Jag var inte helt tydlig igår.

Ridgeway har inte bara två serier med julöl, de har även ett par strööl med julinspirerade och gladsinta öl som ska passa in väl under vinterns kyla och julens gemenskap. Till exempel har man Warm Welcome, en milt ljusbrun brown ale och den vinterinspirerade portern Santa’s Butt. Det kan vara värt att notera att “butt” syftar på ett mått på en trätunna som inhyser öl – en “butt” låg på runt en halv tunna i storlek och rymde runt 480 liter vätska. Det har alltså ingenting att göra med tomtens nedre baksida.

Dessvärre verkar det bara vara Santa’s Butt som för närvarande finns i beställningssortimentet (artikelnummer 89503) och kostar 31,40 kronor per flaska, som kommer om kollin om 12 per beställning (totalt 376,8 kronor).  Men nu är det snart jul och imorgon släpps så äntligen julölen, varpå vi kör iväg de sista julölsrecensionerna på en dag innan vår egen favorittomte Balder gör entre med sitt rekordförsök. För vem bättre än julölstomten själv bör berätta lite om hur en passion för julöl startar, hur det blir en del av ens liv och hur julen en gång i tiden blev även ölets högtid?

Ridgeway Warm Welcome

Utseende: Klar något mörkare koppargyllene vätska med ett lagom poröst skum som falnar ihop och blir till en lätt hinna.
Doft: En söt karamellton med typisk doft av en något nötigare brittisk ale modell någon grad mörkare. Förutom karamell så är det inte så himla mycket mer som känns av.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Ölet är på 6% och man anar nog att det ska vara en rätt rund och stabil kropp, men välkomnandet visar sig vara lättare och ha en större restsötma än vad gästen förväntat sig. Rostade nötter, urvattnad chokladmousse, kola och åter den tydliga sötma vilket för tankarna till en inte lika artificiell Newcastle Brown ale eller Samuel Smiths Brown ale. Lämnar en lite beskare och torrare finish som sakteligen suddar ut sötman bit för bit.

Betyg? – Ok+/Bra-. Inte på något sätt några direkta fel, men för min smak så är det lite för mycket restsötma och betoning på urvattnad karamell. Det jag tror är positivt med den är att alkoholstyrkan ger en mer bastant helhet som gör att den kan möta maten bättre än just Newcastles dito. Dessutom har den en riktigt bra drinkabilitet som jag tror att mer traditionellt lagda öldrickare kommer att föredra. Är den något för ölnörden – nej. Är den något för ens något mindre ölintresserade bror, syster, mamma, pappa, kusin, hund som man vill ska få upp ögonen för lite annan öl – ja.

Ridgeway Santa’s Butt

Utseende: Mörkare klargyllene rödskimmrande kopparfärgad vätska med nötfärgat litet lätt skum som faller ned genom skorstenen med en fizzig skumring längsmed kanten som kvarleva.
Doft: Toffee och blöt malt med lätta rörelser av chokladnötkola. Några skymtar av rostad malt och enligt ryktet skådades och kändes det även av lite sötma.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Som många av de här ölen är den rätt lätt i munnen och kroppen är bra anpassad för att ge bra drinkabilitet. Nötighet med bra torrhet och lämplig eftersötma med rostad karamell och sprayad med choklad.

Betyg? – Bra. Kommer du förbi att den är såpass lätt till kroppen, småvattnig och att du kanske vill ha en robust stor porter så får du istället en väldigt bra sällskapsöl. Likt St Eriks God Jul Porter och Samuel Adams Winter Lager är den här kategorin av öl inte lämpad för ölnördar utan för de som vill ha en moderat smakrik och lättdrucken julöl. Det är denna. Både torr, söt och aningen bitter med bara små, små pålägg av smaker.

Det som är lite roligt med Ridgeway Brewing Companys jul- och vinteröl är att de har åtminstone två olika teman med ett par öl i varje – dels de “stygga tomtenissarna” (Bad Elf) och sedan så har vi “rådjuren”. Det är två olika rådjursöl som släpps lagom till jul – deras uppror (Reindeers Revolt) och deras “lämningar” (Reindeers Droppings). Den senare åsyftar enligt etiketten på de små smakbomber som faller från skyn. Enligt ratebeer.com är det en amber ale, en svårdefinierad ölstil men som brukar vara snäppet mörkare och något mindre humlig än en American pale ale. Revolten är brygd för den amerikanska marknaden men har smugit sig iväg även till Sverige. Denna English strong ale ligger även den på 6% och de båda är liksom Lump of Coal från samma bryggeri något vi tyvärr inte ser på den vanliga julölshyllan nu den 15 november utan beställs från Wicked Wine genom Systembolagets beställningssortiment.

Där kostar Reindeer Droppings (artikelnummer 89708) 350,40 kronor för 12 styken 50 cl flaskor medan Reindeer Revolt (artikelnummer 89071) kostar 376,80 för samma antal och storlek.

Nu är det bara dagar kvar tills året julöl släpps och vi går därför all in med rekommendationer och recensioner över alla de julöl som kommer att florera på Systembolaget och genom beställningssortimentet. För i beställningssortimentet kan man finna nästan lika många julöl som på Systembolagets hyllor den 15 november.

En av de man smidigt kan beställa hem ett kolli om 12 flaskor av är Ridgeways Lump of Coal. En robust men balanserad stout på 8% som Peter Scholey, grundare och bryggare på Ridgeway Brewing Company har bryggt sedan 2004. Det här är en av de första julölen från Ridgeway som vi kommer att gå igenom; för är det något bryggeri som gillar det här med julöl så är det Ridgeway då de inte har mindre än nästan 10 stycken jul/vinteröl (av de runt tjugo olika öl de brygger).

Vill du beställa hem ett packe kol så är det artikelnummer 89160 och priset för säcken är 414 kronor för de 12 flaskorna (34,50/50 cl flaska).

Ridgeway Lump of Coal

Utseende: En klargyllen något brunare kopparfärgad vätska med litet nötfärgat skum som lämnar en rätt klar hinna på vätskan med små fritidsgårdar av skum vid sidorna.
Doft: En gemytlig och traditionell arom av stout – inga konstigheter utan mörk malt med nätta småbrända toner, torkad frukt och både söt och lite bittrare choklad.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En skön kropp med len karaktär och en klar och direkt smak av “stout” som sedan sakteligen dör ut mot mer av mörk brittisk ale. Jämfört med den rätt klara doften så är det svårare att känna av lika tydliga smaker som maskeras av en mörk sötma, vinös choklad, hårdrostad malt och en glömd träplanka. Något bitter eftersmak som då och då försvinner mot mörk fruktsötma.

Betyg? – Bra+. En utseende och doftmässigt riktigt fin stout. Smaken har mer känsla än tydlig smak vilket inte måste vara något negativt. Ridgeways styrka och svaghet är just att de är så lättdruckna och trevliga,  men ofta saknar välutvecklade smaker. Men i Lump of Coal tycker jag att man lyckas få till en fin “matstout” som nog kan vara riktigt bra till den mat på julbordet man inte vill ska tas över helt av en alltför smakrik öl.

Så har vi nu kommit till den sjunde julölen i årets genomgång av de julöl som florerar här i landet kring denna glädjens årstid. Nu hittar jag faktiskt på en aning då denna ölen också var den första julölen i år, bara att jag inte visste om det. När M2 var nere i Göteborg i mars tidigare i år så tog han och Stefan Mohawk Gustavsson och drack lite öl, varpå en av flaskorna han fick med sig hem – offertbrygd 247 – också är nedan öl, Whiteout Imperial Stout. När jag drack det sist så gillade jag det kraftiga och mörka men tyckte att beskan och en vinös ton kunde få stilla sig lite – då skulle den vara klockren. De som var på StockholmBeer nu i höstas kunde också få prova på ölet i Mohawk-montern och enligt vad jag har kunnat läsa utifrån deras intryck så vart det positiva tongångar.

Ölet bygger vidare på Blizzard Imperial Porter (som även den kommer nu i jul och provas inom kort) men är något kraftfullare och har har bryggts med nio typer av malt, honung och rörsocker. Stefan har använt karaktären från tysk, engelsk och amerikansk humle för att ge lite kryddda och sting till ölet.

Den 15e november dyker den upp tillsammans med övriga tomtenisseöl på vårt välkända Systembolag (artikelnummer 11347) och kommer då att kosta 34,90 för 500 ml stout.

Mohawk Whiteout Imperial Stout

Utseende: Brunsvart vätksa med klarare gyllene strimmor mot botten. Ljusbrunt skum med minimala bubblor.
Doft: En ren, fyllig arom med aningen bitter choklad, kallt dagen efter kaffe och tydlig humling.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och mysig kropp. Sveper in över munnen med små beska smakflingor med choklad, mörk sötma, kallt starkt kaffe och lite torr saltlakrits. Humlestinget är rätt framträdande och bitvis skär den sig lite med en söt och likt i våras syrlig känsla som drar åt lika delar mjölk som citrus och aska. Jag tror att lite lagring kan få de inslagen att stilla sig mer och integreras mer i de övriga smakerna. Baktill känner man av mer av det söta och att det finns lite smaker där i förrådet som kan dyka upp framöver. Så ge den lite tid.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Den är mustig och mumsig men behöver få bort den där lilla tonen av färskhet. Personligen gillar jag det här och tror att den med bara någon månad i skåpet kommer vara superb, därav det högre betyget. Men samtidigt är det jul snart och det är då den ska drickas. Till mat kommer det jag uppfattar som syra ge en till dimension. Många brown ales som legat ett år blir en helt annan öl till mat än om de är “råare” och färska vilket jag upplever fungerar bra mot kötträtter (köttbullar, prinskorv, kanske julskinkan).

Även denna vinter släpper anrika Anchor Brewing Company sin julöl, Our Special Ale – den 38e i ordningen. Ölet har sedan 2005 varit ungefär detsamma även om bryggeriet själva menar att receptet årligen byts ut, precis som trädet på ölets etikett.  Årets träd, Araucaria heterophylla (Norfolk Island Pine eller Star Pine som det kan kallas) ger associationer till julgranens stjärna och ger lite extra jultema till ölet. Är ni extremt intresserade av träd och dess historia så finner ni bakgrunden till trädet på den här länken. Receptet är som varje år hemligt så det är ingen större vits att sia om vad för ingredienser som använts annat än att man med all sannolikhet har en rätt nogrannt utvald kryddblandning.

Anchor tycker glatt att man kan lagra de här ölen vilket jag faktiskt har gjort med några enstaka flaskor per år. I fjol tog jag också och prova en flaska som var uppemot 7-8 år gammal, en som var 3 år gammal samt fjolårets och ja, de går att lagra rätt bra. De tappar lite av de allra mest påträngande kryddorna och den syra de ibland kan ha och vissa av de mentholsmaker vissa av de senaste årens öl har haft hade också mildrats lite. Vilket nog behövs då dessa öl inte är för alla, de är väldigt speciella med allt från diskvatten till sura bär och mentholtuggummin och kryddpåsar – vilket kan vara lika spännande som det kan slå bakut beroende på vem som dricker det. Ska man servera något julig till den skulle jag nog ta någonting som kan gå emot alla kryddorna, typ rejäla cokladkolor, fudge och liknande.

Anchor Our Special Ale 2012

Utseende: Väldigt mörkt rödgyllene mot brun vätska med kladdigt skum med gräddig topp som medan det dör ned till ett lågt lock lämar enstaka lämningar på glaskanterna.
Doft: Mellanrostad malt med parfymerad och kryddig choklad. Det här är en kryddig öl – det vet man på förhand och av erfarenhet. Små slängar av något damparfymliknande lakrits samt nejlika, ett kardemummafrö, karamellstång, kanske lite enbär och russin eller plommon. Ju varmare ölet blir, ju mer framträdande kryddor får du och jag föredrar att ha den lite mittemellan – tillräckligt för att sötman och kryddorna går ihop, men inte så att det blir överväldigande.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är likt doften ett potpurri av allehanda kryddor från alla dess familjer – nejlika är mest framträdande med lite av sötman och karaktären från bakomliggande enbär. Bitvis glöggkryddor och en tunn kropp men stundtals rätt söt med lite kladdiga kryddor. Rönnbär, enbär och en sötsyrlig karamellton där jag även kan tycka att de smått svåridentifierade kryddorna påminner om gammalt snittsblomsvatten. Är det gott – mnjae? Är det juligt och annorlunda – jovars.

Betyg? – Okey+/Bra+. I år är den både vildare och mildare än andra år. Samtidigt är det något jag säger varje år då jag provar Anchors lilla julgåva. Troligen är det för att ölet varierar sig så beroende på temperatur, hur, när, var och varför du dricker det. Ibland blir den för mycket att dricka, ibland blir den mer lagom. Just att smakerna och kryddningen är så ihopmixad gör både att den är lite svår men samtidigt spännande. Oavsett vad man tycker om den så måste man hålla med om att det är en den av julölen som verkligen sticker ut och har en egen personlighet, därför är mitt betyget en mix av ett okey och ett rätt bra. Den är inte för alla, den är för mycket ibland – men är också rätt mysig att sitta och smutta på vid rätt valda tillfällen.

En av de julöl som aldrig riktigt har satt ett avtramp på mig eller min julölsradar är St Peters Winter Ale. För många har St Peters varit ett bryggeri som har funnits i hemmet och på Systembolaget men som kanske aldrig gjorde ett djupare intryck. Ibland har det varit berättigat och ibland har det enbart varit orättvist då de faktiskt har haft ett par rena öl utan direkta felsmaker eller anledningar till att välja bort ölet. Snarare har det varit på grund utav att det har funnits så mycket annat att välja på varpå det är lätt att man glömmer de lite enklare och inte lika häftiga ölen.

Winter Alen är en balanserad strong old ale på 6.3% med balanserad sötma och humlebeska och med målet att vara en välkommen “winter warmer” då regn och slask drar in över land och rike. Alla ni som var uppmärksamma igår ser att precis som Samuel Adams Winter Lager kallas den winter warmer trots att den ena är en mörk lager/vetbock medan den andra är en starkare old ale. Så vill ni enkelt se vad jag menade med att denna betäckning av öl kan ge lite olika stilar så kan ni prova dessa två mot varandra och jämföra intrycken.

St Peters Winter Ale

Utseende: En klar blåaktigt svart vätska med ett litet brunt skum som dör ut och lämnar kvar en skinande yta.
Doft: Mörk sockrad limpa med rostad malt och brittiska pistiller. Lätta toner av torkad frukt och bränt socker samt aningen krydda. Doftar milt av jul.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. En viss humlebeska utan några tydliga smaker från humlen skär in i de söta brända karamellerna som tomtenissen har ringlat över jullimpan. Vissa drag får mig att tänka på brittiska lakritsgodisar – framförallt i eftersmaken. Trots den söta känslan är den behagligt torr, med viss syra och en spilld mormorskopp (de där små charmiga kopparna) kaffe.

Betyg? – Bra-. En enkel öl, bittertorr på ena sidan och söt med smak av chokladkola och limpa å den andra. Med andra ord en rätt vanlig julöl men med en mustigare och rundare ton än t.ex. vad S:t Eriks God Jul Porter hade. Den (St Eriks) var renare medan den här är lite rivigare och med mer syra mot slutet. Till julen skulle jag nog ha den som sällskapsdryck då den är rätt enkel i smakerna vilket kan tas bort lite mycket av den ofta kraftiga julmaten, men till skinkmackan dagen efter kan den nog vara rätt passande.