Vidare på vår resa runt om i världens bästa ölland USA så har vi nu kommit upp till Rocky Mountains där vi på nästan 3000 meters höjd får för oss att stanna till och grilla. Det visar sig inte bara svårt på grund utav höjden utan även på grund utav att Manker tar fram lite färddryck.

Medan M2 visar ett partytryck provar Manker SKA’s True Blonde Ale, en golden ale med tillsatt honung. Tyvärr hann vi inte åka bort till Durango (ligger i sydvästra Colorado) utan fick nöja oss med att prova de av deras öl vi kunde hitta, vilket var rätt många. Ölen var en bra sällskapsöl som kändes som en bra parning till lite häng ute i vildmarken, men var ingenting som gjorde att vi gjorde bakåtvolter av lycka – men så är det inte heller tanken med just denna.

Armand Debelder på 3 Fonteinen har ju gjort ett gäng öl hos De Proef som t.ex. en lager, blonde ale och liknande. Zwer.be är en mörk porterliknande öl med bland annat Maris Otter och caramalt där Armand dels använt jästen som också användes i Beersel Blonde men även en viss lambicjäst där Armand har tagit fram en viss typ av Brettanomyces. Resultatet är en 7%’ig syrlig porter.

Mer 3 Fonteinen:

Kvällsnotis: Ett stycke romantik – 3 Fonteinen Doesjel 2006
Manker goes retro, back to 2005 – 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005
Fredags-AW: 3 Fonteinen Oude Geuze vs 3 Fonteinen Oude Kriek

3 Fonteinen Zwet.be

Utseende: Mörkare brunsvart vätska med stort ljusbrunt skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Ojsan vad speciell doft, som en lambic men med mörkrostad malt, lite choklad och något mörkare inslag.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ja, det är vad det är – en “lambicporter”, själva känslan och smaken av lambic men utan samma syra utan istället mörkare malt som gör en mjukare, rundare och lenare i munnen. Smakmässigt är det väl maltifierad filt, citronsurt och något som egentligen borde vara en underlig mix men för mig som gillar lambics så blir det ändå bra. Lite sur, lite maltig, lite bli lite bla. Ja, ungefär så är den, för den doftar mer än den smakar och då vare sig speciella aromer (eller smaker) utan det är mer en oerhört trevlig öl, något i stil med något De Molen hade kunnat fronta om de varit något bättre på lambics.

Betyg? – Bra+. Det här går mig i smaken, inte lika uttrycksfull som en “vanlig” lambic, samtidigt med en ett speciellt och rätt så trevligt sätt att ge sig på dig, för det är lite av båda sidorna, gott och ont. Mörk malt och ljus lambic, mörka smaker med ljus syra, och så fortsätter det. Inte alls illa pinkat.

Vad får man om man tar ett av USA’s bästa och främsta Belgo-bryggerier, Ommegang, och låter dem göra hembryggare Noel Blake’s drömöl från en tävling på Realbeer.com? Kanske en quadrupel där man blendar i lambic? Det är i alla fall vad man gjort med ölen. Så utöver chokladsmak och sötma så finns en syra och körsbärskaraktär som med något års lagring växt ihop. Det var årgång 2009 som kom på bolaget i ‘våras’ och det är uppenbarligen den vi nu provar.

 Mer Ommegang:

Ommegang Witte, lyckas clownen roa en väntande tågresenär i snöstorm?

Ommegang Three Philosophers 2009

Utseende: Ekbrun vätska med litet skum som dör bort rätt fort.
Doft: Underbar mix av kriekens sursyrliga körsbär, lada och citrussdoft som leds in i belgiska godsaker. Dadlar, godissocker, mörka frukter och nästan chokladfylligt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra med små fina bubblor. Gott gott gott säger jag som gillar krieks och ibland belgoöl. Icke gott säger min meddrickande vän som ogillar belgoöl och krieks. Oavsett så är det en bra mix av syrliga körsbär, citrus och ’surt’ med sötma, lite jäst, apelsin och choklad. Kommer även lite äpple och kola mot slutet. Väldigt bra variation i smakerna och det är väldigt gott tillsammans.

Betyg? – Bättre+. Grym blandning av smaker med underbar lagringspotential skulle jag tro och nästan vilja påstå utan att ha provat att låta dem stå. Tycker det finns en variation och lagom komplexitet som gör att den är båda lättdrucken och elegant att dricka.

Russian River gör riktigt ruskiga öl, ruskigt bra that is där det väl främst är dubbel-IPA’n Pliny the Elder som är något av en humlefantasts ständiga dröm. Men de gör även en hel radda Belgiska öl och suröl där de hos dem senare får in färdiga lambics som de sedan blendar och lagrar. Som dagens öl, Consecration, en ale med vinbär som sedan fått ligga på cabernet sauvignongfat i 4-8 månader. Ölen startade egentligen som den populära San Fransiscopuben Toronado’s 20’e Anniversary Ale men vart populär nog för att byggas vidare och bli Consecration. Det är fem olika öl som blendats där samtliga tidigare har legat på cabernet sauvignonfat. Skillnaden mot Toronado’s öl är att man här har lagt till vinbären vilket känns oerhört spännande och intressant. Batch 006.

Russian River Consecration

Utseende: Mörkt disig brunfärgad vätska med röda strimmor, skummet som bullrar upp dör snabbt ned och lämnar en fisring längs med kanten på glaset. Ser dött ut, ser surt ut, ser gott ut.
Doft: Alla de underbara inslagen av citrus, källare och unken humle men vinbären slår verkligen in i aromen. Det är syrligt och lite surt med doft av hemgjord vinbärssaft. Samtidigt kommer köttigt vinösa inslag som med vinbären blir än mer vinöst. Doftar vacker utan den övertydliga syrligheten på slutet som andra suröl och även vissa av Russian Rivers suröl ibland har haft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lätt men växande kropp och en direkt sprittande syra i munnen som har moshpit med smaker. En fyllig vinös smak av köttig frukt och ektunna med svarta vinbär som ger en “botten” till de tyngre smakerna. Finns det något som heter vinsaft? Inte för sur men ändå med en tydlig syra men sättet vinbären ger “tartness” på det gör den helt underbar. Vuxen smak.

Betyg? – Bäst(+). Av Russian River’s suröl är det här nog den som har något som står ut mest – vinbären. Det är verkligen hemmagjord saft, vin och suröl i en blend som tar av alla och får ut en hybridprodukt som inte placerar sig helt på någon sida utan går sin egen väg. Ingen lätt öl, ingen som kommer rikta sig till många – men det är en öl som jag ändå tror vinmönniskor likt ölfantaster lär gilla, om än att vissa föredrar det i mindre mängd (även fast jag lätt kan behålla 3-4 flaskor för en ensam kväll).

 I dagens Stillwater öl blir man filosofisk genom att göra en öl som ska visa upp Stillwater Artisanal’s hela filosofi. Målet är att göra en komplex och mångfacceterad öl som ska vara torr, mörk och kraftig men ändå mjuk och bitter. Ölen är en mörk, något humligare farmhouse ale eller dark saison (en bastard på cascadian/black IPA) på 7,4% där Brian använt chinook, summit, nugget och simcoe för att ge en variation i aromerna och smakerna från humlen. Tanken är att du själv ska definiera ölen och komma fram till vad den betyder, ungefär som citatet nedan som återges på flaskan.

 ’and if you gaze for long into an abyss, the abyss gazes also into you.’ –Nietzsche

Mer Stillwater?

Analys av systembolagets ölsläpp 15/4 och så Stillwaterpaket!
Lite om gårdagen och så kickstartat vi med Struise / Stillwater Outblack
En våräng på flaska – Stillwater Import Series Vol. 1 ’of Love & Regret’
Mörka nätter stundar – Stillwater Import Series Vol. 2 ’A Saison Darkly’
Mer Stillwater, Import Series vol. 3 ’Jaded’
Är Stillwater hybridölens mästare? Stillwater Cellar Door och Stillwater Autumnal
En otypiskt fruktig saison – Stillwater Stateside Saison

Stillwater Existent

Utseende: Något orangefärgad vätska med lite rödare mörkbrunt skum med porös kropp.
Doft: Väldigt jordig arom med den typiska gräsdoften som brända humliga öl brukar kunna få. Det Belgiska känns faktiskt lite nedtonat på det sätt som Brian brukar kunna få till rätt bra med sina hybrider. Unkenhet möter fruktighet och jordig källare där saison’ets funk retar näsan just lagom.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt och delvis lite porös med smak av lakrits och jordiga humlekottar. Portersmakande malt som krockar ihop bra med en dos svart te, aska och jord. Lite underlig porter-artad saison med vissa inslag av trä.

Betyg? – Bra+. Belgo-porter skulle man kunna kalla den lika väl som dark saison och ölen har en bra nedtonat porös kropp och smakmix av jord, aska och humle som växer på en. Lika speciell som de tidigare, men också lika trevlig.

 Brian Strumke och Stillwater har jag nu skrivit en hel massa om, men som ölfantast är det roligt att prova och skriva om hans hybridartade och spännande öl. Den jag skriver om idag är även hans första och ena halvan av samarbetsbrygden med Mikkeller – Our Side (läs varför på länken). Stillwater’s saison, brygd på DOG Brewing Company i Maryland är en saison brygd med traditionell farmhousejäst och har humlats med Amerikansk (3st) och Nya Zeeländsk Nelson Sauvin-humle. Förhoppningen är att lite annan humle än traditionella humlesorter ska lyfta ölen och ge aromer och smaker som annars är otypiska för stilen. En perfekt “saison” att ha med på provning med lite vänner som inte snöat in lika mycket på de här öltyperna tyckte jag och tog hem en flaska från Brill som styckplock (rekomenderas, se produktlista här).

Mer Stillwateröl på Manker Beer?

Analys av systembolagets ölsläpp 15/4 och så Stillwaterpaket!
Lite om gårdagen och så kickstartat vi med Struise / Stillwater Outblack
En våräng på flaska – Stillwater Import Series Vol. 1 ’of Love & Regret’
Mörka nätter stundar – Stillwater Import Series Vol. 2 ’A Saison Darkly’
Mer Stillwater, Import Series vol. 3 ’Jaded’
Är Stillwater hybridölens mästare? Stillwater Cellar Door och Stillwater Autumnal

Stillwater Stateside Saison

Utseende: Något matt och lite disig gyllene orangegul vätska med kompakt poröst vitt skum.
Doft: Tuggummi och apelsin tillsammans på ett varmt och något sött sätt med inslag av torkad frukt. Funken går rätt bra med de lite mer fruktaromatiska humlesorterna även fast Nelson Sauvin’en kanske bryter in på sitt eget sätt.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Porös och lätt kropp med bra smak av apelsin, aprikos och lite krydda med både fruktig och kryddig nya zeeländsk humle. Rivet apelsinskal ger lite frukt och kryddighet mot slutet.

Betyg? – Bra+. Den är god, rätt läskande och bjussar på fina smaker. Som saison är den både aningen fruktigare men också sötare än vad jag är van vid i Europeiska traditionella saisons. Detta gör den drickbar och lite mysig, men inte läskande och torr som det annars kan vara. Jag tycker blandningen av humle med lite roligare karaktär gör den intressant och rolig att prova och jag tror många lite nyare saisondrickare kan hålla den som en bra inkörsport. Samtidigt är det någonting som till en början gör att den blir lite kämpig i längden och en flaska är utmärkt att ha på en provning eller bara dela med någon. Men gillar du Stillwaters övriga öl så är en flaska fortfarande lättdrucken nog för att mumsa i sig på en kväll.