I samband med releasen av Beer Wars så hade Bandit Rock en intervju med tokiga pop’aren Jonas Danielsson från Brill & CO. Riktigt intressant snack om hur ölintresset verkar öka i samklang med att intresset för god mat och dryck i övrigt sprider sig. Den utvecklingen är vad vi på Manker Beer och troligen de flesta bloggare vill vara med och bidraga till. Kvantitet ger vika åt kvalitet och idag är det inte helt omöjligt att ha kvalitet i någon större kvantitet och fler och fler börjar också intressera sig för vad som är i ölen. Som nämns i intervjun så är det som att jämföra med att ta sina mattipps från McDonalds.

För precis som folk har börjat lära sig om viner så är det nu inte ovanligt och rent av främmande att ha lite basickunskap om humle och humlens olika karaktärer. Nästa steg är väl att Systembolaget börjar annamma det mer och mer, vilket de kanske har börjat med något i och med större inleveranser och lite mer spridning. Den dagen det serveras en krispigt torr ale till maten på något “större” evenemang då jäklar. Tänk er bara att man under Nobelmiddagen serverar en friskt humlad american pale ale. Därför är det riktigt kul att Jessica Heidrich nu gör ölserie med Mathias Dahlgren och att ställen som 19 Glas, Pubologi m.fl trycker mer och mer på ölen. För öl är relativt sätt rätt billigt mot mycket viner varpå det är lättare att inspirera till ökat intresse för dryck och mat då det är billigare att gå ut och ta två goda öl och en matbit på Pubologi än en något dyrare flaska vin och samma mat.

 Med personer som brinner för vad de gör och importörer som Brill, Brekeriet, Elixir Wines och Wicked Wine så får vi en blandning av öl som gör att det finns något för all och i takt med att intresset ökar. Större intresse gör att krogar och restauranger kan få bredd på ölen varpå man kan botanisera för att hitta vad man själv gillar. Gillar du inte amerikansk IPA (knasigt va?) utan vill ha en brittisk porter till din köttbit på typ Texas Longhorn så ska du kunna få det (nu är TL rätt amerikaniserat så var väl dåligt exempel). Kul är det och mycket händer och lär fortsätta hända.  

Nog om mitt svammel nu, lyssna istället på intervjun här.

Bara för att gårdagen var en dag lycka (Pearl Jam kommer till Europa i vår) så bjuder jag på ett till Banditklipp som rör detta – Bandit Unplugged Even Flow.

Igår var så releasfesten av öldokumentären Beer Wars ute på Sorbon som vi tillsammans med Despotz Media hade ordnat de föregående veckorna. Vid halv sju-tiden var stället fullt och gästerna hade intagit sina platser där de förutom filmen fick lite annat kul från oss och Despotz. Fem olika öl samt en “bonusöl” till maten var planen och överlag så genomfördes denna, vår första “ordentlig” ölprovning på ett avslappnat och lite kul sätt. Efter en kortare presentation av Despotz Media, filmen och Manker Beer så tog vi över taktpinnen, slipade kapsylöppnarna och tömde kylarna.

 I ölväg bjöds det på Three Floyds Pride & Joy (Mild Ale), SKA Modus Hopperandi (IPA), Sorbon X (Sorbons egen pale ale de gjord med Ölvisholt), Port Brewing Hop-15 (färsk och god dubbel-IPA), Stillwater Existent (mörk saison) och slutligen Port Brewing Santas Little Helper Vintage 2010. Med både bredd och djup ur USAs ölutbud så verkade samtliga öl tas emot väl och det var roligt att låta folk prova lite “speciella” öl som t.ex. Pride and Joy och Existent som är öltyper du inte ser var dag, men som ändå togs emot väl och förhoppningsvis gav några av besökarna mersmak på “lite ovanligare öl”. Hop-15 var så färsk och kryddigt “het” så att många av de lite mer erfarna besökarna blebv imponerade och många mumsade rätt ordentligt på samma bryggeris Santas Little Helper, en stout fullsmackad med mörka sockerarter och en stor komplexitet i malten.

Glasen gick åt i rykande takt och tillsammans med de tre hjältarna i baren (tack George, Pia och Madde) och den fenomenala kökspersonalen (Claudio är kung) så gick det snabbt att få ut dussintals med burgare och ett par hundra glas öl under kvällen.

Tanken och vårt mål var att hitta en balans mellan seriositet och fest där vi önskade att alla skulle socialisera och samtala om ölen, om sig och om vad annat de kände för. Du kan tala om öl i timmar om du så vill, men med en stor skara med helt olika bakgrund och kunskap så var vår önskan snarare att inspirera och roa än att nörda in oss helt på ibland ovistentliga delar.

Redan under första ölen så var det rätt skön stämning i lokalen och det pratades, skrattades och dracks öl – precis som vi önskat. Så stort tack till Sorbon som lät oss hållas och bjöd ut en rad grymma öl för riktigt bra priser, tack också till oss själva och Despotz som ordnade något vi hoppas ni uppskattade. 

Tack också till Brill och Wicked Wine som såg till att vi hade lite roliga priser att lotta ut samt ett par riktigt spännande öl, typ 5 år gammal Flying Dog Dog Schwartz. Tyvärr hann vi inte koppla på ett spännande och lite ovanligt fat Carnegie 175th Anniversary Porter som istället kopplas på nu i helgen, så ni som är sugna på att prova den på fat vet vart ni bör ta er i helgen.

Hoppas ni hade lika trevligt som vi och igen, stort tack att ni kom!  

Vill ni ha fatt på filmen så finns den bland annat här.

Igår provade jag  en amber ale och en milk stout från Duck-Rabbit Brewing Company, två öl som är rätt ok för att vara hyffsat tråkiga – bra dryckesöl helt enkelt. Så idag ger vi deras lite mörkare öl chansen genom att ta oss an deras Schwarzbier och deras Porter. På förhand känns portern som en öl som borde vara okey, de gör milda och rätt enkla mörka öl och en traditionell bra porter ska inte ha extra allt utan vara balanserad och just enkel.  

Mer Duck-Rabbit:
Specialisterna på mörk öl? The Duck-Rabbit Craft Brewery, del 1

Duck-Rabbit Schwarzbier

Utseende: Mörk mahognyfärgad vätska med stort poröst skum med mjäll topp. Ser ut som julmust.
Doft: Faktiskt lite ustigt med en aning krydda, rostat och en aning bitter choklad. Skulle aldrig skrivit det där om julmust. Dodtar enkelt men doftar ändå, även om den är mer nedtonad än exempelvis Sam Adams Black Lager.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även här är det tankar av julmust när det skväller in i munnen. Smaken är av lättrostad malt och ja, det är en mökrare lager, så mycket känner man – men smakerna? Eller vilka smaker snarare,  det är mer en känsla av mörk malt med lite bitterhet någonstansifrån. Men avsaknaden av direkta bismaker och utan några större fallgropar så är den precis som milk stouten en lättdrucken och väldigt bra introduktionsöl till mörka öl via dark lagers.

Betyg? – Bra (-). Den är inte riktigt bra nog för att få ett fullt bra, samtidigt är den lättdrucken och kanske något tunn i slutet av mellanregistret, men jag har druckit mängdvis med värre mörka öl och enbart genom att ha lite rostad malt och en snabb bitterhet så ger det mycket.

Duck-Rabbit Porter

Utseende: Mörkbrun vätka med minimala till små bubblor med något mjäll topp.
Doft: Lite mörkare mjölkchoklad och en aning mocca. Rätt fin rostad arom med bara en liten splash lakrits. Det låter kanske lite “vanligt”, lite “enkelt”, lite “meh”. Men det är bra, väldigt bra på det här “lagom” och trevligt lättdruckna sättet. No fuzz liksom. ?Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp, nästan vattnig och metalliskt “platt”, men det är något mjukt, lent och lätt mjölkchokladsmakande bra. Lite smaker av allt sånt som annars finns i en bra porter; kaffe, choklad, doser av frukt och bär  – men allt välbalanserat och då är den ändå på 5,7%, känns som om den lika gärna kunde ha varit runt 4.2% eller liknande.

Betyg? – Bra+. Riktigt trevlig, tunn på ett bra sätt och mer åt mjölkchokladhållet än det lite mer rostade och torra. Mycket drickvänlig, milt men likväl trevligt smakrika smaker och aromer. Kanske den bästa av Duck-Rabbit-ölen jag har druckit? Åtminstone den trevligaste i längden, många av de andra var också trevliga och allt, men den här känns mer “gångbar”.

 I Farmville (japp, så heter det..), North Carolina ligger enligt egen utsago specialisten på mörk öl – The Duck-Rabbit Craft Brewery. Bryggeriet gör lite över 20 olika öl och de flesta tämligen mörka öltyper och trots att man säljer sina öl främst i de närliggande delstaterna så lyckades jag finna dryga 6-8 stycken på Ölbutikken i våras. Roligt och Amerikanskt tänkte jag, dumt tänkte min medpassagerare. För inte ser de mycket ut för världen med sin “duck-rabbit”-logga och rätt menlösa label (som dock har fina färger, alltid något). Bryggeriets grundare Paul Philippon brukade vara en filosofilärare och gillade Wittgensteins Philosophical Investigations där bilden på “duck-rabbit”‘en fanns. 2004 gick han från hembryggare och rullade igång bryggeriet och såhär långt känns det väl som om bryggeriet har en rätt avslappnad attityd till sig själva, eller?

When we brew, we’re happy and we dance. During fermentation, we sing softly to the yeast

Även fast ambitionerna verkar väldigt höga så är det just den avslappnade stilen till att göra enkel men god öl som verkar drivande, alla vill ju inte göra dubbel-IPAs som spräcker ljudvallar och smaklökar. USA är ju också ett land som har bra mycket fler bryggerier än större delen av Europa, så allt är ju inte bra – men är det charmigt så kan det vara kul att prova det. Så prova det gjorde jag, var det bra då? I första delen provar vi deras milk stout och amber ale, två rätt tråkiga öltyper som kan vara en bra indikator på bryggeriets lägsta nivå.

The Duck-Rabbit Milk Stout

Utseende: Brunsvart vätska med litet skum som rätt fort försvinner ned och lämnar en liten ljusbrun häxring kring glaskanten.
Doft: Rätt typisk doft av snabbrostad malt, gräddig sötlakrits och lite kaffe. Förtjänstfullt dyker även aromer av bär och choklad upp om man ger glaset en vrickning.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra som fizzar till sig i munnen. Munnen fylls av en snäll stoutsmak med lätt gräddighet och lite torr rostad smak. Både variationer på lakrits finns liksom en lurig chokladsmak. Smakar som förväntat men ändå lite nedtonat och liksom övriga Duck-Rabbit-öl känns det som bra öl att börja sin bana in på “riktiga öl” med, även om de sedan i sig inte är mer än halvroliga. Den här står dock ut lite med att faktiskt vara en rätt trevlig stout som dock är något lättare i kraft gällande smak och doft om man jämför med t.ex. Left Hands Milk Stout.

Betyg? – Bra. Jag gillar den, trevlig lättdrucken stout som har lite av vad den bör ha; lite gräddig malt, den rostade finishen och både en näve choklad liksom kaffe. Ingen superb stout att gråta floder för när man druckit upp den men likväl en enkel ren stout.

The Duck-Rabbit Amber Ale

Utseende: Något mer rödstrimmig orangegyllene färg med poröst och bubblande skum som väller ut ur flaskan.
Doft: Karamell och kola, väldigt maltig med den där söta likörtonen som annars lite lagrade belgiska öl brukar ha. Ja, det är väl det om man är krass.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt platt men trots det med en rätt direkt smak av kola och karamell. Rätt okey på något förlåtande sätt. Det här påminner om en bättre öl i det lägre segmentet.

Betyg? – OK. Mnjae. För lätt. Smaker finns det, men det saknas kropp och ja. Det går helt enkelt inte. Ingen ide att försöka förklara. Det var kul så länge det varade.

Ibland säger en kort film mer än tusen ord.. Det här var första klippet om tre från vår rätt galna tour på Oskar Blues, tyvärr verkar de övriga två delarna ha självcensurerat sig och försvunnit från kameran varpå vi får nöja oss med detta. Det är PR-hjälten Chad Melis som guidar oss runt på bryggeriet och jag önskar verkligen att jag haft samtliga klipp kvar då vi gör allt från att kika på burkifieringen till att leka kurragömma bland burkpallarna.

Nu får vi i alla fall veta varför apan bär runt på en massa “humle”…

 Mer Oskar Blues?

Manker Beer TV – Manker Beer åker till Oskar Blues
A M2 celebration of Oskar Blues’s Gubna
Färsk Gubna hos Oskar Blues, på fat, suger..
Oskar Blues-kväll på Sorbon, slutade med Duff?

Vidare på vår resa runt om i världens bästa ölland USA så har vi nu kommit upp till Rocky Mountains där vi på nästan 3000 meters höjd får för oss att stanna till och grilla. Det visar sig inte bara svårt på grund utav höjden utan även på grund utav att Manker tar fram lite färddryck.

Medan M2 visar ett partytryck provar Manker SKA’s True Blonde Ale, en golden ale med tillsatt honung. Tyvärr hann vi inte åka bort till Durango (ligger i sydvästra Colorado) utan fick nöja oss med att prova de av deras öl vi kunde hitta, vilket var rätt många. Ölen var en bra sällskapsöl som kändes som en bra parning till lite häng ute i vildmarken, men var ingenting som gjorde att vi gjorde bakåtvolter av lycka – men så är det inte heller tanken med just denna.