MankerBeer.com

Nyligen var både jag, Manker och vår ena Suris, Fredrik på samma resa i nordöstra USA. Med en månads mellanrum stannade vi båda till i Maine för att besöka Christopher Lively och Ebenezer’s. Jag, Manker besökte Ebenezer’s nyöppnade brewpub och bryggeri medan Fredrik besökte orginalbaren, som är utnämnd till en av världens absolut bästa. Idag får ni Fredriks berättelse om en natt på baren och sen får ni min upplevelse av ett riktigt lovande bryggeri. En man, två barer, två besök.
/ Manker

För inte så länge sedan besökte jag USA. Ett av mina stora mål var att få besöka Ebenezer’s Pub som är en av världens bästa ölbarer enligt Ratebeer. Mannen bakom allt, Christopher Lively är en legend inom belgisk öl och blev nyligen adlad i Belgien. Ett av de stora problemen med att besöka detta tempel av öl är att det ligger mitt ute i ingenstans och närmsta hotell är mil bort. Jag råkade ha turen att min gode vän och guide är väldigt god vän med Chris vilket ledde till att vi helt enkelt fick sova över i hans hus som ligger i anslutning till puben. Sagt och gjort och en bilresa upp till Lovell, Maine senare så var vi där.

Det som slog mig när jag gick in var det imponerande utbudet av belgisk öl och antaletfatöl från Chris egna bryggeri Lively Brewing. Lively Brewing brygger enbart traditionella belgiska stilar och jag måste erkänna att de gör det till perfektion! Du finner en traditionell Saison, en mörk smakrik Dubbel, din lite starkare Tripel och såklart en något Belgofierad IPA, men mer om det i Mankers inlägg om själva bryggeriet. Självklart har de alltid tillgång till Struise Black Albert som bryggdes till Chris ära. Ölet är namngivet utifrån det mörka ölet, Black och belgiens kung Albert. Sedan den ölet har de goda vännerna Urbain från Struise och Chris också gjort en egen öl tillsammans på Chris bryggeri.

Vi blev raskt neddragna i källaren där det finns en otrolig samling öl. Det tråkiga är att tillgången till källaren är begränsad till när Chris är på plats, synd med tanke på den skatt av öl som finns där. Väl nere i källaren, efter att vi lyft och vänt på varenda flaska kom personalen ned med lite pizzor, och vilka pizzor! Helt underbar tomatsås och riktigt fin botten. Maten är definitivt i sig värt ett stopp och menyn spänner över allting från traditionell plockmat á la Chicken Fingers och Thai Wings till välgjorda burgare, mackor och pizzor. Utöver det har man också en lite finare a la cartemeny.

Efter att noggrannt ha ögnat igenom källarens utbud bestämde vi oss för att prova Twin Geuze och Angel Foam två lambicblends gjorda av Grote Dorst i Belgien. Chris har en väldigt nära relation till Yves Paneel som driver baren Grote Dorst och vartannat år kommer Yves till Lovell för festivalen “Night of the great thirst“. Då blir det fest i flera dagar med middagar lagade av fantastiska kockar som är influgna och de häftigaste ölen från källaren. Helt klart något vi måste åka på. Boende löser sig med att alla får tälta på tomten (som ligger brevid 9e hålet på en väldigt fin golfbana). Det är ingen vanlig festival utan maten och ölet är tokiga. I år serverades bland annat Struise Dirty Horse 1983 på fat och chefskocken från Luksus i New York hade ställt upp en foodtruck. Igen är det ett bra exempel på Chris gästfrihet och han berättar stolt om festen och hur gärna han ser att man kommer dit då det är svårt att förklara hur tokig och bra stämning det brukar vara.

Det blir en lång kväll för oss i källaren och man kan inte låta bli att sitta och småle när man lyssnar på Chris historier och tankar. Efter så många år i ölbranchen har han historier för en livstid. Alltifrån de stora middagarna han hållt i Belgien till hur han och Urbain kom till att brygga sin öl ihop. Chris har en otrolig energi och man rycks med i euforin även om hans åsikter om branchen ibland är väldigt starka. “Lambic görs i Belgien och enbart i Belgien annars är det suröl” är ett citat som speglar vilken traditionalist han är. Vilket inte är så konstigt med tanke på hans nära relation till Horal. Det är en otroligt passionerad och varm man, med stora drömmar och idéer. Även om Ebenezer är ett fantastiskt ställe kan man inte låta bli att fundera på om inte mannen bakom är ännu större. När vi dagen efter ska lämna så är det med sorg i hjärtat jag stänger dörren. Jag har funnit en ny otrolig vän och längtar redan tillbaka!

Funkwerks är ett litet bryggeri i Fort Collins som Manker och M2 har besökt, intervjuat och hyllat de flertalet gånger. Numera kan vi otroligt nog också finna deras öl här i Sverige. Vi fick en flaska av deras Saison av Manker med de tydliga ordern att vi var tvingade att prova den. Detta har vi nu gjort. Missnöjd blir man då inte när man dricker denna välbalanserade dryck.

Ölet är gjord med tysk och amerikansk pilsnermalt med tillskott av munich och pale wheat malt. Humlen som man valt är Opal. Ölet är sedan jäst med Funkwerks egen husjäst. Enligt dem själva ska man känna passionsfrukt, mandarin och svartpeppar i doften. I smaken ska man finna apelsin, citronverbena, ingefära och svartpeppar. Smaken ska avsluta torrt med en lätt beska. Flaskan som provades butteljerades 28 januari vilket helt klart bör göra att smaken är annorlunda mot när den är färsk. Med det sagt behöver det inte alls ha någon negativ påverkan. Funkwerks själva säger att den utvecklas under två år.

Doften som möter oss när vi öppnar den är, kikärtor på burk (!?), lite filmjölk och sedan finns där en svag metallisk ton i bakgrunden, förmodligen från humlen. Annars så var doften i sig rätt så intetsägande. Dock kan åldern på flaskan ha med det att göra. Smakmässigt är det ett helt annat intryck vi får. Ölen är fantastiskt välbalanserad, väldigt imponerande. En fin svag syrlighet ligger i bakgrunden och ger en fräschör till ölen. Citrusskal, örter och aningen torkad frukt i doft och smak. Överlag är det en ren och snygg saison som inte likt många andra amerikanska saisons har för tydlig smak från jästen eller humlen. På gott och ont är den lite enkel.

Jämfört med belgiska saisons är det högre kolsyra och en annan karaktär på jästen. Vi föredrar nog ändå våra belgiska saisons och den traditionella stilen de har. Men vi tycker ändå att Funkwerks lyckats att göra en väldigt bra saison som nu efter ett par månader utvecklats fint.

Det vankas nyheter på surölshimmlen från en relativt nystartad producent, Tilquin!

De har flera saker i görningen och några nyligen släppta flaskor som vi hoppas att få se i Sverige. Först ut har vi en samarbetsöl mellan Tilquin och Rulle. Ölen i fråga heter Stout Rullquin. Ölen är en blandning av de två producenternas öl La Rulles Brune och en lambic som Tilquin hade. Tillvägagångssättet är att de har tagit La Rulles Brune och låtit sekundärjäsningen ske på ekfat med en åttondels lambic, ölen låg på faten i åtta månader. Efter detta har man låtit flaskorna jäsa i sex månader för att ölen skulle bli klar. Den ska släppas hos Tilquin nu på lördag. Om vi får se den i Sverige eller inte vet vi inte än, men vi får hoppas.

De släpper även två ytterligare öl på lördag, den för oss svenskar (kanske) kända Oude Quetsche Tilquin à l’Ancienne som är en lambic med härliga plommon, som genomsyrar lambicen och gör den lite mer underbar.

Den tredje ölen är en ny variant av deras Oude Gueuze. Oude (Gueuze Tilquin)² à l’Ancienne, det är deras vanliga gueuze som de gjort genom den vanliga processen att blanda 1,2 och 3-åring Lambic. Men det som hände när de gjorde detta var att lambicen blev överkolsyresatt. Vilket gjorde att de beslutade att lägga den färdiga Gueuzen på ekfat och sedan återigen lägga den på flaska. Den har även en högre alkoholhalt än de andra två gueuzarna som Tilquin normalt producerar. De har ju även en fatversion på 4,8% och oude gueuze på 6,4%, men det här monstret landade på hela 7,6% alkohol! Vilket gör dessa till tripp trapp trull.

Sedemera har även Tilquin ett expriment i tanken, en björnbärs lambic! De har satt ca 1000 kg björnbär i tankar med 2000 liter Lambic. Vart detta kommer leda vet vi inte. Men vi tror och hoppas att det kommer bli gott. Detta ser vi förväntansfullt fram emot!

Det finns många legender och många historier kring bryggeriet i våra hjärtan, Cantillon. Det kan ju känns som ganska normalt när det är ett så pass anrikt och gammalt bryggeri men historierna övergår ibland till verklighet, ibland även vice versa. Denna historia är en av de berättelser som får våra ölhjärtan att ta ett skutt och våra stora munnar att tystna, och visar på att legender ibland kan vara verklighet.

Det var en tämligen vanlig dag i augusti, en tisdag närmare bestämt, vi hade samlat delar av MankerBeer för att en god vän från Amerika var på denna sidan pölen. Vi åt god mat, hade trevliga samtal om öl, livet och allt annat. Vi provade fantastiska öl från USA som Manker nog kommer berätta närmare om vid andra tillfällen. Efter vår trevliga middag, var det Akkurat som stod på vår agenda, när vi väl är där placerar vi oss längs bardisken. Vi ser att Stene, Akkurats ägare står bakom kranarna och jobbar, vi hälsar så som man sig bör. Vi surrar på om en massa olika saker och under tiden dricker några av oss den fantastiska handpumpade Skebon med fläder (Sambucus Superbia), en trevlig kväll helt enkelt.

Nu är det händelsevis så att vår kära amerikanska vän är hel torsk på hjortron vilket gör att valet av öl från källaren var självklar, Cantillon Soleil De Minuit. Käre tid vad den ölen har utvecklats till det bättre. De tidigare något fenoliska smakerna av plast och eller gröna hjortron var helt borta, ölet hade börjat få den fantastiska smaken av lagrad lambic samtidigt som frukten hade fått en skjuts fram av bland annat kolsyra men även av tidens tand. Vi var alla i konsensus gällande ölet i våra glas, det här har en extrem potential, och med tanke på historierna vi hört angående första batchen Soleil från 1999 så hoppas vi på att den kan åtminstone få en närliggande smaksensation inom ett par år. Klart redan nu är att alla tvivlare bör ta sig till Akkurat för att åter testa en flaska, för det här är en helt annan öl än tidigare.

Vi fortsätter att dricka goda öl och prata om livet i allmänhet, samt hjortron och hur vår ena amerikanska vän förklarar att hon aldrig riktigt har provat hjortron. Stene går i väg ett tag medan vi provar den läskande Nynäshamns Mellanskär Melon & Gurka vilket är ett otippat lyckat experiment. Till slut kommer Stene tillbaka, med ett leende som säger allt och ingenting, han log från öra till öra. Med sig hade han en gammal omärkt flaska. Han öppnar och häller upp ger alla ett varsitt glas av den ölen som kanske, eller nej, definitivt är den mest svårfunna Cantillonölen på planeten jorden. Vad han häller upp till oss är Soleil Batch 1, 1999. Vi var hänförda, när man väl fick stoppa näsan i glaset fanns där så extremt mycket frukt. Hjortron, verkligen så otroligt mycket hjortron. Men även andra konstiga frukter som jag inte förstod hur de kan finnas i glaset, passionsfrukt, papaya och ananas. Även när ens egen näsa inte var i glaset så kunde man få puffar av doften bara någon rörde flaskan eller rörde på sitt glas. Det var ett magiskt ögonblick. Ölet är en dröm att få prova för alla lambicfantaster och framförallt för de som verkligen gillar den nya batchen men drömt om att få prova den tidigare. Jämfört med den nya så hade 1999 inte bara en enorm komplexitet med frukt och bär utan djuper i aromen och kraften i både smak och doft vilket man inte kunde tro att en fruktlambic skulle ha efter 15 år i en källare.

Tyvärr måste vi berätta att denna öl inte finns att beställa på Akkurat utan Stene hittade någon flaska när han städade i källaren, och av någon anledning som vi är så oerhört tacksamma för, öppnade han den med oss.

Stene berättar historier om hur de tidigare hade så mycket Soleil 1999 att de till och med gjorde Moules De Soleil (musslor gjorda med Soleil 1999) de hade så mycket att de inte visste vad de skulle göra med all öl. Det var ju så att efterfrågan på lambic har ju varit extremt låg till för ungefär 4-5 år sedan, medans Cantillon nu nog är ett av de mest eftertraktade bryggerierna.

Vi vill även ge ett till offentligt tack till dig Stene Isaksson. Inte bara för att du öppnade en en flaska, men ett stort tack för det med. Men utan dig hade så mycket som vi älskar gått förlorat genom de svåra åren! Tack! Du är en ölhjälte! Eller det är nog mer Akkurat att säga öllegend!

Pilgrimsmusslor med äppelsallad är en riktigt fräscht, lättlagad och god rätt som fungerar både som förrätt eller lätt sommarlunch. Vi har gjort den ett par gånger och resultatet har alltid blivit lika trevligt, och gott. Nu bjöd Manker hem oss på middag och vi fick chans att bjuda ett par ölfantaster på rätten vilken vi då också såklart paratade med en av våra favoritöl – Cantillon Saint Lamvinus. På Cantillon låter man Merlot- och Cabernet-Francdruvor blandas med två till treårig lambic i stora Bordeauxfat. Vi fick frågan var du kan få tag på ölet som inte har svensk distribution och vårat tips är att kika in vårat gamla inlägg om bra webshoppar. Flera av dem får då och då in av små kvantiteter av Cantillons mer speciella öl såsom Vignerrone, Saint Lamvinus, Fou Foune etc. men det gäller att vara snabb. Ja, det är webshopparna eller att göra den magiska resan ned till Cantillon och hoppas att man kan finna någon flaska. Annars går det nog bra att beställa hem någon frukt/bärlambic från De Cam som ibland också finns hos svenska importören Constant Companion.

Pilgrimsmusslor med äppelsallad
Ingredienser (6-7 pers)

2 stora gröna äpplen
2 ägg
2 dl rapsolja
Vitvinsvinäger
1 dillkruka
Salt och peppar
1 paket sidfläsk med svål (ej bacon)
12-14 pilgrimsmusslor

Äppelsallad
Rör ihop äggulorna och rapsolja till en slät majonäs, börja med äggulorna och vispa sakta ned rapsoljan så att det blir en jämn majonäs, i takt med att det börjar bli tungt kan du öka på strålen av olja (googla hur du gör majonäs bäst om du är osäker). Blanda i finhackade gröna äpplen och hackad dill i en bunka. Salta och peppra efter behag. Om du vill smaksätta salladen kan du ha i lite tryffelolja eller olja med röksmak.

Sidfläsk och pilgrimsmusslor
Börja med att torka av pilgrimsmusslorna ås att de får bra stekyta.
Stek sidfläsket till önskad knaprighetsnivå, lägg sedan åt sidan.
Stek pilgrumsmusslorna i det överblivna fettet från sidfläsket.

Lägg upp så fint du kan och garnera gärna med löjrom och små dillkvistar. Om du vill kan du antingen servera sidfläsket i långa skivor med pilgrimsmusslorna bredvid, eller om du vill skära sidfläsket i mindre bitar såsom ovan. Vill du ha en torrare sallad kan du låta äppelbitarna torka lite innan, i salt eller citron (glöm inte saltet eller citronen så äppelbitarna inte oxiderar). Sidfläsk i bit fungerar minst lika bra om inte bättre men det blir ett annat tillvägagångssätt då. Stek det länge i ugn med svål upp ovanför vätskan som den ligger i. Använd gärna cider, lambic eller äppelmust till “badet”. Låt gå i ugn några timmar på 200 grader. När köttet är mört och svålen blivit ett krispigt himmelrike på toppen är den klar.

För en tid sedan började det att dyka upp mängder av sällsynta Cantillons till salu. Flaskorna hade från ingenstans dykt upp i USA, och den starka kretsen av inbitna Cantillon fans som håller koll på varje tillgänglig flaska av rariteterna hade ingen aning om vart flaskorna kom ifrån. Efter att ha sett bilder på flaskorna var det lätt för oss att se vart flaskorna kom ifrån, och efter ett meddelande till Jean Van Roy, fick vi våra farhågor bekräftade. Skandalen var ett faktum. Flaskorna var stulna direkt från Cantillon. Flaskorna är nu återbördade och i säkra händer tack vare bland annat undertecknade. Vilket öde flaskorna kommer att gå till mötes tar vi mer framöver.

Mitt i allt detta växte en tanke i oss. Vad är det som får en människa att stjäla dessa flaskor? Svaret är enkelt, tjuven kommer att tjäna massor av pengar. Den svarta marknaden runt Cantillon är enorm och har vuxit till något av ett monster. Alla vi människor som frenetiskt jagar alla dessa Cantillon, det är vi som har skapat monstret.

Helt plötsligt kryper en känsla av illamående över oss. Det som bara varit roligt känns nu som en tyngd av bly som lägger sig över oss. “Det är bara bärs.” utbrister Ludvig. Vi brinner för lambic, det är en passion (eventuellt en besatthet). Vi drömmer om att prova allt, såväl högt som lågt. Vi lägger timmar på att hitta det vi vill dricka och reser jorden runt för att få göra det. Genom lambic har vi fått massor av fantastiska vänner världen över. Vi samlas, dricker öl och har otroligt kul.

Lambic har vuxit och fått mer popularitet och respekt. Med det medföljer tyvärr tråkiga bitar som att det dyker upp mängder med säljare i Belgien och USA, som säljer gamla och svårfunna flaskor till fruktansvärda priser till amerikaner som vill ha dem till varje pris. I vissa fall har vi säkert bytt flaskor med dessa amerikaner. Det som kommer sedan är en spekulativ handel utav dessa flaskor, ännu en gång mestadels i USA där man köper högt för att sälja ännu högre. På så vis drivs priserna uppåt ännu mer. Det som var avsett för att delas och njutas får nu en status som svårfunna rariteter man köpslår hårt med.

Tydligen har det nu även blivit så att folk är beredda att stjäla för att tillfredsställa den delen av ölentusiaster som jagar dessa flaskor. När vi har reflekterat så här långt var vi mer eller mindre beredda att ge upp. Trötta på allt runtomkring. Glädjen i att prova spännande saker var borta. Det är inte bara vi som drabbas utan för Jean själv så är det ett utnyttjande av hans öppenhet och tilltro. Mycket av charmen med att vandra runt på Cantillon är att flaskorna lagras där i gångarna, men om flaskor börjar att försvinna, och vissa som man anser och tror är ens vänner börjar se egen vinning i att se till så att flaskorna byter ägare, så försvinner hela tilltron i branschen. Det är något vi fruktar och hoppas att vi ska slippa att behöva bevittna.

När man har smält alla dessa reflektioner, började vi att tänka på alla de underbara människor som finns i världen av lambic. Värmen och kärleken kryper tillbaka i kroppen när vi drömmer oss bort till våra möten med Markko på One Pint Pub, Jean Van Roy, första gången vi drack lambic på Akkurat och när vi drack litervis av handpumpad lambic från Cantillon på Moeder Lambic. Finns mängdvis fler minnen där. Människorna som besöker och driver dessa ställen är det som gör det så underbart. Lyckan är tillbaka och vår jakt på att prova lambic fortsätter. Om än med en större eftertänksamhet. För det bör kommas ihåg att i slutändan “är det bara bärs”.