Amerikanska Hair of the Dog startade upp i 1993 och är om något ett väldigt litet bryggeri från Portland, Orgeon. Med öl som drar mycket till klassiska Europeiska bryggder såsom exempelvis Adambier (fiffigt nog döpt till Adam hos HotD), en tysk numera utdöd ölstort så är man inte bara oerhört omtyckta utan även dedikerade till hantverk och passion för det man gör.

Deras juöl – Doggie Claws (märker ni julreferensen?), är en barley wine style ale bryggd “west coast style” med en mer tydlig humleprofil mot den stora malkroppen där Amarillo- och Simcoehumle mixas med finaste lokala honungen. Produceras varje år i september/oktober för att sedan släppas i november. Jag fick privilegiet att prova detta öl genom ett ölbyte och det är både jag och de övriga 3 i provningspanelen den dagen oerhört glada för.

Det är främst på Oliver Twist, Akkurat och eventuell Sorbon i Stockholm du kan finna ölet samt eventuellt på vissa andra kända krogar runtom i landet. Men chansen att få prova ölet ökar då Hair of the Dog är ett av få Amerikanska bryggerier som får chansen att komma över till Europa och brygga öl hos De Proef.

Glad vår och god jul.

Hair of the Dog Doggie Claws 2010

Utseende: Grumlig, disig persikofärgad vätska med ett kompakt litet fint skum.
Doft: Attans, det här är fruktig kärlek med fin sötma och honung i slutet. En rejäl kladdig beska och humlekryddig fruktigarom som ger intrycket av att ligga på rätt sida balansbrädet. De söta aromerna av honungs och fruktpurée går ihop underbart med humlens övriga dofter. Sluter i en lång sötfruktig beska.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det börjar svagt med hostmedecinlakrits som slås mot en markant beska och len honungssötma. Trots att den har något år på nacken så är det en mycket fräsch och lagom klibbig menthol och fruktkompott. Eftersmaken och efterbeskan sitter precis där den ska och det är något typiskt HoftD som svävar över smakerna, typ en mix av pilsnermalt, sötma, honung och lite klibbig fruktighet.

Betyg? – Bäst (+). Det här är beoendeframkallande. Fräscha smaker och en fin sötma som går perfekt med smaker av tropisk frukt, honung och en klibbig lång beska. Såhär ska en barley wine vara, ljus och förförisk men ändå med stygg tyngd och tryck.

För en gångs skulle sitter jag här på jobbet snarare än köar för öl på Systembolaget. Anledningen är enkel och heter M2. En vardagshjälte som idag är i Göteborg och passar på att strosa runt på Systembolaget i Nordstan, där det brukar vara lite mindre folk än på Regeringsgatan i Stockholm.

Kul att se att det blev lite disskusioner om Omnipollo/Evil Twin “Project Free Beer” igår. Gratis öl engagerar av många anledningar men vi är mest nyfikna på att se hur det hela genomförs då tanken är nyskapande och bra.

Men det är tvära kast nu och inför nästa veckas Sour & Bitter-event och Copenhagen Beer Celebration så är vi i full fart med att dricka god öl och njuta av sommaren. En av dessa goda öl var New Hollands bourbonlagrade IPA. New Holland har varierat i kvalitet för mig och vissa öl har varit väldigt bra medan vissa av de ekfatslagrade har haft en något karamellgräddig ton jag inte helt uppskattar. För er som vill prova deras öl rekommenderar jag Monks Porterhouse eller Oliver Twist (båda i Stockholm) som är de två ställen där jag funnit öl från New Holland.

New Holland Oak Aged Hatter IPA

Utseende: Något rödare gyllenklar orangebrun vätska, minimala bubblor i det fint gräddiga vita skummet.
Doft: Dill? Sour cream and onion? Tycker vaniljen från fatlagringen blir lite gräddig och tillsammans med bitter karamell,kola och citrustoner är det inte alltför fräscht – snarare lite klibbigt. Drar lite åt en barley wine i aromen.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken har lite samma problem med hur eklagringen kommer in i de övriga smakerna från IPAn. IPAn har bra citruskryddad smak och med lätta intryck av bourbon så blir det mer fokus på karamell och kola. Kunde nog ha varit lite fruktigare och ha mindre intryck från fatlagringen som tog över lite för mycket.

Betyg? – Bra+. Trots att lagringen inte var perfekt så har den ändå en rätt skön smak, lite egen toffee och gräddkolasmak. Har tyvärr blivit lite för gräddig på samma sätt som den eklagrade imperial stouten/strong ale’en Dragons Milk. Till skillnad från den så är Oak Aged Hatter’n ändå intressant och har “något eget”. Som en blandning av strong ale och old ale får jag känslan av att den kan passa bra till lite goda ostar.

Efter att man har återhämtat sig från valborgsmässoaftonsfirande och första maj-tågande så är det bara att styra kosan mot Systembolagets och onsdagens nyhetssläpp. En av de öl som släpps då och som både jag och M2 har varit riktigt nyfikna på är Ruthless Rye från Sierra Nevada – bryggeriets råg-IPA som nu äntligen gör en sejour på den här sidan Atlanten. Vissa har haft möjligheten att prova den på mässor och på krog redan men för de som inte har provat den än så kommer nu ett lämpligt tillfälle – 33 kronor flaskan känns rätt prisvärt med tanke på att det bara är 6 kronor mer än Torpedon.

Vad jag tidigare inte har provat denna öl mot är mat, och mat gillar vi så mat gjorde vi. Till den här något kryddigare ölet men som ändå har en fin beska (58 IBU, bland annat Bravo, Chinook och Citra har använts) så provade vi med ett par riktigt fina bitar flankstek. Till dessa penslade vi på ordentligt med en glace med vikt på sötma och viss kryddhetta. Resultatet och receptet finner ni nedan, men det är helt klart något jag uppmanar er att prova. Överlag tror jag att det här kan vara en öl som fungerar lika bra till mat som Pale Ale‘en men som har lite mer tryck samtidigt som den är något snällare än Torpedon.

Sierra Nevada Ruthless Rye

Utseende: Lite mörkare klar orangebrun vätska med stort fint smutsvitt skum med gräddig topp och som kladdar av sig fint på glasväggarna.
Doft: Vid första sniffen slås man av en fin rågkryddig, frisk arom med citrus, grape frukt och det vita innandömet från densamme. Doftar också av vitpeppar med en rätt torr och kryddig karatär, något som rågmaltsöl brukar kunna uppvisa. Bitvis drar det år blöt wellpapp men jag tycker nog mer att det ändå slutar i en tydlig rågmalt- och citrusstil.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En halvtorr känsla sprider sig i munnen och för med sig smaker av örtblandning, grapeinnandöme och skal. Eftersmaken är mjuk och har en torr pepparkarkatär med en måttlig och inte för markant beska. Lättdrucken och lite speciell, kanske mer finstämd? Tar man en liknande öl i Mohawk Rye IPA så är den mer karaktäristisk och pang på medan Ruthless kommeri mer av Torpedons grapeskepnad.

Betyg? – Bättre.  Det här är en öl som växer på mig varje gång jag har provat den igen (en 3-4 gånger nu). Först vart jag lite besviken, nog för att jag förväntade mig någonting annat. Sen desto oftare jag har testat den igen så börjar jag uppskatta hur den blandar rågmaltens kryddighet och humlens grapestinna torra känsla. Tillsammans blir det lite mindre fruktigt än andra råg-ipa’s jag har provat vilket inte behöver vara något dåligt.

Tillsammans med den rosagrillade flanksteken blev köttets smaker mjukare, tydligare och släppte fram mer av köttsaftssmaken tillsammans med grapesmak och torr krydda. Hade man provat med en Torpedo eller Pale Ale vid sidan så tror jag att de tagit över lite för mycket.

Glace’ad flankstek:

Två fina, centimetertjocka skivor flankstek (cirka 800 gram tillsammans).

HP-sås
Honung
Japansk sojasås (inte den svampbaserade)
worcestershiresås
Cayennepepar
Vitpeppar
Salt
Peppar

Blanda glace’en baserad på egna preferenser av smaker, men ungefär mest av det överst och minst av det nederst. Värm upp grillen ordentligt och lägg sedan på köttet. Köttet ska inte brännas utan bara bli fint brunt. Pensla på glace’en på översidan och låt den ligga på medan du grillar den andra sidan. Vänd när köttjuicen börjar sippra fram och undersidan har fått ett fint mönster från grillen. Pensla på mer av glace’en på den andra sidan och låt stå någon minut tills den har jämn grillning på båda sidorna. Det ska vara en fin rosa mitt och köttet ska vara mjukt och saftigt mer än “eldat”.

Ta av från grillen och skär i dryga centimetertjocka remsor (se bilden). Ät som fingermat till ölet eller servera med ett mos baserat på jordärtskockor.

Imorgon börjar ölveckan för oss på Manker Beer, då möter vi först Black Isle Brewery på en trevlig liten ölprovning för att sedan gå på middag med Garrett Oliver. Black Isle är rätt spännande då det skotska lilla bryggeriet som enbart brygger ekologisk öl. Ett åtagande jag tycker är lite spännande och som ofta ses förbi då ekologiskt framtagen öl oftast har likställts med något sämre produkter, eller så har bara de andra som gör denna typ av produkt varit dåliga på att sälja in den informationen.

Men ett annat bryggeri, i ett annat land, beläget nära Black Mountain i North Carolina är Pisgah Brewing, även dem med samma helekologiska inriktning. Med tanke på att man, inklusive ett gäng tap specials, bryggt runt 30 öl finns det förvånansvärt lite information om bryggeriet på deras hemsida. Å andra sidan är North Carolina inte något stort tillhåll för kända bryggerier och jag tror det enbart är The Duck-Rabbit Craft Brewery jag tidigare har nämnt och provat öl från. Men ölet vi kommit över från Pisgah Brewing är i alla fall Valdez, deras kaffestout som har bryggts med fair-tradebönor från Asheville Coffee Roasters.

På tal om kaffestouts. Goose Island Bourbon County Coffee Stout som skulle ha kommit i släppet nu senast men som drogs tillbaka är nu tillbaka. På sätt och vis. Den kommer lanseras den 10/5 som en exklusiv weblansering (T8 11671 Bourbon County Coffee Stout USA 650 132,30 160) genom Panogruppen som tar in denna öl och driver Monks restauranger. Panogruppen har även privatimport på nästintill all sin öl, även fast det inte direkt marknadsförs på internet, men kika in på Beer Sweden Forum där det diskuteras så kan ni se om ett samköp är aktuellt.

Nu åter till Valdez då, en kaffestout som imponerade stor och som jag blir lite kär i.

Pisgah Valdez

Utseende: Svart mörkbrun vätska med brunt litet poröst fint skum. Utseendemässigt är det riktigt tilltalande.
Doft: Mycket kaffe och spontant kändes det som bland det bästa jag doftar på i kaffestoutväg. Rostad kaffe och mörk malt med enkla toner av charkuterier som döljs bakom fokuset på kaffe. Bitter mörk choklad och små ledtrådar om frukt och färsk kaffeböna. Elegans och djup men ändå lättsamt. Risken är att öl likt detta blir väl platt med för mycket kaffe och med avsaknad av variation (varför man nu “måste” ha det?) men här passar det med en dov mörk choklad och kaffearom.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Underbart ren, genuin och välrostad kaffesmak som får djup genom mörk grynig choklad. Jämför man med Bells Java Stout som även den är helt fokuserad på kaffe så har den här en annan fyllighet och är inte lika torr. Inte för komplex men med 6,8% är det en öl som inte tar över för mycket och som nog passar både ölentusiaster och nyblivna nyfikna.

Betyg? – Bättre (+). En öl man vill ha själv och här är det inga problem att avsluta en bomber själv. Som en liten dessert i sig själv med rostad kaffe, choklad och just precis med frukt för att den ska bli mild och lite rundare i smaken. En öl att dela, att ha ensam och att vilja ha mer av. Tills dess får man hålla sig med Bourbon County Coffee Stout (Panogruppen), eller privatimporter av Oskar Blues (Great Brands), North Coast Old Rasputin (Great Brands), Founders Breakfast Stouts (Brill) eller De Molen Rasputin (Brill) – som inte är kaffestouts, men lika bra val att ha hemma för det.

Anchorage Love Buzz som då ska vara världens bästa saison om man går på internets omdömen är nog förtjänt av de hyllningar den har fått, för det är en osedvanligt välbalanserad och fin saison med perfekta inslag av pinot noirfatet och brettens funk. En annan som ligger där i toppen är Vera Mae (plats 19 på Rate beer) från Hill Farmstead. Å andra sidan har upphovsmannen Shaun Hill 8 olika saisons representerade på topp-25-listan så det är ju inte svårt att påstå att han kan sin sak och att det uppskattas av öldrickare runtom i världen.

Vera Mae, som är ölet vi fick tag på på Ölbutikken är en vårinfluerad saison med tillsatser av honung och maskrosor. Ett sötare maskrosvin fast med mer kryddor från saisongrunden var första tanken fast med dessa lite hybridartade och inte helt stiltypiska ölen som börjar komma vet man aldrig vad man ska förvänta sig. Men om det är någon öltyp jag tycker det är trevligt när det experimenteras med så är det nog ändå saisons, en ölstil som gärna får vara smaksatt och kryddad och därför kan få nya kombinationer utan att jag tycker det blir alltför galet. Så länge man har passion för vad hantverket man utför och en respekt för kunderna som ska prova ölet så är det fritt fram tycker jag. Eller?

Hill Farmstead Vera Mae

Utseende: Disig ljus citron-och-vetefärgad vätska med vitt skum med små bubblor och en porös kropp.
Doft: Söt blomsterarom med tydliga inslag av maskrosvin, citron, citrongräs, vit peppar och koriander. Inslaget av honung ger en lenhet mot de andra dofterna och det är som att dofta på våren. Oerhört ren arom och även om den är något enkelspårig så är aromen lika välgjord som i alla de Hill Farmsteadöl jag provat, ett bevis på att enkelt men bra oftast är ett vinnande koncept.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lättsam kropp som inte förvånande har en blommig smak med fin sötma av vildhonung. Lättdrucken och mild med uppskattad avsaknad av “sting”. Den milda kryddigheten och fräshören bidrar till att det går snabbt att avsluta flaskan och ha en len eftersmak av honung och blomster kvar i munnen.

Betyg? – Bättre. Enkel saison som har en perfekt balans. Det här är ingenting som ska sticka ut utan som med de andra ölen från bryggeriet så är det enkel renhet men ändå med tydliga smaker som ska kännas genuina, vilket även denna gör. Riktigt bra saison, men inget för den som förväntar sig kraftiga och mer bombastiska smaker, eller ens de traditionella kryddiga inslagen. Men elegans och finess kommer man också långt med och just att hålla på en mildare stil på ölet gör att jag ändå tycker att den visar på respekt för öltypen.

På BeerSwedenForum har en tråd skapats med syftet att belysa och delvis kanske ifrågasätta extrema öl – hur långt “får” man egentligen gå? Hur långt är det ens värt att gå? Innovation och experimentlusta driver utvecklingen framåt men när det desto oftare blir mer “crazy” än bra (i mitt tycke börjar tyvärr BrewDog dra sig dit) så kanske det har gått för långt? Konservatism i all ära, det är en annan ytlighet som är rätt farlig och mellantinget får väl nog anses vara någon form av respekt för det man gör, älskar och jobbar med – det hantverksmässiga. Kanske är det därför jag tycker det är väldigt trevlig när Närke släppte hampaölet Hej, jag heter Hampus och mer så än när något bryggeri som “vill sticka ut” slänger i lite allt möjligt i ölet för att se om det fungerar.

Är jag en tråkig gammal pilsnergubbe nu eller värnar jag om bra hantverk och god öl? För lika mycket som konservativt bakåtblickande kan  skada utvecklingen av öl , lika mycket tror jag många av de mer extrema bryggerierna, som ofta får mer exponering, gör det.

Men när ett par hemmabryggare som Rüdbrygger får för sig att lite av intresse och galenskap prova att göra en öl baserad på gurkvatten, vad är det då? Är det en väg att lära sig brygga med olika ingredienser och på lite nya sätt eller är det samma galenskap som att addera bävergäll i en öl? Jag tycker det är intressant och lite roligt och bra mycket mer så än om jag betalt en hundring för ölet och det stod ett etablerat bryggeri på flaskan.

Ölet då? Trevliga ädelhumlen Tettnanger, vetemalt och gurkvatten är grunden till ölet och är del 1 i killarnas “experimentserie” som snart får sällskap av andra underligheter.

Rüdbrygger Cucumbeer

Utseende: Grumligt klar vätska med en brunvattnig färg, inte direkt mycket till skum.
Doft: Inte helt otippat är det “vanlig” gurka som samsas med sin saltade kusin. Det finns ett visst djup i vätskan som är oväntat och gör att det känns som sötat saltgurkevatten.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Det börjar lite underligt med en tunn men mjuk kropp. Gurkspad och gurkvatten som ändå får hjälp av vetemalten med lite krydda och en viss fruktighet från tettnangerhumlen.

Betyg? – Ok+. Inte en dålig öl, men absolut inte något jag vill kalla en god öl. Det här är ett spännande projekt som ändå blev helt okey sett till vad det är. Tror dessutom att man kan bygga vidare lite på det med mer malt och mer humle för att inte låta gurkspadet få för mycet utrymme.

Mer Rüdbrygger:

Hembryggarfokus – Rüdbrygger Rye IPA
MankerBeer slår ett slag för hembryggd öl
Manker Beer åker till Malmö -1- En kväll med Ölrådet