Tag Archive | "Wicked Wine"

379624_601763893183444_1374970039_n

En fascinerande imperial stout med stick – Sierra Nevada Narwhal Imperial Stout

Förra året annonserade Sierra Nevada att man skulle släppa en återkommande imperial stout vilket därmed skulle bli bryggeriets första. I oktober släpptes så också Narwhal som fick göra Bigfoot och Hoptimum sällskap i Sierra Nevadas så kallade High Altitude Series, en trio öl som är lite större, lite kraftigare och lite mer samt släpps om 4-pack, något åtminstone Bigfoot inte gjort tidigare. Magnum och Challangerhumle fick stå för humlegivorna för att ge en beska som kunde ge komplexitet till ölet utan att bidra med alltför mycket smak medan en rejäl maltbas med bland annat Choklad-, Carafa- och Two Row Palemalt. 10.2% alkoholstyrka och ja, ölet släpptes på fat liksom på flaska men det är bara flaskor vi finner här på hemmaplan.

Sierra Nevadas svenska distributör Wicked Wine har fått in en första sändning som ska finnas ute på krogarna nu men vi får se hur distributionen blir framöver och hur tillgången kommer att se ut. Jag hoppas verkligen, verkligen att vi ska få se mer av den här ölen för det är befriande att se ett bryggeri satsa på imperial stouts utan tillsatser såsom chili, ekflarn eller liknande och som inte heller känner att man direkt måste lägga den på någon typ av fat.

 

Sierra Nevada Narwhal Imperial Stout

 

379624_601763893183444_1374970039_nUtseende: Redan i glaset är det en elegant skapelse med härligt stouttjock mörksvart vätska som krönts med ett espressofärgat skum.
Doft: Som att dofta på en påse med chokladdoppade kaffebönor där mörkt rostad malt slingrar ihop sig med sötare, lena inslag och små hintar om humlekottar, lakritspuffar och väldigt torkade plommon. Det är en rejäl doft som jag ändå tycker att man håller på en bra nivå och jag glömmer snabbt att ölet är på 10.2%.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fint tryck i smaken och nu börjar alkoholstyrkan ge sig till känna och även fast jag personligen inte tycker att det är för mycket så kan vissa nog uppfatta den som lite “stark”.  Ta en shot starkt kaffe och tugga snabbt i dig både en söt och en saltlakritsstång så får du nästan alla smaker ölet på samma gång ger dig. Rund och lagom söt med en alkoholhetta som maskerar sötman något.

Betyg? – Bättre(+). Glatt förvånad över hur fint smakerna går ihop och hur förförisk den är. Snäll munkänsla och både lite rivig alkohol och kraft i smaken som len mörk choklad och mild sötma. En öl att värma sig med lika mycket som en som kommer att gå utmärkt med ostar, desserter och sena bröllopskvällar.

Posted in ÖlrecensionerComments (0)

SNBMD

Manker Beer Meets: BMD med Steve Grossman / Sierra Nevada – Del 2, middagen

Just innan Stockholm Beer skulle dra igång sin andra vecka bjöd Wicked Wine in till en spännande Beer Makers Dinner på Hotell Amaranten i Stockholm. Huvudpersonen var då ingen annan än Steve Grossman från Sierra Nevada, bror till grundaren Ken Grossman. Jag snackade lite med Steve under kvällen vilket ledde till den här intervjun – men det är nu dags att ta och kika närmre på själva middagen.

Tre rätt stod på menyn inklusive ett lättare tilltugg till välkomstdrinken; detta i form av en mousse som verkade baseras på kålrot eller om det var jordärtskocka tillsammans med en tunn knaperstekt baconliknande skiva kött, till detta stod en champagneskål fylld med is och fylld med Sierra Nevada Pale Ales. En öl som fungerade bra med moussen med sin milda beska och lättsamma smaker där sältan från skinkan togs också emot fint utav ölet. Pale Ale’en är något av en standardöl hemma hos mig och fungerar nästan alltid bra till all form av mat – så även här.

Efter en trevlig stunds gott snack med de övriga middagsgästerna blev det dags att inta platserna i den inre matsalen där Steve sedan höll ett intressant introduktionstal till middagen om bryggeriet, sig själv och lite om öl i allmänhet. Exempelvis var det lite otippat att BrewDog och Sierra Nevada hade bytt varor och medan BrewDog fick ta del av Sierra Nevadas humleöverskott så fick Chicobryggeriet en hundra whiskeyfat som kommer att användas till lite blandade framtida projekt. Jag tror också många av de närvarande tyckte det var intressant att höra hur mycket Citrahumle man använder till torrhumlingen av Sierra Nevada Torpedo – en humlesort som Sierra Nevada var bland de första att verkligen anamma, innan den blev “hipp”.

Det skulle också bli en öl med mer moderna humlesorter från Nya Zeeland som är kvällsn första middagsöl – Southern Hemisphere 2012. Ölet ackompanjerade en västerbottentarte med crème fraiche-pannacotta toppad med sikrom. Denna förätt var lite svår att para med detta ölet, främst då för att jag tycker att västerbottenost är väldigt svårparat med IPA. Ljusa smakrika ostar brukar fungera bra till IPA, där beska och gräddig fetma brukar mötas väl och ge mysiga smaksensationer. Just västerbottenost är dock lite speciell med en rätt så “egen” smak, men med Southern Hemisphere så fungerar det okey med tydligare krydda från humlen som resultat. Gott, men inte optimalt. Dock var pannacottan utsökt och även här är det mer kryddiga smaker från ölet som är behållningen medan sötman följer med och håller ett öga på beskan. Sikromen kanske inte är något jag skulle para med den här typen av IPA utan då fungerade Pale Ale’en bättre med den friska smaken från rommen – eller varför inte se efter om bryggeriets Kellerweiss hade fungerat?

Mer spännande blev det till varmrätten – en riktigt höstinfluerade musigt älgragu med rökt sidfläsk och kantareller. Steve förklarade att han var spänd på att prova maten då han aldrig hade provat älg förut; och för oss så förväntningarna på ett av ölet ungefär på samma nivå. Med sig till Sverige hade Steve ett av Beer Campölen som nu gick föra debut – Flipside Double IPA. En helt magisk dubbelipa som drog tankarna åt Russian River Pliny the Elder med både en torr kryddig smak och stora doser fruktkärnor och passionsfrukt. En rejäl men balanserad beska och ja, en ny favoritöl från Sierra Nevada. Utöver den serverades klassikern Sierra Nevada Torpedo, en öl som har fått sitt namn från sättet man humlar ölet. Inspirerad av Sam Calagione från Dogfish Head så har Sierra Nevada byggt en anordning som skjuter ölet genom en tank med humlekottar (bryggeriet använder alltid hela humlekottar och inte som så många andra pellets) vilket ger ölet dessa fräscha humlekaraktär. Kombinationen med de två tydligt humlade ölen var väl inte den bästa och jag hade nog hellre sett Ruthless Rye som med sin kryddiga rågmalt ger en annan dimension till maten samt bryggeriets Porter som hade gett djup till ragun. Torpedon har även den en citruszestkryddig smak men med sin ljusa karaktär så balanserar den inte upp det möra köttet. Flipside var även den lite svår och gav en parfymerad sötsyrlig karaktär till köttet, däremot till svampen så blev det riktigt bra, kanske hade ölet passat bättre till än ljusare kött eller rentav fisk?

Desserten skulle dock bli riktigt trevlig och det bjöds på två rätt säkra öl med två lika säkra desserter – Grönmögelost, chokladtryffel och hjortronmarmelad serverat med Bigfoot och Sierra Nevada 30th Imperial Stout. Grönmögelosten till Bigfooten gav fullt med klibbig sötma, sälta från osten och mysiga inslag av karamellkladd. Återigen är det två riktigt bra enheter som möts men kombon kanske inte gav något extra. Tillsammans med lite hjortronmarmelad så blev det däremot riktigt gott. Bigfooten med chokladtryffeln gav ljuvlig chokladpuree med en träbitter djup smak av kola och kladd – en smak som jag verkligen älskar med Bigfoot. Imperial Stouten tillsammans med osten ger intryck av espresso i eftersmaken, men både osten och ölet skär sig lite, vilket är konstigt då en imperial stout som Ölvisholt Lava fungerade superbt med grönmögelost. Den har också en mer bränd, askig, karaktär som kanske fungerar bättre med osten – får prova hemma någon gång.  Med chokladtryffeln så är det “good game” och bara att kapitulera, chokladdryck, smält ljuvlig mörk choklad och fina “vuxna” desserttoner. Syrligheten i bären passade utmärkt och jag hade inte haft något emot att äta en tredubbel portion.

Kvällen hade nu närmat sig sitt slut och medan matgästerna antingen satte sig i baren med ännu en Pale Ale så tog jag och några andra chansen att prata lite mer med Steve innan sällskapet begav sig söderut mot Oliver Twist. Maten och ölen var samtliga bra även fast jag kanske tyckte att man kunde bytt ut någon av ölen mot lite mer vågade parningar där redan nämnde Ruthless Rye, Porter och Kellerweiss alla skulle fungera väldigt fint med mat – eller varför inte den snart Sverigeaktuella brown ale’en Tumbler? All in all så var det en väldigt trevlig middag med en utomordentligt trevlig Steve Grossman som verkligen brinner och verkar älska det han gör istället för att som vissa med hans position bara bryr sig om att sälja in sitt märke. Vem vet, kanske är det Manker och M2 som åker till Chico nästa år för att vara med på Beer Camp?

Posted in MankerBeer Talk, ÖlrecensionerComments (1)

sierranevada-torpedo-can

Manker Beer Meets: BMD med Steve Grossman / Sierra Nevada – Del 1

Sierra Nevada Brewing Company. Ett mer än klassiskt bryggeri. Till och med så pass klassiskt att bryggeriet var bland de första amerikanska bryggerierna att leda oss dit vi är idag och varför vi idag har öl som Sierra Nevada, Flying Dog, Samuel Adams och SkaSystembolaget. När så Steve Grossman, bror till Sierra Nevadas grundare Ken Grossman och Brand Ambassador för bryggeriet besöker Sverige – då är det svårt att inte bli star struck. Jag har träffat många bryggare de senaste 12 månaderna, många av dem ikoner och “stjärnor” på ölscenen men det är någoting speciellt med att träffa någon som var med “back then”, då när allting startade.

Amaranten i Stockholm hade Wicked Wine, Sierra Nevadas svenska importör, anordnat en beer makers dinner med Steve där tre stycken rätter skulle paras med totalt 5-6 stycken öl. Inte alltför otippat var platserna snabbt fyllda och middagen fullsatt. Innan middagen skulle börja och lokalen började fyllas med förväntansfyllda ölfantaster så passade jag på att slå mig ned med ett glas Pale Ale för en pratstund med Steve.

Det “många” vet är hur bryggeriet startade i början av 1980-talet då Ken Grossman beslöt sig för att “go pro” och gå från hembryggare till att likt läromästaren och vännen Fritz Maytag som då hade tagit över Anchor Brewing Company börja brygga i större skala. Det färre vet om eller sätter i relation till hur stora bryggeriet är idag (beräknad produktion i år är över 1 miljon barrels av öl, 1 barrel = 119,2liter…) är hur de under en rätt så lång tid var väldigt små och “bara” brygde mellan hundra och tre hundra tusen liter. Redan i tidig ålder, eller “väl före vi egentligen var i närheten av laglig ålder”, kom bröderna i kontakt med öl och det tog inte många år innan de erfarenheterna banade väg mot ett allt större ölintresse. Efter två år beslöt sig Kenför att hoppa av skolan för att istället jobba med olika ströjobb medan han försökte att få sin egen butik att gå runt; en butik där han sålde hembryggningsutrustning. En dag beslöt han och den tidigare affärspartnern Paul Camusi att hyra in sig i en 280 kvm stor lokal som kom att bli bas för bryggeriet, som bit för bit fylldes med allehanda maskiner och utrustning som snickrades ihop till fungerande bryggverk. Det skulle dröja 9 år innan man kunde köpa ett riktigt tyskt bryggverk och flytta till nya lokaler men grunden var lagd och arbetet kunde nu starta.

Storleken på bryggeriet var det. Det är intressant att höra hur Steve beskriver den amerikanska marknaden där man distribuerar sina öl till samtliga delstater och enbart en liten, liten procent går till export – detta trots en årlig produktion på runt 119 miljoner liter öl. Än mer intressant är det när Steve berättar om det nya bryggeriet som beräknas starta redan under nästa år i North Carolina och att den utökade produktionen kanske gör att man kan ge positiva svar till alla de förfrågningar de får från törstande ölfantaster från världens alla hörn. Idag exporterar man förutom till västra Europa, Sverige, Finland även till länder såsom Australien och Japan. Tyvärr är det problematiskt och relativt dyrt då man för att garantera ölets kvalitet sänder alla öl nedkyld längsmed hela produktkedjan, något man även gör inom USA. Med andra ord har den Torpedo du har i handen nu till helgen varit nedkyld från det att den skeppades från bryggeriet till att den hamnade hos distributören och sedan i butik.

Ytterligare en åtgärd för att säkerställa ölets kvalitet har gjorts i och med att man har köpt in en canning line varpå Torpedo nu sätts både på burk och på flaska. Efter att rejält ha undersökt burkens förmåga att hålla ölet och hur det påverkas av den invändiga beläggningen (det är detta ämne som när det bryts ned ger de metalliska smakerna till ölet och inte burkens material i sig) så känner man sig nu säkrare på att ha hittat ett bra ämne som ger ännu en fördel till att ha ölet på burk. Andra fördelar är att ölet inte riskerar att oxidera på samma sätt som på flaska, det utsätts inte för direkt ljus och framförallt så är det otroligt mycket bättre för miljön. Just miljön är viktig för bryggeriet och Steve berättar att man årligen, i takt med att bryggeriet växer, installerar nya solpaneler på alla bryggeriets byggnader för att tillvarata solenergin. På det nya bryggeriet som ligger vid en flod planerar man också att ha ett vattenkraftverk som ska alstra mer energi. Energin som används återanvänds sedan i bryggeriet. Så all elektricitet och värme bidrar inte bara till den dagliga uppvärmningen i byggnaderna utan i ett andra steg till att ge energi till alla de bryggverk som ger oss ölen vi nu sitter här med. 2010 belönade också United States Environmental Protection Agency bryggeriet med “Green Business of the Year” just för dessa projekt och arbetet med att visa hänsyn för miljön.

Vi pratar vidare om hur det samhällsansvar många amerikanska bryggerier tar inverkar på hur craft beer får ett ansikte, vilket i sin tur kan fostra en känsla av stolthet över stadens öl vilket kan fungera som en katalysator för fortsatt intresse över “riktig” öl. Detta är något vi sett på våra resor runtom i USA där bryggerier som Oskar Blues, New Belgium, Dogfish Head, Rogue Ales och Sierra Nevada inte bara är ett bryggeri utan något mer än så, de är en del av “communityt”. Även den minsta stad har idag ett litet bryggeri och i takt med att de uppmärksammas och blir något att vara stolt över så sprids också craft beer-tänket. Ett av Steves dagliga projekt är att hantera och administrerar det Beer Camp-projekt man anordnar i Chico och dit ölfantaster från hela världen 1-2 gånger i månaden beger sig för att lära sig om ölbryggning, få en inblick i bryggeriet och deras historia och såklart att få prova på att brygga riktigt bra öl. Tanken är att sätta upp ett liknande projekt på det nya bryggeriet som kommer att ha små stugor och camp sites för besökare och Beer Camp-deltagare. De har inga planer på att exportera konceptet utan vill hålla sig till sina egna marker för att få en genuin Sierra Nevada-känsla då landskapet och omgivningen är en lika viktig faktor som ölrecepten i sig. Bortsett från en liten hembryggartävling inom bryggeriet i år så berättar Steve att han inte har bryggt hemma på åtminstone 20 år och med alla de resor, föreläsningar, provningar och Beer Camp-projekt  han ska hinna med på veckans få dagar så är det inte konstigt att han hellre vilar ut med en god öl på fritiden än att sätta igång och brygga öl. Jobbar man för ett av de största bryggerierna så är det ju heller ingen brist på tillgången till öl. Nu har man dock utökat personalstyrkan om cirka 450 personer med ytterligare en som är vigd åt att assistera Steve med Beer Camp och som kan avlasta honom med bryggningen, det administrativa arbetet och övriga sysslor.

Just att få en känsla för drycken i sig är lika viktig som för alla livets njutningar vare sig det är vin, öl eller mat och i takt med att vi börjar förändra våra traditioner så tror han också att vi kommer att ändra inställningen till öl. Utbildning och kunskap är A och O för att få ett sunt förhållande till allt och genom projekt såsom Beer Camp och att visa att öl inte bara smakar gott utan varför det smakar som det gör så kanske vi kan påverka folks intryck av vad de dricker. Vi pratade om hur man i unga år gärna tar ett tolvpack Coors Light till helgens fest eller till kvällens footballmatcher då det är ”vad man alltid har gjort”. Men i takt med att craft beer börjar hitta in till nya marknader, in till matborden i hemmen och på restauranger så blir det mer naturligt att plocka på sig ett par craft beers istället. Idag utgör craft beer-scenen i USA 6% av den totala marknaden och Steve är lite skeptisk till Jim Kochs (Sam Adams) att man ska kunna dubbla den siffran de nästkommande 10 åren. För trots att craft beer fortsätter att öka i volym och att fler och fler amerikanska bryggerier poppar upp så betyder det inte att folk slutar dricka massproducerad öl, tyvärr.

Det började nu bli dags för middag och en stor skara hade samlats bakom bordet vi satt vid, förväntansfulla över att prova de utvalda ölen, maten och såklart att få höra Steve berätta om bryggeriet. Jag skulle kunna fortsätta att berätta om allt vad Steve hade att säga och om middagen, men ni ska få vila lite nu så kommer det en till dos av Steve Grossman och den trevliga middagen lite senare.

Posted in MankerBeer Meets:, MankerBeer TalkComments (2)

IMG_20120927_165837

SBWF Dag 2 – USA och UK är stabila som alltid

Nu i lördags var vi ute på ett andra besök på mässan och fokuserade då på områden där Brewers Association, Galatea, Wicked Wine m.fl huserade, kort och gott där majoriteten av den bra ölen från England och USA fanns.

Oliver Twist/Great Brands samarbetar med Brewers Association på mässan där “BA”‘s uppgift är att sprida information om amerikansk öl runtom i världen, vilket vi amerikanofiler såklart uppskattar. Därför är det inte förvånande att det är här man kan hamna en längre stund då de har en gedigen uppsättning öl från bryggerier som Dogfish Head, Rogue, Ballast Point, Oskar Blues, Caldera. Ja, och så fortsätter det. Några av favoriterna på mässan så här långt återfanns i deras monter och gillar du choklad och chokladpudding måste du bara prova Caldera Mogli, en underbart chokladsmakande stout som är lättdrucken och osar chokladpudding – dock har den mässans fulaste design.

En annan öl jag hade sett fram emot men som inte riktigt levde upp till mina förväntningar var Dogfish Head’s Tweason’s Ale – en glutenfri ale med jordgubbar som tyvärr var lite småblaskig men ändå med en bra smak av de röda små gubbarna. I så fall går jag hellre över till de underbara IPA’s som fanns; Oskar Blues Deviant Dales är en fantastisk humlebomb, Odell’s Mercenary Double IPA visar åter varför det var en av fjolårets mässfavoriter och Dogfish Head’s 90 Minute IPA ger lite förlåtelse till Tweason’s Ale. Föredrar man mer klassisksa ölstilar och öl och vill prova något nytt så är det den lite udda, kryddiga och väldigt lätta Rogues Chatoe Good Chit Pilsner eller Choc Beer Company’s Signature Gose eller Grätzner du bara måste prova. De två senare är ölstilar som nästintill är utdöda men som har dykt upp då och då från landet i väst. Brewers Associationmontern är verkligen en av de montrar man bara inte kan undvika att gå förbi om man gillar allehanda typer av amerikanska öl.

Två stycken öl man fann hos “BA” men där bryggeriet egentligen tillhör en annan utställare är Boulevard Brewing Company, ett riktigt bra bryggeri från Kansas City och vars öl nyligen har börjat tas in genom Cask Sweden. Både John McDonald (grundare) och Bob Sullivan (vice-president) från bryggeriet var på mässan under första veckan och under den provning vi hade med bryggeriet tillsammans med BrewDog så berättade John gärna och glatt om bryggeriet och deras öl. Deras Pale Ale var en av mässans bästa öl och är en just lagom pale ale, riktigt fräsch och lite mildare än den ibland lite klibbiga Pale Ale’en från Sierra Nevada – så hoppas att vi kan få se den på Systembolaget i framtiden. Men är det något man ska lyfta fram från bryggeriet så är det deras Smokestack Series, en serie lite mer vågade öl som bryggs på bryggeriets andra, mindre, bryggeri och består av en underbar Tank 7 Farmhouse Ale (en lagom men väldigt smakrik farmhouse ale), en lika bra Saison Brett (Saison med brettanomyces), den vildjästa surölen Love Child #2 och den gott kladdiga dubbel IPA’n Double-Wide IPA. Av de dryga 9-10 öl jag har provat från bryggeriet har alla hållit en väldigt hög kvalitet och jag rekommenderar stark deras öl på mässan.

Det är omöjligt att prata om Cask Sweden utan att komma in på BrewDog och nu under de första dagarna var också James Watt på plats för att snacka, hälla upp och dricka öl. På samma provning som ovan så berättade han lite om vad som komma skall och vi provade deras “nya” Paradox Jura, en kraftig imperial stout lagrad på Jura-fat. Paradoxserien har tidigare legat på 10% men James berättar att man nu kommer att höja alkoholhalten till 15% för att få mer tryck i ölet – vilket märktes och jämför när jag sist drack ölet så var det en mycket bättre upplevelse. En annan bra upplevelse var bryggeriets Scotch Ale San Diego Scotch Ale som man har bryggt tillsammans med amerikanska Ballast Point. En scotchlagrad scotch ale med russin som i sin tur har legat i rom, destillerat av Ballast Point. När vi stod och pratade med James lite senare tog han fram en lite lurig flaska med ett namn vi kände igen “Hello, My Name is..” men denna gång med slutändelsen Beastie. Den skotska versionen av “Ingrid” fast med björnbär istället för hjortron, jag tyckte väl att de var rätt lika i smaken och blindprovat så skulle det vara svårt att hålla isär dem. Men vad gör det när det är en riktigt bra öl, men kanske att man ska lyxa till det med än mer bär nästa gång.

Återgår vi istället till England, men kanske med en touch av USA så kan man gå någon monter ned, mellan Cask Sweden och Brewers Association där man finner Wicked Wine. Förutom alla goda öl från bryggerier som Dieu du Ciel, Flying Dog och Sierra Nevada har man just startat ett samarbete med Camden Town. Bryggeriet riktar sig till en yngre och mer festglad målgrupp vilket kan ses på standardsortimentets dsign. På fat på mässan hade man däremot bland annat samarbetsölet Rude Boy, en imperial pilsner brygd tillsammans med Ska Brewing Company. Inte alltför oväntat var den en väldigt smakrik lageröl som kändes fylligare och mer mogen än alla de lageröl som fanns runtom i många andra montrar. En annan bra öl var deras ekfatslagrade sur-IPA King Crimson som hade både bra beska och bra syra med tydliga ektoner. Slutligen provade vi deras dry stout Ink, som är en mild stout på 4.4% med smak av kaffe, kakao och rostad malt.

Galatea, som har tagit in en himlans massa spännande brittiska mikrobryggerier (och har två riktigt bra “bomber” inför hösten, eller vad sägs om två av världens bästa bryggerier. Men nog om det skvallret nu…) annordnar ett par Brewers Corner under varje mässdag. Då tar sig bryggare och andra från bryggeriet tid att prata med besökarna och kopplar på två stycken mässpecialer. Just när vi var där var det Redchurch och sedan New Wave som skulle vara där, de senare dök inte upp men jag fick en bra pratstund med Redchurch. Bryggmästare Gary Ward stod och hällde upp öl med sin bryggassistent och ölen som var speciellt påkopplade för timmen de skulle stå på mässan var deras 9% starka Chinook Double IPA och Old Ford Extra Stout. Gary var väldigt nöjd med att kunna vara i Stockholm och få visa upp sin öl och var glad av att höra att bryggeriets öl hade mottagits väl och förhoppningarna var att kunna komma in på Systembolaget under nästkommande 12 månader. Idag har man inte riktigt kapaciteten att exportera alltför mycket av ölen utan man arbetar i detta nu med att bygga om och sedan flytta bryggeriet för att kunna expandera. Ölen då? Dubbel IPAn var inte helt otippad en rejäl humlesmäll med allt det goda från Chinookhumlen och en passande sötma mot allt det beska. Old Ford var en riktigt bra stout, framtagen inför mässan, som smakade perfekt välbalanserat av choklad, espresso och en något fyllig fruktighet. Otippat lättdrucken trots 7.5%. Framöver siktar man på att prova på att göra en baltic porter och en mörk IPA och när jag påtalar att han borde prova Samuel Adams Dark Depths Baltic IPA lyser Garys ögon upp och han blir väldigt intresserad, så vem vet vad man kan se framöver.

Nu var ännu en dag på mässan till övers och det var dags att gå hemmåt. Härnäst kollar vi in vad Brill & Co har att bjuda på samt vad alla svenska bryggerier har att erbjuda.

Posted in MankerBeer TalkComments (0)

2012releasecalendar_2

Lost Abbey krashar festen (och Sierra Nevada släpper Imperial Stout)!

 

Avskyr ni inte när okända personer dyker upp på er fest? Utan inbjudan och utan att ha med sig något att äta eller dricka? Det är ett kul tema om inte annat tycker Tomme ArthurLost Abbey/Port Brewing varpå dem på sin videoblogg nu har lagt ut del 1 i en filmserie där de krashar en ölprovning. Bryggeriet har riktigt skön självdistans och dos humor och både Dogfish Head och Lost Abbey har riktigt roliga youtubekanaler ni bör följa. Vore roligt om vi hade fått se något liknande i Sverige!?

 

Don’t you hate it when you people show up uninvited to a party? They eat all the food, irritate your friends, and they don’t even bring any good booze. Well, that very thing happened to Chris and Matt of Washington DC after they made the mistake of posting that they were hosting a Lost Abbey tasting party a couple of weeks ago

När vi ändå skriver om amerikansk öl så kan jag meddela att Siera Nevada planerar att släppa en Imperial Stout under den senare delen av året. Vore ju onekligen trevligt om Wicked Wine hade sett till att ett gäng flaskor av den kommer till Sverige. Hoptimum skulle duga under tiden den med…

Posted in MankerBeer TalkComments (0)

IMG_20120613_194344

Ett besök på Sorbon under deras USA-festival

I förra veckan var jag förbi Restaurang Sorbon ute i Bromma som just nu har sina uppskattade USA-veckor då alla öl och all mat är från/inspirerade av USA (menyn med våra ölförslag finns här). Under veckan var inte mindre än 5 olika öl från Pizza Port påkopplade och just denna dag var bland annat The Jetty IPA, Middle Man IPA, Kung fu Elvis och Spitting Cobra påkopplade. Det var inte bara flertalet fatöl som var exklusiva för Sorbon utan även bland flaskorna var det flertalet rariteter som hägrade. I väntan på ett bord i solen tog jag och plockade in en för mig ny bekantskap men som jag efter Copenhagen Beer Celebration inte skydde någon oro för – Westbrook White Thai, en riktigt bra witbier med sorachihumle, ingefära och citrongräs som gav en friskare och mildare (ölet är på rimliga 5%) touch än om den uppvisat de mer typiska smakerna av koriander, citronskal och apelsin.

Till maten började jag dock med en favorit Flying Dog In der Wildeman, en oerhört läskande farmhouse IPA som man hade fått två specialfat av i fjol men som Wicked Wine nu har fått in mer av, vilket vi tackar för. Till den citrusfräscha ölet valde jag de cajunmarinerade räkorna som starter. Vi hade innan USA-veckorna valt ut våra favoritöl till varje rätt och till denna rekommenderade M2 en Sierra Nevada Pale Ale, men In der Wildeman fungerade lika bra. Det var riktigt bra hetta på räkorna och ölet öppnade upp scampismaken riktigt fint och gick in väl med kryddan.

Ölet har en fin arom av citrus, koriander och vetemalt och den blommiga smaken ligger kvar perfekt i eftersmaken och saknar den torra pepparkaraktären som ibland kan finnas och som jag tror skulle kunna ta över här. Kanske var den något mer fruktbetonad sist jag drack den men till maten fungerade nog den bättre nu än vad den gjorde då.

Jag följer upp cajunräkorna med Texas hot wings som serveras med en vitlökspiffad cream cheesekräm. Till detta väljer jag den trevliga Kung Fu Elvis från Pizza Port. En mild något mer maltbetonad  än fruktig american pale ale med en blommig smak av grape och en söt karamellkola. Wings’en startar i en bra hetta som inte är för het men efter någon till vinge så bränner det fint i munnen. De är saftiga och till philadelphiaröran blir det mer fruktig kombo med ölet. En ljus pale ale hade inte kunnat stå upp lika bra mot hettan och en mörkare öl hade tagit över för mycket, så på så sätt så tror jag att en maltigare (india) pale ale var ett bra val. Ölet fungerar bra med hettan i vingarna och de “tar ut varandra” och helheten blir något jag hade kunnat sitta och mumsa på en hel kväll.


Det var dags för varmrätt och här hade jag svårt att välja på Maccaroni & Cheese, Honey Mustard Salmon och någon av burgarna. Just Sorbons hamburgare har varit något som de alltid hyllats för, och trots min vilja att köra en Maccaroni & Cheese med en rejäl dubbel-IPA så blev det att köra på en The Havanna – en rejält tilltagen burgare med gouda, lufttorkad skinka och lökringar med en extra slice papaya.

I fjol körde jag direkt på 1 kilosburgaren men i år blev det att köra på halvkilosburgaren efter att ha gått all in på förrätterna. Som alltid var köttet mört, saftigt och precis lagom grillat och med med alla tillbehör så körde jag på en Beer Valley Leafer Madness för att ha något som bryter igenom.

Ölet har en bra krydda och är mer åt den grapefruktiga och lite torrare stilen vilket fungerade bra mot burgaren. Smakerna satt kvar länge vilket gav extra skjuts till smakerna i burgaren och vart riktigt fint med den lufttorkade skinkan. Provade också burgaren med en Middleman IPA som hade mer frukt i smaken och var lite fräschare vilket såklart blev en fullträff med papayan och det saftiga köttet.

Till efterrätt hade jag tänkt att ta in en friterade snickers, en ypperlig dessert med något syrligt och friskt om än med risk för att invagga dig i en lång inte helt charmig matkoma, men efter att ha blivit bra mätt så blev det en efterrättsöl i form av Lost Abbey Judgment Day. En kraftfull quadrupel med det rätta alkoholstarka stinget som varierar mellan sötma och syra med bra smak av russin och trä. Som en hel liten rätt i sig själv.

Det var dags att gå vidare ut i stockholmsnatten och jag kunde inte vara mer än nöjd med rätterna, ölen och helheten so far. Vid mitt nästa besök nu ikväll ska jag försöka hitta den perfekta ölet till en Maccaroni & Cheese samt till Louisiana crawfish saladen, en kräftsallad med brieost, mjölkkokt majskolv och spröda krutonger som jag tror kommer gå perfekt med en frisk brown ale eller Flying Dog UnderDog Atlantic Lager. Jag går ifrån Sorbon lika nöjd som alltid, maten är verkligen av absoluta toppklass, servicen är alltid lika bra och med priser som nästan mer än 30% lägre än i stan så är det förståeligt att det nästan alltid är fullt.

Posted in MankerBeer Talk, ÖlrecensionerComments (0)