I tried to love you I thought I could

Så börjar en av mina favoritåtar, den svängiga dängan Love, Hate, Love med Alice in Chains. Nu var det nog inte humlesorter Layne Staley hade ett hat/kärleksförhållande med men om det hade varit det kanske det hade varit Sorachihumlen han hade känt så för. Denna humlesort som nog får anses vara en av de mest diskuterade under de senaste åren har däremot en rätt speciell bakgrund och lite av mottagandet den har fått kan bero på herr Garrett Oliver.

Under humletorkan 07/08 så tog bryggare vartenda tillfälle de kunde få med att finna nya användningsbara humlersorter och som det fanns att tillgå. I japan hade Sapporo Breweries tagit fram en lite udda humletyp med rötter i Brewer’s Gold och Saaz och som de hade döpt till Sorachi. Humlen hade en tydlig citruston, rätt hög alfasyra (10,7-12,2 men kan gå uppemot 16%) och fungerade bra som bitterhumle varpå den var tänkt som en bra humle i saisons. Sorachin slog aldrig i Japan och idag odlas all Sorachihumle på en och samma humlefarm i Oregon.

Humlen som av många anses dofta och smaka av smör, dill och kräftspad har använts i en rad olika öl sedan dess intåg på marknaden. Söker du på Sorachi på Rate Beer och Beer Advocate så får du 55 respektive 25 träffar – och då är det nog en stor del öl som har humlen i sig men inte i namnet. Läser man på exempelvis Beer Sweden Forum så är det en majoritet som brukar ha rätt svårt för humlesorten och i vissa fall undviker öl där den har använts. Själv har jag likt en tryffelhund utvecklat en förmåga att dofta mig till dess existens i flera öl (senat Thornbridge Raven) och tyvärr har det i vissa fall ruinerat ölen för mig.

Men varför så gnällig tycker ni nog, med all rätt. För ölen är i många fall inte dålig och humlesorten i sig skulle ju aldrig ha blivit populär om den hade använts rätt. Används rätt. För dels är det en humle som likt i Raven ska användas måttligt och med respekt – eller så ska man gå all in som i Brooklyn Sorachi Ace, men då på rätt sätt. Därför var mitt och M2s samtal med Garrett Oliver (Brooklyn Brewery) där han förklarade Sorachikoden som känslan av att se en ängel stiga ned från bardisken.

Garrett förklarade att deras Sorachi Ace tar upp runt hälften av all Sorachihumle som idag produceras. Genom att de inte behöver snåla med humlen, och har ett bra recept i grunden, är det därför inte samma gräddiga dillkaraktär på ölet utan mer av det blommiga och fräscha. Vi förklarade de aromer och smaker många svenskar förknippar med Sorachi och både Garrett likt en amerikansk bekant hade svårt att relatera till dem (försök förklara svensk kräftskiva) men förstod poängen vi gjorde. Anledningen, förklarade Garrett, till att så många öl har den här karaktären är att de på grund av tillgången till Sorachihumlen måste använda mindre av humlen och därför modifiera sina recept därefter. Hade de bara kunnat ösa i mer humle och bygga receptet därefter är han övertygad om att fler öl skulle kunna få en bättre balans. Det är en humlesort som man måste gå på upprepade date’er med för att verkligen lära känna den på djupet, men när man väl gör det – då kan man umgås å det vildaste. Men gör man inte det är risken stor att det blir en stormig relation.

Så kanske är gåtan bara delvis löst, kanske finns det fler faktorer som spelar in och som skulle hjälpa till att förklara sorachin. Kanske behövs det, kanske inte – vissa gillar sorachin som den är medan andra gärna ser en förklädnad. Oavsett vilket så var det uppfriskande att få reda på lite mer av dess bakgrund, och framförallt om hur tillgången på den påverkar hur många av ölen som bryggs med den slutar upp.

Det är mycket lager just nu. En öltyp jag och M2 tenderar att stå över när vi är ute på krogen men som nu på sistone börjar få lite uppsving. Sist skrev vi om Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition som verkligen imponerade och nu är det dags igen. Flying Dog har släppt lite nya trevliga öl och en av demm är året-runt-ölet UnderDog Atlantic Lager. En lite mer nyanserad premium lager med Perle och Goldingshumle mot en maltbas byggd med råg, vete och carapilsmalt. Rågmalt med en mer aggressiv karaktär som biter till och vetemalt som rundar av. Ord som av erfarenhet ofta kan vara lite oroväckande då vi alltför ofta ser öl som lovar guld och gröna (humle-)skogar men som ofta visar sig vara samma mineralgruvesmakande masslagers. Det vore dock dömande och smått oproffesionellt att inte prova det som kommer bara för att “det är ju en lageröl” och nu i sommartid så är det väl bra lagers om något man barfota önskar snubbla över och somrigt förälska sig i? Så av med kapsylen, ned i det (som ni kan se) något odiskade glaset och så ned med näsan – här ska det provas lager.

Finns för närvande på de krogar som vanligtvis har Flying Dog i sitt sortiment.

Flying Dog UnderDog Atlantic Lager

Utseende: Klar gyllenfärgad vätska med vitt skum som förvånansvärt fort försvinner och blott lämnar lite dis på ytan som minne.
Doft: En för att vara lager mer nyanserad och kanske ock fruktigare arom med bra maltbas (kakor och karamell) och och dov fruktkompott.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen är lätt men inte platt utan en rund fyllighet (för att vara en lager) ger en bra drinkabilitet. Man ska inte glömma att det trots allt är en lager och jag tycker att balansen mellan torrt och sött ligger på en väldigt bra nivå. Det är ingen storslagen öl men jag hade inte haft några problem med om den här hade funnits på krogen istället för drösarna av masslager som nu finns. Inga direkta bismaker utan lite kaka, lite karamellsötma och ja, hög drickbarhet.

Betyg? – Bra+. Inga konstigheter. Hög drinkabilitet och en kropp som vågar ta plats och säga ifrån. Inte för söt och inga bismaker som den här typen av lagers annars lätt kan ha. Lär fungera utmärkt med både en schysst burgare liksom en pastarätt. Det här är en bra lager, inget mer inget mindre och jag upprepar mitt lagerölsmantra – en bra lager saknar bismaker, är uppfriskande, lättdrucken och förhållandevis god. Den här uppfyller dem sakerna och är därmed en bra lager i min bok.

När Stefan Gustafsson (Mohawk) släppte sin Unfiltered Lager var det många som mös till och gladdes åt att vi fått en riktigt spännande svensk sommaröl. Nu släpper man en sommarversion av samma öl, ett litet snäpp lägre IBU och 0.4% lägre alkoholstyrka – men med samma blandning av Nya Zeeländsk och Amerikansk humle. Bryggd hos Slottskällans Bryggeri och tillgänglig på Systembolaget för 18,90 kronor per flaska. Som ni kan läsa på länken ovan så gillade vi verkligen den vanliga Unfiltered Lagern och sommarvarianten tror jag kan passa utmärkt till sill-, grill- eller chillkvällen så prova den med lite trevliga sommarrätter.

Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition

Utseende: Fin gyllene, något mörkare orangefärgad vätska med vitt stort skum som lägger sig som en smutsig hinna med lite små rester på kanterna.
Doft: Fin doft av humle där det både ryms fräsch citrus och lite inslag av tropik och passionsfrukt. Betydligt med humlearomatisk än “den vanliga” versionen – vilket känns somrigt och passande nu när vädret går mot ljusare och varmare. Den friska doften lär både överraska och glädja många som vill ha någonting lättsamt men ändå med karaktär.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken av en bra american pale ale sätter sig i munnen och det tar ett par extra blickar på flaskan för att konstatera att det verkligen är en lager. Den har den lätta läskande kroppen av en lager men den uppfriskande smaken av humlekottar, tydlig citruskaraktär och en blandpåse tropiska frukter tillsammans med en lite fylligare karaktär gör den trevligt schizofren. Den bottnar ut i en mer lagerkaraktäristisk halvtorr eftersmak vilket jag tycker bidrar till att den blir mer lättdrucken och ändå kan drickas som en lager.

Betyg? – Bättre. Det här gillar jag. En lätt men ändå robust kropp som för tankarna åt Mikkeller American Dream fast där Mohawks har något mer fräschör på humlen. Den vanliga versionen var verkligen något både jag och M2 gillade och när den nu berikas med mer humle och lite mindre alkoholstyrka så känns det som om de har nått fram till mål. Stor rekommendation på den här i sommar!

Alla foton är lånade från Ölrepubliken

Tidigare har jag skrivit om den exceptionellt (ja, ordet är passande) trevliga Beer Makers Dinnern med Nøgne øs bryggmästare Kjetil Jikiun somm hölls på Ölrepubliken i Göteborg tillsammans med Brill & Co. Själva “snacket” under kvällen läser ni lämpligen i den tidigare artikeln och det är väldigt synd att just Du inte var där, för det var både intressant, kul och spännande – och väldigt gott. För “gott”, hur individuellt det än må vara är vad middagen skulle komma att vara.

5 stycken rätter skulle avsmakas där Jonas från Brill & Co tillsammans med Kjetil och kocken, den talangfulle Shayne Le Brits, hade komponerat ihop varje rätt med två stycken passande öl. Jag har vid flera tillfällen pratat om öl och mat med Jonas (han inspirerade mig även till detta, då under aliaset Daniel) och det är alltid lika lärorikt att höra “ett proffs” förklara teorierna bakom parningarna. Ibland märker man hur vissa som ska ta fram öl-och-mat-parningar går lite väl mycket på magkänsla, vilket inte är fel – men det är nog mer spännande att få lite kluriga kombinationer som visar upp mer av både öl och mat. Så därför får vi väl hoppa över till just maten. Vi tar det från början, eller är ni mest sugna på desserten?

Rätt 1. Lammcarpaccio med blancherad rödlök med en salsa verde på mynta och basilika samt pyntad med parmesanost. Till detta serverades Wit och Pale Ale. Wit’en är en traditionell Wit där man haft i rikligt (!) med lokalt vete som man fick från ett lokalt landsbygdsprojekt, vilket man såklart tackade för och tog emot. Pale Ale’en är även den en stiltypisk pale ale där man provade sig fram till det slutgiltiga receptet. Svaret på gåtan hur man fick bäst smak från humlen var helt enkelt att ha mindre humle. Mycket humle och hög IBU säger oftast inget om smaken utan tvärtom kan man vinna på att dra ned humlemängden för att tack vare ett bra recpet nå balansen man eftersöker.

Myntan i salsan tillsammans med Wit’en var en “aha”-upplevelse för mig och något jag ska experimentera vidare på hemma i köket. Den rena smaken i ölet lyfter även löken liksom det saftiga oskuldsfulla lammet. Tillsammans var det smakrikt med en fin fruktighet och smak av blomster och lite gummi (som jag finner i rätt många witbiers). Ölet släppte verkligen igenom smakerna från maten utan att bli anonymt. Pale Ale’en då? Här är det lite mer “krock” i jämförels, lite mer robust kombination utan att för den delen bli annat än bra. Åter tack vare de rena smakerna i både öl och mat. Balansen i pale ale’en ger en bra balanspunkt mot maten och ölets smak märks av utan att ta över prick som man vill ha det. Toppklass åt båda hållen och även fast man kan påstå att witbiers är safe så var det nu inte bara “gott” utan det lyfte verkligen varandra.

Rätt 2. “Kött, potatis, sås” (kalv, örttäcke, primörer och dragonsås). Serverades med IPA och India Brown Ale. Den första av de två ölen är en traditionell IPA, brygd utifrån tanken om att finna den fina balansen mellan sötma och bitterhet som en välbryggd IPA eftersträvar. Kjetil beskriver den som “Mid-Atlantic” – malten är från England, humlen (Cascade, Simcoe och Chinook) från USA – kort och gott det bästa av båda världar. India Brown Ale’en började som en samarbetsbrygd som blev så populär att e valde att behålla den. Är ett öl som mår bäst av att lagras något (Jonas och Kjetil enas runt en 6-9 månader). Då dämpar den sig lite, får en mer vinös syra och är i bådas tycke något bättre. Ett tydligt exempel på hur bryggare och importör kan arbeta tillsammans för att få ut ölet när den är som bäst – IPA tidigt, öl som detta lite senare.

Till maten då? Svampen som ligger vid sidan av köttet fungerade fint med IBA’n och byggde på dess vinösa karaktär medan det rosa fina köttet fungerade superbt med IPA’n. Sötman i ölet och köttsmaken framkallar en kontrasterande smak av dov frukt vilket ger en råare karaktär till det annars ljusa köttet. Å sitt håll kämpar IBA’n väl med köttet och kryddningen, där det mot slutet blir nästintill barley wine-vibbar, men utan det tunga, klibbiga. Ytterligare en poäng till båda ölen och till maten. Rena smakerna fortlöper som en röd tråd och det blir aldrig att det ena tar över från det andra.

Rätt 3. “Ost”. Ostar serverade med rökig morot. Till detta ställdes det fram ett glas vardera av #500 och Sunturnbrew. Den första är resultatet av en festlig dag på bryggeriet då man firade sin 500’ende batch öl. 5 maltsorer, 5 humle, 100 IBU och en god dos Nelson Sauvinhumle. Den senare är bryggeriets rököl där man använder tysk rökmalt och engelsk Perle-humle.

Rochefortosten på tallriken provades först mot Sunturnbrew och var direkt en high-five. Sötma och en lagom sälta (osten är vanligen oerhört salt) där rökiga inslag bryter in och penetrerar osten fint utan att ta bort dess stickiga smak. Även #500 fungerar bra med osten som tillsammans med ölet blir mer kryddig och visar upp mer av sältan – utan att gå till överdrift tack vare ölets sötma. Jag provar sedan en bit gruyère som även den fungerar utmärkt med båda ölen. Mot beskan i #500 så blir den gräddig och god medan den mot Sunturnbrew visar att en ljus, rätt torr ost kan gå fint med lite röksting. Ölet har svårare att luckra upp ostens “kompakthet” men tillsammans i munnen (gurgla runt det och mosa ihop det som Jonas vackert instruerar de närvarande) blir det lättare att uppskatta kombinationen och tydligare att finna nya smaker.

Rätt 4. Creme Caramell med rökig topp samt chockladmousse. Serverades med Sahti (samarbetsbrygd med Dugges, från 2008) samt Red Horizon. Vid första doften på det hemliga glaset som visade sig vara Sahti, en traditionell finsk brygd med enbär, påminde det mer om mjöd och honungssaft än öl. Enbärskaraktären hade falnat och honungen glänste fritt. Red Horizon, den sakéjästa ölen som får jäsa ut precis som saké har sin sötma, bärighet och sting vilket gör de båda ölen till intressanta kramratliga motpoler tillsammans med desserten. Att de båda ölen skulle vara som gifta till desserterna kom inte som någon överraskning utan creme caramellen med sahtin var alldeles superb med lätt gräddsmak, där honungen och den lätta enbärstonen gav en extra touch. Tillsammans var det den bästa kombon på mycket länge. Red Horizon tog över lite och när gräddigheten tonade ned bärsmaken från ölen så blev det tyvärr lite spritigt, vilket gav intryck av dessertvin/likör mer än öl – vilket fungerar det med. Till den ljuvliga chokladmoussen var de båda lika passande som alla kvällens övriga parningar. Red Horizon tillsammans med mörk choklad känns vuxet, likörartat och elegant medan Sahtin ger en lite fruktigare karaktär som bara smälter tillsammans. Mätt och belåten kunde jag och de övriga deltagarna nu luta oss tillbaka, trodde vi.

För där var det bara middagen som slutade. Däremot fortsatte den festliga kvällen, först genom att Kjetil som var på utmärkt humör blygt frågade om han fick servera lite saké som han hade med sig (varpå vi provade fyra stycken olika sakés, mer om dem framöver) och senare på diverse festliga ställen ute på stan. Summa summarum är att detta var ett perfekt exempel på att en trevlig kväll bestå av glada vänner, god mat och god öl – det behöver inte gå till extremiteter. Kjetil visade verkligen upp sina öl på ett bra sätt och tillsammans med Jonas och Shayne hade man verkligen funnit vinnande kombinationer för kvällen som på lite olika sätt lyfte fram varje rätt, men också ölen. Att kvällen inte bara handlade om Kjetil, maten eller ölen utan om öl och livsnjuteri i allmänhet där diskussioner och sidospår tilläts medan vi glatt satt och provade ölen och maten är något jag hoppas fler kommer att ta efter, för det var ett vinnande koncept.

En gång om året kör Restaurang Sorbon i Stockholm traditionsenligt Amerikanska Dagar där det serveras amerikanska öl och amerikanskinspirerade maträtter under ett par veckors tid. Ofta hittar man amerikansk öl som knappt rört svensk mark tidigare under denna period och det brukar vara fullsmockat med folk, så det är en självklarhet att boka bord om ni är större sällskap.

Från och med imorgon, fredag 1 juni, och ett par veckor framöver kommer alltså återigen Familjen Haffo på Sorbon i Bromma att se till att alla amerikanska behov är fyllda. Och med amerikanska behov menar jag såklart friterade efterrätter, specialburgare, manliga bisonstekar, och såklart det jag och Manker var satta på jorden för att avnjuta: Amerikansk öl. And lot’s of it! Yeeehaw!!

För er som inte besökt Sorbon är detta alltså förmodligen det bästa tillfället för en premiär, den så normalt ypperligt trevliga kvarterskrogen intill Brommaplan i Stockholm går från klarhet till klarhet hela tiden och har nu ett ölutbud som få krogar i hela landet kan konkurrera med. Du kan utan problem ta med den där polaren som än så länge inte kommit över sitt industrilagerberoende och sakta forma honom eller henne till något annat än en beer infidel, som jag gillar att kalla dom, på just Sorbon.

Det finns inget ölsnobberi, det finns bara massor med kärlek, massor med öl och en kvalitet på maten som är väl värd att skryta om. Ölfokus ligger mycket på amerikanska öltyper men det finns även en del belgiskt i kylarna. Självklart finns det även en End Of History i en bur någonstans i restaurangen, hittar du den så fråga vad den heter. Eller vad den kostar. Dock är det enbart amerikanskt i kylarna under de närmsta tre veckorna, så du kan få leta länge efter den lilla uppstoppade krabaten.

MankerBeer kan stolt presentera matmenyn för de Amerikadagarna 2012 och jag har lyckats hitta riktigt trevliga parningar till rätterna, enbart med öl från amerikanska bryggerier. Prova gärna, men experimentera själva också och berätta för oss hur det gick! Öl och matparningar är något vi brinner för och vi kommer garanterat att ha tävlingar på det temat framöver så det är bara att samla på sig intressanta parningar.

Min personliga favorit kommer troligen att vara den nyinsatta burgaren The Havanna tillsammans med den härligt söta och friska Westbrook IPA, Manker är köttoman och kommer att föräta sig på både Angusbiff och Bisonbiff, han kommer troligen att äta upp allt så kom i tid innan maten är slut!

Ölmässigt kommer vi att försöka hålla er uppdatera här på sidan, men som ni kanske förstår så kommer det att kopplas på fat i en rasande takt allteftersom de töms, och de ölen vi sett på lagret kommer att tömmas fort, vilket gör det i princip omöjligt att hålla uppdaterat. Använd gärna Fatkoll för att uppdatera vad som finns på fat under de Amerikanska Dagarna! Eller bara fota och lägg upp på vår väg på Facebook om det är något ni vill sprida till världen! Eller passa på redan idag att prova deras populära husöl Sorbon X som sedan går på ledighet under ett par veckor.

Till sist, det är inte bekräftat än, men vi hör rykten om att Bruce Springsteen kommer att uppträda tillsammans med Dolly Parton och Willie Nelson!

Boka bord gör du på telefonnummer 08-252340 under öppettiderna som är kl 16-24 måndagar-torsdagar, 16-01 fredagar & lördagar och 15-23 på söndagar. Se www.sorbon.se för mer information

/M2

Ett tydligt och återkommande tecken på att sommaren nalkas är att Systembolags sista släpp på någon månad är stundande. Nu på fredag, den första juni, välkomnar vi inte bara sommarnyheterna utan även ett små parti- liksom ett exklusivt släpp.

Sommarnyheterna, som ersätter vårens tillfälliga bekantskaper (där vi tyvärr tackar Früh Kölsch för en trevlig bekantskap varpå vi också köper på oss ett lager för sommarens grillkvällar), har en intressant bredd även fast ursprunget är främst från Belgien och Sverige. Tyvärr kan vi börja med att konstatera att Mikkeller Cream Ale liksom St Eriks Sommarale tyvärr har struckits under årets gång, men där den senare har ersatts av Oppigård Summer Pale Ale – en öl som inte brukar göra en besviken. Kommer troligen bli en trevlig vän även i år, trots att den i år kommer på “liten” (33cl) flaska.

Både Brutal Brewing Summer Edition och Halmstad Summer Lager är tyvärr ingenting som jag personligen skulle köpa för annat än priset (9,90 respektive 12,50). Man får hoppas att BB’s Summer Edition är annat än Cheap Thrills i en ny skepnad och har den bara lite smak, vilket jag tyvärr är skeptisk till, så kanske den i alla fall duger som “bra-att-ha-hemma-öl”. Ni vet, de där ölen man använder som bjudöl på en skön sommarfest med heldagshäng i solen, ett tillfälle när jag inte skäms för att dricka goda lättdruckna öl över maffiga imperial stouts eller munbedövande IPA’s.

En öl vi redan har lyft fram som en “hit” den här sommaren är Mohawk Unfiltered Lager, en öl jag drack senast häromdagen, i solen, på uteserveringen. Den var lika bra då som vid tidigare tillfällen och kommer nu i en extra somrig version. Den är läskande som en lager men har smaken, fylligheten och karaktären från en ale. Visst kostar den några kronor mer än de billigare alternativen, men här får man inte en öl som man bara kan dricka några få utav utan den håller en hel kväll och jag tror att den kommer fungera bra mycket bättre till all form av mat än många andra billiga sommarlagers.

Bland trion belgare är det nog den trevliga witbier’en Blanche de Namur och belgiska ale’en Slaapmutske Blond Zomerbier som jag är mest intresserad av. Båda känns läskande, somriga och passande för de lite trevligare tillfällena när man just har klippt gräset och vill belöna sig med något enkelt men gott. Själv skulle jag nog ha svårt att dricka flera på rad under en varm sommardag (belgisk öl i kvantitet blir lite för mycket för mig) men jag tror de kan göra sig fint på matborden med sina rena smaker. Den sista av de tre, St Bernardus Trippel anses vara världens 13’e bästa trippel enligt ratebeerianerna och jag kan bara hålla med om att det är en väldigt bra trippel, till ett vettigt pris och något ni som gillar – eller vill prova mer av – belgisk öl borde prova.

Tar vi sedan ett stort steg till småparti- och exklusiva släppet, släppen som är lite mer intressanta och som denna månad fått lite extra kryddning. I T5 hittar vi BrewDogs nya spännande IPA is Dead-box, fyra sorters single hop-humlade IPA’s (Moteuka, Galaxy, Challenger, HBC) där man valt rätt nyligen populära humlesorter. 25 kr/flaskan är ett bra pris så minst en box är nästan ett måste om man gillar BrewDog och/eller IPA. Framförallt är denna box liksom Mikkellers Single Hop-serie ett bra sätt att lära sig mer om humletyper. Övriga två brittiska ales hoppar jag glatt över, tyvärr är de inget för mig.

Vad som däremot är för mig och för M2 är Amagers båda öl RyeKing och IPA. RyeKing, en rågstout brygd med Goose Island, var en av M2s glada favoriter på Linköping Beer Expo och IPAn när den är någorlunda färsk har riktigt bra drinkabilitet och är så som en ren och välsmakande IPA ska vara. Med humlemix av Simcoe, Amarillo och Cascade så är det fruktigt och fräscht i glaset.

Vill man istället ha sin IPA något mer vågad kan man prova italienska Almond 22 som har med ett par öl på släppet. Pink IPA bryggs med ith Brasiliansk roséepper och har i humlekotteväg berikats med Simcoe, Nelson Sauvin och Hallertau Saphyr. Rosépeppar i öl, varför inte? Bryggeriet har även sin barley wine (Torbata) och belgiska strong ale/grand cru (Grand Cru) med i T7-släppet men jag tror personligen att det är Pink IPA som kommer rosa flest öldrickare.

Vill man istället ha lite riktigt bra belgisk öl så har man en ovanlig chans att få köpa Chimay Bleue från 2003! Cirka 55 svenska kronor för en 9 år gammal Chimay Bleue är i mitt tycke billigt och jag tror att flaskorna kommer att ryka fort, så vet du med dig att du gillar Chimay – så köp i tid!

 Napa Smith Organic IPA kanske är lite småenkel, men jag tycker den är riktigt prisvärd och “trevlig” så när bryggeriets american pale ale Cool Brew Hop Ale landar i T5 så blir det till att plocka på mig ett par för att ha hemma. APA’s är nästan mer så än IPAs ett bra sällskap under avslappnade sommardagar, eller som bryggeriet själva säger till en trevlig picnic med lite goda korvar.

Så. Då är vi äntligen nere på T6/T7 där vi redan har tagit upp italienarna. Istället kan vi väl kika på de mer spännande ölen, för nu kommer dem. BrewDog Abstrakt AB:09, en Cranachan Imperial Stout, bygger på den skotska desserten med kakor, hallon och honung med en dos whisky. Detta har man försökt att samla på flaska och jag lär plocka på mig några flaskor som alltid, trots att både Lost Dog samt de senaste 2-3 ölen jag har provat från hunderna har varit under alla kritik – tyvärr.

Istället kör jag på säkra kort som Hantverksbryggeriets Baronen 2010, en stabil svensk barley wine som lagras väldigt bra och som redan nu lär ha nått till en något högre nivå. 60 kronor är fullt rimligt med tanke på dess “förlagring” och att den är något så ovanligt som en svensk barley wine (vi har trots allt inte alltför många återkommande bws som håller den här klassen).

Likaså kommer jag gladligen ge en high five till medhjälparna på Systembolaget medan jag plockar på mig ett par Alesmith IPA och american pale ale’en X. Alesmith IPA rankas som världens bästa IPA och är nu åter i Sverige. Två rart balanserade öl som inte behöver slå på stora trumman utan som bara är riktigt goda och håller högsta tänkbara klass. Vill du ha humlebomber som I Hardcore You kommer du bli besviken för här är det torr skön beska som leker kurragömma i din byrå medan du står förundrad över hur gott det är. Somliga tjatar att den är lite gammal, somliga har fel och somliga kan fortsätta gnälla medan vi som vet vad en bra öl är och hur denna lagras glatt tar deras flaska. Jag drack den i USA i höstas och då var den inte alls färsk men var ändå lika bra som innan.

Systembolagets Nyheter 2012

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

® Manker rekommenderar
® M2 rekommenderar

2012-06-01, Tillfälligt sortiment sommar

BAS 1491 Oppigårds Summer Pale Ale Sverige 330 18,50
BAS 1458 S:t Eriks Sommarale Sverige 330 17,90 (utgått)
BAS 11499 Brutal Brewing Summer Edition Sverige 330 9,90*
T1 11423 Halmstad Summer Lager Sverige 330 12,50
T1 11426 Mohawk Unfiltered Lager Sverige 330 18,90   ®® [MB Rate]
T2 1234 Mikkeller Cream Ale Belgien 330 22,90 (utgått)
T2 1685 Blanche de Namur Belgien 330 19,90
T2 1635 Slaapmutske Zomer Belgien 330 22,90
T3 1628 St. Bernardus Tripel Belgien 330 24,90

Små partier
T5 11621 Innis & Gunn Scottish Pale Ale Storbritannien 330 22,90 30000
T5 11622 BrewDog IPA Is Dead (Moteuka, Galaxy, Challenger, HBC) Storbritannien 1320 99,20 9000
T5 11635 Amager IPA Danmark 500 44,90 10080 ® [MB Rate]
T5 11657 Fuller’s London Summer Ale Storbritannien 500 22,30 30000
T5 11698 Chimay Blå 2003 330 54,90 5184
T5 11653 Amager RyeKing Danmark 500 49,90 8400
T5 11699 Napa Smith Cool Brew USA 355 24,90 9600
T5 11664 Almond ’22 Pink IPA Italien 375 45,20 6000 ®

T6 11654 Almond ’22 Torbata Italien 375 49,20 1500
T6 11636 Almond ’22 Grand Cru Italien 750 84,80 960
T6 11633 Abstrakt 09 Storbritannien 375 129,00 1110

T7 11666 Hantverksbryggeriet Baronen 2010 Sverige 355 59,90 1800
T7 11661 Alesmith X USA 650 79,90 880
T7 11660 Alesmith IPA USA 650 99,00 480  ®®

Vad betyder T-indelningarna

B = beställningssortiment
BAS = alla butiker
T1 = tilläggsmodul (butiken hyllför BAS samt T1)
T2 = tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1 samt T2)
T3 = tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1, T2 samt T3)
T5 = 30-tal butiker (egentligen 40 butiker inklusive vinkällarbutikerna)
T6 = Mer eller mindre samma som T7, men med större volym i depån än i T7-butikerna
T7 = vinkällarbutiker (Göteborg, Malmö och Stockholm)
T9 = valfritt för butik att hyllföra. Kan av kund beställas styckvis i samtliga butiker