulle skapa så mycket rabalder, skriverier och spontana hurrarop som det faktiskt blev. Men så är det och när vi förstår att det är ytterst ovanligt att hela 1.500 flaskor av denna traditionellt åtråvärda öl bara dimper ner såhär så förstår vi kanske också varför det hurras.

Innan vi släpper loss vår ena belgofil och gästskribent Jens Skrubbe som såklart förärar dagen med en krönika om just “westie” så kan jag redan nu rekommendera hans dryga månaden gamla inlägg om världens bästa öl (?) och kommande släppet. Däremot känns det som att en flaska av en av världens finare öl bör ackompanjeras av ett passande krus eller vätskebehållare?

För det är om pack om 6 flaskor + 2 glas som de så kallade “gift pack”‘en släpptes i USA, men då vi på Systembolaget inte kan skapa merförsäljning i form av glas eller annat kul så tvingades man splitta paketen för att kunna sälja flaskorna styckvis. Belgofantaster, kanske mer än de som föredrar amerikansk eller engelsk öl, verkar hålla mer i traditionen av att servera rätt öl med rätt glas – och då gärna just det glas bryggeriet har tagit fram till sina glas (även här rekommenderar jag Skrubbes inlägg om just glas).

Därför har vi på MankerBeer satt på oss våra finaste tomteluvor för att sprida ett ansenligt antal Westvleteren 12-glas. Fram till och med släppet den 7/3 så kommer väl runt tio glada vinnare att ha ett gäng flas hemma som de sedan kan servera sina nyinköpta Westvleteren 12 i – som de ska serveras. Ikväll under kvällens ölquiz (såklart med belgiskt tema) så ska vi söka lite inspiration för roliga små frågesporter eller liknande som kan agera filter för att se vart glasen ska hamna. Så håll koll här på sidan och på vår Facebooksida så missar ni inte när det blir dags.

Är ni inte det minsta intresserade av just Westvleteren 12 så kanske något av ölen i morgondagens T5 eller T6-T7 släpp passar er bättre?

Igår skrev vi som jag hoppas att ni såg om ölen som släpps på fredag i Systembolagets T5-modul. Men vad är lite öl i T5 om inte annorlunda än de öl som släpps i T6 och T7-modulerna, med andra ord de lite exklusivare butikerna som enbart invånare i Stockholm, Göteborg och Malmö får en chans på. Lite förlegat, men tyvärr sanningen vi lever i.

Vad släpps då i dessa? För även om det inte är alla som har en chans att köpa på sig av dem så är det öl som det finns en chans att de börjar cirkulera runtom på svenska krogar – vilket förhoppningsvis då gör att fler kan prova dem.

Tar vi det allra enklaste steget så gluttar vi först på T6-ölet, för det är just ett enda öl i den kategorin – BrewDog Abstrakt AB:12. Den här gången har skottarna gjort en mörk ipa med en rejäl twist, så snarare är det en Imperial Black Belgian Ale som fått ligga på gamla Invergordon Scotch whisky-fat tillsammans med hallon, björnbär och björnbär. Humlen står Tomahwk, Magnum, Amarillo och Centennial för. Ölet har en härlig brown ale-karaktär full med röda bär. Nerkokta frukter och bär som visserligen försvinner lite snabbt och om AB:11 var ett steg tillbaka till en mer enhetlig öl så slutar den här lite spretigt, men inte dåligt eller spritig som var fallet i mitten av AB-serien.

Går vi mot mörkare tider så kan man börja med Uinta Baba Black Lager som blev en favorit på Stockholm Beer i höstas, en 4% stark mörk lager som är så lättdrucken att det enda som kan hindra mig från att bunkra på mig rejält är priset, runt 28 kronor för 355 ml är inte dyrt men då det inte är en öl att sippa på under en lång kväll så är det någon krona för dyrt. Men stor rekommendationsstämpel på Baba är det oavsett och jag skulle inte bli ledsen, eller förvånad om vi en dag kanske får se den som mer fast öl – mer sån här öl som fast på bolaget!

Sådär, då var T6 avklarat och vi kan stifta närmare bekantskap med de öl i T7 som den här månaden står för det större bortfallet av ädla slantar ifrån din plånbok. Precis som innan så är det en härlig blandning av ursprung, öltyper och bryggerier – men med det gemensamma att det inte är direkt billiga öl. Tar vi Det Lille Bryggeris 300 som första öl, och brygd 300 för bryggeriet så kan jag väl direkt säga att 77 kronor är den värd. En barley wine som kysst sig loss med en belgisk abbey ale och har berikats med 3 malttyper, lika många humlesorter (Warrior, Bramling Cross och Mt.Hood) och ja, lika många jästarter (2 vid primärjäsning och en annan vid sekundären). 300/3 IBU (100 alltså) och som om det inte var nog så drog man i lite fikonpuree. Sherry, dessertvin, kletiga torkade frukter, lakritsbåtar och karamellsås ger en varierad men rejäl smak. Köp mer än en för att ha åtminstone en att lagra är mitt tips. Mer danskt ser vi i släppets andra öl från Stronzo – Fruit Cake. En rätt funky “sour saison” som inte påminner om något direkt normalt i ölväg. Syra och krydda med fruktiga inslag av röda druvor, hallon och ekspånen som ölet brygts med, mer funkiness från brettanomycesen. Rätt torr och visst kommer bären fram fint, men det är experiementellt det är det. Kanske inte en öl för alla, men 69,90 för en flaska är inte så dyrt som det låter och våga prova en tillsammans med en kompis, för den är speciell och även om inte alla lär gilla den ås blev jag rätt imponerad av den på Stockholm Beer i höstas.

Önskar man istället mer traditionellt eleganta belgare så har vi en hel triplett samt en bastard. DeuS Brut des Flandres är en av de äldsta champagnejästa ölen och också en av de som kanske felaktigt har fått ryktet om att den lagras väl. Oavsett vilket så är något år i källaren bra för att den ska få lite komplexare och mer samgifta smaker, men den är dyr och 219 kronor för en 75 cl är inte helt prisvärt såhär i tider med dyra släpp och många ölmässor. Men det är en fin öl som de som vet vad de får gärna plockar på sig före alla IPAs och experimentsstout, så vet du att du gillar den så lär du inte läsa vidare nu utan har redan köpt en, men har du inte provat den så köp en och prova vid något väl valt tillfälle när du kanske annars hade dragit fram en champagne eller ett fint vitt vin. Öl kan vara rätt likt vin på många sätt, och här har du ett öl som som med småtorr och lätt kryddig smak kan vara spännande som ett substitut till just dessa typer av drycker. Vill du istället gå på ett säkert kort köper du en låda Cuvée De Ranke, 73 kronor för en storflaska är både prisvärt och bra för en öl som både lagras väldigt fint men som redan nu smakar otroligt gott. Här blendar De Ranke sin suröl med lambic från Girardin med resultatet att små, små änglar tillkommer världen. Gillar du sura trätunnor, syrlig vinäger och att stå i lite fruktigare stall och insupa den härliga atmosfären så lär du älska den här ölen. Köp, köp och köp. Sist ut bland – “helbelgarna“ (edit: ölet är ju för fasiken från Holland, skam och skärseld) – är La Trappe Quadrupel Oak Aged Batch 12, varför denna batch undrar du? Varje gång sedan den första batchen, eller blenden så har man ändrat hur ölet fått lagras och i just batch 12 så lät man sin quadrupel ligga hela ett och ett halvt år på lagring, 91% av ölet låg på bourbonfat och 9% på cognacsfat. Jag har tidigare bara druckit Batch 10 men blev då riktigt imponerad över hur fint man hade fått till det. Komplexiteten fanns där redan nu men känns som att den kommer att utvecklas framöver och gillar du quadruplar, belgisk öl eller bara vill prova på något du inte får testa varje dag så bör du lägga vantarna på en av de 300 flaskor som släpps.

Bastarden var det.. Stefan Gustavsson på Mohawk har i Double Rocket dragit ihop en helt fasansfullt underlig brygd som nu efter dryga halvåret växt till sig, fått ett skärp men bibehållit hur bra den är. En halvflaska (375 ml) för hundringen är inte i billigaste laget, men jag säger bara såhär – läs det här och se vad det är för en typ av öl så lär du ändra dig sen. Sista ölen då, Nynäshamns Bötet Barley Wine från 2010. Ännu ett öl som brukar omnämnas ha bra lagringspotential och visst kan den må bra av en 1-2 år i källaren, men mer än det tycker jag inte alltid har gjort den väl, tyvärr. Men det är en väldigt bra barley wine full med söt kola, fikon, torkade gamla russin och åtminstone innan den lagrats alltför länge en värmande hetta från alkoholen som skär igenom sötman fint. Prova till desserter, spar lite till bara för att se vad som sker eller drick framåt vårens vackra kvällar – för oavsett hur man gillar hur den lagrats så är det ett av landets bättre barley wines, det kommer man inte ifrån.

2013-03-01, små partier, tillfälligt vår (hela listan inkl. T5)

T6 11075 Brewdog Abstrakt 12 Storbritannien 375 129,00 1500
T6 11053 Uinta Baba Black Lager USA 355 27,90 1008

T7 11070 Det Lille Bryggeri 300 Danmark 330 77,00
T7 11072 Stronzo Fruit Cake Danmark 330 69,90 840
T7 11073 Deus Brut des Flandres 2012 Belgien 750 219,00
T7 11074 Cuvée De Ranke Belgien 750 73,00
T7 11513 Bötet Barley Wine 2010 Sverige 250 36,70 2160
T7 11076 La Trappe Quadrupel Oak Aged Batch 12 Holland 375 116,50 300
T7 11079 Mohawk Double Rocket Sverige 375 99,10 720

Vad betyder T-indelningarna

B = Beställningssortiment
BAS = Alla butiker
T1 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS samt T1)
T2 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1 samt T2)
T3 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1, T2 samt T3)
T5 = 30-tal butiker (egentligen 40 butiker inklusive vinkällarbutikerna)
T6 = Mer eller mindre samma som T7, men med mer information på Systembolagets hemsida
T7 = Vinkällarbutiker (Göteborg, Malmö och Stockholm)
T9 = Valfritt för butik att hyllföra. Kan av kund beställas styckvis i samtliga butiker

Det som är bra och dåligt med februari är att månaden är något kortare än de övriga, vilket då för med sig att vi snabbare både får lön och i sin tur en ny chans att bränna densamma snabbare på Systembolaget. För inte hade februarisläppets våndor släppt, ölen var dyr, de var många och de var riktigt bra förens vi blir påminda om att det är mer öl vi bara måste köpa. Marssläppet är med andra ord nu kommet. 1 mars släpps precis som övriga månader, övriga år nya öl.

Den här månadens analys av Systembolagssläppet ser åter snäppet annorlunda ut och anledningen är simpel – Systembolaget låter oss prova lite nyheter med fokus på T5 och T6-modulerna och därför är det lättare att gå igenom de mer noggrant än T7-ölen. Fördelen med att ha druckit öl en längre tid är att man känner igen och ofta har provat även dessa öl varpå vi efter genomgången av alla T5 och T6-öl imorgon har en genomgång av T7-ölen med kortare smakreflektioner och information om ölen.

Vad släpps i mars? Eller snarare vad släpps i mars som man kan undvika – inte för att ölen inte är bra utan för att februari och mars har inneburit en rejäl ölbudget för den med smak för god öl. Båda släppen fortsätter där fjolåret slutade, i matiga släpp med något för alla – oavsett om du föredrar öl från Belgien, Sverige, USA, Danmark eller Tyskland, oavsett prisklasser och med lika mycket för den som gillar pilsner som den som vill dricka en extremhumlad frukt-IPA med jordnötter, aska och ballonger, nästan i alla fall.

Tar man bara första lilla provsmakarlådan från Störtebeker så är det sex stycken flaskor på runt 22 kronor styck (en låda kostar dryga 135 kronor) med allt från en kellerbier till en pilsner via en kanske lite för söt porter. Men är du nyfiken och en nybliven ölfantast så kan lådan vara ett bra sätt att bekanta dig med lite mer klassiska ölstilar, bortom IPAs och kraftiga imperial stouts. Ölen är överlag helt okey med vissa toppar och något bottennapp, oavsett vilket så är det en välbehövlig bredd.

För dryga 100-lappen får du sedan chansen att prova två stycken av danska mästerbryggeriet Amagers “Sinner Series“-öl. Det är Greed och Sloth som nu finns att prova; Greed kan man nog kalla ett koncept mer än en fantastisk öl. Det är en klassisk pilsner som humlats med de milda humlesorterna Tettnanger och Hallertau Mittelfrüh; med andra ord en överprissatt pilsner – just vad namnet berättar. Sloth däremot är en mer välhumlad öl som symboliserar lättja – därför har man enbart använt pilsnermalt, amerikansk jäst och Simcoehumle i receptet. Båda ölen är välbrygda, som alltid med Amager och framförallt Sloth är det bra köpabilitet på, Greed är kul – men det är en överprissatt pilsner – vilket de inte hymlar om.

Fortfarande inne på humlekicks? Om februari då var rätt månad för att stilla humlenerven så kommer den stora humlegranaten nu! Oskar Blues Deviant Dale’s. En storburk högoktan-DIPA med granskott, tallbarr, humlesirap och all ljuvlig gräsighet du kan tänka dig. Ölet har inte heller en fräsch fruktighet som är känslig för tid så den är riktigt uttrycksfull i doft och smak, så köp för guds skull och prova – det här är världsklass! Tyvärr innebär det också att Dragets Kanal DIPA från Nynäs kommer i skymundan och jag vet inte men det känns fortfarande som om det är en öl som varierar något enormt; på fat kan den ibland vara superb med kletig humle och fräsch fruktighet, för att på flaska en vecka senare vara dammig, instängd och ha tappat smak. För ett öl i den prisklassen och storleken har man inte riktigt råd att gambla så, tyvärr, tyvärr.

Vill du hellre ha lite öl som är smaksatt med sprit som vår kära vän Steffo hade kallat det så har Innis & Gunn för första gången i min bok nu lyckats otroligt bra med en lagring. De har lagrats ölet på irländska whiskyfat vilket har gett just den touchen deras rätt söta öl behöver för att det ska bli lite mer varierat och komplext. Ölet är inte för dyrt och jag tror att alla fans av whisky, I & G eller brittisk öl kommer att glädjas – både jag och M2 blev imponerade, vad det nu säger.

Känns det istället som en bra säsong för arga lappar och uppror så kan vi knyta nävarna åt att Systembolaets återkommande mest prisvärda öl – Brooklyn Black Chocolate Stout har blivit dyrare. Från att ha kostar 19,90 har denna 10% imperial stout nu höjts till fasansfulla 22,90, vilket fortfarande är galet billigt för den här ölen. Köp minst en kasse av den, lagra hälften och ta fram då och då. Med 2-3 år på nacken händer mycket med ölet och om du inte orkar hålla dig ifrån dem så är den såpass billig att du inte behöver känna smak. Måttfull men kraftig smak på ett enkelt sätt som inte är fullt så explosiv som andra amerikanska imperial stouts. Som exempelvis Great Divide Oak Aged Yeti eller North Coast Old Rasputin Bourbon Barrel Aged Stout – som bägge släpps på fredag. Den senare är snäppet dyrare men en årgångsöl från North Coast och lär passa alla bourbonfantaster, för här är det bourbontoner för varenda av de 179 slantarna du fått hota upp. Vill du bara ha lite träkaraktär med aningar av träskivor och torr pepprighet så är den ekfatslagrade Yetin bättre, runt 100-lappen för en bomber (65 cl) är ett bra pris för en öl som kan delas eller girigt avnjutas en skön kväll. Prova gärna Yetin mot den olagrade eller vänta på någon av de andra lagringarna för att göra en kul provning där ni ser hur olika lagringar påverkat ölet.

Sugen på mer bourbonlagrad imperial stout? Prova i så fall Omnipollo/To Øl Brewmance som vi nyligen skrev om. Något så ovanligt som en imperial stout brygd hos De Proef som fått smaksättning av ett av världens finaste och dyraste honung och som sedan legat 3 månader på bourbonfat. Som alltid med Omnipollo är det elegant och balanserat men Tore och Tobias på To Øl har nog kunnat kollaborera fram lite mer galenskap. Köp 1-3 flaskor och låt åtminstone en eller två ligga till sig lite för att se om ölet utvecklas mer, vilket jag har aningar om att det bör göra – smakerna är redan nu bra men kan nog gifta sig lite till med några månader i källaren.

Orkar vi fortsätta med imperial stouts? Har vi något val, jag tror inte det – för vi har både Oskar Blues Ten Fidy och Stronzo Swagger Juze kvar i T5. Ten Fidy tror jag inte behöver någon större presentation då det är en öl som funnits i Sverige sedan jag började dricka god öl. Men det är en 10.%% imperial stout som jag alltid finner så underbart fint balanserad mellan smakrik och stark men ändå mjuk och len, något jag kan finna i fler liknande öl som haft havre i sig. 50 kronor för en burk är ett väldigt bra pris och jag vill verkligen se hur den lagras, den 2 år gamla Ten Fidy vi drack på Oskar Blues härom hösten var helt sagolikt fin – så köp ett par och se. Swagger Juze, även den brygd på De Proef är en espresso rye stout på 8% och om Stronzo förut hade problem med att träffa rätt så har de nu fått bättre koll och lyckats få mer balans på ölen, fått ned den tidigare för tydliga sötman och här har man en smakmässigt helt okey varierad smak som inte är alltför dyr. Helt klart värd att prova, för Stronzo kommer nog att ta mer och mer plats framöver.

Äntligen vänder vi blad och släpper allt vad stouts heter. Sist ut bland nyheterna är två amerikaner från Stone – Double Bastard 2012 och Vertical Epic 12.12.12 – den sista i Stones vertikalserie. Hur firar de slutet? Jo med kryddor såklart; kanel, ingefära, allkrydda, apelsinskal och nypon är bara lite av allt som gett ölet dess speciell smak. Låter det som en saison, jovisst, men där har vi fel – istället är det en mörk belgisk dubbel varpå smaker av mörk malt, mörk fruktighet och choklad balanserar kryddorna – smågalet men faktiskt bra. Såklart är det bara att köpa för att äntligen kunna köra en ordentligt vertikalprovning. Bättre ligger vi till med Double Bastard som fortsätter att komma även efter i år. En av världens bästa american strong ales som med 11.2% bränner till i munnen med en rejäl beska, en sjö av bär och stora smaker som kräver sin öldrickare. Låt den ligga i alla fall ett år om du vill ha en kletig och besk värmekälla en regnig afton. Cirka 90 riksdaler är också ett helt överkomligt pris för en öl som alltid levererar.

Störtebeker Provsmakarlåda

Roggen-Weizen
Manker: Lite tyngre, aningen likörliknande weizen. Potent vetemalt med sötma, krydda och alkohol. Smaken är lättare och inte lika alkoholig även fast ölet är så lätt, ska inte finnas. Maltigare. (OK).
M2: Doftar maltkryddat liggunderlag, brödgt. Har en fin sötma med tydliga inslag av råglimpa. (Bra).

Bernstein-Weizen
Manker: Aningen smörigt, viss fruktighet. Småtrist. Inslag av vete och sötma men inte alltför markant, lite snäll. (OK+).
M2: Doftar lösgodis med en släng av skumbanan. Smaken är metallisk, söt och mjuk utan direkt påtagliga smaker. (OK+).

Pilsener
Manker: Typisk pilsner. Lite smör, lite strån, lite ljus citrus. Ren smak som tar krafttag och växer på, finns någon bismak som ger lite jobbig och felaktig syra. (OK).
M2: Doftar använd disktrasa, skum doft. Smakar desto friskare, torr smak med halmtoner. (OK).

Keller-bier
Manker: Har den skönt smaklösa kellerbierartade smaken. Smakar inte så värst mycket men gillar man keller bier så har den instängt ljust maltförråd, aningen mjukt kärnat grädde och gräs. (OK(+)).
M2: Gräsig och torr både till doft och smak. (OK+).

Schwartzbier
Manker: En gräddigare schwarz med sirapssötma som känns för sockrad, kola. Blir för mycket av det söta, bokstavligen. (Ok).
M2: Rostad malt och kakelbord. Tydlig maltkaraktär i smaken, men åter lite enkel, men gott. (Bra).

Hanse-Porter
Manker: Sockrad ren och lite spännande smak som igen blir för söt i längden. Smakar sockrad karamell. (OK+).
M2: Färdigjäst sirapslimpa till doften medan smaken är söt och trevlig, som en maltkakebakande girl next door. (Bra+).

Amager Greed
Manker: Mycket smak i en rätt simpel pilsner, lite mer humelstuk. Ren och god, men speciell och står väl inte direkt ut som den bästa i serien? (Ok+/Bra-).
M2: Doften är rakt på med humlekottar och citron utan komplexitet, smaken är fräsch har inslag av gurka och en mild beska, nice. (Bra).

Amager Sloth
Manker: Humleklös med mycket tropik med växande beska. Ren, lite citrus och riv. Bra apa och kul att man lyckades så bra med så få ingredienser. (Bra+/Bättre).
M2: Äntligen (jämfört med ovan) får man lite humlekick, massa humle till och med. Beskan är tydlig och in i granskogen och slicka på tall och humlig gräsighet. (Bättre).

Innis & Gunn Irish Cask
Manker: Söt och kolakletig vilket man vant sig med i I&G’s öl men väldigt fin whiskytouch som kryddar på med lite lätt rök, trä och ett alkoholsting vilket för en gångs skull går väldigt bra mot sötman och smaken i I&G. Förvånansvärt bra. (Bra).
M2: Mjuk fin doft med förnimmelse av whisky, sirap och sträv kola i smaken, gillar eftersmaken. (Bättre).

Nynäshamns  Dragets Kanal Dubbel IPA
Manker: Örtig, grönsaker. För ren och annonym humle i doften. Smaken har lite mer karaktär men humlen är för snäll och det händer aldrig riktigt något. (Bra-).
M2: Dofta i ett örtigare vindsförråd och släng in lite gamla kuddar, smaken är okey och inte alls åt DPIPA-hållet. (OK+).

Oskar Blues Deviant Dale’s
Manker & M2: Bland det bästa du kan dricka i humleväg just nu – och på burk! (Bättre+).

Stone Double Bastard Ale 2012
Manker: Likörhetta och som ett typexempel på en bra american strong ale med massa röda bär, kletig humle och bra tryck. Gräddig men med bra beska och långlivad smak och doft. (Bättre (+)).
M2: Här slåss malten mot humlen och båda vill gå på knockout mot varandra, smaken domineras av malt och frina gran/tall-smaker med kompakt humlekladd. (Bättre).

Stone Vertical Epic 12.12.12
Manker: Enbär? Jasmin? Kryddfest. Blommigt mot en mörk maltbas av mörk choklad som balanserar upp de flörtande blommiga inslagen. Är välbalanserad för att vara så, så, så annorlunda. För tankarna till julkakor, julbröd och vört – fast örtigare. (Bättre).
M2: Är det jul eller pumpafestival igen? Det är kryddor och massa nejlika. (Bra+).

Brooklyn Black Chocolate Stout
Manker & M2: Lika bra som alltid. Massa choklad, kaffe och bra balans. Enkel men ändå potent med smaker som är rakt på sak. Balanserad vanilj och bourbontoner. Köp, spar och ha kvar! (Bättre).

Stronzo Swagger Juze
Manker & M2: Kryddig mörk imperial stout med  en len känsla i munnen som fylls med fruktiga, runda inslag. Riktigt bra och ett mörker som hin håle vore imponerad av. Stronzo fortsätter att hitta mer och mer rätt med sina imperial stouts. (Bättre(+)).

Omnipollo/To Øl Brewmance
Manker & M2: Långt namn = bra öl, jajjamen? (Bättre).

Great Divide Oak Aged Yeti Imperial Stout
Manker: Imperial stout som hällts ut över nyslipade träsplankor vilket bidrar med pepprighet vilket passar utmärkt med smaken av choklad. och fyllig malt. Lång smak som sitter kvar riktigt bra. (Bättre+).
M2: Rakt på sak med så mycket vanilj, kaffe, träskivor och eksmak att det blir över flera gånger om. Grymt! (Bäst).

North Coast Old Rasputin Bourbon Barrel Aged Stout
Manker: Mycket bourbon, lite för mycket för att drickas i mer än små cognacskupor. Vanilj, choklad, plommon, mörker. Beror på om du gillar den typen av öl. Kan bränna till lite. (Bra+/Bättre).
M2: Som att gå in i en härlig alpstuga med kraftig smak med hur mycket choklad och malt som helst, väldigt tydlig bourbon. (Bäst).

2013-03-01, små partier, tillfälligt vår

T5 11612 Stone Vertical Epic 12.12.12 2012 USA 650 97,40 2160
T5 11662 Stone Double Bastard Ale 2012 USA 650 89,60 2160
T5 11707 Oak Aged Yeti Imperial Stout USA 650 95,10 3228
T5 11600 North Coast Old Rasputin Bourbon Barrel Aged Stout USA 500 178,80kr 1344
T5 11045 Oskar Blues Ten Fidy USA 355 49,80 4800
T5 11047 Oskar Blues Deviant Dale’s USA 473 54,90 7200
T5 11057 Stronzo Swagger Juze Danmark 330 46,90 6000
T5 11068 Amager Greed Danmark 500 47,80 4008
T5 11069 Amager Sloth Danmark 500 44,90 10080
T5 11071 Störtebeker Provsmakarlåda (Benstein-Weizen, Hanse-Porter, Keller-bier, Pilsener, Roggen-Weizen, Schwartzbier)  Tyskland 3000 135,60 6000
T5 11641 Innis & Gunn Irish Cask Storbritannien 330 24,90 40000
T5 11655 Nynäshamns  Dragets Kanal Dubbel IPA Sverige 250 27,20 8640
T5 11700 Omnipollo/To Øl Brewmance Belgien 375 109,00 3240
T5 11702 Brooklyn Black Chocolate Stout USA 355 22,90 22320

T6 11053 Uinta Baba Black Lager USA 355 27,90 1008
T6 11075 Brewdog Abstrakt 12 Storbritannien 375 129,00 1500

T7 11070 Det Lille  Bryggeri 300 Danmark 330 77,00
T7 11072 Stronzo  Fruit Cake Danmark 330 69,90 840
T7 11073 Deus Brut des Flandres 2012 Belgien 750 219,00
T7 11074 Cuvée De Ranke Belgien 750 73,00
T7 11513 Bötet  Barley Wine 2010 Sverige 250 36,70 2160
T7 11076 La Trappe Quadrupel Oak Aged Batch 12 Holland 375 116,50 300
T7 11079 Mohawk Double Rocket Sverige 375 99,10 720

Vad betyder T-indelningarna

B = Beställningssortiment
BAS = Alla butiker
T1 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS samt T1)
T2 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1 samt T2)
T3 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1, T2 samt T3)
T5 = 30-tal butiker (egentligen 40 butiker inklusive vinkällarbutikerna)
T6 = Mer eller mindre samma som T7, men med mer information på Systembolagets hemsida
T7 = Vinkällarbutiker (Göteborg, Malmö och Stockholm)
T9 = Valfritt för butik att hyllföra. Kan av kund beställas styckvis i samtliga butiker

Ett av tre nya amerikanska bryggerier som anlänt till Sverige genom Brewery International under året är Redhook Brewery, ett bryggeri som tillsammans med de båda andra sverigenykomlingarna Kona Brewing och Widmer Brothers ägs av Craft Brew Alliance (CBA). Bryggeriet grundades i Seattle 1981 av Paul Shipman och Gordon Bowker men genom en sammanslagning 2008 mellan Redhook och Widmer och 2010 med Kona så har man kunnat maximera sin produktion och distribution och sedan mars 2012 finns man också på NASDAQ under namnet BREW (tidigare HOOK). Totalt äger Widmer Brothers 18% av bolaget medan Anheuser-Busch InBev är en större ägare med 32.2%.

Men nog om sådana tråkigheter nu, nu ska vi snacka öl. Två av ölen vi kommer finna från Redhook är deras ESB och Long Hammer IPA. Deras ESB som togs fram 1987 är inspirerad av traditionella brittiska bitters och har kommit att bli ett av bryggeriets mest kända öl. 5.8% stark, lite mildare humleschema (Alchemy, Willamette, Centennial och Crystalhumle, 28 IBU) och en ren maltbas (Pale, Caramel och Carapilsmalt).

Deras Longhammer IPA har även den viss inspiration från de traditionella brittiska kusinerna men har torrhumlats med Cascadehumle för att ge lite extra arom utan att ta över i smaken. Även i den 6.5%’iga IPA’n har man Alchemy och Willamettehumle förutom nämnda Cascadehumle, vilket ger en lite mildare beska och humletryck (44 IBU).

Redhook ESB

Utseende: Gyllene orangefärgad vätska med ett litet vitt skum som falnar ihop till en lätt hinna.
Doft: En “amber ale”-artad doft, med andra ord aningen kryddig med inslag av citrus, torra blommor och ljus malt som då och då ger intrycket av mattare karamellmalt och deg. Doften är kanske inte ölets starkaste sida.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Karamellkola som växlar mellan en torr, fadd maltighet och inslag av röda bär samt honungskakor. En viss beska smeker kvar i munnen men ölet får en torrare finish vilket ökar dess lättdruckenhet.

Betyg? – Bra. Lättdrucken, det är den och den fungerar bra med ostarna och tilltuggen vi hade vid sidan, men lär fungera bättre med vällagad och enklare maträtter. Tyvärr kan jag tycka att ESB’s likt vissa pale ales ibland kan tappa lite när de reser, vilket har med allt från lagring, till hur de hanteras i form av värmeväxlingar m.m men vilket tyvärr leder till att de ibland blir lite fadda och får unkna, syrligare inslag.

Redhook Long Hammer IPA

Utseende: En matt halmgul vätska där skumkronan är lätt vitfärgat, rätt porös men kortlivat.
Doft: Ren arom med grapefrukt, en släng persika står för de fruktigare tonerna, grapeskal och lätt torkad, nästan herbal gräsäng. Viss karamellighet för att ta ned de humlehärledda tonerna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Försiktig men fin smak av grape, gräs och persika – påminner om en väldigt nedtonad Modus Hoperandi med en näve extra karamellmalt. Stor drickbarhet och lagom humlebett för att stilla behovet av en bitterkick, däremot utan att lämna större smakminnen än såhär.

Betyg? – Bra(+). En väldigt snäll, mild och balanserad IPA. Måttlig, på ett positivt sätt. Brygd för att passa flera olika tillfällen, vilket den lär göra – en allround IPA av bra klass sett till utbudet vi har här i landet. Men kom igen, ölet är måttligt humlat, så att förvänta sig explosioner utav tropisk frukt och beska gröna kottar från Willamettehumlen är som att förvänta sig oxfile före hästkött i en lasagne.