Det är inte ofta man dricker öl ändå bortifrån Alaska, det finns “bara” runt en 25 etablerade bryggerier i denna lite avskiljda delstaten. Men nu var det dags och det var Anchorage Brewing Company, med cirka 10 öl – de flesta belgoinfluerade – på sitt CV, som stod för en av denna kvällens största och trevligaste överraskningar. För på tal om experimentella bryggder gone to far så låter en välkryddad saison, med brettanomyces och som lagrats på franska Pinot Noirfat inte som “en helt vanlig öl”.

Men tji får man om man börjar anta saker innan man har provat dem – för den här ölen ligger 1’a på Rate Beers lista över saisons, visserligen med  en femtedel så många omdömen som Saison Duponts olika öl. Men varför stirra sig blind på vad andra tycker när det är så enkelt som att öppna upp den uttrycksfulla flaskan och prova dess innehåll? På ölprovningen där denna provades var vi en 6 personer där de flesta har ett okey men inte så utvecklat intresse för öl, så det var ett litet prov med den här något speciella ölen för att se vad en “normal öldrickare” skulle tycka.

Och nej, jag tror inte att det är Nirvanas låt de inspirerats av..

Anchorage Love Buzz Saison

Utseende: Utseende på ölet påminner om disig mörk persikojuice med ett litet vitt skum ovanpå.
Doft: En riktigt trevlig arom med syrlig citrus och en djup fruktig rödvinsbärdoft. Doftar verkligen underbart med lagom toner från pinot noirlagringen samtidigt som du får motsatsen, ljus funky syrlig citron och kryddpåse med peppriga inslag från brettningen.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Fin munkänsla och en direkt smak av funky citrus med inslag av kryddor från brett’en. Inslagen från vinlagringen ger ett oväntat men perfekt djup till smaken som är så balanserat att man undrar hur man egentligen tänkt vid framtagandet av ölet. Bär, frukter, trä och en köttighet som verkligen är mörk men som ändå luckras upp av citrusen och kryddorna.

Betyg? – Bäst. En av de mest balanserade brett’ade/saisons/suröl/etc öl jag har druckit. Alla kryddor du önskar i en saison och de bästa inslagen du kan få från en lagring på pinot noirfat men samtidigt den funkiga citruskryddboxen du får genom lite brettning. Det här var riktigt bra. Samtliga på provningen tyckte liksom jag att det här var en av de bästa ölen under kvällen och att det köttkryddiga gjorde sig riktigt bra och att det nästan var som att dricka ett bra vin. De vinösa tonerna slog aldrig igenom för mycket eller tog över utan gick bra mot det funky citrusblommiga från brett’en med en balans som jag tror var det avgörande för hur populär ölet skulle bli. En öl jag vill ha mer av, helt klart!

Efter gårdagens utläggning om extrema öl och hur underskattat  “vanlig” öl börjar bli så går jag nu en helt annan väg – all in, som en panzervarg! För som den intressanta diskussionen på vår facebooksida igår artade sig så konstaterades det att experimentell- och mer extrem öl ändå har ett klart syfte, så länge man inte bara gör det som en gimick som säljer. Därför hyllar vi idag en mer extrem öl från några som kan detta med mer extrem och rejäl öl och som också är ett av de bästa bryggerierna i världen – Three Floyds. Ölet, Arctic Panzer Wolf, har inte bara ett riktigt coolt namn och en snygg etikett utan är en extrem öl sett till humling och karaktär. Med 9% och “måttliga” 100 IBU låter den tam, men detta är en varg som biter.

För rejäl öl fyller sitt syfte, det ifrågasätter gränser och möjligheten att finna balans, smaker och dofter även bland mer extrema recept. Jämför t.ex. BrewDog Nanny State och Mikkeller Drink’in the Sun – två välhumlade lågalkoholöl men som båda har humlats rätt ordentligt, eller Mikkeller 1000 IBU Ultramate/Light, 1000 IBU fast med halva alkoholstyrakn. Det är extrema öl som pushar gränser men där enbart Drink’in the Sun enligt mig är en god öl. De andra är intressanta, men jag skulle ju hellre se den senare än Nanny State på bolaget. Nä, nog om det – nu letar vi upp vargen.

Three Floyds Arctic Panzer Wolf

Utseende: Klar orangegyllene vätska med minimala bubblor i det porösa ljusa skummet.
Doft: Mycket salmiak och doften drar till en början åt det rågmaltsrough’a hållet. Tycker den har både lite av kladdiga sötman från en “gammal” IIPA samtidigt som den har en såpass tydlig beska att det sticker igenom. Citrus- och grapeskörder i en tung arom som ändå känns potent.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite åldrad men ändå med fin frän bitter beska som sliter åt. Smak av salmiak, citrus och markant humling, vilket inte är undra på. Den hyffsat söta maltbasen är trots all humle stabil nog för att stundtals ge intryck av att det är en bärsmakande besk red ale mer än en hungrig humlevarg.

Betyg? – Bättre. Troligen något gammal men ändå full av beska, kryddigt humlesting och smaker av blommig citrus och en stor hög med grapefrukt. Jämför man med Dreadnaught så är den bra mycket mer balanserad, uttrycksfullt fruktig och en mjukare maltbas medan det här är extra humle varpå det är en grönkottig käftsmäll.

Äntligen kikar solen fram och efter den tidigare “solölen” – Element Brewing Interval Ale (Summer Pilsner Fusion) så fortsätter vi på soltemat. Mikkeller gör varje år en Drink’in the Sun, en låg alkoholhaltig öl som kan liknas vid en american pale ale med sin fina fräscha humlekaraktär. Varje år sänker han alkoholhalten något för att visa att det går att göra välsmakande lågalkoholhaltig öl. Brill & Co har bekräftat att de kommer få in den igen i år och det är inte stora mängder det handlar om och i fjol fanns det på ett par få ställen i Stockholm, där den tog slut rätt snabbt.

Mikkel har också gjort en “starkare” variant baserad på denna öl tillsmmans med vännerna i Texas, Jester King (bryggeriet bakom Black Metal Imperial Stout som vi har här i Sverige). Denna session ale ligger på 4.2%, ungefär det dubbla mot Drink’in the Sun och är en amerikansk veteöl som humlats ordentligt med Amarillohumle. En session ale på storflaska kan det verkligen bli bra – om det blir det så är det ju perfekt, en fullstor öl men med mindre alkohol. Session ales börjar bli lite av den nya humlen och det kommer bli intressant att se om det slår även här i Europa. Men nu tar vi och njuter av sista helgdagen och dricker lite sommaröl.

Jester King/Mikkeller Drink’in the Sunbelt

Utseende: I glaset återfinns en guldisig vätksa med vitt rätt kompakt skum
Doft: Fräsch fruktig arom med amarillohumlen som är mest utstående. Citrus och ljus fruktighet med inslag av blommor och grapeskal. Som en mer komplex och humligare veteöl.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Riktigt fräsch smak med lime och grape för mer syrlig frukt men även med inslag av lite sötare fruktkött av tropiskt slag. Det är mycket citrus och kryddig vetemalt vilket ger lagom variation men en stor “hinkabilitet”.

Betyg? – Bättre-. Smakar som en humligare pilsner eller lättare IPA med fina inslag från vetemalten. Ölet är på lättsamma 4,2% och att det här är tänkt som en session ale är ingen underdrift för med lätta men tydliga smaker och fräsch fruktighet så kan man dricka både två och tre glas utan att vare sig tröttna på smaken.

Efter veckor av vårväder följt av ett par dagar med kallare och tristare väder vaknar man idag upp till ett snöbeklätt Stockholm. Om inte det är en moralsänkare så vet jag inte vad som skulle vara. Tur då att man har lite somrig öl att luta sig tillbaka mot, eller vad sägs om SPF – som denna gång står för Summer Pilsner Fusion? I lite ironiskt döpta Millers Falls, Massachusetts finner vi Element Brewing Company som har en speciell “interval ale”-serie med de olika årstiderna och där denna då symboliserar sommaren. I deras tolkning är sommar en imperial oatmeal pilsner som har karaktären på en traditionell tysk pilsner fast med mjukheten hos en oatmeal stout. Såklart använder de såkallade Noblehumle för att få till den särskilda aromen av torrt nyslaget gräs. Det är ett rätt litet bryggeri som bara gör en handfull öl, inklusive denna serie så det var ett lätt beslut att plocka på mig de öl som fanns från dem nere på Ölbutikken i vintras.

Element Interval Ale (Summer Pilsner Fusion)

Utseende: Grumlig och något vattnig persikojuice till utseendet på vätskan medan det lägger sig ett smutsigt gräddbrunt skum ovanpå.
Doft: Intressant arom med karamell och en sötare och mer fyllig vetepilsner med blommiga och citrusbetonade inslag från humlen. Citrusen och malten ger milda och korta inslag av metallisk citrus (som ibland kan röra sig mot marsipan).
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mjuk och fyllig i kroppen, något mer så än vad vi förväntade oss. Rätt enkel smak med citrus, nyslaget hö och rund maltighet med karamell och en söt nötighet. Kanske inte så somrig om man tänker sig en fräsch blomsterbukett till smak med inslag av frukt, så som man täcker sig en sommaröl – men å andra sidan en trevlig kvällsöl en fin sommarkväll.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Enkel öl men ändå oerhört god då de smaker som finns hålls i linje med varandra. Något mindre humlig än en imperial pilsner men med citrus och blommiga inslag som går bra mot den runda fylliga smaken havren ger. Kanske lite smutsig för att kännas somrig till utseendet men doften är tung imperial pilsner och smaken har de lätta och söta smaker

Fredag den 13’e – antingen kan man stänga in sig och oroa sig för att olyckor och andra hemskheter inträffar, eller så firar vi att det är helg. Hur firar man det? Jo, med god öl och gott sällskap så klart. Ikväll ska jag först äta en god middag på Sorbon för att sedan avnjuta en Dogfish Head 120 Minute IPA och andra godsaker från det fina öllnadet i väst.

Men vad är en bra fredagsöl? I mitt tycke beror det på vad man ska göra. Ska man på AW med lite vänner gillar jag en fräsch god pale ale då man lär sitta kvar ett tag, eller så går man all in och tar en bomber med något gott. Det var vad som hände för ett tag sedan då vi tog fram en öl som har blivit en av mina och M2s nya favoriter från ett av våra favoritbryggeier De Molen. Menno har använt mörk malt, stora doser humle och även Bruichladdichrökmalt för att få till en komplexitet hos den mörk malten samtidigt som beskan och humlekaraktären ska vara riktigt stor. Risken är att det blir på tok för obalanserad med både rökmalt, stor beska och mycket humle och vi var lite oroliga, men fungerade det? Ja, det gjorde det verkligen.

Trevlig helg på er öldrickande vänner, hoppas ni har fyllt kylen med gott inför helgen och att vi åter får se lite sol runtom i landet!

De Molen Festival Smoked Black IPA

Utseende: Svartbrun mörk vätska med ljusbrunt något poröst skum med minimala till små bubblor.
Doft: Mysig rökmalt som ger både sälta och sötma vilket blir riktigt fint med aningar av charkuterier och mörka humledofter.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rökmalten ger fina smaker av söt bränd torv och rök som går ihop utmärkt med fruktigheten från chinook och amarillohumlen. Fräsch humle och inte den oljiga brända typen utan för den biten står rökmalten. Tjärv och torr men samtidigt fruktig och söt och ölet bara slinker ned och lämnar en lätt bitterhet kvar i munnen och eftersmaker av fruktig choklad och bränd torv. Personligen tycker jag inte att den är för rökig utan sättet allting möts håller högsta klass.

Betyg? – Bäst. Det här är numera en av mina favoriter från De Molen. Menno har gjort en utomordentlig mörk IPA som har all fruktighet från humlen som man kan önska men med en mörk fyllig kropp som lyfts av rökmalten varpå sötma, sälta och beska samsas på bästa sätt.

Black Flag är ju inte bara ett gammalt hardcore-punkband utan den svarta dödsskalleprydda flaggan är en klassisk symbol för pirater. Oregonbaserade Beer Valley Brewing Company startade 2005 men började brygga “på riktigt” så sent som i 2007 tyckte nog oavsett att det är en cool symbol, passande deras första öl – Black Flag Imperial Stout. Idag brygger man under ledning av Pete Ricks sex olika lite starkare öl samt då och då lite specialöl. Det är ett rätt litet bryggeri som främst distribuerar sin öl i de närliggande delstaterna.

Tidigare har jag bara provat deras (D)/IPA Leafer Madness som hade hög beska och bra humletryck men hur kunde man låta bli Black Flag när den stod där så lockande och ond nere i Ölbutikken i Köpenhamn? Bryggd med 8 olika sorters malt så är den mörk som piratflaggan och med rejäla mängder Warrior Chinook, Columbus och Cascade så landar IBU’n på hela 100+, vilket borde snudda på att göra den till en mer extrem mörk IPA?

Beer Valley Black Flag Imperial Stout

Utseende: Brunsvart vätska med ljusare brunt skum, gräddigt och kompakt ovanpå ölet.
Doft: Rätt enkel arom, ren men enkel, med choklad och kaffetoner utan att bli för komplext men ändå med viss fruktighet och karamelltoner. Det finns också en rökig ton med lite mörkare bränt som ger viss djup till dofterna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mörkare bitter choklad och mocha med blommiga citrustoner som samsas med de rökiga mörka smakerna av bränd choklad. Får nästan stundtals lite lakritsvibbar även fast det oftast rör sig kring mörk mocha och lite rökighet. Det är mild fruktighet och lagom bitter beska, men att den är på över 100 är svårt att tro då allting vävts ihop bra.

Betyg? – Bättre-. Pendlar lite mellan att vara mörk och något mildare, men gör det riktigt fint. Det är rätt tunga smaker som ändå känns lättsamma, kanske för att den ligger mjukt i munnen. De mörka smakerna kunde kanske vara lite mer aggressiva och ha en tydlig inriktning.