Green Flash är nog ett bryggeri många öldrickande svenskar känner till då deras West Coast IPA är något av en favorit hos flera humleälskare. Även deras Hop Head Red och DIPA är öl som varit på sejour här i landet med generellt rätt bra mottagande. Men vad många inte vet är att bryggeriet som verkligen andas amerikansk västkust och Kalifornien har en riktigt bra serie öl influerade av Belgien och belgiska öltyper. Ser man också till vad bryggeriet gör för öl så är det 50/50 amerikansk IPA och belgiska öl.

Dagens öl – Rayon Vert –  som jag fann nere i Köpenhamn under Copenhagen Beer Celebration är en traditionell och lagom humlade pale ale som man bryggt i en mer belgisk stil och där man även tillsatt Brettanomyces. Det senare adderar “funken” som det så ofta brukar kallas och bidrager med en porösare kropp och ger den ett lite kryddigare torrt slut.

Green Flash Rayon Vert Belgian Style Pale Ale

Utseende: En klar något mörkare orangegyllene vätska med fint poröst vitt skum som kladdar rejält längsmed glasväggarna.
Doft: Jag väntar mig en bukett av aromer av belgisk pale ale-stuk med fint balanserad amerikansk humlighet – och vad får jag? Jo en fräsch arom, lagom “brettad” med unken citrus, källarvatten och blöt ljus träpåle – friskt och trots att det låter tvärtom – gott. Lagom kryddig finish och med antydan på att det kommer vara läskande att dricka.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Direkt när vätskan slår an i munnen kommer Brettanomyceskarkatären och biter sig fast. Citrus och lite apelsin med mycket krydda och en torr finish som inte lämna för mycket spår av bretten – vilket är en fördel. För det här är en läskande och välsmakande belgisk pale ale med Brettanomyces och då ska inte det senare ta över, vilket det heller inte gör.

Betyg? – Bra+. Frisk belgisk pale ale i välbalanserat brettad stil. En förvånansvärt stiltypisk öl (för att vara brettad) och jag tycker man visar respekt mot den belgiska traditionen genom att inte humla sönder den (humlen märks knappt) samtidigt som den ändå känns amerikansk på något vis. Troligen är det något “för svår” för många öldrickare som just börjat upptäcka dessa brettade öl (för att dricka som “en vanlig pale ale” – men samtidigt är den nog en bra introduktionsöl till vad Brettanomyces gör med öl.

Under veckan som gått har det varit en hel del diskussioner kring tillsättningen av DN Söndags nya ölskribent, Sanna Blomquist.

Att Sveriges största och förmodligen mest inflytelserika dagstidning satsar mer på öl är något som vi alla hyllar. Men den nye skribenten lyftes fram som en person som menar att öl har låg komplexitet, dricks ur burk på vardagar samt jämför ölet med vin har fått många att reagera och undra över vad som egentligen hände på DN:s redaktion förra veckan.

M2 på MankerBeer tog kontakt med den trevlige men också upptagne Sanna Blomquist för att ta reda på lite mer om henne, hennes ölintresse och samt intervjun som publicerades i DN.

Hej Sanna Blomquist och välkommen in i ölskribenternas underbara värld! – Hur gick det egentligen till när du fick uppdraget som ölskribent i DN Söndag som enligt dig själv ” inte kan en tiondel av de termerna om märkliga humletyper och bryggmetoder som ölnördarna kan”? Är det inte viktigt att förstå hela processen för hur en högkvalitativ öl föds för att skriva om öl?

– Tack! Nu är jag ju visserligen inte helt ny, utan har varit i branschen nio år och både arbetat med, och skrivit om dryck i många olika sammanhang. Min ambition och mitt uppdrag från DN är att väcka intresse för öl hos “vanliga” konsumenter. Självklart är det då viktigt att vara insatt i processen, men minst lika viktigt är att kunna förmedla den kunskapen på ett begripligt sätt och det gör man ofta enklast utan att använda komplicerade termer. Självklart kan jag både termer och humlesorter, men tyvärr gick inte det fram ordentligt i intervjun i DN.

Du berättade att du fick ditt ölintresse genom din sommelierutbildning, där det provades massor med goda öl som inte var ’en stor stark’. Vad tror du själv krävs för att fler ska få upp ögonen för annat än trist industriellt tillverkad lager?

– Det krävs mycket både hemma och på krogen. Just krogen tror jag är en viktig nyckel. Där möts många mat– och dryckesintresserade personer som med vägledning gärna byter vinet mot öl, åtminstone till någon av rätterna. Ölintresset är stort, men kunskapen både hos gäster och serveringspersonal liten. Kan vi utbilda personalen samt utöka och bredda ölutbudet på krogen är vi en god bit på väg.

Då du lätt kan uppfattas som mer fokuserad och kunnig i vinets värld än i just ölets så är vi såklart nyfikna på just din ölbakgrund, kan du berätta om den?

– Jag började min ölkarriär genom att servera den, inte genom att dricka. Men tillsammans med sommelierutbildningen har mitt arbete på krogen bidragit till ett större ölintresse. Jag har haft möjligheten och glädjen att arbeta med kunniga och ölintresserade kollegor. Dessutom på krogar med ett litet, men naggande gott ölutbud – under ständig förändring.

Vad tycker du definierar en ölnörd?

– Jag tycker inte det är någon skillnad på en ölnörd eller annan typ av nörd. Det är en person som lägger mycket tid på ett område de är djupt intresserade av. Det gör att personen får en imponerande kunskap – men också lever, dricker och pratar, i det här fallet öl, på en nivå som inte alla delar och förstår.

Mathias Dahlgren har numera en egen öl till Matsalen och Matbaren, det har även Riche (vars sommelier parade deras nya ölsortiment med deras korvar på årets korvfestival), Lux har ett samarbete med Skebo bryggeri och White Guide instiftade 2012 den nya kategorin ”Årets ölupplevelse” som vanns av Pubologi i Gamla Stan. Att ölets status snabbt ökar både på mellanklasskrogar och även finkrogar är därmed etablerat faktum, även om vinets status fortfarande ligger mycket högre. Vad är dina tankar om denna utveckling om ölet? Vad tror du trenden kommer att bli framöver?

– Trenden är fantastisk! Speciellt när krögaren lagt ner tid på att verkligen hitta en signifikant öl som speglar han eller hennes matlagning. White Guide, likasom Restauranggalans ölpris vill jag summera som ”äntligen”. Stora priser som de här tror jag är nödvändigt både för att krogar ska våga satsa på öl – men också för att gäster ska känna att det är ”okej” att beställa öl på finkrog. Jag hoppas att trenden går mot dryckeslistor där öl har en självklar plats bland alla viner.

Du berättar vidare att öl inte är lika komplext som vin, eftersom öl endast ”handlar om beska, alkohol och lite sötma” – när vi ölnördar ser att öl är så mycket mer än detta och innehar en större mångfald än vin eftersom man kan få en öl att smaka nästan vad som helst genom tillsättning av t ex blåbär, choklad, kaffe och till och med granskott. Man kan justera sötman från att ölen är väldigt torr i karaktären till att den smakar som flytande socker, man kan även få fram väldigt syrliga öl, även om det är mer komplext.

Kan du utveckla lite om dina tankar kring vad du egentligen menade?

– Tyvärr kom bara en del av mitt svar på reporterns fråga med. Jag pratade om öl i kombination i med mat – och inget annat. Öl har många fördelar jämfört med vin, med bland annat en (i regel) lägre alkoholhalt samt en mycket diskret tanninstruktur. Den stora arombredden och eventuella syra är till ölets absoluta fördel. Min dröm är att alla på ett enkelt sätt ska kunna skapa fantastiska mat- och ölkombinationer – hemma likväl som på restaurang. Det är inte svårt och det hoppas jag att mina läsare en dag ska känna.

Du har verkligen skapat debatt genom uttalandet ovan, och fått en hel del kritik i diverse ölforum i Sverige, har du uppfattat denna kritik och vad tycker du i så fall om den?

– Kritiken har nått fram. Med all önskvärd tydlighet. Självklart är det olyckligt att uttalanden ovan uppfattades så fel och att många blivit upprörda.

Samtidigt har jag fått mycket fin respons. I sammanhanget är det tyvärr lätt att glömma bort. Mitt mål är att nå ut med en öljournalistik som känns aktuell, relevant och lättillgänglig – främst till de som inte redan är ölfrälsta.

Du är sambo med Klas Lindberg som med gotländsk biff med rökt märgsmör och ingefärsstekt hummer tog hem titeln som Årets Kock 2012 tidigare i år, hur stort är finölen respektive vinet hemma hos er?

– Mat och dryck är en stor gemensam passion vi har. Tyvärr kan jag inte säga vad som är ”störst”. Tillfället och maten avgör vad som finns i glaset lika ofta som innehållet i glaset bestämmer vad som finns på tallriken. Inte ovanligt njuter vi av både finöl och finvin under en kväll.

Vilken är den dyraste/mest alkoholstarka/mest speciella ölen du någonsin druckit?

Dyraste/starkaste är Samuel Adams Utopias. Speciella (på ett bra sätt) är Cantillons Soleil de Minuit. Både ölet och historien om hur det kom till.

Vart går du helst i Stockholm om du vill välja och vraka bland ölutbudet en kväll när du är riktigt sugen på öl och vad dricker du helt för typ/er av öl?

– Då tid alltid är lite av en bristvara för mig vill jag gärna förena glädjeämnen – god öl och god mat i en trevlig miljö –  och det gör jag just nu helst på Pubologi och Marie Laveau. Jag går således hellre till ett ställe med mindre ölutbud, men av hög kvalitet och omväxlande sortiment än ett ställe med massor av öl, som kanske inte är helt genomtänkt.

Någon speciell typ har jag svårt att säga, precis som med all annan dryck är det tillfället och sinnesstämningen som får avgöra vad som finns i mitt glas.

Tack för din tid, Sanna. Det har varit mycket uppskattat och trevligt!

MankerBeer har genom intervjun med Sanna Blomquist lärt känna en annan personlighet än den som något felaktigt lyftes fram i intervjun i DN, och vi önskar såklart Sanna lycka till som DNs ölskribent och hoppas på massor med skön läsning framöver!

/M2

Ett rätt vanligt ämne som brykar dyka upp i samband med nyheter på Systembolaget, men även i andra fall, är lagring utav öl. Ska en viss öl lagras si och så lång tid innan den dricks, hur ska den lagras, var ska den lagras och vilka öl ska man överhuvudtaget inte alls lagras. Alla dessa frågor och åsikter cirkulerar och det är sällan man jämför mer empiriskt hur skillnaderna blir.

En vän tänkte köpa på sig fem stycken mörka öl för att sedan lagra dem så olika han bara kund i över ett år. En ska stå i fönstret och utsättas för sol hela dagarna, en ska stå i källaren, en nedsänkt på botten av en sjö och en ska stå i ett kylskåp. De ska också variera mellan att lagras stående eller liggandes. Just den punkten med stående och liggande öl är rätt intressant och något vi diskuterade med Fred Karm på Hoppin Frog som var emot burköl av just den anledningen att de faktiskt lagras sämre då de trycksätts och fylls på upp i det sista varpå ölen inte möter samma faktorer som fortsätter att utveckla ölen som på flaska.

Jag själv har tidigare sparat på mig främst Brooklyn Black Chocolate Stout och Sierra Nevada Bigfoot som jag har ett par årgångar av hemma i förrådet och den senare av de två är en öl som är lite speciell. Jag önskar att jag hade sparat på mig tydligare noteringar av mina åsikter om hur Bigfoot har utvecklats över åren så att man kan lägga in det i någon form av graf.

Bigfoot kommer vanligtvis till Sverige med lite tid på nacken sett till hur och när den släpps i USA kontra när Systembolaget lägger upp dem på hyllorna. Därför brukar jag avnjuta min Bigfoot efter cirka ett halvår efter inköp – då är den ungefär 1-1.5 år gammal och har kvar mycket av klibbigheten, besan och den lite tryngre kroppen. Därefter dippar den något år och exempelvis är en 3-4 årig Bigfoot något för likörspritig för mitt tycke. Kroppen börjar mattas ur, beskan är nästan borta och den strävar lite efter en identitet. Så när vi nu provade Bigfoot från 2005 på Mikkeller Bar så var det som att äntligen få en bra referenspunkt för hur väl den sedan åter blir. Lite av klibbigheten var där och trots att ingen humlekaraktär alls fanns förutom en bra beska så var det som att dricka en balanserad och finstämd variant på en färsk Bigfoot. Cirkeln slöts på något underligt vis.

För många öl lagras så – de utvecklas, dalar och stiger sedan – förhoppningsvis – igen. Detta vet man aldrig och det är precis som med vin någonting man får prova sig fram för att märka av. Så spar på er ett par av era favoritöl. Göm undan dem och avnjut sedan någon gång per år så hoppas jag att ni tycker det är lika intressant och roligt att se denna förändring som vi tycker.

Kommentera också gärna vilka öl ni gillar att lagra, hur och var. Hur länge brukar ni gömma dessa och vilka öl är ni glada att slippa att lagra?

Shipyard Brewing Company, beläget i mina temporära “gamla hemtrakter” i Portland, Maine, är inte direkt känt för att släppa ifrån sig toppenöl. Tvärtom har kvaliteten varierat rätt friskt, vilket är lite synd. Senaste bidraget från bryggeriet som nu har landat på den svenska marknaden är deras äppelöl Applehead. Efter att ha släppt öl med pumpa och blåbär så är det ju svårt för någon som gillar lite udda amerikanska öl att låta bli denna kryddöl som nu finns på Systembolaget. Säga vad man vill om hur vissa av deras öl har varit, men runt 20 kronor för denna skruvkorksbeklädda flaska får nog ses som okey såhär i stundande sommartider då man vill ha en iskall och läskande öl.

Basen är en lättare veteöl som har integrerats med kanel och äpple för att få så genuin smak som möjligt. Just basölet är otroligt viktigt för lite mer experimentella öl och det är ofta en spännande idé har fallit i sank på grund utav en på tok för blaskig och opersonlig grundöl.

Shipyard Applehead

Utseende: Klart, nästan utspätt utseende på den kopparfärgade vätskan med poröst smutsvitt skum
Doft: En lite underligt kryddad äppel- och pumpapajsdoft. Doftar som en pumpaöl fast med mer äppelpaj än muskot och tyvärr känns inte grundölet så välgjort för diverse blaskiga biaromer kommer igen lite för ofta.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Små bubblor och en rätt tung men ändå vattnig kropp. Smaken har samma tanke av att blanda äppel- och pumpapaj och jag är lite tudelad om jag tycker det är blaskigt eller lättdrucket. Smaken dör bort rätt fort så tyvärr drar det mer åt att jag tycker det är lite blaskigt – om än med potential.

Betyg? – Bra-. Potentialen finns är, likaså smakerna men vad jag önskar få bort är blaskigheten och lite av bismakerna från grundölet. Jämför man med exempelvis Smashed Pumpkins så har den en lite kraftigare ale som grund och jag tror att även Applehead hade vunnit av det. Samtidigt vill jag lyfta fram den som en lättdrucken och läskande sommaröl. Väl nedkyld och kanske med en äppelskiva i så kan den nog göra sig rätta – synd bara att man inte ska kunna dricka den rakt upp och ned.

Mer Shipyard:

Olle går i skogen, Shipyard Smashed Blueberries
Shipyard Smashed Pumpkins och två klassiska amerikaner

En rolig nyhet som damp ned under Copenhagen Beer Celebration (det kommer flera) var att Hoppin Frog och deras mer än karismatiske bryggmästare Fred Karm kommer att brygga en öl tillsammans med den lika trevliga Menno Olivier från De Molen.Bryggningen kommer att ske nu i helgen i samband med Dutch Open Brewdays då flera av landets alla bryggerier har öppet hus och annordnar trevliga events. Vi spenderade väldigt mycket tid med Fred (hans blendade  Black & Tan, inte ölet utan blenden, med lika delar Mean Manalishi IPA och B.O.R.I.S Imperial Stout var något vi drack glasvis av) och även med Menno men ingen av dem var ännu riktigt säker på exakt hur det kommer att bli. Oavsett vad det blir så tycker vi att det är spännande och kul att fler amerikanska bryggerier kommer över och gör saker i Europa. Ett tecken på att fler och fler band börjar knytas och det internationella bryggarcommunityt växer sig starkare.

Detta var också något många brygare påpekade under CBC och det är inget konstigt med att småbryggerier såsom Cabinet Artisanal Brewhouser (the Farmers Cabinet) och Westbrook Brewing kommer att bli mer vanligt i Norden än vad det är i USA. Dessa två bryggerier är också festivalens två största överraskningar, men mer om det senare.

Efter en långweekend i Köpenhamn fylld med goda öl, världseliten av bryggare och bryggerier och åtskilliga sena efterfester är man nu rätt glad över att vara hemma. Både jag och M2 har fått med oss oerhört mycket värdefullt och är väldigt glada över den öppenheten alla bryggare visade oss. Ett par längre inlägg kommer så snart vi har samlat oss och fått ihop materialet, men jag vill ändå lyfta fram lite korta betraktelser.

• Festivalen. Samtliga öldrickare, bryggare och andra vi pratade med tyckte att allt förflutit perfekt – såhär är och ser de flesta mässor/festivaler ut av den här klassen. Allt är low key och ölet och besökare, öl och bryggare är i centrum, något jag verkligen uppskattade. Det var lätt att prata med bryggarna och övriga i montrarna om ölen, vad det var man drack och vad som fanns. Sedan kan detta alltid förbättras, men i mitt tycke var det bekvämt och helt i den stil Mikkel föredrar.

• Ölen. Det är väl inte någon poäng med att nämna allt vi har druckit och allt som var gott. Ser man också till punkten ovan så är det bara att tacka och ta emot för att utställande bryggerier velat och kunnat ta med all denna öl – och att bryggarna också kommit dit – något som är väldigt ovanligt på festivaler i USA och i övriga världen. Gillade att de bytte öl i rätt bra takt då saker tog slut, att de serverades i lagom storlek om 10cl (vilket ibland också var för mycket) och att det var olika öl båda dagarna. Bredden och djupet av vad som erbjöds var så otroligt hög att många av de amerikanska bryggarna medgav att de knappt såg detta ens i USA.

• Lokalen. Förutom lite småskavanker såsom utrymmet för mat kontra öl, toaletternas placering etc så var det väldigt lagom. Lika många människor som besökte Linköping Beer Expo men det kändes inte trångt eller blev köer vid några montrar utan ett bra flyt. Folk kunde lätt snacka och möjligheten att gå ut och dricka öl i solen, ta en rökpaus eller bara prata i lugn samtalston var något vi verkligen uppskattade. Sedan kanske någon form av omplacering av pissoarerna kunde ha gjorts, men jämfört med allt från Stockholm Beer and Whisky till gud vet vad så är detta en ständigt återkommande fråga att förbättra.

• Maten. Var väl den biten som inte var helt toppen. Första dagen var det lite slaffsiga rätter och det vegetariska alternativet var väl sådär. Men tanken med middag på det här sättet och hur logistiken kring det sköttes för att det skulle förflyta snabbt var något jag imponerades över. Det gick fort in, fort ut och maten serverades effektivt och väl. Maten andra dagen var desto bättr,e men fortfarande inte världsklass -MEN – å andra sidan tycker jag tanken med att mat ingår och blir en naturlig paus i eventet var riktigt bra. Att få ihop runt 1000 rätter per dag, för en rätt liten summa och som ska kunna serveras så som det gjorde är svårt och med tanke på det är jag inte alltför kritisk.

Så, ja – vilket ni kommer märka i våra senare artiklar om eventet så är vi överlag mer än nöjda. En low key och väldigt down to earth-festival såsom jag tycker den ska vara och såsom det internationellt brukar vara. Småskavanker kan fixades under dagarna såsom mer vattenkannor för att skölja ur glasen, lite fler voluntärer hjälpte till vid informationsbåsen och även fast bryggarna var något tröttare (vi som stannade ute lite senare på nätterna förstår varför) så var de fortfarande väldigt trevliga och pratsamma. Jag kollade runt lite under senare delen av lördagen om huruvida vi kommer få se festivalen även nästa år – och förhoppningen bland de som annordnade, liksom majoriteten av de som ställde ur var att vi ska få se CBC även nästa år.

Var ni där, vad tyckte ni? Ni som inte var där, vad skulle ni velat ha eller se för att åka dit?