Då och då får vi tillfälle att prova på hembrygd öl, vilket vi tycker är bland det roligaste med det vi håller på med. Utav flera anledningar är det både spännande och intressant att se hur ölen blir och hur processen bakom har sett ut. Det är också dessa personer – hembryggarna – som är de kommande bryggstjärnorna. För alla bryggare har börjat sin bana någonstans och ofta har det varit hemma hos sig själv eller någon lika intresserad vän där de har stått och påtat runt i en gryta för att någon vecka senare kunna prova sin skapelse. En av dessa, kanske inte är helt okänd, men det är inte varje dag man får prova hans brygder. Däremot vill vi nästan garantera att vi en vacker belgisk afton kommer att få se dessa små behållare av gudomlig dryck tillgänglig för fler några få. Häromveckan fick vi möjligheten att prova på en av de senaste brygderna, som också har en väldigt läsvärd historia bakom sig. Den visar verkligen på hur inbjudande och trevlig ölvärlden är så vi ville återge så mycket som möjligt av den.

En tradig sedvanligt regnig dag i London satt vår vän och tillika vice öldomare på SBWF och “belgoadmin” på Rate Beer – Tomas Danko på välkända puben The Rake. Där svingade han glatt ett par bägare med lite löst folk från den brittiska ölscenen varpå han kom att hamna i disskusion med Angelo Scarnera från londonbelagda bryggpuben Brew Wharf. Efter den trettioelfte pinten Guiness och långa samtal mellan de båda ölnördarna så börja de märka att det fanns en spänning i luften, varpå Angelo tog och föreslog att Danko skulle ta ett hopp över pölen lite senare så att de kunde skapa en öl tillsammans. Tyvärr kom dagar, veckor och månader att passera och interwebkontakten mellan dem kom alltmer att dö ut innan Danko vid ett återbesök i den lilla brittiska staden väckte liv i planerna. Belgien (Danko) mötte så till slut England (Angelo) och vipps var allt igång – en saison skulle komma till liv. Man bollade idéer om ingredienser, när och hur den skulle bryggas och allehanda andra “måstesaker”. Bryggningen blev av och tack vare en rejäl dos real ale och tålamod så hamnade till slut ölet i jästbyttan och så var det färdiga ölet fött.

Ölet blev en succe och serverades till allmän uppskattning på några krogar runtom i London (tyvärr blev det möss i maskineriet med det fat Akkurat skulle få). Det påhittigt döpta ölet – Brew Wharf vs Danko – slutade upp som en saison på 7,5% med brittisk, amerikansk och nya zeeländsk humle.

Nu ett år senare så fick “Danko”  iden att göra ölet en gång till – fast snäppet starkare och hemma i den egna kammaren, och det är det ölet vi nu har fått testa både ett, två och fem glas av.

Ölet är i grund och botten en klassisk saison (tänk Saison Dupont) och längs hela vägen gjord på traditionellt sätt vad gäller bryggning och ingredienser. Genom användandet av Nelson Sauvin som aromhumle och Amarillo för torrhumling så blir den däremot vad som ibland betecknas för “modern saison”, då de två humlesorterna tar över mer än vad humlen gör för en traditionell saison. Detta är något vi börjar se mer och mer av vilket är en spännande utveckling från en annars ganska så traditionsbunden öltyp. Genom att låta ölet jäsa ut längre än vad en öl normalt sätt får stå så blev den både stark  och snustorr vilket inbjuder till en förrädisk och farlig lättdruckenhet. Danko hade satt 19 liter på små minifat som man adderar kolsyran till (i jämförelse med att man låter kolsyra jäsa fram) och dessa liter försvann rätt fort… Idag befinner han sig i exil och vem vet vad detta kommer innebära för hans kommande bryggerier, vi har våra aningar och det låter trevligt. För kan man brygga bra öl – då ska man följa sin passion så långt det går, vilket kommer att glädja både en själv och alla de som gillar en god öl.

Så har vi nu kommit till den sjunde julölen i årets genomgång av de julöl som florerar här i landet kring denna glädjens årstid. Nu hittar jag faktiskt på en aning då denna ölen också var den första julölen i år, bara att jag inte visste om det. När M2 var nere i Göteborg i mars tidigare i år så tog han och Stefan Mohawk Gustavsson och drack lite öl, varpå en av flaskorna han fick med sig hem – offertbrygd 247 – också är nedan öl, Whiteout Imperial Stout. När jag drack det sist så gillade jag det kraftiga och mörka men tyckte att beskan och en vinös ton kunde få stilla sig lite – då skulle den vara klockren. De som var på StockholmBeer nu i höstas kunde också få prova på ölet i Mohawk-montern och enligt vad jag har kunnat läsa utifrån deras intryck så vart det positiva tongångar.

Ölet bygger vidare på Blizzard Imperial Porter (som även den kommer nu i jul och provas inom kort) men är något kraftfullare och har har bryggts med nio typer av malt, honung och rörsocker. Stefan har använt karaktären från tysk, engelsk och amerikansk humle för att ge lite kryddda och sting till ölet.

Den 15e november dyker den upp tillsammans med övriga tomtenisseöl på vårt välkända Systembolag (artikelnummer 11347) och kommer då att kosta 34,90 för 500 ml stout.

Mohawk Whiteout Imperial Stout

Utseende: Brunsvart vätksa med klarare gyllene strimmor mot botten. Ljusbrunt skum med minimala bubblor.
Doft: En ren, fyllig arom med aningen bitter choklad, kallt dagen efter kaffe och tydlig humling.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och mysig kropp. Sveper in över munnen med små beska smakflingor med choklad, mörk sötma, kallt starkt kaffe och lite torr saltlakrits. Humlestinget är rätt framträdande och bitvis skär den sig lite med en söt och likt i våras syrlig känsla som drar åt lika delar mjölk som citrus och aska. Jag tror att lite lagring kan få de inslagen att stilla sig mer och integreras mer i de övriga smakerna. Baktill känner man av mer av det söta och att det finns lite smaker där i förrådet som kan dyka upp framöver. Så ge den lite tid.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Den är mustig och mumsig men behöver få bort den där lilla tonen av färskhet. Personligen gillar jag det här och tror att den med bara någon månad i skåpet kommer vara superb, därav det högre betyget. Men samtidigt är det jul snart och det är då den ska drickas. Till mat kommer det jag uppfattar som syra ge en till dimension. Många brown ales som legat ett år blir en helt annan öl till mat än om de är “råare” och färska vilket jag upplever fungerar bra mot kötträtter (köttbullar, prinskorv, kanske julskinkan).

A Muffin-top is the phenomenon of overhanging fat when it spills over the waistline of pants or skirts in a manner that resembles the top of a muffin spilling over its paper casing. Muffin-tops are generally considered undesirable. – Wikipedia

Ja, som framgår av etiketten på Clown Shoes Belgian-style Tripel IPA Muffin Top så är det nog inte toppen på en muffin som avses med namnet utan snarare det fysiska attributet. Som tur är är man på Clown Shoes noga med att påpeka att inga av dessa “muffintoppar” kom till skada vid tillverkningen av denna label.En rolig anekdot som förklarar denna disclaimer är att en av de större ratingsidorna för öl  Beer Advocates eventdireköt Candice Alström som tidigare kommenterade på Clown Shoes etiketter och att de var “gross”, “tacky”, “dumb och “average at best” – en attack som senare kom att döpas till “labelgate”.

Vi har tidigare skrivit om Clown Shoes och hur de egentligen dök upp på ölradarn av en slump samt om deras mörka IPA Hoppy Feet 1.5 och den belgiska IPAn Tramp Stamp. Om vi fortsätter på spåret från den senare av de två och denna Muffin Top så finner vi ytterligare en med amerikansk humle välhumlad belgo-IPA med starka dragningar åt en belgisk tripel. Ölet finns för närvarande bara i Danmark och genom olika beställningssidor över internet men vem vet, för varje gång jag skriver om dem så hoppas jag lite mer att de kan komma hit till Sverige.

Clown Shoes Muffin Top

Utseende: En rätt klar mattare kopparfärgad vätska med fint smutsvitt kompakt skum med minimala bubblor och en fin gräddig topp.
Doft: Apelsin och lättsam fruktighet med mandarin, sötade apelsinskal och kryddigt torkad citronskal. Sommarblommor och en släng reningsmedel vilket känns lite oväntat.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En bra tyngd i kroppen som ändå är mild när den väl slår ut i munnen. Friska lätta frukter med betydligt snällare toner från jästen än vad jag förväntade mig. Trots den milda känslan så är det en rätt aggressiv beska med massa blommor, inlagda klementiner och karamelldoppade humlekottar. En bra sötma men det blir lite rörigt och jag har svårt att avgöra riktigt vart ölet är på väg.

Betyg? – Bra. Tyvärr tappar den bort sig mellan det söta, det beska, kryddiga och humlefruktiga. Det smakar stundtals riktigt bra men hela tiden så är det matta mandariner och en trött karamellsås som det ebbar ut i. Eller är den bara väldigt extrem i smakerna där beskan nu matchas med en sötma som gör att fruktighetens styrka också gör att allt blir lite för mycket? Tja, hittar du ölet – så prova och tyck till, det är i alla fall ett bra bryggeri att räkna med.

Såhär på en förmiddag där man halvslött sitter hemma och återhämtar sig efter nattens biljettsläpp till Copenhagen Beer Celebation (biljetterna släpptes 03.35 inatt) kan det vara värt att unna sig något speciellt. En öl som just nu finns i Danmark men som vi nog inte får se i Sverige på ett tag är Audacity of Hops. I Massachusetts finner vi de två små amerikanska bryggerierna Cambridge Brewing Company och Mayflower Brewing Company. 2009 gjorde de en samarbetsöl till det årets Craft Brewer’s Conference som de döpte till Audacity of Hops. För inte ska du behöva välja mellan de excentriska belgiska ölen eller de explosivt smakfulla IPAs USA är kända för? I alla fall var det hur de tänkte och det var så denna öl föddes. En friskt humlad Belgian IPA som skulle binda ihop det nya (välhumlade amerikanska IPAs) och det gamla (belgiska ales) – något som blivit alltmer vanligt och där många belgiska bryggerier har gått “motsatt” väg med tydligare humlekaraktär på många av ölen. I bryggkitteln adderade man Amarillo, Simcoe, Chinook, Hallertauer och Spalterhumle (tidigare hade man Palisade istället för Chinook)  – både under vanliga koket och som torrhumling. Många är de som försökt knyta samman två bryggtraditioner som egentligen inte måste ses som antagonister utan jag kan ibland tycka att det är lite för mycket “vi och dem”, “USA mot Belgien” eller den “gamla” världen. Bra öl kommer alltid att vara bra öl – oavsett var den bryggs av vem.

Mayflower/Cambridge Audacity Of Hops

Utseende: Matt halvmolning persikofärgad vätska där det gulvita skummet går från högt till lågt på några sekunder.
Doft: Trots viss humlefrukt av persika, aprikos och apelsin så är det en rätt trött juli-humlad öl. Järn och mineral från jästen späs på av de matta, dammiga citrustonerna från humlen men ändå så finns det en sötma någonstans i aromen som lyfter det hela – för det är trots allt en Belgo dubbel-IPA och inte en fräsch västkust IPA.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även här är det lite matt med klassiska belgo-IPAtoner av apelsin, koncentrerad mandarin, citrusskal, mineral, jäst och krydda. För frukten så är det grape och väldigt beska citrus och mandarin du får möta i glasets djup. En dov aningen pepprig ton släpar omkring bland smakerna i ett land där välsolade blombuketter en gång funnits. Det är en rätt kraftig öl med en alkoholstyrka som man lätt hade kunnat lura mig att det var hälften till (den är på 8%). Troligen är det för att jästen och kryddan ger en så matt, torr ton att smaklökarna krullar till sig.

Betyg? – Bra+. Kanske lite trött, kanske inte så balanserad men ändå en rätt bra belgisk dubbel-IPA med en tydlig ton från jäst, krydda och grapebeska. Kanske är ölet bara väldigt beskt? Trots att det låter rätt negativt så är det en rätt bra öl, visserligen med en dag eller två för mycket i bagaget. Mer välkyld så kommer mandarinsmaken mer till rätta och humlekottetonerna blir bastantare och inte lika trötta – därav plusset, som försvinner när den blivit varmare.

Även denna vinter släpper anrika Anchor Brewing Company sin julöl, Our Special Ale – den 38e i ordningen. Ölet har sedan 2005 varit ungefär detsamma även om bryggeriet själva menar att receptet årligen byts ut, precis som trädet på ölets etikett.  Årets träd, Araucaria heterophylla (Norfolk Island Pine eller Star Pine som det kan kallas) ger associationer till julgranens stjärna och ger lite extra jultema till ölet. Är ni extremt intresserade av träd och dess historia så finner ni bakgrunden till trädet på den här länken. Receptet är som varje år hemligt så det är ingen större vits att sia om vad för ingredienser som använts annat än att man med all sannolikhet har en rätt nogrannt utvald kryddblandning.

Anchor tycker glatt att man kan lagra de här ölen vilket jag faktiskt har gjort med några enstaka flaskor per år. I fjol tog jag också och prova en flaska som var uppemot 7-8 år gammal, en som var 3 år gammal samt fjolårets och ja, de går att lagra rätt bra. De tappar lite av de allra mest påträngande kryddorna och den syra de ibland kan ha och vissa av de mentholsmaker vissa av de senaste årens öl har haft hade också mildrats lite. Vilket nog behövs då dessa öl inte är för alla, de är väldigt speciella med allt från diskvatten till sura bär och mentholtuggummin och kryddpåsar – vilket kan vara lika spännande som det kan slå bakut beroende på vem som dricker det. Ska man servera något julig till den skulle jag nog ta någonting som kan gå emot alla kryddorna, typ rejäla cokladkolor, fudge och liknande.

Anchor Our Special Ale 2012

Utseende: Väldigt mörkt rödgyllene mot brun vätska med kladdigt skum med gräddig topp som medan det dör ned till ett lågt lock lämar enstaka lämningar på glaskanterna.
Doft: Mellanrostad malt med parfymerad och kryddig choklad. Det här är en kryddig öl – det vet man på förhand och av erfarenhet. Små slängar av något damparfymliknande lakrits samt nejlika, ett kardemummafrö, karamellstång, kanske lite enbär och russin eller plommon. Ju varmare ölet blir, ju mer framträdande kryddor får du och jag föredrar att ha den lite mittemellan – tillräckligt för att sötman och kryddorna går ihop, men inte så att det blir överväldigande.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är likt doften ett potpurri av allehanda kryddor från alla dess familjer – nejlika är mest framträdande med lite av sötman och karaktären från bakomliggande enbär. Bitvis glöggkryddor och en tunn kropp men stundtals rätt söt med lite kladdiga kryddor. Rönnbär, enbär och en sötsyrlig karamellton där jag även kan tycka att de smått svåridentifierade kryddorna påminner om gammalt snittsblomsvatten. Är det gott – mnjae? Är det juligt och annorlunda – jovars.

Betyg? – Okey+/Bra+. I år är den både vildare och mildare än andra år. Samtidigt är det något jag säger varje år då jag provar Anchors lilla julgåva. Troligen är det för att ölet varierar sig så beroende på temperatur, hur, när, var och varför du dricker det. Ibland blir den för mycket att dricka, ibland blir den mer lagom. Just att smakerna och kryddningen är så ihopmixad gör både att den är lite svår men samtidigt spännande. Oavsett vad man tycker om den så måste man hålla med om att det är en den av julölen som verkligen sticker ut och har en egen personlighet, därför är mitt betyget en mix av ett okey och ett rätt bra. Den är inte för alla, den är för mycket ibland – men är också rätt mysig att sitta och smutta på vid rätt valda tillfällen.

Senaste veckan har alla med ett sinne för konspirationer och en kärlek till bra öl kunnat få vatten på sina kvarnar om att det pågår en invasion – av danskar och dansk öl. Sakteligen började fler och fler krogar, från söder till norr, byta ut ölen på sina kranar till öl från Mikkeller och To Øl.

Som om det inte vore nog med att de tar våra ölkranar så ser vi också hur ett gäng femtekolonnare med härkomst söderifrån, seglande under Brill & Co’s flagg tar med sig två danska bryggare – Mikkel Borg Bjergsø (Mikkeller) och Tore Gynter (To Øl) – på en resa genom vårt avlånga land. Tydligen har de provningar där nyfikna öldrickare får prova deras öl. Öl som både smakar och doftar förrädiskt gott vilket gör att deltagarna går därifrån och vill ha mer av dessa danskars öl. Tydligen är våra nya danska vänner kända för att göra bra öl?

Lika farliga verkar de middagar Mikkeller har, där öl och mat paras ihop. De är riktigt populära och de få som är kvar börjar få tomt på lediga platser. Vad händer egentligen härnäst? Ska vi äta pölse och dricka Tuborg på midsommar? Är det det vi vill?

Skämt (?) åsido så har gänget nått Göteborg där man även ikväll kommer att ta över Ölrepubliken (igår hade man en middag med Mikkel). Klockan 17 idag är det en provning med To Øl och 20:30 är det provning med Mikkel. Sedan fortsätter resan uppåt  Stockholm och Bishops Arms Folkungagatan med ett torsdagsstopp hos De Klomp i Linköping. Platserna på eventen börjar ta slut så kolla med de olika ställena om ni är sugna på att deltaga.

Vill ni bara dricka grym öl så kommer man att servera smakprover på en rad olika öl. Jag har sett hela listan på ölen som är med och det är en imponerande blandning av allt mellan ljus, rött, blått, mörkt och surt med vissa öl som inte tidigare har serverats utanför någon enstaka krog. Så krogarna kommer att ha rejält med bra saker på fat och flaska och på lördag är det MankerBeers tur att sätta sig ned ett par timmar för öl och mat med Mikkel på Bishops Arms Folkungagatan, hoppas vi ses där.