Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Ja, ni är nu vana vid den ingressen då min serie om bortglömda klassiska öl fortsätter. Efter Pilsner i form av Jever belgo genom Rochefort 10 och Bitter med London Pride är det nu dags att kika på en klassisk IPA.

I Sverige tror vi ofta att en IPA ska vara den mest humlestinna och beska ölen man kan få tag på. Men det finns några få bra exempel kvar på hyllorna som är mer typriktiga mot den “riktiga” IPAn. En av de brittiska som använder sig av amerikansk humle men ändå försöker hålla sig till den mer typriktiga IPAn är skottska Belhavens Twisted Thistle IPA som finns på Systembolaget för 17,30 kr.

Nyligen bytte man etikett och tidigare hade den en ljus flaska som gjorde den lite sunkig, men sen man bytte till mörk flaska har den blivit klart bättre och man fick faktiskt silver på SBWF.

Bryggeriet Belhaven har anor från tidigt 1700tal även om det finns vissa fynd som tyder på att man har bryggt öl på platsen redan på 1200 talet. Munkar lär ha bryggt öl på den tiden då det fanns väldigt gott om korn till bryggning. Belhaven var fram till och med November 2005 det äldsta oberoende, levande, bryggeriet i Skottland tills man blev uppköpta av engelska Greene King. Många är det nog som började i humleträsket med den här ölen innan humletrenden slog fast sina klor och det inte var lika vanligt med humlebomber på Systembolaget förr.

Belhaven Twisted Thistle IPA

Utseende: En ljusare bärnstensfärgad öl med ett mjukt skum med fina flyktande kolsyrebubblor.
Doft: Doften är av malten och man känner att ölen kommer att ha en trevlig maltsötma. Annars är det en doft av apelsin- och aprikosmarmelad, honung, samt humlens dragande doft av citrus.
Smak: Inte fullt så söt som man tror ur doften, men väl en söt maltbas som påminner i smaken om kolasås och toffee. Apelsiner och aprikoser mynnar ut i en citrusfrisk men fortfarande mjuk beska i eftersmaken. Eftersmaken hänger inte kvar så länge, men när beskan börjar lägga sig får man en viss brödighet.

Betyg? – OK. Ölen representerar inte riktigt mig på något vis, men det är en sån där öl som man kan dricka nästan när som, med vem som. Borde passa alla läger av öldrickare i det fallet. Den är välbryggd likt de flesta brittiska klassiska öl. Det är lite som en blandning mellan en ESB och en modern amerikansk IPA egentligen.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna.
En av mina absoluta favoritöl som man kan köpa på Systembolaget för blott 13kr är Jever. Denna tyska klassiker med sin stora örtsmak som passar till nästan alla tillfällen på dygnet. Ja ni ska se att det går att borsta tänderna i den också!

Friesisches Brauhaus zu Jever är ett bryggeri från staden Jever i Niedersachsen, Tyskland som grundades redan 1848. Även om bryggeriet sålts i ett par led (tillhör numera Oetker) så var Jever Pilsener rikskänt redan efter första världskriget. Andra världskriget var naturligtvis inte lätt för bryggerierna då det rådde stor brist på råvaror över hela Tyskland, men på 60 talet började man åter se bättre tider och Jever Export blev en storsäljare över hela Tyskland igen och byggde åter upp bryggeriet.
Jever export bryggs tyvärr inte längre utan nu är det bara Jever Pilsener som gäller. Det finns andra varianter som alkoholfritt och med citron i osv. men dem ser vi lite mellan fingrarna på. Vi ser även mellan fingrarna på att när man gjorde en dålig batch med Jever så skickade man dem till Bremen eller Hamburg och dessa batcher kallas numera för Hamburgbatch.

Personligen uttalar jag Jever som det står skrivet, men min svåger som kommer från Hannover, som är Niedersachsens huvudstad, uttalar det Jefer. Tyskt V uttalas oftast likt ett F.

Jever – Jever Pilsener

Utseende: Gul, lätt gyllene helt genomskinlig med ett riktigt fin och stor skumkrona. Små lätta bubblor.
Doft: En lätt metallisk doft som bryter sig igenom den annars maltdominerande doften. Mycket pilsnermalt och så kommer det även en doft av halm och tysk humle.
Smak: Det första jag tänker på är knäckebröd, detta är helt naturligt då det är otroligt mycket pilsnermalt i ölen. En lätt honungssötma som snabbt körs över av en gräsig och blommig örtsmak. En lätt smak av äpplen när den blir lite varmare. Avslutas i en medium beska som ligger kvar ganska länge i munnen för att vara en pilsner.

Betyg? – Bättre. Jever kommer aldrig att vara bäst, Jever kommer heller aldrig att vara en dålig öl i sin genre. Jever är absolut högklassig och förtjänar ett bra betyg främst för sin mångsidighet. Idealt ska den drickas på en varm sommardag på stranden, eller på en fin vårdag när man kan sitta och mysa lite i solen eller med en god soppa/gryta typ gulasch. Tänka sig, att ölen som inte har något och ändå har allt är en av mina favorit pilsners.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Igår skrev jag om den fenomenala belgaren Rochefort Trappistes 10 och idag är det dags igen.

Då den svenska ölmarknaden drar sig mer och mer mot den amerikanska är jag rädd att de klassiska engelska stilarna kommer att försvinna mer och mer. Därför vill jag slå ett litet slag för en klassisk brittisk öl. Idag skriver jag därför om Fullers hyllade flaggskepp London Pride.

London Pride är en så kallad bitter och är lite felaktigt kallad en ESB (Extra Special Bitter) på vissa håll i världen. När den serveras, som britterna hävdar att den ska, på cask så är den 4,1% men för att man ska kunna exportera den så blir den pastöriserad och satt på flaska och går då upp till 4,7%. Förmodligen är det därför den räknas som en ESB istället på Ratebeer, även om det retar en brittisk vän. Fullers är för övrigt ett mycket klassiskt bryggeri som startades redan 1845 i London, bara en sån sak.

London Pride finns på de flesta Systembolag för nätta 16,20 kr, men går även att beställa 500 ml flaskor utan kollikrav för 24,40 kr. Men jag rekommenderar att man provar den på cask om man skulle se den, det är den absolut värd.

Fullers London Pride

Utseende: En gyllengul bärnstensfärgad öl med ett litet skum som försvinner fort.
Doft: Doftar äpplen, torkade aprikoser, knäckebröd och så en viss ton av läder och någon ört.
Smak: Smaken är maltig, och en mindre men väl så trevlig sötma. Smak av lättrostade honungsglaserade nötter och en aning mörkt bröd. Fullers klassiska jäst spelar in och det kommer fram en viss fruktighet som upplevs som lite citrusfrisk och där även en bra beska. Avslutar torrt och med en örtig beska.

Betyg? – Bra. För mig är detta en av de öl man ofta ser som den klassiska bittern, eller den ölen som många vill närma sig när man vill göra en bra session ale. Väldigt lite kolsyra, som jag uppskattar i denna stilen. Det finns många som kolsyrar lite för mycket och man tappar ofta att låta sin jäst komma in. Då upplever jag dem som lite syvare och med en smak av järn eller blod. Här får istället jästen komma fram och ge sin fruktsyra. All in all en mycket trevlig session ale som nog aldrig kan drickas vid fel tillfälle.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Därför tar jag och privar igenom lite blandat från ölen som en gång fick mig och många andra att börja intressera sig för öl. För bara för att man snöat in på Lambic, amerikanska DIPAs eller tunga Imperial Stouts så är ju inte de här ölen sämre för det.

En av världens högst rankade öl (plats 9 när detta skrevs) finns i vårt standardsystem och jag är faktiskt väldigt rädd att den ska ramla ur Systembolagets system då Systembolaget har mycket hårdare regler nuförtiden. Alkoholstyrka, pris och åtgång gör att om en öl inte säljer särskilt bra, ja då riskerar den att åka ur, eller in i beställningssortimentet. Då ölen ändå kostar en del med sina 40,70 kr väljer nog många bort just dagens öl, Rochefort 10.

Brasserie Rochefort är ett bryggeri beläget inne på det belgiska klostret Abbey of Notre-Dame de Saint Rémy. Här har det bryggs öl ända sedan 1500 talet. Dock har klostret förstörts, brunnit ner och stannat av i bryggningen många gånger men ölen består och håller alltid sin absoluta toppklass. Många tror att det kan bero på deras vatten som är från egen brunn inne på klosterområdet.

En rolig sak med just Rochefort är att ölen bara finansierar själva bryggeribiten och allt eventuellt överskott går till välgörande ändamål, i enlighet med kraven för klosteröl. Så det är inte bara gott, det är för en bra sak du dricker ölen.

Rochefort Trappistes 10

Utseende: En väldigt mörk öl. Brunlila som ett katrinplommon som bryts av med ett krämigt vitt skum. Mycket elegant.
Doft: Doften är stor och främst av mörka torkade frukter som russin, katrinplommon och fikon. Men det är även en viss doft av choklad och kola.
Smak: Otroligt komplex öl med sina mörka frukter där man i olika stadier känner samtliga av de frukter jag känner i doften. Främst är det plommon som sticker ut. Den är torr men ändå kommer det en välkomnande sötma från choklad, läder och lite tuggtobak. Mycket värmande alkohol avslutar ölet snyggt.

Betyg? – Bäst. Även om detta förmodligen inte är ett öl för en varm sommardag så är det helt fantastiskt. Den är så otroligt komplex ändå så otroligt välbalanserad. Lite väl tungt kolsyrad kan man tycka, men när man låter den vila i ett glas med stor öppning så mattas det långsamt av. Otroligt lättdrucken för sin höga alkoholhalt på 11,3% ABV. Att lagringspotentialen är extremt bra kan jag utlova, för jag har provat att dricka äldre varianter förr och de blir bättre och bättre med tiden.

Imorgon är det dags för årets sista släpp på Systembolaget och ja, det är fullmatat! Vi har redan kikat igenom ölen som kommer i det så kallade T5-sortimentet, det vill säga till lite fler butiker och ska nu kolla på de mer exklusiva ölen. Julen är en tid för mörka, lagrade och kraftiga öl – men också en tid för fest och då vill man också ha lite lättare öl. I morgondagens släpp finns allt det, och så lite extra knasigheter såklart.

T6-släppet är det fokus på bra öl från Belgien. Du får bland annat chansen att köpa Corsendonks Christmas Ale på både 750 och 250 centilitersflaskor, båda väldigt prisvärda. Ölet har fina inslag av russin, kryddor och mörk sötma, det är inte den bästa belgare i fredagens släpp men en av de enklaste och på storflaska prisvärda. En lika prisvärd och god öl är St. Bernardus Christmas Ale, 15 kronor billigare och minst lika god. Bryggeriet som annars mest är kända för sina fina starka belgiska ales har sedan något år börjat göra julöl och det är vi glada för då de alltid håller högsta klass på sina öl. En riklig smak av toffee med elegant kryddighet från jästen och en bra dos torkad frukt. Väldigt bra sipparöl att dela på. För ungefär samma peng får du annars Rulles Meilleurs Voeux, med sina 7,3% alkoholstyrka något svagare än St. Bernardus Christmas Ale. Inte lika komplex och snäppet ljusare i allt från kryddor till frukt av banan och torkade plommon och karamellsötma. Sist ut bland belgarna har vi två utmärkta julklappar – Chimay Grand Réserve 2007 och Dupont Avel Les Bons Voeux. Varje år släpper Chimay en storflaska av lagrad version av sin Grand Réserve och i år är ölen från 2007. Tyvärr har det varierat lite i deras kvalitet och ölet bör antingen drickas väldigt gammal eller inom ett par år, däremellan brukar den dippa rätt kraftigt. Ölet smakar aningen matt med papprig karamell, lite som att den just börjat peaka, samtidigt finns mycket av de fina tonerna av karamell och komplex sirap kvar. Jag skulle dricka den omgående. Bons Voeux är en belgisk Tripel när den är som bäst med traditionella smakerna av jäst, karamell och väldigt välbalanserad örtighet. Ljusa frukter som hårda päron, äpplen och lite honung.

Skippar du belgarna har du Port Brewing Santa’s Little Helper för en rimlig slant eller Haandbryggeriet Bestefar att välja på. Den senare föll mig tyvärr inte i smaken utan jag fann en mix av tranbär, enbär och havtorn som jag fann gav viss syra där även kaffe och rökta granbarr dök upp. Väldigt julig om man gillar grova “skogiga” smaker. Då är Santa’s otroligt mycket trevligare med fin mörk sötma som inte blir kladdig utan det är rostat, mörkt och fenomentalt balanserat. Detta har alltid varit en favoritöl och mitt tycke så många Imperial Stouts bör smaka. Den är inte den mest komplexa ölen där ute, men liksom Sierra Nevada Narwhal är det en ren Imperial Stout utan konstigheter och som verkligen smakar därefter. Aning aska, mörka frukter och mycket choklad med måttliga inslan av lakrits.

Årets sista T7-släpp är slutligen en resa i 60-talets psykoser, åtminstone om man ser till mixen. Riktigt blandat med väldigt mycket gott. Både Stallhagen Historic Beer 1843 och La Trappes Presentförpackning är utmärkta prsenter. Den första för sin historia, Stallhagen gör om gamla recept från en tid då humlehetsen inte fanns och man gjorde öl på ett lite annat sätt. Smarkar gräsigt och torrt  med pepprig kryddighet, halm, stå och ljus malt. Överlag rena ljusa toner som drar åt fransk bondale med vissa inslag av marsipan och nötpasta på slutet. Intressant? Ja. Bra? Helt okey. La Trappe å sin sida ger för en lagom peng dig chansen att prova fyra olika öl med olika alkoholstyrkor, perfekt för den som vill lära sig mer om belgisk öl även om många av släppets andra belgare håller högre kvalitet. Men är du nybörjare och bara vill lära dig mer om vad som finns så är ibland bredd roligare än hur ölen “anses vara väldigt bra

Sen har vi en trio amerikanskt med en öl från Smuttynose, en från Stone och en från dem båda. Från Smuttynose finner vi Smuttonator, en traditionell Dubbelbock med värmande alkohol och mörk malt. Lite svårdrucken för en person så dela gärna en flaska med någon eller några vänner. Stone å sin sida släpper Quadrotriticale, en tolkning av en Quadriupel fast med korntypen triticale som drar åt vete fast med inslag av råg. Speciell arom av nötter, bark och billig ljus nougat medan jag tycker att smaken är lite knepig och drar åt lite olika håll. Inte en öl för alla men åter ett bevis på vad för tokiga saker Stone ändå brukar lyckas med, bra för den som provat lite olika öl från Stone och/eller gillar det annorlunda. Tillsammans har de sedan gjort Clusters Last Stand, en IPA baserad på recepten från innan förbudstiden. Så en bra liten historielektion, som dessutom smakar gott. Årets sista amerikanska öl är annars en favorit för många, Great Divide Oatmeal Yeti. Denna lena Imperial Stout har stora smaker av choklad, mörk frukt och gryn. Något sötare och mjukare än vanliga Yetin som kan ha lite mer aska i sig men också otroligt lättdrucken för storleken och alkoholstyrkan på 9,5%.

Svenska Poppels släpper lagom till jul sin senaste Projektserieöl, Projekt 004 Mackmyra Ekfat och som ni räknat ut så har ölet lagrats på fat från Mackmyra. Men det är ingen Imperial Stout som gömmer sig bakom namnet utan en Dubbel IPA på 9%. Annorlunda och kul. Bra present till den som gillar Mackmyra eller som vill prova något annat än vanliga, humlade öl. Dessutom överkomligt pris. På tal om lagrade öl så har La Trappe också med sin Quadrupel Oak Aged Batch 17 i T7. För varje ny batch provar man en ny fatblandning och den här gången har ölen blandats enligt följande recept: Moscatel 67%, Brandy 8%, Oloroso 8%, Nieuw Eiken Medium Toasted 8%, Nieuw Eiken High Toasted 8%. Med andra ord får man en komplex öl med tydliga fattoner och vanilj, tjocka torkade frukter och mycket malt. Ölet är väldigt dyrt så det här är en bra present till ölfantasten eller om du verkligen gillar den här typen av öl. Samma gäller Bøgedal No 424 Mørk Juleøl som jag kan tycka är dyrare mer än bra.

Årets sista trio består så av De Rankes humlade Hop Harvest, en bra resa in i humlig belgisk ale och smak av godis, ljus kryddig malt och balanserad beska. De Ranke Père Noël å sin sida har en fin torr bitterhet blandat med balanserade kryddor och får väl ses som den galna belgaren det här släppet. Härlig mix av kryddigt och bittertorrt och på många sätt rätt läskande, bra till julbordet. Sist ut har vi Van Eeckes årliga Fresh Harvest som även i år är trevlig som present eller för att få prova något fräscht humlat belgiskt om man tröttnat på alla humlestinna jänkare.

Tre julklappstips från T6/T7:
Chimay Grand Réserve 2007 – Elegant och intressant flaska och öl som bör drickas inom kort.
La Trappes Presentförpackning – En bra introduktion till smakerna och ölstilarna inom belgisk ölkultur.
Great Divide Oatmeal Yeti – Ge bort en skön, avslappnande stund och en öl som alla måste älska.

2014-12-05 Exklusiv Lansering

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

På fredag släpper Systembolaget årets bästa julklappar, både till dig själv eller till andra ölfantaster. Släppet den 5e december är mer än fullmatat och det finner mer än nog av både ljus, humligt, mörkt, starkt men allt lika gott. Vi har valt ut ett gäng av våra favoriter från släppet att gå in lite närmre på medan andra omnämns något kvickare. T5-modulen är den starkaste det här släppet och du finner både djup och bredd bland ölstilar, priser och alkoholstyrkor. Det finns både favorit såsom Samichlaus av 2014 års årgång, Sierra Nevada Narwhal Imperial Stout och Mikkellers modifierade Nelson Sauvignon, bättre än någonsin.

Samichlaus lagras likt ett magnifikt dessertvin och har en tydlig sötma och framträdande kolatoner som övergår till mer komplexa inslag av nötter, torkad frukt och rå choklad. Ölet har redan lagrats i närmare 10 månader sedan det varje år bryggs den 6e december, med andra ord dagen efter släppet. Njut nu eller spar ett par flaskor för framtiden, ni kommer inte att ångra er. En öl som visserligen kan lagras men som jag verkligen föreslår att ni dricker lagom till julens fester eller nyår är Mikeller Nelson Sauvignon. Perfektionisten Mikkel har arbetat vidare med receptet sedan han sist gjorde ölet och är nu såpass nöjd att han själv anser att ölet kan vara det bästa han har gjort. Jag kan bara hålla med. Ölet som lagrats på vinfat från Österike är vinöst, torrt och har en mild kryddighet med mjuk frukt från Nelson Sauvinkottarna. Flaskan är inte den billigaste men jämför den med en okey prissatt flaska skumpa eller för den delen ett okey vin så ser ni att den trots allt är rätt billig. Dessutom är Keith Shores flaskdesign snyggare än någonsin. Vill du ha mer Farmhousetoner av brettanomyces, vild kryddighet, gräs, citrusskal och spännande frukter med ananas och persika är norska Lervig och brittiska Magic Rocks samarbete Farmhouse IPA ett bra köp, inte alltför dyrt heller. Om Mikkeller står för elegansen av de två så är den senare all in.

Bland mängden Imperial Stouts är det några som sticker ut, främst då Sierra Nevadas Narwhal som av många, mig inräknad, anses som en av de bästa Imperial Stouts som finns i något större upplaga. Detta är urtypen av en helt vanlig Imperial Stout utan fatlagringar, frukter eller andra tokigheter. Bränd aska, kraftig choklad och fin längd i smaken. Dessutom ett rätt bra pris sett till upplevelsen. Victory Storm King är inte heller någon dålig öl utan anses även den tillhöra de bättre i klassen vanlig Imperial Stout. Bränd kola, humlekotte och fin bitterhet. Prova den sida vid sida med Narwhal och se vilken just du föredrar. Vill du ha extra rökighet kan du gå på en annan öl med Victory, U-Boat som är ett samarbete med BrewDog. Balanserat brända smaker med bränt socker och inslag av mörka bär och frukter. Vill du istället ha svenskt rekommenderar jag dig att prova Nynäshamns Sotholmen Extra Stout Svensk Ek som är Sotholmen som fått ligga på fat från Mackmyra. Tyvärr tycker jag att faten känns lite unga, men det är fina smaker av vanilj, nötkakor och lakrits. Kul att prova mot den olagrade för er som har kvar några. Slutligen är inte Nils Oscar Winter Edition, per se en Imperial Stout men jag vill ändå ta upp dess smak av lättrökt mörk malt, stugkällare och mörkt trä. Långsamt framträdande chokladkaraktär, lättdrucken och en öl som lär vara fin till mat och desserter.

Mellan det humliga och mörka har vi på fredag ännu en toppenöl från Founders, Dark Penance Imperial Black IPA. Välbalanserade maltgivor ger både sötma och mörker där du finner dofter av matt kakao och träbänk med inslag av kaffepulver. Rejäl och fyllig smak där beskan dyker upp och river till i munnen. Smaker av brända humlekottar, utan den ibland förekommande brända oljigheten som jag kan finna i rejäla mörka IPAs. Väldigt god öl jag varmt rekommenderar.

Slutligen vill jag rekommendera två väldigt spännande italienska öl och ett julkap. Birra del Borgo tillhör toppen av italienska bryggerier och deras 25 Dodici är en Belgisk Strong Ale med bittra apelsinskal och russin, 9.5% stark. Smakerna är luriga då man anar en uppfriskande fruktighet som övergår i komplexa kolatoner, lätt kryddighet och mörk frukt. Det är inte ett öl för alla och vissa lär inte tycka om det alls, men det finns något där som är väldigt intressant. Då är annars Baladin Noël Café en desto lättare öl att ta till sig, desutom för ett bra pris. Här är det koladränkta kaffebönor, rakt av. Nyrostade kaffebönor och ljus choklad, lite som kallt chokladkolakaffe där vissa anser att sötman är för mycket och andra att den är mysig. Jag är lite mittemellan men gillar du choklad och kaffe älskar du den här ölen. Sist ut är så Gouden Carolus Christmas, 75 cl för 89 kronor är ett kap. Lakrits, milda kryddor och mörk sirap för hela slanten!

Tre julklappstips från T5:
Mikkeller Nelson Sauvignon – Lite annorlunda, snygg design och grym öl att ha till nyår. En öl som garanterat väcker mottagarens intresse.
En var av Sierra Nevada Narwhal och Victory Storm King – En av varje blir ett perfekt provkit för att upptäcka hur två öl av samma stil kan skilja sig. Båda är dessutom världsklass.
3 Samichlaus 2014 – Börja vanan att ge bort ett par av denna så kan mottagaren prova en nu, en om ett halvår och spara en för en framtida vertikalprovning.

2014-12-05 Exklusiv Lansering

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)