Det är en behaglig fredageftermiddag och du i sällskap med en käresta eller en eller ett par goda vänner är på väg ut för att skaffa lite föda. Självklart vill man både äta och dricka gott, kanske är sällskapet strukturerat på ett sätt som gör att inte samtliga vill dricka öl för 300 kronor flaskan, eller bara att det saknas “ölhak” med passande matmeny. Så för att tillgodose hela gruppens vilja så blir det en kompromiss och man går till en något bättre restaurang, för erfarenheten säger att oftast går matmeny, inriktning och typ på och av restaurang styr mer än vad de erbjuder i dryckesväg. Åtminstone kanske i större städer med ett mer blomstrande utbud av potentiella födoplatser.

Väl ute och väl inne på restaurangen så är det inte ovanligt att de har ett husets vin, ofta ett som har en acceptabel balans mellan prisvärde och smak. Oftast erbjuds både ett rött och ett vitt alternativ där båda dessutom bedöms som passande till det mesta på menyn, åtminstone kommer de inte påverka helhetsupplevelsen negativt. Skulle du som kund få ett vin som helt skär sig med maten lär troligen personalen snabbt vara hjälpamma att finna och rekomendera ett substitut.

För öl då? Vad finns det? Finns det något? Eller helt ärligt, varför finns det ingenting? Intresset för öl är ju onekligen större än någonsin förut och alltifrån vanliga pilsnergrabbar till ölnördar börjar kräva mer och mer av restauranger som tidigare enabrt serverade en stor stark. Finns det någon förklaring här till detta ustökta och tämligen förvånansvärda beteende?

En bra restaurang med riktigt bra mat i centrala Stockholm har viner i prissklass från 70kr glaset till flera tusen kronor flaskan vilket ger sommeliern och övrig serivspersonal bra möjligheter att erbjuda en ypperlig mat-och-dryckupplevelse. Samtidigt serveras enbart Falcon i ölväg. Om vi retoriskt frågar oss hur helhetsupplevelsen av att dricka ett utsökt rödvin till din väl tillagade köttbit eller ett stramt, torrt vin med en fräschör som tilltalar dig perfekt till ett stycke fisk. Varför ska du då dricka Falcon (eller liknande) till samma mat bara för att du inte råkar föredra vin till din mat? Torr metallisk och rätt så smaklös lager, visst kan det passa till viss mat, men finns det då inte bättre alternativ som snarare lyfter maten än bara tamt blir underlägsen den?

För med alla de disskusioner som förts på exempelvis BeerSwedenForum, på MankerBeer av mig och M2 och på helt andra platser så borde åtminstone många av oss förstå att rätt öl till rätt mat ger en helt annan dimension till helheten med dryck och mat. Om jag enbart kan serveras någon sämre ljus masslager och max en Newcastle Ale till en bit ost som dessert så är det lite som att ta ett sämre husets vita till en bra chokladdessert.

Det är rent ut sagt skitkul att se hur intresset ökar och vi bland annat gör vad vi kan gör att försöka uppmuntra folk att prova på öl till mat utan att det ska bli svårt eller ens pretantiöst. Rye Lager och kalops liksom, inga konstigheter. Frågan eller snarare dilemmat är hur och när många krogar ska öppna ögonen och följa med i den här utvecklingen. Ibland kan man retoriskt be att få “slänga ett öga på öllistan” när man satt sig för att beställa eller kanske att be om förslag på en bra smakrik, lätt humligare ale till sin mat när man vet att de bara serveras masslager. Samtidigt är det oklart hur pass stor effekt sånt beteende har och om det ens är rätt väg att gå. För det är inte ölhak vi är ute efter utan bara att öl verkligen ska erkännas som den komplexa och variationsrika dryck som det ändå är.

Ta bara Brooklyn Breweries Garrett Oliver, eller kanske den något mer experimentsfulle Sam Calagione från Dogfish head, googlar man deras namn och “öl och mat” (gärna på engelska då..) så får man fram en diger flora med youtubevideos och debattartiklar där de uttrycker sin förtjusning över hur öl nästintill har obegränsade möjligheter. Möjligheter vin, bundet av terroir, druvsorter, väder, lagring och en lunta lagar och regler aldrig kan mäta sig med.

Så frågan är. Ska vi behöva ta till guerillataktik och återkommande påpeka avsaknaden av en ölmeny, det behöver inte vara en svår utförlig en – men en som ändå är passande. Eller vad för andra forum finns det att rikta in sig på? Är intresset ens så stort som jag personligen verkar anse eller hur ser ni själva på utvecklingen av öl? Är det redan ett pågående arbete eller är öl fortfarande stämplat och likställt med “blask för pöbeln” vilket det nästan verkar på somliga restauranger?

Nä jag och M2 vill se en förändring, så dela gärna med er av era åsikter, problemformuleringar eller förslag.  Hur kan vi tillsammans både skriva kunskap, inspiration och försöka få en delvis diskriminerad grupp att kunna njuta av sin mat utan att ‘behöva’ (jag gillar ändå vin) dricka vin eller “stå ut” med en masslager som hekt skär sig med maten.

Ölen som fick byta namn för att bättre lämpa sig för vårt svenska systembolag med förordningar och policies. Ursprungligen kallad för Kama Citra heter den nu passande Höst Citra. Det är en brown ale med basen i brittisk malt (men även chokladmalt och karamellmalt) och med en markant stor dos av Citrahumle. Citrahumlen ger fräsch citrussmak och aromer av grape och frukt och är en humlesort som vi har sett mer och mer av i år. I BrewDogs IPA is Dead-pack så var det många som höll Citran som sin favorit då den har alla de karaktärsdrag som många nog hade ansett vara väldigt typiska för en (I)IPA. Det som är intressant med en såhär pass humlig brown ale är att se hur humlen balanseras mot choklad- och kaffesmaken vilka är vad du förväntar dig att finna i en öl av denna typ. Humleolja och citrus med något rostad choklad och kaffe låter som en perfekt start på hösten, är den såpass bra då? Är det här en öl man kommer dricka när man vill dansa in hösten i sällskap med en duglig öl? Eller är det något som blir obalanserad och slutar som en hyffsad idé? Manker och M2 tittar efte!

Beer Here Höst Citra

Utseende: nästan kaffemörk vätska men något mer kastanjegyllene med ett skum som har en fin gräddig topp. Fyllt av små till något medelstora bubblor.
Doft: Som en nötig, torr blend av bitter och lätt kaffestout.Ändå rätt tydlig inslag av citrans gräsiga citronton. Men det är dålig torr choklad och billigt kaffe
Smak: även smaken med den medelfylliga och lagom kolsyra vätskan har spår av grynig choklad, billigt rostat kaffe och likväl så har den rätt pansar smak och inslag av humlen. Den rätt speciella (jämfört med andra “citrusartade” humlesorter) citrussmaken och det gräsiga, fräscha gör sig väldigt bra här. Det är lite mörkare men ändå IPA, inte en sommar IPA men så är det också en något mörkare IPA/humligare brown ale. Klarar den det då? Ja, det tycker jag.

Betyg? – Bättre. Jag gillar mina IPA som jag gillar mitt gräs – humligt. Det är helt okey som brown ale med aningar kaffe och rostad malt med en torr finish. Sen kommer citran in och det blir lagom beskt utan att det tar över med fruktigt tropiska smaker eller för mycket beska. Citran passar bra till en brown ale då det tillför lite citrus och en skön gräsig smak och beska, passade helt okey till en bit gruyere. Det är djärvt att humla upp ölen såpass men det är också det den vinner på och det som jag tror för den både varierad och passande till både mat och som sällskapsdryck.

I dagens Manker Beer and Food TV-avsnitt så har M2 tillgat ännu en svensk klassiker – kalops. Enkla smaker som passar riktigt bra till lageröl med sina enklare smaker. Som lager har vi valt Mohawk Rye Lager, en lager med nästintill 20% råg vilket ger ölen mer karaktär och en söt men ändå lite roughare ton. Självfallet kan man putsa till sin kalops efter tycke och smak och man kan också variera ölen beroende på om man vill ha en något humligare pilsner eller en torrare lager. Hursomhelst så provade vi med en råglager och kan nog påstå att det här är en topp-3 öl från Stefan Gustavssons sida. Den är prisvärd, lättdrucken och är en utmärkt öl som substitut för artificiellt och metalliskt smakande masslagers. En bra öl som även “nyare” öldrickare lätt kan ta till sig, dock behöver den lättare mat och med vår högrev var den snudd på för snäll.

Vad för öl brukar ni annars ha till er svenska husman? Ge oss även mer feedback på vårt program, där vi nu har fixat en riktig kamera och fått bättre ljud.

Långkokt kalops

Ett par hekto välmarmorerat högrev
Ett par gula lökar
Ett par morötter
5 Kryddnejlikor
5 Lagerblad
5 Kryddpeppar
Ansjovisspad
(Fond)
Vatten
Soja
Salt och peppar

Putsa köttet, skär i bitar om ca 2-3 cm. Skiva löken och morötterna i kraftiga skivor, Bryn köttet i smör och olja (smöret ger färg och smak, oljan tillåter smöret att hålla högre temperatur), skicka i grönsakerna och låt puttra ngn minut.
Pudra lite vetemjöl över och täck allt med vatten, lägg i kryddorna och ansjovisspadet och låt puttra på medelvärme så länge du orkar vänta, dock minst 1,5 timme. Den här versionen är en 2,5 timmes kalops eftersom vi åt ost i mellantiden.
Smaka av med fond och soja, servera med ris eller potatis och rödbetor och en välbalanserad höstig lager, t ex Mohawk Rye Lager.

Tänk er att ni sitter på er favoritkrog med er favorit-IPA, vad tänker ni då när ni tar den första sippen av detta mästerverk? Mango? Citrus? Beska? När jag smakar en förträfflig IPA så förs mina tankar till en enorm daggvåt gräsmatta där jag hoppar omkring i slowmotion och inmundigar underlaget. För det är vad IPA är för mig, enorma mängder med friskt, färskt gräs och klorofyll. Denna metafor är kanske lite haschig, men jag vet att när jag omedvetet får den här känslan så är jag riktigt lycklig, inget kan störa mig just den tidpunkten, livet är helt enkelt perfekt just då, i ett par sekunder innan verkligheten knackar på dörren.

Vi har alla olika smak när det gäller det mesta, men jag tror knappast att någon som läser detta rynkar på näsan åt en purfärsk Punk IPA, en härlig AB:06 eller varför inte en massiv Maharaja. Under lång tid var min absoluta favoritöl I Hardcore You, den är för mig den perfekta IPA’n. Den är otroligt välbalanserad, till bredden (och mer!) fylld med massiva mängder humle och eftersmaken bjuder på den där härliga beska sötman som man bara får av en välgjord IPA där malten och humlen snackat ihop sig. Men sen hände något…jag provade Grassrots DIPA Neither. På Sorbon i Stockholm såg jag denna på fat och tiden stod still en stund (jag vet inte hur länge eftersom tiden stod still) när jag var tillbaka på den där daggvåta gräsmattan .

Att förklara för en oinvigd att jag reagerar med svaga knän, ett fånigt leende, en vansinnig blick och var dessutom tvungen att sätta mig ner så chockad jag var över hur fenomenal denna öl var.. Hej då I Hardcore You och tjenare (Grassroots) Neither! Sen var det ju dags att testa Nils Oscars 15 på 19 Glas (som fick den för ett par veckor sedan, innan släppet 1/9) och den kommer vi att återkomma till, men eftersom den underbare ägaren Peter Bennysson har inte bara en passion nog att skapa en fenomenal vinlista utan den räcker och blir över även till för öllistan! Dags att prova I Hardcore You mot Neither. Skillnaden var slående, men behaglig, eftersom jag nu har anledning att dricka ännu mer IPA. Båda två är fenomenala men tar två olika spår, när IHY är en riktig rallarsving-i-ansiktet-IPA där man får hålla sig i bardisken när man sveper första klunken och har den här behagliga ”stickigheten” i beskan som ger oss humleälskare en härlig kick, den där rebelliske storebroderns som känner att han måste bevisa något för världen (och lyckas!) så är Grassroots mer som den genomtänkte och analytiske lillebrodern som kanske är lite nördig och grym på komplexa algoritmer men aldrig får ligga, dock charmigaste grabben i kvarteret. Det är Grassroot’s Neither. Man gillar den skarpt, man vill bara hänga med den hela tiden och hoppas att man kan leva resten av livet tillsammans. När IHY är mer ett one-night stand som är grymt men där man plötsligt kommer på att man skulle hjälpa en polare att flytta på morgonen efter, så vill man bjuda Neither på frukost och hyra film med.

Kanske inte recensionen ni är vana vid, men ni kommer at få följa med mig när jag letar den perfekta IPA’n framöver. Idén kom just den där sekunden på Sorbon, när jag inte trodde det fanns något jag skulle tycka mer om än I Hardcore You så kom Neither och vände upp och ner på mitt liv. Därför ska jag jaga fatt på den perfekta IPA’n under lång tid framöver! Häng med och berätta för mig vad ni känner när ni dricker er favorit, och framförallt, vad är er favorit?

//M2

Efter en morgon/förmiddag då en stor skara ölfantaster har stått och köat efter de 34 nya öl som dök upp idag så kan vi nu lugna ned oss med lite öl, och ost. Igår kväll, precis som utlovat så provade jag ett stycke öl med två stycke ost. Mikkeller och Brian från Stillwater, två flying brewers, bestämde sig för att göra gemensam sak då de bägges första öl hade samma namn – Stateside.

Det är en farmhouse IPA som går att få tag på genom krogar eller som styckplock via Brill. Ölen i sig är väldigt trevlig och gjorde sig väldigt bra med både gruyeren och rocheforten. Framöver kommer Manker Beer and Food TV ha ett helt avsnitt där jag och M2 provar IPA och ost tills vi storknar. Kom gärna med tips på roliga/ovanliga ostar och IPAs ni vill att vi provar.

Farmhouse IPA skrev jag, ja en mix av saison (Brians Stateside) och IPA (Mikkels dito) vilket ger både fruktiga och typiskt citrusbetonade smaker samtidigt som det från saisonen kommer torrt gräs, mer citrus och en skön dos funk. Väldigt balanserat och en öl som är perfekt som törstsläckare en varm dag, eller som ett bra matöl.

I staden med det lätt lustiga namnet Larkspur i Kalifornien ligger ett litet, litet bryggeri med namnet Marin Brewing Company. Bryggeriet som egentligen är en brewpub öppnade i början av april 1989 då bland annat Brendan Moylan fick igång det hela (med hjälp av Craig Tasley). Moylan undrar ni, ja det är samma Moylan som i bryggeriet (och restaurangen där med..) med samma namn. Moylan där även Chelsea, Brendans dotter, jobbar som servitris. Så det är ett famileföretag på många sätt och det är klara band mellan Moylans och Marin Brewing vilket jag faktiskt uppmärksammade då man har info om Moylans och lite av deras medaljer på Marin Brewing-flaskorna. Brendan brygger ölen med den troligen norskättade Arne Johnson som blev head brewer 1995.

När jag var förbi Ölbutikken i våras så vart det ett par flaskor från Marin Brewing som följde med hem, uppenbarligen då denna öl. marin Mt. Tam Pale Ale, en pale ale på skönt måttliga 5.5%. Det är en ljus pale ale med pale, wheat och crystalmalt som blandas ihop med Cascade, Columbus och Amarillo vilka alla har en trevlig tendens att sätta positiva avtryck på smak och doft hos ölen.

Marin Mt. Tam Pale Ale

Utseende:  Varm disgrulig persikofärgad vätska med kompakt ljus skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Wov, jag trodde den skulle vara klen men här drar det åt Sierra Nevada Torpedo och färsk humlig pale ale med persika, apelsinskal och lite ljus malt som ger en lite torr finish.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken är riktigt förvånande! Istället för en torr tråkig pale eller amber ale så är det en en mildare Sierra Nevada Pale Ale med drag mot en lättare Flying Dog Snake Dog. Både en mild och skön beska med en torr känsla  och den milda men trevligt passande smaken gör den utmärkt som en lättare session ale. Det här är inte en besk mördarpale utan en 5.5%’ig extremt lättdrucken APA med mild humle. Tar man bort att den inte är purfärsk så skulle jag kunna likna den vid St Eriks olika pales, men som sagt utan samma fina humlesmak.

Betyg? – Bra+, oerhört nära ett “bättre-” men det smakar “för lite”, det är liksom citrus, lite frukt och skön ljus malt. Men jag gillar de och skulle verkligen rekomendera den som en bra sällskapsöl, särskilt med tanke på dess “låga” alkohol. Jag hade åtminstone förväntat mig något bra mycket tråkigare.