Häromdagen satt jag och funderade på de bästa ölstäderna i världen och det är nästan bara huvudstäder som dyker upp i mitt huvud, Stockholm, Köpenhamn, London, Bryssel osv. Sen kom jag att tänka större, mer västerut och på att Washington DC trots allt är huvudstaden i USA. Landet som vi på MankerBeer glorifierar som det förlovade landet. Deras huvudstad måste ju vara ölets absoluta mecka tänkte jag först, men faktum är att det snarare är ett ordentligt lågvattenmärke på den amerikanska ölkartan.

I centrala Washington bor det ca 670.000 personer, inklusive storstadsområdet med förorter landar vi på runt 6 miljoner. Ölmässigt då? Vad finns då i Washington DC? DC Brau och…och…och….nej det stannar nog där. Ok jag ger dem att de har en spritbutik som heter Chevy Chase, som ju är lite roligt kan man tycka, men det är nästan helt dött ölmässigt.

Washington DC är kanske litet, men angränsande Virginia och Maryland är precis lika tråkigt som WCD, fast utan något riktigt bryggeriess i fickan. Ja ni kan skälla på mig och säga Duclaw eller Flying Dog. Men att Duclaw har en öl, som har ett fräsigt namn och som smakar ganska bra (Sweet baby Jesus) gör det inte till ett bra bryggeri, eller Flying Dog med några coola etiketter och med ett par välsmakande öl gör det inte heller till ett toppbryggeri i mina ögon. Dessutom har jag lite svårt att kalla Flying Dog för ett Marylandbryggeri, i mina ögon är de ett Coloradobryggeri även om de har flyttat bryggeriverksamheten.

Tillbaka till huvudspåret och huvudstaden, så är detta bevis nog om att WDC är ett lågvattenmärke. 1956 slog bryggeriet Heurich igen och efter det hade ingen bryggt öl, kommersiellt, i DC tills Brandon Skall och Jeff Hancock startade upp DC Brau 2011. De startade faktiskt år 2009 men det tog 2 hela år innan man fick ut sina första öl på marknaden. Tänk att en stad på runt en halv miljon människor i craft beer-tokiga USA inte haft ett bryggeri på närmare 60 år. Det är i mina öron helt otroligt. Hur kan en huvudstad inte ha ett bryggeri?

DC Brau då. Vilka är det för några tänker nog ett par av er, medan ett par av oss kommer ihåg dem från deras  första gästspel på Stockholm Beer år 2014, de var ju även med i Brewers Associationmontern i år. Få trodde väl då att bryggeriet var så pass ungt som 3 år  och de charmade nog de flesta av oss få med sina väldigt smakfulla öl och med snygga burkar. Vem hade inte Wings of Armageddon som favorit på mässan? DC Brau är faktiskt ett av bryggerierna som revolutionerade med att erbjuda sina öl på burk. Det var inte så vanligt år 2011, och dessutom var burkarna som sagt snyggt utformade.

Vi kan tycka att de är sällsynta i Sverige men inte är väl det konstigt. I det öltokiga USA där man verkligen tänker på det lokala mer än någon annanstans så stannar 80-85% av DC Braus produkter i WDC och då har de svårt att mätta den otroliga efterfrågan efter bryggeriets öl på hemmaplan. Faktum är att DC Brau faktiskt är ett av USAs snabbast växande bryggerier.

Det finns med andra ord hopp för Washington DC, men undra om vi någonsin kommer att få ett svar på vår fråga. Hur kan det egentligen komma sig att huvudstaden i landet som vi glorifierar är så dålig ölmässigt? I mina ögon är det ett lågvattenmärke.

Det är inte många som säger emot Sam Calagione, den otroligt karismatiske ägaren av Dogfish Head samt en av hantverksölens riktigt stora stjärnor. Att Sam är just en stor stjärna säger nog få emot, i närmre 20 år har han varit en av de mest bidragande faktorerna att hantverksöl har blivit så stort som det faktiskt blivit. Även om Sam faktiskt har ett litet antekningsblock med sig varje dag med namn på öl han INTE får använda är han inte van vid att få ett nej som svar. Därför var han ytterst förvånad när Rehoboth, i april, gav honom avslag på att få bygga ut bryggpuben/restaurangen längs med stranden.

Rehoboth Beach är ett vanligt och populärt turistmål om det råder det inget tvivel. Drygt 6 miljoner turister besöker Rehoboth varje år, ett område som har 5 stjärnor i vattenkvalitet, något som annars bara finns på 11 andra platser i hela USA. Delaware är annars känt för att ha högst vattenkvalitet i USA.
Att bryggeriet Dogfish Head är viktigt för lilla staden Rehoboth i delstaten Delaware råder det heller inget tvivel om, även Dogfish Head drar till sig mycket besökare. Men ändå ville man inte låta Sam bygga ut med ca 450 kvadratmeter på grund av olika anledningar som ”ibland blir stora restauranger nattklubbar” eller ”ju större barer, desto större problem vållar dem”. Att Dogfish Head därför skulle kunna flytta tog man med en axelryckning. ”Ja varför inte, på en plats där dom kan göra som dom vill.”

Dock fick man stöd från befolkningen i Rehoboth Beach som förklarade att det är en positiv turism bryggpuben för med sig. Folk tenderar att inte bli lite berusade som i grannorterna och där finns inget bryggeri eller någon vidare känd bryggpub. Dessutom kan restaurangen hålla öppet året om och drar till sig turister även på de tider om året då man inte kan ligga på stranden och jäsa.
Att skicka ut Sam Calagione vore en dum ide, han är otroligt bra publicitet för stan då man ser honom i tidningen, på tv ja överallt. Vissa tycker att det är kul att folk i Kalifornien känner till den lilla staden bara på grund av Dogfish Head. Tänk om dom viste att det finns folk i Sverige, Japan, Brasilien och Sydafrika som känner till Rehoboth bara på grund av Dogfish Head. Eller att vi på MankerBeer tagit oss ändå ned dit vid två tillfällen, bara för ölen.

Väldigt tråkigt tyckte man, men….
Ett andra försök gjordes, Sam förklarade vad det var man tänkte göra med restaurangen och hur det ska investeras hela 4 miljoner dollar i projektet och hur viktigt Dogfish Head är för samhället och hur mycket man faktiskt har gjort för samhället, att man alltid föregått med gott exempel och att man aldrig gjort några överträdelser i någon form av lagar.
Då började politikerna i stan ändra sig och i Juni fick man till slut ett ändrat beslut och Dogfish Head fick tillåtelse att bygga ut och renovera. Hur det slutar får vi veta om några år. Men många tycker att det är väldigt positivt eftersom det nästan aldrig finns en ledig plats inne i lokalen. Men lite dumt är det och det är heller inte första gången Sam har behövt bedriva en lång kampanj i ölets tecken. De hade samma problem med att få bygga ut själva bryggeriet då ortens politiker var frågande till vad man skulle med ett större bryggeri där att göra och hur det skulle påverka samhället.

Tur att folk kan inse sina misstag!
Har du två minuter över? Läs då Manker och M2s intervju med Sam när de var och besökte bryggeriet, eller ta del virtuellt av den bryggeritour som man kan ta och som samma duo spelade in.

I helgen sågs vi ett par vänner som var nere i Belgien förra våren och jag hade laddat upp med några körsbärsöl för att blindprova. Blindprovning är den ultimata formen av provning eftersom man inte har någon aning om vad det är för öl man får i glaset. Man kan helt enkelt bara bedöma ölet utifrån det man har i glaset.

Inom lambicvärlden får jag påstå att Gueuze och Kriek är de vanligaste formerna av lambic. För en herrans massa år sen hade man inte etiketter på alla öl då drog man ett streck för gueuze och två för kriek.

Om ni undrar vad en kriek är har vi två lambicexperter på MankerBeer i Surisarna och deras förklaring av en Kriek ser ut så här:
Kriek är en körsbärslambic, en av de traditionella lambicstilarna och kan vara både en kolsyrerik och en platt kriek. Frukten tillsätts till 2-årig lambic och får ligga i ca 6 månader. Siffrorna är långtifrån exakta utan det är upp till lambicmakaren att smaka av när processen är klar. Det som är annorlunda med de körsbär/moreller som vanligen används i en kriek är att de är små och syrliga. Det är ganska stor skillnad mot dessa och de bigarråer som man ofta ser i våra mataffärer. Alla producenter gör inte på detta sätt utan vissa använder extrakt ofta i kombination av sackarin, och sedan har vi andra producenter som gör det med fruktkött och fruktsaft, vilket ger ett resultat rätt nära ”originalet”. (Sackarin är ett sötningsmedel)

Jag har sedan länge sagt att de bästa amerikanerna börjar närma sig de sämre belgarna och därför var det kul att i provningen blanda lite från de båda länderna. Eftersom det är en blindprovning fick alla 5 sätta betyg från 1-6 där 1 var det sämsta betyget och då slutade vi så här från sämst till bäst.

Alpine Chez Monieux, USA
Jag antar att många reagerar nu, för i tradevärlden är detta en mycket upphypad öl som byts bort för otroliga mängder med annan öl. Detta är enligt bryggeriet en lambic som legat på rödvisnfat och sedan fått i sig körsbär redan efter 12 månader.
I doften är den ganska trevlig med mycket körsbär men även med lite doft av något hittat i ett medicinskåp. Men herre min skapare vad illa det smakade, smör och dålig cheddar som legat i lökspad. Vi kunde bara dricka upp 75 % av innehållet och då var vi 5 personer. Totalt 6 poäng så namnet passar ganska bra, Chez Monieux – Shame on you!

Timmermans Kriek, Belgien
Finns på Systembolaget och jag trodde att denna skulle vara den absolut sämsta ölen i provningen, men den fick bara lägst betyg av en i gruppen och en i gruppen delade dessutom ut en 3a.
Detta påminner lite om innehållet i körsbärspraliner, dvs en sötsliskig sörja med smak av artificiella körsbärssmaker. Detta är en typisk lambic som har sackarin i sig surisarna berättat om.

Delad trea mellan
Oud Beersel Oude Kriek Vieille, Belgien och St. Louis  Fond tradition Kriek Lambic, Belgien
Två väldigt underskattade märken i mina ögon. St Louis gör många otroligt dåliga lambic med olika smaker. Men deras Fond Tradition är serie med gueuze och kriek som är i lågprisklassen.
En körsbärsbomb som dock känns sötad och inte alls så syrlig som jag personligen gärna vill ha en kriek. Dock tycker jag att den mäter sig väldigt väl med andra kriek och med tanke på priset på låga 3 Euro.

Oud Beersel Oude Kriek hade jag lite större förväntningar på men de föll lite. En stabil och bra kriek får man säga, det var helt utan artificiell smak och med ordentliga körsbärssmaker. Men det var något i ölet som inte riktigt passade in. En smak av mögel på något vis, vilket kan ha bero på en dålig lagring av ölen. För den har inte behandlats väl, det ska gudarna veta.

Tvåa i fältet var den öl jag var helt säker på skulle vinna, men Cantillon Kriek, Belgien blev faktiskt bara tvåa.
Cantillon Kriek kan man kort summera som en torr och syrlig lambic med en stor trevlig dos med körsbär. Klart mindre smak av körsbären jämfört med Oud beersel och St Louis vilket förvånade mig en aning.
Denna Cantillon var ca ett år gammal då den blev buteljerad i mars 2014 och om man ska vara ärlig så är en Cantillon bäst antingen färsk eller långlagrad.

Vinnaren var en riktig rejäl överraskning, för den som tog hem segern var en amerikansk öl.
Cascade – Kriek ale, USA. Alla utom en delade ut en 6a till en öl som faktiskt inte är en lambic ens till det korrekta förfarandet. Ölet är istället en flamländsk rödöl, som blandats och lagd på ekfat i ca 8 månader innan det tillsätts två olika sorters körsbär i ytterligare 8 månader.
Vi upplevde den som fylligare, men med lika stor körsbärssmak som i Cantillon Kriek. Till en början var den lite sötare än den traditionella krieken men med tiden så blev det syrligare och syrligare utan att bli sådär amerikanskt med en otrolig vinägersyra som bara blir surt.

Det var som sjutton, en amerikan vinner över en belgare som dessutom är en Cantillon. Det trodde jag knappast ens i mina vildaste drömmar. Samtidigt var provningen också upplagd för att ta hänsyn till viss variation i hänseendé till ölens ursprung. Trots det är det svårt att påstå att amerikanska varianter på Kriek, när de är som bäst är alltför långt efter den rena belgiska Krieken. Det är inte samma öl, men även en kopia kan ibland gå av som en belgare om den bara är välgjord.

Som vi tidigare berättat, inte minst jag, så pågår det en rejäl ölboom i Florida i USA och ett av de nyare bryggerierna är precis som många av de andra en bryggpub som hoppas på expansion och att man ska kunna leva livet på ölen är Angry Chair brewing från Tampa i Florida.
Angry Chair är ett bryggeri som man bara har sett till på en del olika små festivaler och som då varit väldigt uppskattade. Bland annat var det ett av utropstecknen på Cigar Citys Hunahpu Day förra året.

Den 6 november öppnades slutligen dörrarna för bryggeriet och bryggmästare Ben Romano. Om namnet klingar till så är det för att han tidigare var bryggmästare på Cigar Citys pilotbryggeri. Där han har fått sig en gedigen utbildning i om hur man kan göra experimentella öl. Experimentella öl är en del av deras mål är att göra bra, men framförallt ska man inrikta sig på lågalkoholhaltiga öl. Jag är så klart väldigt peppad att prova detta öl då det är en kul stil att prova, det kan vara precis hur illa som helst och sen hur bra som helst. På flaskan står det lite lagom skönt, ”Behold our first bottling. If You have one of these you’re one of the coolest people we know. Congrats.” Flaskan är skickad exklusivt till oss på MankerBeer, så det är med stor del stolthet, men även med en stor smula ödmjukhet vi tar oss an denna flaska. Det visar vilken respekt Sverige har där ute i ölvärlden och det tycker jag är lite häftigt. Sen låter det väldigt exklusivt med, men det är bara för att man är i uppstartsfasen och istället har vi blivit ett experiment för att se om det blir bra och för att man vill veta hur det smakar här på andra sidan atlanten.

Detta är en berliner weisse, florida style så det är med mycket exotiska frukter, bland annat guanabana, passionsfrukt och guava. Vill då passa på att påpeka att jag bara har smakat på guanabana en eller två gånger och kan inte riktigt ge ett fullständigt utryck för vad det smakar.

Angry Chair – 3 little birds

Utseende: En ljus gyllene öl som är otroligt dimmig. Inte konstigt med tanke på att det är vete i ölen. Enormt stora bubblor lyfter mot toppen och ett stort kritvitt skum försvinner väldigt fort. Det nästan sprakar om ölet och jag börjar bli lite rädd för att jag fått en infekterad flaska.
Doft: I doften kan man inte känna något av en infektion, men det fortsätter att spraka högt. Doften för mig är slående av yuzu, även om det inte ska finnas i ölet, samt en mycket trevlig doft av ananas, grapefrukt och passionsfrukt.
Smak: Oroligt bra! I början är det inte helt olikt den gamla svenska läsken Loranga då den är på tok för kolsyrad och väldigt juicig. När kolsyran lagt sig så är jag lättad, för den är inte infekterad! Smaken är som att dricka tropisk juice. Enormt mycket smak av de tropiska frukterna, yuzu, ananas, persika och med passionsfrukt som pricken över i innan den sakta övergår i början av en fruktig syra till en mjölkig syra.

Betyg? – Bättre+. Aningen obalanserad med den enorma kolsyran vilket drar ner betyget en aning, men när detta lagt sig blev det en otroligt uppfriskande öl, precis det man förväntar sig av en öl i stilen. Har bara provat en florida weisse i samma höga klass och det är Funky Buddahs Passionfruit berliner weisse. Balansen återfås och i avslutningen märker man den verkligen då den långsamt glider över från juicen till syran som avslutar en berliner weisse. Denna syran är inte enorm utan bara len och inte för mycket vilket annars är en tendens i stilen.

Som ni nog redan vet så har Manker, M2 och Kristopher landat i USA för att besöka GABF. Som en i raden av alla inför reportage kommer det nu lite topp 5 listor från mig gällande bryggerier i USA.
De just nu mest udnerskattade bryggerierna, dvs de som i mina ögon, ofta glöms bort. Främst de man kanske väljer bort till fördel för annat. En otroligt svår lista att sätta ihop, men dessa är de 5 som jag anser bör ha högre status.

Maine Beer Co, Maine
Ett bryggeri som nog många missat främst på att deras etiketter är så in i hela hälsingland tråkiga. En helt vit etikett som det står nästan inget på. Se bilden intill, precis så tråkig är den. Men innehållet, det slår en med häpnad. Otroligt vad bra det som finns inne i flaskan är! Jag har själv varit i Maine, men det är först på ”hemmaplan” jag sprang på dem. Jag stod på Ölbutikken och skulle köpa något gott färskt som var bra till grillat och man hade precis fått in något nytt som inte stod på hyllan som hette Zoe. Det var första gången jag verkligen uppskattade en amber ale till fullo. Hade jag sett den på hyllan hade jag nog inte köpt den. Den informationen bjuder vi på!
Sämsta levande öl med över 10 ratings på Ratebeer: 3,4/5

Midnight sun Brewing Co, Alaska
Om du inte har hört talas om Midnight sun är inte konstigt, inte heller om du aldrig har fått tag på någon av deras öl. Det är nämligen ett bryggeri från Alaska. Men om du någonsin ser en öl därifrån, ta den! För det du kommer att få är en välbryggd och smakrik öl som inte spretar ut på något vis. En personlig favorit är Arctic Devil, som är ett otroligt bra barley wine som håller sig inom precis alla ramar över vad en barley wine ska ha och det är precis det man får, välbryggt och stiltypiskt.
Sämsta levande öl med över 10 ratings på Ratebeer: 3,08/5

Avery Brewing Co, Colorado
Varför är dessa med undrar du? De öl man kan få tag på i Sverige är ju ändå rätt bra. IPAn är OK, Out of Bounds är en vass standard stout, White Rascal är en bra veteöl. Maharaja är ju svinbra….när den är färsk i december/januari. Nej Avery är med på denna listan för det vi förmodligen aldrig kommer att få se i Sverige och inte för de ölen som får bryggeriet att gå runt ekonomiskt. Avery har ett fatlagringsprogram som ligger långt fram i tiden och ölen som kommer därifrån är otroligt bra. Uncle Jacobs är den bäst balanserade bourbonfatlagrade imperial stouten som finns på marknaden enligt mig. Många andra bryggerier nämner ofta Averys fatprogram som ett av de roligaste projekten i USA. Det säger en del!
Sämsta levande öl med över 10 ratings på Ratebeer: 3,03/5

Allagash Brewing Co, Maine.
Allagash är ett belgoinspirerat bryggeri som är en gåta för mig att de får så lite cred. Ett ända bryggeri i världen utanför pajottenland har blivit inbjudna att ställa ut på Nacht van de grote Dorst, också känd som den ändra riktiga lambicfestivalen i världen. Jag var själv på plats i våras och provade deras 3 spontanjästa öl. Tävlar kanske inte med de absolut bästa från Cantillon, Drie Fonteinen och De Cam, men därefter kan de tampas med Tilquinn, Boon och Girardin. De är så otroligt sympatiska att de valt att inte kalla det för lambic även om hela deras tillverkning är exakt som den är i Belgien och enligt de aningen diffusa reglerna bör kunna kallas för just lambic. Man gör naturligtvis annat än just spontanjästa öl och man gör några väldigt bra klassiska belgiska öltyper som faktiskt till och med slår belgarna på fingrarna. Tänker främst på bryggeriets trippel som är otroligt bra.
Sämsta levande öl med över 10 ratings på Ratebeer: 3,28/5

Jolly Pumpking Artisan Ales, Michigan
Jolly Pumpkin är ett av de bryggerier som tidigt såg det som förmodligen kommer att ses som den moderna beskrivningen av ”craft beer”. Här snackar vi inte IPA eller DIPA, här pratar vi experimentella, fatlagrade, jäst experiment osv. i ölen. Värst med denna list ettan är ett bryggeri som jag personligen många gånger går förbi, ändå säger jag varje gång jag dricker en av deras öl att man måste dricka mer Jolly Pumpkin. Otroligt bra kvalitet och framförallt otroligt goda öl. Men vi bjuder er även på en varning för gushers!
Sämsta levande öl med över 10 ratings på Ratebeer: 3,05/5

Bubblare: Hair of the Dog, Oregon. Helt otroligt att jag listar dem som underskattade. Ett av mina absoluta favortibryggerier får ändå i mina ögon för lite cred för fantastisk öl.

Ni vet den där känslan man har nu när hösten börjar närma sig och det är ett otroligt solsken ute och man vill bara klamra sig fast vid den härliga sommaren samtidigt som man måste välkomna tiden då löven börjar förändra sig där vissa förblir gröna och andra förändras och bli röda, orangea och bruna. En av de absolut vackraste tiderna på året som man verkligen kan uppskatta då till och med luften känns friskare att andas in. Detta skulle kunna vara en liknelse till ett alldeles fantastiskt öl. Amerikanska Tröegs Brewing Company har nämligen lyckats med detta.

Vilken ölstil det tillhör är egentligen lite svårt att säga, jag har alltid kallat den för en amber ale som egentligen är en ölstil som mer eller mindre saknar definition. I regel så är det en karamellkraftig öl med klar bärnstensfärg. Väldigt snarlik pale alen, men med mindre humle och mer mörkare malt. Administratörerna på ratebeer kallar ölen för en IPA, BeerAdvocate  kallar den för en Amber ale/Red ale och Tröegs själva kallar den för en imperial amber ale.
Återigen är man förvirrad innan man ska dricka ölen, men kalla den vad den vill för faktum är att den har basen för en amber, men är humlad likt en IPA.

Tröegs Brewing Co Nugget Nectar Ale

Utseende: Otroligt läcker öl att bara titta på. Ett tjockt vitgult skum likt vaniljglass. Detta skum klibbar fast på glaset och skapar ett par riktigt fina skumgardiner ovan den bärnstensfärgade ölen. Väldigt iögonfallande och inbjudande.
Doft: Det är en riktigt härlig talldoft som blandar in stenfukter som mango och tropiska inslag av ananas. Man känner även att under dessa dofter ligger det en fin och härlig söt maltbas och lurar.
Smak: Det är väldigt snartlikt från doften, men man får verkligen den där maltbasen att komma in i matchen på riktigt, den bidrar inte bara med en trevlig sötma utan även bidrar den tillsammans med en större kolsyresättning (utan att vara negativt) en munkänsla som gör att ölet känns kraftigare än den vanliga västkust IPAn. Detta är inte en öl från västkusten, men humlesmaken vill ge västkusten en match. Det är då en smak av kladdig kåda med tallbar och massvis med frukt. Ananas, grapefrukt, persikor, mango och passionsfrukt spelar alla in i ölet och beskan är helt perfekt avvägd och ger en otrolig helhetskänsla. Det finns negativa saker som att det kan komma en smak av örter som inte riktigt passar in och att beskan kanske är lite för grön och gräsig.

Betyg: – Bäst. Svårt att ge en IPA så högt betyg, men denna öl har i stort sett allt för att få vem som helst att njuta av denna tid. Själv så gick jag ut och satte mig och tittade ut över de skånska fälten och sög in alla intrycken över en mysig solnedgång. Naturligtvis spelar denna riktigt trevliga upplevelse in i min uppfattning och betyg. Men jag började innomhus med barnskrik, stress och diskning. Med andra ord, en öl jag hade kunnat dricka varje dag på hösten vintern och ändå kunnat njuta av den till fullo.