Imorgon släpps en speciellt för Sverige lanserad fatlagrad imperial stout. Hela vägen från Skottland och Black Isle kommer Black Islay – en öl som gjordes en i en batch, men sedan separerades vid lagringen och där denna batch är en som fått ligga än längre än sin yngre broder. I 5 månader har ölet legat på Bruichladdichfat vilket gett ölet en elegant vaniljton till de mörka smakerna av kaffe och choklad som med all säkerhet lär finnas med. 1051 flaskor tappades av denna och av dessa har 888 stycken anlänt till Systembolaget där de imorgon släppt i T7-modulen.

T7 11638 Black Isle Black Islay Storbritannien 330 ml 69,00 kr 888 stycken

Efter förra veckans oerhört trevliga minimiddag med killarna från bryggeriet som hölls på Bishops Arms Folkungagatan såvet jag lite om hur denna öl var. Men med ett par öl som satt sina spår i munnen och med mer fokus på att prata med dem om deras öl så är det nu spännande att ge ölet fullt fokus.

Black Isle Black Islay

Utseende: Mörk brun vätska med milt ljust chokladbrunt skum som lägger sig som en hinna ovanpå vätskan.
Doft: Först anas aromen vara lite tunn tack vare dofter av syrligt, något oxiderat trä med en wiskös ton. Men sedan öppnar sig aromen och det är dovt svart kaffe och mörk choklad med en vaniljton och lakritssälta som slår in riktigt bra för att bryta av och röra till.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt mild i munnen med en mjuk och bitvis oljig känsla. Smaken är lagom rökig och håller man kvar vätskan i munnen i ett par sekunder känner man hur väl smakerna passar in på en öl som “bara” är på 8% – för den saknar alkoholens sting vilket jag ibland kan störa mig på. Likaså i eftersmaken så har den en tydlig närvaro av Bruichladdishlagringen och ger lite stram kaffe och vanilj. Det sitter kvar en smak av rostad choklad, espressoböner och fin fruktighet kvar i munnen vilket är oerhört angenämt och bidrar till att jag tycker det här är en oerhört elegant öl.

Betyg? – Bättre. En väldigt enkel öl, rätt lätt i kroppen och utan samma “pow” som många fatlagrade imperial stouts. Istället är den en mild och balanserad träfatslagrad stout som har tagit åt sig väl av fatets toner av vanilj, trä och bränt. Kan troligen lagras fördelaktigt i åtminstone ett år till och är lömskt lättdrucken. Växer mer och mer på mig så lär bli åtminstone en 2-3 flaskor imorgon. Lär gå åt fort för jag tror det här passar fler öldrickare än andra kraftigare fatlagrade imperial stouts gör.

Vad är det som hindrar “vanliga öldrickare” från att köpa och prova en IPA, en imperial stout eller liknande? Är det alkoholstyrkan, tillgängligheten, ölet i sig eller är det kanske priset på ölet? Detta har Henok Fentie (Omnipollo) och Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) frågat sig. Efter deras båda samarbete med den rätt nyskapande Russian Roulette vill de nu gå ett steg längre och som vi har hintat om tidigare så är deras nya samarbete något som på många sätt kommer revolutionera ölvärlden.

Det de har funnit är att priset på en shysstare och god öl ofta är avskräckande och ett hinder för många när de ska välja öl. Antigen kan detta lösas genom att nalla på råvarorna till förmån för sämre råvaror i mindre kvantitet – eller så löser man det genom att sänka priset och tjäna mindre på ölet, en inte heller gångbar lösning i längden.

Därför har de båda vännerna nu beslutat sig för, i samarbete med Bishops Arms-kedjan som sponsrar projektet, att göra en IPA. Men inte vilken typ av IPA som helst – utan en gratis IPA.

“Project Free Beer” går ut på att de båda tar fram en IPA som sedan släpps på krogar i Sverige och Danmark – gratis. Lite praktiska detaljer gällande logistik, juridik och genomförande kvarstår men projektet i övrigt är rätt långt gånget och är onekligen hemskt spännande. Tanken är att Free Beer ska locka öldrickare att välja en IPA fullmatad med allt som vilken dyrare IPA som helst har men som med tanke på priset gör att man hellre väljer den än “en stor stark”. Tack vare Bishops Arms som sponsor av projektet har det varit enkelt att finna en logistisk lösning till vilka krogar som kommer att få ölet och samarbetet har också varit helt okontroversiellt då BA inte vill ha något i retur, annat än att ge Henok och Jeppe fria tyglar att ta fram ett grymt öl.

Detaljer återstår som sagt, men vi kommer med spänning följa hur det går och kommer såklart att berätta mer i takt med att projektet fortskrider.

Hoppas ni alla har haft en trevlig valborg och idag står och stampar runt på stan för att kräva bättre öl på våra krogar och Systembolag. För med bra väder borde ni vara ute istället för att sitta inne och läsa om öl. MankerBeer firade gårdagen med att genomföra världens minsta Beer Makers Dinner med Henok från Omnipollo och den middagen kommer bli något riktigt intressant att läsa om, det lovar vi!

Enligt 152 av RateBeers användare så är dagens öl – Cantillon Cuvée Saint-Gilloise världens 20e bästa gueuze. Ölet som ursprunligen kallades Cuvée des Champions i en hyllning från Jean Van Roy till fotbollslaget Union St.Gilles som 2003-2004 vann division 3-titeln och avancerade i den belgiska fotbollshierarkin. Ölet skiljer sig från andra gueuzes då det “bara” görs med tvåårig lambic från 2001 istället för att blend’a olika årgångar. Ölet har sedan torrhumlats i tre veckor med Styrian Goldinghumle.

Cantillon Cuvée Saint-Gilloise

Utseende: Poröst fint vitt skum som fizzar till ovanpå den tjockt apelsinjuiefärgade vätskan.
Doft: Underbar citrusdoft med filt och torr, torr humle. Mild men komplex, sursyrlig men citrustorr. Doftar verkligen torrt och fräscht, nästan blomstrande och med små små nyanser av tropik.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Fizzig och torr i munnen. Riktigt torr med mycket citron och torr humle som krullar fint på tungan och runtom i munnen. Torr kryddig ljus träplanka som någon nyser citron och gamla sockor över. Inte så sur utan mer karaktär från humlen och torrhumlingen vilket ger mer smakvariation än “bara” syra.

Betyg? – Bäst+. Galant finstämd gueuze och det är väl inte mycket mer att skriva då Cantillon får likställas med toppklass rätt igenom. En bra gueuze att prova på för de som vill ha mer karaktär från humlen än syra och bett. En underbar öl, helt klart.

Efter att man har återhämtat sig från valborgsmässoaftonsfirande och första maj-tågande så är det bara att styra kosan mot Systembolagets och onsdagens nyhetssläpp. En av de öl som släpps då och som både jag och M2 har varit riktigt nyfikna på är Ruthless Rye från Sierra Nevada – bryggeriets råg-IPA som nu äntligen gör en sejour på den här sidan Atlanten. Vissa har haft möjligheten att prova den på mässor och på krog redan men för de som inte har provat den än så kommer nu ett lämpligt tillfälle – 33 kronor flaskan känns rätt prisvärt med tanke på att det bara är 6 kronor mer än Torpedon.

Vad jag tidigare inte har provat denna öl mot är mat, och mat gillar vi så mat gjorde vi. Till den här något kryddigare ölet men som ändå har en fin beska (58 IBU, bland annat Bravo, Chinook och Citra har använts) så provade vi med ett par riktigt fina bitar flankstek. Till dessa penslade vi på ordentligt med en glace med vikt på sötma och viss kryddhetta. Resultatet och receptet finner ni nedan, men det är helt klart något jag uppmanar er att prova. Överlag tror jag att det här kan vara en öl som fungerar lika bra till mat som Pale Ale‘en men som har lite mer tryck samtidigt som den är något snällare än Torpedon.

Sierra Nevada Ruthless Rye

Utseende: Lite mörkare klar orangebrun vätska med stort fint smutsvitt skum med gräddig topp och som kladdar av sig fint på glasväggarna.
Doft: Vid första sniffen slås man av en fin rågkryddig, frisk arom med citrus, grape frukt och det vita innandömet från densamme. Doftar också av vitpeppar med en rätt torr och kryddig karatär, något som rågmaltsöl brukar kunna uppvisa. Bitvis drar det år blöt wellpapp men jag tycker nog mer att det ändå slutar i en tydlig rågmalt- och citrusstil.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En halvtorr känsla sprider sig i munnen och för med sig smaker av örtblandning, grapeinnandöme och skal. Eftersmaken är mjuk och har en torr pepparkarkatär med en måttlig och inte för markant beska. Lättdrucken och lite speciell, kanske mer finstämd? Tar man en liknande öl i Mohawk Rye IPA så är den mer karaktäristisk och pang på medan Ruthless kommeri mer av Torpedons grapeskepnad.

Betyg? – Bättre.  Det här är en öl som växer på mig varje gång jag har provat den igen (en 3-4 gånger nu). Först vart jag lite besviken, nog för att jag förväntade mig någonting annat. Sen desto oftare jag har testat den igen så börjar jag uppskatta hur den blandar rågmaltens kryddighet och humlens grapestinna torra känsla. Tillsammans blir det lite mindre fruktigt än andra råg-ipa’s jag har provat vilket inte behöver vara något dåligt.

Tillsammans med den rosagrillade flanksteken blev köttets smaker mjukare, tydligare och släppte fram mer av köttsaftssmaken tillsammans med grapesmak och torr krydda. Hade man provat med en Torpedo eller Pale Ale vid sidan så tror jag att de tagit över lite för mycket.

Glace’ad flankstek:

Två fina, centimetertjocka skivor flankstek (cirka 800 gram tillsammans).

HP-sås
Honung
Japansk sojasås (inte den svampbaserade)
worcestershiresås
Cayennepepar
Vitpeppar
Salt
Peppar

Blanda glace’en baserad på egna preferenser av smaker, men ungefär mest av det överst och minst av det nederst. Värm upp grillen ordentligt och lägg sedan på köttet. Köttet ska inte brännas utan bara bli fint brunt. Pensla på glace’en på översidan och låt den ligga på medan du grillar den andra sidan. Vänd när köttjuicen börjar sippra fram och undersidan har fått ett fint mönster från grillen. Pensla på mer av glace’en på den andra sidan och låt stå någon minut tills den har jämn grillning på båda sidorna. Det ska vara en fin rosa mitt och köttet ska vara mjukt och saftigt mer än “eldat”.

Ta av från grillen och skär i dryga centimetertjocka remsor (se bilden). Ät som fingermat till ölet eller servera med ett mos baserat på jordärtskockor.

Efter en lång vecka med trevliga events och möten med Black Isle och Garrett Oliver är det nu passande att luta sig tillbaka i solen och vila lite. M2 är på uppdrag i Skottland hos BrewDog där han kommer försöka få ihop lite roligt medan jag tar hand om Stockholm och Sverige.

På tal om Skottland, Púca är ett keltiskt väsen som Southern Tier har tillägnat sin pumpaöl Pumpking till.

Púca is said to waylay travelers throughout the night, tossing them on its back, and providing them the ride of their lives, from which they return forever changed.

En Halloweenöl som avses sammanbinda andar med vår fysiska verkligenhet under en tid när magin blomstrar.. Eller något åt det hållet. Pumpaöl är ju annars rätt speciellt och det är få som verkar tycka att vad vi kan likna något vid amerikanernas variant av våra julöl är så god. Jag skulle tro att det kan bero på att det är en rätt söt karaktär på många pumaöl med mer kryddning än vad vi är vana vid och kan likna vid öl. Sedan är pumpa nog också en smak många av oss svenskar inte direkt känner igen eller använder oss av vid matlagning. Tur då att Southern Tier gör öl på det.

Southern Tier Pumking

Utseende: Något disig juicefärgad vätska med smutsigt poröst skum som fläckar ut sig över vätskan.
Doft: Doftar tydligt av muskot och gräddiga söta julbrödskryddor tillsammans med kanel och ingefära. Kanelsockerkaka och kryddigt, men ändå bra för att vara en pumpaöl som ibland kan bli lite vattniga till doften med för obalanserad kryddning. Southern Tier visar att man satsar på sina “imperial”-öl med ordentliga aromer med fin balans mellan pumpabröd, krydda och pumpakött.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kanel och muskot som precis som anat drar åt julkryddhållet. Men det smakar också av pumpakött och en söt, bitvis klibbig kryddblandning. Sötman med lite vanilj och en viss humlig beska ger liv åt ölet, något som jag tycker oftast saknas i pumpa, liksom andra säsongsöl.

Betyg? – Bättre (-). En av mina favoriter bland pumpaölen. Rejäla smaker och mer variation och “bas” än öl där man enbart dragit ned pumpakryddor i en rätt trist och mild ale. Här har man en bra grundöl som lyfts av sötman med vanilj, frukt, kakor och russin. Kryddorna ger sedan en mer typisk pumpastil och med en bra kropp så är det en öl jag gärna sitter och dricker då och då året runt.

Mer pumpaöl:

Kvällsnotis: Vi svenskar och pumpaöl? Dogfish Head Punkin Ale
Shipyard Smashed Pumpkins och två klassiska amerikaner

Så är han, liksom vi, här. På nyöppnade och väldigt hemtrevliga Motwalls sitter jag nu med Garrett Oliver från Brooklyn Brewery och pratar öl. Det är oundvikligt att inte dras med av passionen Garrett utstrålar med vad han gör och under vårt samtal, som löper över ett par timmar, är det svårt att inte förstå varför han har rönt sådana framgångar med sitt bryggeri och varför han har blivit mycket av en förgrundsfigur för amerikansk craft beer. Garrett ser sig själv som bryggare och påpekar också att det är många andra bryggare som har en mer marknadsförinsmässig roll än att ta fram recept och vara delaktiga i själva bryggprocessen.

Även om Brooklyn Brewery brygger i runda slängar 10 miljoner liter per år så har dom bara 58 anställda (172K L/anställd), detta att jämföra med t ex Spendrups som producerar ca 40 miljoner liter på drygt 1000 anställda (40K L /anställd). Så man kan ju konstatera att Herr Oliver är en ytterst effektiv person i det mesta han gör,  med tanke på allt annat han hinner klämma in i sitt pressade schema med alla Beer Makers Dinners, författarskap om öl, och alla dessa resor för att promota Brooklyns fenomenala bryggder.

Garrett är en oerhört respekterad öldomare och älskar fortfarande att att döma på GABF, vilket han gör för 21’a året i rad nu i oktober. På frågan om det inte börjar dyka upp lite mycket nya öltyper är svaret något tudelat. Det är många nya öltyper som ska dömas, men så länge bryggarna och domarna är lika respektfulla, förväntansfulla och seriösa så ser Garrett inget problem med nya öltyper eller hybrider av existerande. Bara ölen inte är dåliga i den mån att de är infekterade eller har fel- eller bismaker så är de ändå öl som finns av en anledning och som bryggarna ändå stolta står bakom. Tidigare under kvällen han varit väldigt undvikande i sina svar när jag försöker dra ur honom vilken öl han tycker är den värsta på marknaden men efterfesterna på GABF verkar vara ett roligare ämne att häva fram så vi fastnar såklart där, och jag håller såklart med – ni kan ju själv tänka er hur det slutar när världens bästa bryggfolk stänger montern på världens största ölfestival. Då blir det fest. Mycket av historierna fick jag veta i förtroende men vi kan avslöja så mycket som att Larry Bell (Bells Brewery) gillar att tvinga folk till sina galna togapartyn där det brukar spåra ur. Och på temat spåra ur så försökte Garret stjäla ett helt Amtrak tåg en GABF-natt 1996…

När vi sitter och diskuterar den fantastiska, men oväntade, kombinationen nässlor och Sorachi Ace glider vi såklart in på vårat gemensamma matintresse och Garrett berättar glatt om hur det startade för honom. Hans far älskade att jaga, framförallt fågel, och när jaktsäsongen drog igång så tog Pappa Oliver med sig den lille Garrett från Queens norrut till Upstate New York och jagade ripa och annat smarrigt. Hans far lät sedan tillaga den med varm hand och han berättar vidare om de härliga minnena förankrade med detta. Vi skrattar lite åt hur hans far slog sig på bröstet i familjen när han lagat en enda maträtt när Mamma Oliver lagar mat varje dag åt dem – vi konstaterar att det är så män fungerar och skålar i Brooklyn Sorachi Ace igen.

När sedan den mytomspunne Black Ops kommer fram på borden glider vårt samtalsämne in på hur den är bryggd och historien bakom såklart, men jag är fortsatt nyfiken på Garrets syn på öl och matparning som är ännu en av hans kvalitéer. Jag frågar om hans relation till maten till ölen och han sträcker rejält på ryggen och ögonen spärras upp i ren upphetsning, Garret säger att öl har i princip ändlösa möjligheter att paras riktigt bra med mat jämfört med vin som är ytterst begränsat. Man kan få en öl att smaka i princip vad som helst, ingefära, choklad, till och med kan man få det att smaka vinöst. Just ölets övertag på vinet är någonting som Garrett vanligen är öppen, men ändå återhållsam med – båda har sina för- och nackdelar. Därför är det lite förvånande att han under vårt samtal är väldigt tydlig med hur pass mycket mer flexibiliteten hos öl gör den lämplig till mat än vin.

Just öl, framhåller han är och har alltid varit lagrat på träfat – för hur skulle man kunna lagra dem på ståltankar innan ståltankar ens fanns? Därför gillar han att använda sig av olika lagringar till sina öl, liksom att använda druvskal i vissa av sina öl för att få till den vinösa karaktären utan att behöva frångå fördelarna med ölet. Av samma anledning tycker han att det är roligt när folk frågar eller påpekar att vissa av hans öl är “öl på champagneflaska”, när det är tvärtom. Med tanke på hur länge öl har bryggts och hur det har förvarats och efterjästs på flaska så är det snarare så att vad vi idag anser vara champagneflaskor är ölflaskor.

Garret berättar vidare om deras experiment att brygga en öl som smakar precis som den kända cocktailen Manhattan och det lyckades tydligen helt fenomenalt (tyvärr var detta en mycket limiterad öl som knappt nådde utanför bryggeriet) och även om deras öl som skulle smaka precis den numera kända cocktailen Penicillin som man gör med Laphroig, citron juice, ingefära och honung. Denna kommer att finnas imorgon på AW’n på Akkurat och går då under namnet The Concoction. En annorlunda öl som startade som en kul ide och som Garrett ändå tycker visar på att de visst gör lite roliga saker, där hela Brewmasters Reserve är fylld av underliga små experimentsbryggder – som tyvärr sällan hamnar utanför New York, eller ens bryggeriet.

Eftersom dessa öl finns ännu mindre än Black Ops får vi nöja oss med ett stort glas BLAST, på Ghost Bottle (mer om detta, och såklart de andra ölen senare). Blast var faktiskt en av Garretts favoriter från tiden som hembryggare och det är inte svårt att förstå varför denna dubbel-ipa med lika delar amerikansk som europeisk humle fortfarande bryggs. Med stor beska fylld med grapeskal och blomster men med en mild kropp som är balanserat som få så är det en öl som visar att större dubbelipor också kan ha kvar beskan men ändå vara drickbara i större mängd.

Innan vi skiljs åt efter ett par sköna timmar tillsammans får han veta att jag har en ölresa till New York inbokad varpå han bjuder in mig till bryggeriet i Brooklyn för en personlig tour och rekommenderar hans favoritställen i New York för öl, (Blind Tiger, Beer Table och Spuyten Duyvil). Det är svårt att inte imponeras över Garretts kunskaper om öl, dess historia och om vetenskap i stort, kanske är det också där nyckeln till balanserade öl ligger? På väg hem så går jag och tänker på hur lätt det är att såga öl, bryggerier och saker rent allmänt baserad på ens egna tolkningar, snarare än på kunskap. För ju mer kunskap du har om något, ju mer förstår du om varför du gillar, eller ogillar, något – vilket är en läxa vi ska försöka ha med oss och förmedla framöver.