Knappt 1,5 år efter starten i en liten lokal i Sockerbruket i Göteborg meddelar MankerBeervännerna Beerbliotek att det är dags att expandera. Rätt så rejält också.

I mars 2013 lanserades Beerblioteks första öl, Black Chili Ale. Sedan dess har man hunnit brygga nära 100 st olika öl, däribland en öl till oss på MankerBeer – MankerBeer Red Ale, som ni läser mer om här. Bryggkapaciteten var vid starten cirka 90 000 liter/år, i skrivande stund är man uppe i 180 000 liter/år. Nu siktar man på att mer än tredubbla den kapaciteten!

Flera collaborations har gjorts, bland annat till Man In The Moons 20årsjubileum, The Rover, Ölrepubliken, BrewDog Bar och många fler och nu ska det collaboreras på en helt annan nivå när välkända Gary McLachlan och Niklas Gustafsson från just Rover/Ölrepubliken kliver in som partners till det gemytliga bryggeriet.

Vi högg tag i Adam Norman från Beerbliotek och Niklas Gustafsson och ställde den underbart onyanserade sportkommentatorfrågan “Hur känns det nu?”.

Adam säger att “Obviously this is a very exciting time for us at Beerbliotek. We feel we have found 2 people who share our passion for beer and our work ethic.
The next step is going to be hectic, but it gives us so many opportunities to explore new techniques and styles, whilst refining our small core range of products.
Although we are still very young in this growing gang of swedish breweries, we feel that we have much more to give, and hopefully to share. We really look forward to making exciting new beers, collaborations and maybe more over the next few years. And we thank everybody for their support so far.
We will continue to work hard, for ourselves, our beer and our customers and friends”.
Niklas fortsätter i samma sköna anda “För mig är detta en fantastisk chans att få utvecklas ännu mer med något som jag ändå nästan har pysslat med i 15 år. Gänget bakom Beerbliotek är så otroligt duktiga, drivna och skärpta att det inte finns en uns tvivel i mig att det kommer att bli någonting annat än succé. Sedan att chansen finns att få sladda runt på lagret i trucken och lyssna på hårdrock där som en eventuell bonus, ja det gör ju inte saken sämre!”

Förutom samarbetet med dessa två legender, planeras det för expansion i form av ytterligare bryggkapacitet i en lokal en bit bort från Sockerbruket där Beerblioteks “volymöl” kommer att bryggas, för att möta efterfrågan.
Detta ligger dock en bit in i framtiden men lokalen är säkrad och processen att flytta in är igång. Bryggeriet i Sockerbruket kommer fortsatt att fungera som Beerbliotek gör idag, att leverera small batch one off-brygder i en aldrig sinande fart.

Enligt uppgift kommer Gary att hjälpa till med att vända papper och Niklas blir “Se tuff ut”-ansvarig och även leda bygget av den nya lokalen.

Hatten av och grattis säger vi till Adam, Richard, Darryl och Anders på Beerbliotek och såklart till Gary och Niklas. Det här blir skitbra! Beerbliotek hittar ni för övrigt på All In beerfest i helgen.

Läs hela pressreleasen här: Beerbliotek Expansion Pressrelease

Fotograf Filip Edin http://nearthebay.tumblr.com

Nu på måndag arrangeras den första BeerSweden Forum Meet‘en på Ölrepubliken i Göteborg. Det är BeerSwedens forum där ölfantaster från hela Norden samlas för att skriva om öl, utbyta åsikter och prata öl (och annat). Tidigare har ett par träffar arrangerats i Stockholm där Brill & Co, Great Brands/Oliver Twist och Akkurat samt Bishops Arms Folkungagatan har varit samarbetspartners. Det har varit välbesökta träffar och när så Malmö fick sin första träff förra året så var även den oerhört lyckad.

På grund utav att jag är och jobbar så pass i Göteborg, är ölnörd (typ?) och sedan starten moderator på forumet, och tack vare Pelle och de andra trevliga ölfantasterna på Ölrepubliken i Göteborg så lyckas vi nu arrangera den första träffen på västra sidan av landet.

Var: Ölrepubliken, Göteborg
När: Måndag 27e maj
Hur: BSF’are och andra ölfantaster möts och chillar tillsammans med lite öl

Det kommer att bli en provning klockan 19.00, tyvärr är den för närvarande fullbokad. Men både före och efter den kommer Ölrepubliken att intas av passionerade öldrickare, så kom dit, ta en öl och snacka skit! All info hittar ni på länkarna ovan, där ni också kan bli medlemmar om ni inte redan är det.

Det vankas också en träff i Stockholm, kanske redan nästa vecka – all info här.

Efter antalet lackningar under de senaste månaderna har vi nu åstadkommit något med dem. Förutom att de har skapat en viss debatt där många har valt sida eller åtminstone för sig själva formulerat en åsikt om vad de tycker om dagens öljournalistik. Vissa tycker det är rätt att sätta hårt mot den bristfälliga öljournalistiken i tryckt media och på tv medan andra menar att konstruktiv kritik och en utsträckt hand är bättre medel. Jag själv har velat sätta hårt mot hårt; för det är trots allt ett jobb som skall skötas korrekt och med respekt – det går det inte att säga något om. Är jag skeppare och saknar förmåga att läsa sjökort eller läsa av vindar och liknande så kommer jag inte att göra ett bra jobb. Som jag så ofta har sagt så föder kunskap ett ökat intresse och har man inte ett grundläggande intresse är det svårt att vilja ta åt sig mer kunskap.

En av de vi har gått åt är Lasse Råde på Expressens redaktion. Baserad nere i Göteborg har han skrivit om öl en längre tid och med allt från bristande fakta eller källritik till att ha missat varifrån syran i en sur brunöl kommer så har han lyckats reta upp en stor del ölfantaster. I förra veckan kommenterade han här på MankerBeer och bemötte där den kritik i form av ett brev som sänts till honom. Ett oerhört bra svar och en bra dialog här i kommentarsfältet där han bjöd in för att ta en öl och diskutera saker istället för att sitta på nätet och uttrycka negativa åsikter. Då jag skulle ner till Göteborg över veckoslutet och helgen så passade jag på att dra ett mail till Lasse där jag berömde honom för hans bra svar och viljan till dialog, samtidigt som jag stod på mig om att jag ansåg att viss kritik är befogad. Kritik som dock skall vara saklig mot det som skrivs och inte mot honom, eller andra, som person.

Sagt och gjort så möttes vi i fredag på Ölrepubliken för kvartssamtal och en öl. Det var ett väldigt trevligt möte där vi båda berättade om våra respektive ölresor och hur vårt intresse kommit att formas. Jag berätta hur jag började skriva om öl och hur jag genom festivaler, möten med bryggare och resor lärde mig mer och fann en hobby som växt till något mer medan Lasses resa började som krog- och filmrecensent för att sedan få jobbet som ölskribent. Ett problem vi fann är att det utrymmet han får i tidningen inte alltid rymmer de ingresser eller den bakgrund han har skrivit eller önskar få med. Det är en rätt stor skillnad på att ha oändligt med text (likt jag har) och ett visst antal tecken där 4 korta ölrecensioner ska inrymmas. Syfte, bakgrund och hur ölen bedöms ges helt enkelt inget utrymme då det inte får plats. Att också välja bland de ölen som är någorlunda möjliga att få fatt på och att göra det 52 gånger på ett år är inte det lättaste. Här kunde vi tillsammans finna lite förslag på upplägg och att hitta teman eller att visa på skillnader mellan olika öl som möjliga inlägg.

Jag erbjöd mig att gärna bolla förslag på ämnen eller om han önskar information om någon öl, samt att meddela när något blev fel vilket verkade uppskattas och överlag så var dialogen rätt öppen och bra. Punkterna om källkritik och vikten av att läsa på lite extra var dock något jag stod fast vid och så länge det står fel så ska det lyftas fram, men sedan kan man göra det på flera sätt.

Avslutningsvis kom vi fram till att den bästa lösningen är att starta ett nytt upprop mot bättre öljournalistik och då Lasse växte i mina ögon genom att vara öppen för att ta en öl och diskutera saker så ser jag ingen anledning att driva vidare vår namninsamling mot honom personligen. Dock kommer vi även fortsättningsvis att lacka ur när det skrivs falsarium och “experter” slänger ur sig felaktigheter i morgonsofforna, det är en av fördelarna vi har av att vara ett webbaserat ölmedia. Nu vill vi istället uppmana etablerad media att ta till vara på den enorma kunskapsbas som finns ute i landet i form av ölfantaster, de kanske inte säljer lika bra eller känns igen likt “Bengan” och Steffo” men de har å andra sidan en hel massa kunskap. Använd den. Tack Lasse, för ett bra snack och hoppas att De Molen Machtig & Mooi (17.4% stark cognacslagrad barley wine) föll dig i smaken.

Vi har tagit Manhattan, nu tar vi Berlin!

När jag besökte Italien förra året, och såklart gled jag in hos en osthandlare och skulle stasha upp på färsk mozzarella och parmesan och roviola, så hade vi såklart skämtat friskt om den numera klassiska Family Guy scenen där Peter Griffin odlar mustasch och med det menar att han kan prata italienska. Han babblar såklart bara massa smörja men det låter faktiskt exakt så här när italienare köper ost och charkuterier, det är fullkomligt fantastiskt att stå i ett hörn och försöka hålla sig från småfniss i hur klockren parodi det är

Första gången man träffar en italienare som man vill göra ett hyggligt intryck på ska man absolut inte anamma denna teknik, vilket jag var nära att göra men insåg såklart att det är en skitdålig idé och förmodligen bara jag skulle tycka det var kul. Så jag satte mig tyst i ett hörn istället och inväntade det jag väntat på sedan jag provade min första Toccalmatto-öl i slutet av förra året, en ölprovning med Bruno Carilli som är grundare, receptmakare och bryggare på det italienska bryggeriet Toccalmatto.
Ölrepublikens provningsrum var knökfullt när Bruno på charmigt tafflig engelska med grov brytning på italienska börjar presentera sig själv och bryggeriet som startade 2008 i Fidenza utanför Parma.
Man fattar genast tycke för den här karln, som har en bakgrund i livsmedelsindustrin men som nu ägnar sig mer eller mindre helt och hållet åt öl.
På min fråga hur han hamnade där han är nu med ett eget bryggeri svarade han att under hans tjänsteresor i England i sitt tidigare yrke studerade han mycket ale och real ale.
– Med studera, menar du alltså att dricka real ale då?
– Precis, haha!
Skrattar Bruno kluckande och härligt.

Toccalmatto grundades som sagt 2008 i Italien och betyder ungefär “Now it’s time to talk with the fool” och Bruno menar att det är han som är ‘The fool’, med det kan man ju tänka sig att de gör totalt ursinniga, galna öl som bara ölnördarna uppskattar. Nej, tvärtom. Toccalmattos motton verkar vara ‘drinkable’ och ‘dryness’. Dessa ord hörs frekvent när ölen beskrivs, däremot går Bruno sin egen väg i användandet av jäst och humlesorter för att skapa sin egen unika touch på sina öl. De vill inte göra öl som alla andra gör även om själva inspirationen kommer från Belgien, England och USA.
“Drink without problem” är ett annat motto som uttrycks på maffiaengelska och det märks verkligen, det är inga tunga, vansinniga öl som ställs fram utan smakrika små underverk utan särskilt hög ABV.
1400 Hektoliter framställdes 2012 och bryggeriet har nyligen börjat exportera sina öl, främst till närliggande länder men kommer nog inom kort även att få distribution i Sverige.
De har redan hunnit med en svensk collaboration tillsammans med det nya Göteborgsbaserade bryggeriet All In Brewing och tillsammans skapat Big Lager, som är en Imperial Lager på dryga 7% ABV som nästan har lite brettad doft blandat med förnimmelsen av en sån där reklamplastbadboll, samt en hel del stickig fruktighet. Smakmässigt är det en stor öl men rejält av ananas, omogna plommon, knäckebröd och pomerans.

Deras egen öl då? Ok, vi drar en snabb genomgång av alla de 7 öl vi provade (det var 8 egentligen inkl Big Lager men jag var så nyfiken på den att jag beställde en kupa av den innan provningen)

1. Stray dog – En “Very English Ale” enligt Bruno Carilli som är torrhumlad med Citra men kokt med Styrian Golding och Challenger. Smakar som ingen annan English Ale jag provat, såna här twister gillar jag verkligen.

2. Sibilla – En Belgian Ale döpt efter en gammal italiensk kvinnlig magiker (helt oklart varför) som doftar rejält av skumbanan och lite gröt, smaken är höig och torr och lite som att slicka på en ladugårdsdörr man kastat citroner på, även viss weissbiersmak. Passar enligt Hr Carilli riktigt bra till fiskrätter och getost. Kan tänka mig det.

3 – Den första ölen som bryggeriet producerade är Re Hop vars namn har tre meningar. Re betyder Kung på italienska (därav etiketten), namnet flörtar även med ordet ‘rehab’ och slutligen helt enkelt re-hop eftersom man använder samma humle två ggr. Även annan humle, t ex polska humlesorten Malinka finns med här. Den är helt ny för mig och jag har ingen aning hur den smakar. Ölet är en riktigt trevlig Pale Ale som doftar härligt av skolkorridor, skogsbryn och massa trä. OTROLIGT citronig smak, nästan som en angenäm skvätt Yes.

4 – Oceania, “A new concept of saison” enligt Bruno, som doftar otroligt mycket jordgubbar och vinbär och smakar ungefär likadant plus lite vitpeppar och hö.

5 – The last witch, döpt efter en opera av en skotsk poet och detta är verkligen en skotsk öl på många sätt. En Scotch Ale bryggd på skotsk humle, skotsk malt och skotsk jäst. Passar kanon till grillat kött med sina smaker av röda söta bär, apelsinskal med en hyggligt vinös ton. Kraftig maltkropp som sig bör i den här ölstilen och lite hibiskus på det.

6 – Zona Cesarina, som betyder “at the last second” på italienska härrör till att hela 90% av humlen tillsätts ‘i sista sekunden’, dvs i torrhumlingen. En rejäl IPA som är något av det fruktigaste i IPAväg jag provat med mängder av den där tradiga konserverade fruktsalladen blandat med ananas, aprikos och smultron i doften och smakmässigt rör sig mot persikor, saftigt mogna rabarber och ananas.

7 – Den sista ölen vi provar, var den första jag provade av bryggeriet, B-Space Invader, där B står för både Black och för #2 (2a bokstaven i alfabetet). En Black IPA typ av öl som doftar kafferosteri, lite champinjon av ngn anledning och splitternytt bilsäte, möjligen Toyota alternativt en koreansk dito, Kia. Oklart. Smakar som en fantastisk blandning av julmust och humle med en härlig kaffeton.

Jag kan bara säga: Grazie Mr Carilli! Speriamo di vedere le vostre birre in Svezia presto!

När jag under förra veckans jobbvisit i Göteborg tog och besökte Oceanbryggeriet hade de relativt nyligen buteljerat Vit 2012 (mer om den sneak peak’en här). Efter det trevliga besöket där vi tog en öl i solen och pratade lite om vad som skett och ska ske så skrev jag enbart ihop den kortare notis jag länkar till ovan, men då det här är en öl jag verkligen vill lyfta fram så tänkte jag att det passar sig med en fullständig recension.

Som jag tidigare skrev så är Vit 2012 framtagen till de ansedda göteborgsrestaurangerna Björns Bar, Familjen och Kock & Vin där den senare även kommer att ha med ölet på sin avsmakningsmeny. Ölet, som har premiär imorgon, kommer också att finnas på några få fat på Ölrepubliken och “ett till ställe”. Ölet är en witbier på 5% som drar åt det belgiska hållet och har kryddats med bland annat kardemumma, citron- och apelsinskal samt krusbär. Bryggare Bing berättade att han har låtit ölet jäsa ut ordentligt för att få en lite torrare finish på ölet vilket nog kan fungera fint med syran i bären och från jästen.

Oceanbryggeriet Vit 2012

Utseende: En lite mattare grågul vätska, rätt så typisk för witbiers med ett stort fint vitt skum. Det ser verkligen läskande ut.
Doft: Det är en väldigt elegant arom, ren enligt Oceanbryggeriets andra öl, men med en elegans och doftvariation med en tydlig kryddning och fina inslag av krusbären. De senare är inte tänkte att ta en alltför stor plats utan ger lite vinös syra som går fint med den strama torrheten och kryddorna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen sitter som den skall, lagom smal för att bli föredömligt lättdrucken samtidigt som den tar plats för att kunna stå upp bra tillsammans med maten den är tänkt att paras med. Det var ett bra drag att göra ölet lite torrare vilket fungerar perfekt med smaken från krusbären samtidigt som en måttlig kryddning ger lite komplexitet. Frisk och fräsch.

Betyg? – Bättre (+). Som jag tidigare skrev så är det här inte bara en av Oceanbryggeriets bästa öl utan även bland de fem bästa sommarölen i år. Ölet är både klockrent lättdrucken som du tack vare de 5%’en kan dricka fler av samtidigt som dess smaker och dofter är tydliga utan att behöva vara alltför markanta. Tillsammans med syran och den fräscha tonen från krusbären får den en elegans som jag tror kommer att passa väl på de restauranger den kommer att serveras på. Det här var ett öl helt i min smak och jag ser fram emot att åka ned till Göteborg och kunna prova det på plats tillsammans med lite fräscha sommarrätter.

Alla foton är lånade från Ölrepubliken

Tidigare har jag skrivit om den exceptionellt (ja, ordet är passande) trevliga Beer Makers Dinnern med Nøgne øs bryggmästare Kjetil Jikiun somm hölls på Ölrepubliken i Göteborg tillsammans med Brill & Co. Själva “snacket” under kvällen läser ni lämpligen i den tidigare artikeln och det är väldigt synd att just Du inte var där, för det var både intressant, kul och spännande – och väldigt gott. För “gott”, hur individuellt det än må vara är vad middagen skulle komma att vara.

5 stycken rätter skulle avsmakas där Jonas från Brill & Co tillsammans med Kjetil och kocken, den talangfulle Shayne Le Brits, hade komponerat ihop varje rätt med två stycken passande öl. Jag har vid flera tillfällen pratat om öl och mat med Jonas (han inspirerade mig även till detta, då under aliaset Daniel) och det är alltid lika lärorikt att höra “ett proffs” förklara teorierna bakom parningarna. Ibland märker man hur vissa som ska ta fram öl-och-mat-parningar går lite väl mycket på magkänsla, vilket inte är fel – men det är nog mer spännande att få lite kluriga kombinationer som visar upp mer av både öl och mat. Så därför får vi väl hoppa över till just maten. Vi tar det från början, eller är ni mest sugna på desserten?

Rätt 1. Lammcarpaccio med blancherad rödlök med en salsa verde på mynta och basilika samt pyntad med parmesanost. Till detta serverades Wit och Pale Ale. Wit’en är en traditionell Wit där man haft i rikligt (!) med lokalt vete som man fick från ett lokalt landsbygdsprojekt, vilket man såklart tackade för och tog emot. Pale Ale’en är även den en stiltypisk pale ale där man provade sig fram till det slutgiltiga receptet. Svaret på gåtan hur man fick bäst smak från humlen var helt enkelt att ha mindre humle. Mycket humle och hög IBU säger oftast inget om smaken utan tvärtom kan man vinna på att dra ned humlemängden för att tack vare ett bra recpet nå balansen man eftersöker.

Myntan i salsan tillsammans med Wit’en var en “aha”-upplevelse för mig och något jag ska experimentera vidare på hemma i köket. Den rena smaken i ölet lyfter även löken liksom det saftiga oskuldsfulla lammet. Tillsammans var det smakrikt med en fin fruktighet och smak av blomster och lite gummi (som jag finner i rätt många witbiers). Ölet släppte verkligen igenom smakerna från maten utan att bli anonymt. Pale Ale’en då? Här är det lite mer “krock” i jämförels, lite mer robust kombination utan att för den delen bli annat än bra. Åter tack vare de rena smakerna i både öl och mat. Balansen i pale ale’en ger en bra balanspunkt mot maten och ölets smak märks av utan att ta över prick som man vill ha det. Toppklass åt båda hållen och även fast man kan påstå att witbiers är safe så var det nu inte bara “gott” utan det lyfte verkligen varandra.

Rätt 2. “Kött, potatis, sås” (kalv, örttäcke, primörer och dragonsås). Serverades med IPA och India Brown Ale. Den första av de två ölen är en traditionell IPA, brygd utifrån tanken om att finna den fina balansen mellan sötma och bitterhet som en välbryggd IPA eftersträvar. Kjetil beskriver den som “Mid-Atlantic” – malten är från England, humlen (Cascade, Simcoe och Chinook) från USA – kort och gott det bästa av båda världar. India Brown Ale’en började som en samarbetsbrygd som blev så populär att e valde att behålla den. Är ett öl som mår bäst av att lagras något (Jonas och Kjetil enas runt en 6-9 månader). Då dämpar den sig lite, får en mer vinös syra och är i bådas tycke något bättre. Ett tydligt exempel på hur bryggare och importör kan arbeta tillsammans för att få ut ölet när den är som bäst – IPA tidigt, öl som detta lite senare.

Till maten då? Svampen som ligger vid sidan av köttet fungerade fint med IBA’n och byggde på dess vinösa karaktär medan det rosa fina köttet fungerade superbt med IPA’n. Sötman i ölet och köttsmaken framkallar en kontrasterande smak av dov frukt vilket ger en råare karaktär till det annars ljusa köttet. Å sitt håll kämpar IBA’n väl med köttet och kryddningen, där det mot slutet blir nästintill barley wine-vibbar, men utan det tunga, klibbiga. Ytterligare en poäng till båda ölen och till maten. Rena smakerna fortlöper som en röd tråd och det blir aldrig att det ena tar över från det andra.

Rätt 3. “Ost”. Ostar serverade med rökig morot. Till detta ställdes det fram ett glas vardera av #500 och Sunturnbrew. Den första är resultatet av en festlig dag på bryggeriet då man firade sin 500’ende batch öl. 5 maltsorer, 5 humle, 100 IBU och en god dos Nelson Sauvinhumle. Den senare är bryggeriets rököl där man använder tysk rökmalt och engelsk Perle-humle.

Rochefortosten på tallriken provades först mot Sunturnbrew och var direkt en high-five. Sötma och en lagom sälta (osten är vanligen oerhört salt) där rökiga inslag bryter in och penetrerar osten fint utan att ta bort dess stickiga smak. Även #500 fungerar bra med osten som tillsammans med ölet blir mer kryddig och visar upp mer av sältan – utan att gå till överdrift tack vare ölets sötma. Jag provar sedan en bit gruyère som även den fungerar utmärkt med båda ölen. Mot beskan i #500 så blir den gräddig och god medan den mot Sunturnbrew visar att en ljus, rätt torr ost kan gå fint med lite röksting. Ölet har svårare att luckra upp ostens “kompakthet” men tillsammans i munnen (gurgla runt det och mosa ihop det som Jonas vackert instruerar de närvarande) blir det lättare att uppskatta kombinationen och tydligare att finna nya smaker.

Rätt 4. Creme Caramell med rökig topp samt chockladmousse. Serverades med Sahti (samarbetsbrygd med Dugges, från 2008) samt Red Horizon. Vid första doften på det hemliga glaset som visade sig vara Sahti, en traditionell finsk brygd med enbär, påminde det mer om mjöd och honungssaft än öl. Enbärskaraktären hade falnat och honungen glänste fritt. Red Horizon, den sakéjästa ölen som får jäsa ut precis som saké har sin sötma, bärighet och sting vilket gör de båda ölen till intressanta kramratliga motpoler tillsammans med desserten. Att de båda ölen skulle vara som gifta till desserterna kom inte som någon överraskning utan creme caramellen med sahtin var alldeles superb med lätt gräddsmak, där honungen och den lätta enbärstonen gav en extra touch. Tillsammans var det den bästa kombon på mycket länge. Red Horizon tog över lite och när gräddigheten tonade ned bärsmaken från ölen så blev det tyvärr lite spritigt, vilket gav intryck av dessertvin/likör mer än öl – vilket fungerar det med. Till den ljuvliga chokladmoussen var de båda lika passande som alla kvällens övriga parningar. Red Horizon tillsammans med mörk choklad känns vuxet, likörartat och elegant medan Sahtin ger en lite fruktigare karaktär som bara smälter tillsammans. Mätt och belåten kunde jag och de övriga deltagarna nu luta oss tillbaka, trodde vi.

För där var det bara middagen som slutade. Däremot fortsatte den festliga kvällen, först genom att Kjetil som var på utmärkt humör blygt frågade om han fick servera lite saké som han hade med sig (varpå vi provade fyra stycken olika sakés, mer om dem framöver) och senare på diverse festliga ställen ute på stan. Summa summarum är att detta var ett perfekt exempel på att en trevlig kväll bestå av glada vänner, god mat och god öl – det behöver inte gå till extremiteter. Kjetil visade verkligen upp sina öl på ett bra sätt och tillsammans med Jonas och Shayne hade man verkligen funnit vinnande kombinationer för kvällen som på lite olika sätt lyfte fram varje rätt, men också ölen. Att kvällen inte bara handlade om Kjetil, maten eller ölen utan om öl och livsnjuteri i allmänhet där diskussioner och sidospår tilläts medan vi glatt satt och provade ölen och maten är något jag hoppas fler kommer att ta efter, för det var ett vinnande koncept.