MankerBeer.com

Innan ni läser nedan så kan det vara bra att se var vissa av mina premisser kommer ifrån. Läs gärna del 1 om min analys av tiden från MankerBeers start runt 2009 fram tills idag. Läs sedan den inofficiella del 2 som är en Manker Lackar på sambandet mellan en öppen marknad och hur vi på grund utav en överetablering på marknaden riskerar att se fler bryggerier gå under.

För det är utifrån det sambandet, utvecklingen över tid, en öppen marknad och att alla kanske inte riktigt kan finnas på marknaden samtidigt som leder mig in på dagens tänka. Allt är något nedbantat i längd och utförliga argumentationer, men kommentera gärna här eller på våra sociala medier på Facebook eller Instagram så kan vi fortsätta diskussionen där.

Manker, kom till ämnet nu för fasiken! Dagens tänka ska då komma att handla om krogarnas (eventuella) ansvar, deras förutsättningar och möjligheter att stötta små, svenska bryggerier.

För på samma sätt som att jag tycker mig se en viss överetablering av bryggerier, mycket på grund av hur lätt det är att starta ett bryggeri idag så tror jag mig se tendenser på en överetablering av krogar. Kruxet här är att jag samtidigt tycker att det finns för få krogar, så vad nu då?

Om vi börjar med att se på typiska ölkrogar. Det vill säga pubar, krogar och restauranger med ett uttalat fokus på hantverksöl eller som på andra sätt får anses vara det på på grund utav sitt utbud av öl. Vad ser vi då?

Jag får ofta frågan vart man ska gå och dricka god öl i Stockholm och visst har det öppnat lite nya, mindre ställen kring stan, men det är förvånansvärt få nya ölställen. Istället blir det klassikerna kring Slussen, runt i city med Pressklubben, Belgobaren och så samt någon enstaka utflykt längre bort än så.

Det ser snarlikt ut om vi blickar tillbaka ett par år. Visst, pandemin kom däremellan men det var nästan så att det kom att fostra fler ställen än innan eller efter. Mikkeller Södermalm, Omnipollos Kyrka, Sommarlådan och sedan öppnade ju Stigbergets Fot just innan nämnda pandemi. Northern Exposure (tidigare NKB) öppnade även upp sitt taproom och Brisket & Friends som har mycket öl från Unibärsum, PKLK/Big Bones har också öppnat någon ytterligare destination.

Gemensamt för de flest ovan? Som självklart inte är alla ställen som öppnat. Ja, det får väl vara att många är kopplade till bryggerier och färre är öppnade av entusiaster som vill driva bar utifrån sin passion till öl. Vad vill jag komma med det, klagar jag, är det något fel med det? Mnjae, men det är en iakttagelse som jag tror hänger ihop med tidigare delar och kanske är ett tecken på något större, som i sin tur kan kopplas till varför vi ser färre fristående ölkrogar.

Troll.

Som vi kanske kommer att se senare när jag skriver om distribution och vägarna ölet idag säljs via så har en stor faktor i tillväxten för medelsmå till större bryggerier varit den egna försäljningen. Såklart finns det styrkor och nackdelar med att lägga ifrån sig den egna försäljningen, alternativt att arbeta fram en mixad approach med egen försäljning som kompleteras med försäljning genom en distributör och/eller andra kanaler.

Det är rätt enkel matte. Du anställer 5 personer (X) och investerar i lokaler och utrustning (Y), samt önskar hålla en viss förtjänst per liter öl (Z). Sedan kostar det att tillverka själva ölet (A) (exklusive alkoholskatt). Då har du en overhead som oftast består av el, vatten, arbete, tanktid etc och som i vissa fall innefattar delar av X och Y, den är ibland med i Z, ibland inte. Marginalen i sig (Z) ska ibland täcka X och Y osv, det beror på hur man räknar. Men ni förstår kostnadsbilden tror jag. Ju fler anställda, ju mer utrustning och ju dyrare produktionskostnad, ju högre totalkostnad per liter producerad och sedermera packad öl.

Går råvarupriser upp så ökar A. Går priset för en tom keg upp ökar A. Det gör att Z antingen minskar alternativt att du måste höja ditt utpris för att kunna hålla kvar Z på en nivå som gör att du kan fortsätta att täcka upp för X och Y. Y är ofta fasta inventarier och det är svårt att börja sälja av utrustning utan då får man gå ner på personal eller göra billigare öl, alternativt att försöka sälja mer och/eller dyrare.

Ju fler kockar som kommer till från det att ölet tillverkats och slutligen konsumeras, ju fler påslag och marginaler dyker upp. Ponera att ditt öl ökar med 5 kronor i tillverkningskostnad. Det är ändå 5 kronor bryggeriet inte vill tappa (oftast är det mer än 5 kronor, men igen vi gör det simpelt). Därför ökar utpriset från bryggeriet med 5 kronor gånger den önskade marginalen de önskar hålla. Det är priset till en eventuell distributör/säljkanal. De i sin tur har sin marginal som läggs på det nya priset från bryggeriet. De säljer det smarriga ölet till en krog, som såklart även dem har en viss marginal eller påslag. Så 5’an har nu ökat i kostnad två gånger till innan det når konsument.

Ett verkligen exempel är att kriget i Ukraina gjort att kostnaden för KeyKeg ökade rejält en period, snabbt räknat har det gjort att varje glas öl som säljs, om alla bibehöll sina marginaler längsmed vägen blev några kronor dyrare per enhet ute på krogen.

Problemet är att allt blev dyrare så det var inte bara en 5’a som det ökade med. El, kartonger, leveranser, bensin. Likaså om ett bryggeri vill satsa, då behöver man ofta höja sin marginal eller sin overhead något varpå ölen blir dyrare. OM man inte samtidigt effektiviserar och får bättre packad volym (yield) vilket gör att den totala kostnaden för ölet samt ens verksamhet slås ut på fler liter. Vilket är varför mörk öl eller humlebomber oftast är betydligt mycket dyrare per enhet än säg en något klarare öl. Du får oftast något sämre volym på dem då humle eller tillsatser som kokos osv suger upp eller guckar till ölet, öl du inte kan packa och sälja.

Det var lite det här jag skrev om häromdagen med att små nästan hobbyliknande bryggerier har lägre omkostnader och därför borde ha svårare att motivera ett “högt” pris på deras öl. Samtidigt, jämfört med ett stort bryggeri så har de kanske inte samma effektivisering eller skalfördelar ifråga om inköp av råvaror eller särskild utrustning som ger en bättre slutlig volym att sälja. Därför är det inte så enkelt som att skylla på dem för att det blivit en inflation i genomsnittspriserna på öl, även fast det borde vara något billigare. Annars gör man något lite fel. Om ölet inte är dyrt på grund utav råvaror av högsta kvalitet eller processer, utrusning och så som används för att garantera en hög kvalitet utan mer för att man har för höga omkostnader, då saknar man en stadig affärsplan kan jag tycka.

Krasst kan man säga att den punkt som är känsligast för kostnadsökningar är den viktigaste punkten för slutpriserna och därmed de som sätter möjligheterna för andra aktörer att bedriva sin verksamhet. Nu vill jag inte gå in på differentierad alkoholskatt, momssatser eller arbetsgivaravgifter eller andra kostnader för att bedriva småföretagande. Allt det är oundvikligen något som alltid har möjlighet att dra det längsta strået i svåra tider och för att gynna småföretagande. Småföretagande som i sin tur är de som anställer folk direkt men som också sätter så oerhört många i arbete indirekt. Men för guds skull, påverka gärna politiker och beslutsfattare här för det hade hjälpt mindre bryggerier enormt. Lyckas dem så lyckas bönder och producenter av malt, humle, burkar, maskiner, speditörer osv osv. Samt så kanske man får ut en något bättre och även mindre dyr produkt vilket distributörer, barer och konsumenter trots allt önskar. Varpå krogar kan överleva och konsumenterna får en något större slant kvar i plånboken, trots att de köpt någon god öl. Så god öl som möjligt till så bra pris som möjligt.

Problemet med distribution här är inte distributörer och/eller importörer. Utan distributörer som Brill & Co hade Mikkeller inte nått ut, Wicked Wine satte Sierra Nevada som självklara på kartan i lilla Sverige och Galatea tog Lagunitas från svårunna jänkare till en svensk stapelvara under flera år. Bryggerier som består av 2-3 personer har liksom inte själva möjligheten eller finanserna att kunna ha han om egen försäljning, om de inte jobbar ihjäl sig. Att anställa kostar då minst en 40-60.000 SEK i månaden (ink arbetsgivaravgifter och övrigt) så kostnaden/bortfallet på försäljningen på en enhet öl kommer oavsett lösning. Dela bara den kostnaden för en anställd med antalet sålda enheter/liter såld öl så får man en ide om vad det kostar att anställa en säljare jämfört med att kanske använda en distributör. Återigen, bästa verkar det gå för dem som lyckas kombinera olika försäljningskanaler och hitta synergier mellan produktutbud, säljkanaler och timing.

Det här är också varför många prioriterat och velat stärka den lokala försäljningen av öl. Man kan enklare åka runt och besöka sina kunder, själva slänga in lite fat i bilbarnsstolen på sin Saab 900 och på så sätt bygga relationerna, leverera ölen och kanske ha lite merförsäljning utan att det kostar mer än någon timme av sin arbetsvecka. Kruxet blir när man inser att marknaden i Umeå, Bromölla eller Hallstahammar inte är större är någon enstaka bar, hur ska man då kunna brygga mer än en öl i månaden? Som vi redan tagit upp, marknaden vill ju ha nyheter hela tiden? Om du nu ska brygga nya öl varje vecka, får ut säg 30 fat öl och bara har 5-10 krogar i ditt närområde. Då ska de också vilja ta den volymen varje vecka. Året runt. Men om du har inte 30 fat (900 liter packad öl) utan har 5-7 tankar med 2-4000 liter vardera som du vill ha ständig rotation på. Hur gör man då?

Då är Systembolaget, på gott och ont nödvändigt för att få ut så mycket volym som möjligt utan att behöva arbeta upp en större försäljning på krog och restaurang, alternativt att exportera en betydande volym. Nu handlade det dock om krogarna, så åter till dem.

Vill vi förstå verkligheten för många krögare och entusiaster som drömmer om att kunna starta ett eget ställe där de kanske kan fokusera på sin älskade öl så behöver vi förstå allt ovan. Vad som ligger bakom utbud och pris på det ölet man kan köpa. Här har jag främst tagit upp lokala, svenska bryggerier men såklart är det samma verklighet och faktorer som spelar in på importerad öl. Att köpa hem öl från USA och försöka få ut på den svenska marknaden är tokdyrt. Tro mig, jag har fått hem otaliga pallar med färsk IPA från USA och bara frakten per fat landar på mer än vad ett motsvarande fat IPA från ett bra lokalt bryggeri kostar här i Sverige. Det vill säga att med alkoholskatt och en marginell vinst så är det importerade fatet ofta mer än dubbel så dyrt som något lokalt. Åtminstone om man flyger över färsk amerikansk IPA.

Så till nästa del som fortsätter med krögarnas verklighet så ta med er det att bryggerier sällan tjänar stora pengar på sin öl. Kom ihåg att ju “svårare” öl ju större är risken att bryggeriet har fått ut en mindre volym och därmed har högre omkostnader per liter packad öl. Att varje slant i ökade omkostnader innebär att bryggeriet behöver sälja mer öl, höja priserna eller får stå ut med en sämre marginal på sin öl. Viktigast och som jag vill avsluta med, priset du betalar ute på en bar är inte det priset som bryggeriet ofta har på sin öl. Det är fler händer som ska ha sin del innan du kan mumsa i dig din Amber Ale och att även om ett bryggeri sätter ett finfint pris på sitt öl så kan mellanhänderna ibland se det som en möjlighet att tjäna lite extra. Trots ett lågt inpris så kan utpriset sättas efter de övriga priserna man har, det vill säga att baren tjänar lite extra, bryggeriet behövde likväl sänka sin marginal. Det här är vanligast vid volymavtal eller på öl där man siktar på att snurra volym mer än att maximera vinst per såld enhet. Nog om det nu, allt det kommer i nästa del.

Tack för idag, glöm inte att följa mitt nya ölprojekt Shapes & Objects på Instagram.

Något som legat och lurat i vassen ett tag är den underbyggda polariseringen inom ölvärlden. Både i Sverige men även utomlands ser vi alltmer hur vänskap och relationer plötsligt sätts åt sidan i takt med att uppköp eller andra strategiska beslut görs. Att försäljningen av ölrejtingsidan RateBeer skulle ge ringar på vattnet kunde nog alla förutse, men vi kan ändå förbluffas av den bristande viljan att finna en lösning eller kompromiss. För hur stora sellouts man än kan tycka att RateBeer är, eller borde det åtminstone vara, omöjligt att inte se allt det positiva sidan ändå har bidragit med.

Ta ett bryggeri som Cantillon som är älskat av nästintill alla och som på gott och ont har mycket att tacka RateBeer för viss del av sin hype. Lika mycket som Jean van Roy tycker att det är jobbigt att hans öl spårar i värde och att ölen inte bedöms på de kriterier han kanske själv hade velat sätta, lika mycket gör hypen också att ölen når över hela världen och att folk pratar om Cantillon. Nu är Cantillon speciellt och just hypen, andrahandsmarknaden och allt där kring är nog mer negativt än positivt i längden, men detsamma gäller humliga öl från alla håll och kanter. Små bryggerier når instant success och efterfrågan så fort de har fått ett par höga ratings och vipps vill folk få tag på ölen. Ja, det är visserligen lite koko hur ett fåtal personers subjektiva omdöme kan få så stor genomslagskraft. Men det är väl samma med musik, gastronomi och till och med typ cyklar?

Däremot är det trist i hur RateBeer sålde ut utan att förvarna och informera sina användare. Bristande integritet och skapandet av en känsla av att ha blivit förd bakom ryggen gjorde nog att många valt att se framåt mot en värld utan RateBeer. Men sen igen, det är väl bara öl? Det som är synd att är att många bryggare och bryggerier, till och med krögare som annars har haft RateBeer att tacka för mycket snabbt vände kappan efter vinden. För ärligt talat, vem brydde sig om Dogfish Head 2017 lika mycket som för säg 7 år sedan? De har ju bara pluspoäng och pity points att hämta genom att officiellt ta avstånd från sidan.

Men det är inte bara RateBeers uppköp som fått den här effekten. Likaså är det när ABInBev köper upp allt fler bryggerier. Här är fallet lite annorlunda då InBev ändå får anses vara djävulen sett till hur de utnytjar sin storlek och sin räckvidd för att slå ut marknaden. Tidigare försökte de anpassa sig något, lura kunderna genom missvisande marknadsföring och allmänt skitsnack – nu har de släppt alla tyglarna och köper istället upp väl utvalda aktörer som de tror kan ge dem och deras varumärke legitimitet, räckvid och djup på craft beer-marknaden. Det enda som är trist är att se hur ett bryggeris egna val av att sälja ut så snabbt kan förkastas och deras namn plötsligt blir paria, från att ena dagen vara respekterade och omtyckta till att snabbt bli hånade. Ja, de ansluter till den mörka sidan, men det är väl upp till var och en?

Här i lilla Sverige är det inte mycket bättre. Det är som en stor ridå där man ibland låter dockor spela upp utvalda scenarion utan att visa vem som styr dockan eller hur det faktiskt ser ut bakom skynket. Det är skitsnack, lögner och sabotage som hade fått Desperate Housewives att likna Björnes Magasin. Tidigare kollegor kan byta åsikt över en dag och långsintheten som kan finnas gynnar knappast en rätt så skör branch. Samtidigt så kanske Sverige nu blir en alltmer mogen marknad. Vi har idag så mycket bryggerier och krogar att det som tidigare började som en liten skara ölkämpar som utvecklades till ett par olika läger nu är en battle royal om konsumenterna. Oundvikligt men tråkigt då vägen hit var så fin.

Vad som är nästa steg, både här på himmaplan, men även ute i världen? Ja, vi får väl se. Här i skåne är det än så länge rätt lugnt!

Vår serie om fenomenet med att försöka bocka av så många öl som möjligt, ticking fortsätter. Idag tar vi steget från teorin och uppfattningarna kring ticking för att istället rannsaka oss själva. Vi har också frågat en av Sveriges mest flitigaste tickers, Fredrik Johansen vad han egentligen tycker om det. För alla vi som någon gång har stått i en bar och tänkt “vilken öl ska jag köpa” för att sedan välja något nytt istället för en personlig favorit – vi drivs av samma nyfikenhet.

För mig personligen, som i sammanhanget “bara” provat knappt 9.500 olika öl är det nyfikenheten som är en stor drivkraft. Jag har visserligen Untappd men är inte särskilt aktiv på ratingsidor. Istället har jag sedan många år tillbaka ett Exceldokument där jag för in nya öl, vilket började som ett kul sätt att veta vad jag druckit när jag just börjat dricka god öl. Sedan har det fortsatt till en form av samlande och just samlandet, ibland ett maniskt sådant är något som enar många tickers. Jag gick aldrig så långt utan har mer kunnat prova mycket öl då jag har rest mycket och försökt prova öl på de platser man har hamnat på. Jag tror därför att jag själv är fel person att svara på vad som driver en ticker då jag erkänner att jag gärna provar nya spännande saker, men jag skulle inte sätta stämpeln som ticker på mig för det.

Därför vände jag mig till Fredrik (snart runt 19.000 öl) som tillsammans med sin gamle sidekick Andreas och nicks/personer som Gnoff (runt 9.2000 öl) och framförallt Ohmper (runt 22.000 öl) är de som satt svenska tickers på kartan. Jag vill kanske inte få reda på allt men åtminstone kunna ge en inblick i drivkraften hos en person som ändå kan sägas ha vigt en stor del av sitt vuxna liv åt att prova öl, olika öl.

MankerBeer (MB): Vad är ticking enligt dig?
Fredrik Johansen (FJ): För mig är det mitt största intresse, jag vill prova så många öl jag bara kan. Det har spårat ut lite de senaste åren, jag testar helst bara öl jag inte testat innan. För mig har det aldrig handlat om någon slags tävlan om att ha provat mest öl, jag gör det för att jag tycker det är kul.

MB: Vad krävs för att få ticka ev en öl?
FJ: Jag försöker ta minst två små klunkar av varje öl jag tickar. Det gör kanske inte alltid ölen rättvist såklart. Många hävdar att man måste dricka en hel öl för att ge den en objektiv bedömning, bla för att ölen förändrar sig när den kommer upp i temperatur i glaset osv. Jag har jobbat lika länge med vin som med öl, och med vin kan vi verkligen prata om att vinet ändrar sig när det får luft. Jag har dock aldrig hört någon prata om att man måste dricka en hel flaska vin för att ge vinet en objektiv bedömning?!

Jag är ärligt talat väldigt trött på att folk skall lägga sig i hur jag dricker öl, och hur mycket man måste dricka av varje. Jag gnäller ju inte på folk som tycker annorlunda än vad jag gör. Dessutom är det öltickning jag håller på med inte hjärnkirurgi. Jag kan dricka hur mycket som helst (nästan) av någon öl jag gillar, tex om jag bara är ute på krogen eller dricker öl hemma för att jag tycker det är gott. Fast när jag är på mässor och liknande så blir det nästan bara små ticks.

Jag har egentligen inte velat lägga ut mina betyg på tex ratebeer eller Untapped men har på senare tid kommit fram till att det underlättar att använda untaped. Framför allt på mässor och på krogen. Jag untappar inte alla öl jag dricker.
Exakt vad som krävs för att ticka en öl får var och en bestämma själv.

MB: Vad ser du som positivt och negativt med att prova öl på det här sättet?
FJ: Positivt – Det är bland det roligaste jag vet att göra, jag älskar att prova nya saker, framför allt när man blir positivt överraskad.

Negativt – Jag är inte säker att det bara främjar ölscenen på lång sikt. Många vill bara dricka nya öl och gärna dela på dem (mig själv inkluderat), vilket kan leda till att bla barer kanske inte tar in gamla goda klassiker som funnits innan. Det kan också vara negativt för bryggerier som hela tiden måste göra nya öl. Men det återstår att se hur det kommer att påverka, det finns ju fortfarande en stor majoritet av människor som gärna dricker en hel öl.

Jag tycker att Fredriks svar belyser de områdena jag själv slutat upp i. Varför är öl så mycket känsligare än till exempel vin – både vad gäller hur vi dricker den, men också hur vi får dricka den? De senaste åren har så kallade beer flights blivit allt vanligare på krogen, små plankor med fyra eller fem olika smakprover om 8-12 cl per öl. Det här möjliggör att kunna prova på olika öl och inte bara behöva köpa en pint om 40 cl av en öl som dels kostar mer men som sedan kanske också visar sig lite för dyr. Det är också ett sätt för krogar med 10-15 kranar om inte mer att försöka hålla lite ruljans på samtliga fat, vilket gynnar alla. Så jag tror att sättet vi dricker öl håller på att förändras. Borta är pints och iställer ser vi mindre glas och att vi närmar oss ölet med samma respekt som för vin, men utan det elitistiska. Öl ska ändå hållas folkligt, även craft beer.

Varför är många fortfarande så anti till hela trenden med att ticka av öl? Är det för att de dricker mindre än andra gäster, och i så fall stämmer ens det påståendet? Är de snoffsiga mot andra gäster eller känner man en avsaknad av respekt? Vi tänkte låta lite olika krogägare svara på det i nästa del.

Ämnet med att prova så många öl som möjligt, gärna fortast möjligt har debatterats hyffsat flitigt de senaste åren. Kanske inte bland olika ölsidor på internet, men åtminstone bland bryggare, krogfolk och vanliga öldrickare. Vissa menar att det tar bort syftet med öl och att drycken och arbetet bryggarna har lagt ned inte får den respekt den förtjänar. Ticking som det så fint först har kallats går helt enkelt ut på att man provar en öl varpå man sedan kan bocka av den från sin lista. Fenomenet är inte bara kopplat till ratingsidor online såsom RateBeer eller Beer Advocate utan har nästa gått än längre i Storbritannien där det finns grupper som provar igenom självrunna brittiska öl. I vissa fall har de nått upp emot 50.000 olika öl, en hög siffra med tanke på att även de flitigaste “tickersen” ligger mellan 20-40.000 olika öl, och då med hela världen och dess stilar som grund.

Det som kanske gör skillnad mellan de båda grupperna ovan får kanske sägas vara kriteriet för hur man väl “tickar” en öl. I fallet med RateBeer och annat har olika synsätt skildrats senaste åren. I USA ser vi enorma bottle shares där deltagarna alla tar med ett gäng flaskor och sedan provar man igenom dem ihop. Ett bra sätt för att prova på många öl utan att behöva köpa öl som i vissa fall kostar eller är värda flera hundra eller tusen kronor. Är man då 5-10 personer på en flaska som kanske bara är 65 cl (en amerikansk så kallad bomber) så blir det bara 6.5-13 cl per person. Kanske i minsta laget. Det går att jämföra mot den så kallade danska tickningen som blivit (ö-/)känd för att flaskorna delades hej vilt och det var lite saksamma om du drack ett glas, en mindre upphällning om 5-6 cl eller om du faktiskt bara smuttade på ölet. Tanken är lite att om du väl smakat på ölet så har du smakat på det, dricka ölet kan man göra sen. I takt med ölfestivaler där man serveras mindre pours av ölen, ibland bara 4-8 cl så har många ändrat synen på vad som ska “räcka” för att säga att man har provat ölet. I mångt och mycket en fråga om semantik, men också en fråga om det räcker med ett mindre smakprov för att kunna ge ett omdöme kring doft, utseende och smak om man väl ska ge ett skriftligt omdöme på någon av internetsidorna som finns.

I England däremot så berättas i dokumentären Beer Tickers hur traditionen säger att du ska ha beställt och druckit en pint, eller i alla fall en half pint av en real ale för att kunna skriva upp den. Vad de då istället gör på krogen istället för att bara smutta på ölet och i vissa fall lämna den för att köpa en ny är att ta med sig den. Med sig har de små plastflaskor de häller ned ölen i för att ta med sig hem, antingen för att dricka upp hemma – så att de kan bocka av den, eller för att dela med sig av till andra. Lite liknande men enligt mig ändå inte. Tanken att du ska ha en pint, men att det i sak inte spelar roll om man dricker den eller inte är lite intressant och går nog att ifrågasätta lite. I det här fallet bör man också minnas eller ha vetskap om vad real ale ens är. Till skillnad från en butteljerad eller keggad öl är självrunnen öl, real ale en brittisk tradition med levande öl. Med andra ord håller den inte lika länge och väl om du skulle få för dig att hälla över den till en mindre behållare, men den är i många håll också mer sällsynt. Visst går det att jämföra med öl från USA som kanske bara finns på ett viss bryggeri, men en growler och/eller flaska reser ändå bättre än om du flaskar upp lite självrunnet och skumpar omkring med.

Vad den här bredare generaliseringen missar är ett enkelt faktum – vare sig britter eller amerikaner är de flitigaste tickersen. Kollar vi på RateBeer Top Users så är bara 6 stycken utanför Norden, 4 från Storbritannien och 2 från Nordamerika. Detta förklaras delvis med att RateBeer har fler Europeiska användare än Beer Advocate som har fler amerikanska öl och användare. Men jag tror ändå att det ligger något i det här, kikar vi på plats 25-50 så är ändå mer än hälften från Nordameria. Något vi också kanske får kika på mer framöver.

Vad är det då som retar upp många med det här? Vad är faran? Risken? Som sagt, dels att respekten för ett hantverk och någons passion och dröm förvandlas till en kort notis på en hemsida med det uppfattade syftet att det genererar skrytbarhet. Men också kanske att man hetsar igenom en kväll, måste prova nytt och hela tiden kräver nytt och mer än att ha en lugn, god stund med öl. Utan någon som helst empirisk koll tror jag att många krogar återkommande får frågan vad som är “nytt” och att om de svarar att de inte har något nytt så möts de av en suck. Åtminstone är det vad jag själv bevittnat. Sedan finns det såklart en balans mellan nördighet med att vilja prova saker och att fokusera mer på antalet öl än själva ölet. Just den här frågan kommer vi att kika mer på framöver i en kommande del och då också få höra olika tickers förklara varför det är så kul att prova på så mycket ny öl.

Om man nu vänder på allting och istället för att analysera de som faktiskt skulle kunna ticka ölet på ett teoretiskt plan och istället kikar på tanken med det, vad ser vi då? Egentligen ett kul sätt att se hur folk rör sig, dricker och kanske till och med utmana dem att prova nya saker på nya platser. The Beer Ticking Challenge som kom för ett par år sedan specificerar till exempel kraven med att man ska dricka minst 12 ounces (runt 35 cl) av en öl för att den ska kunna räknas och poängsättas. Poängen delas sedan ut efter var och hur du drack vilken typ av öl. Drack du den på ett bryggeri får du till exempel mer poäng än om du drack en flaskad öl. Här börjar vi komma något på spåret, något lite fint. Tar vi den populära appen Untappd som exempel så får man så kallade badges som bevis på att man druckit en viss eller en viss mängd av en öl, eller en typ av öl, på en eller flera platser. Igen, vad är syftet? Att få folk att skryta om antal eller att uppmuntra dem till att prova nytt, nya stilar, öl från nya länder och till och med kanske på nya platser.

Plötsligt tar vi oss från hetsen med att hela tiden prova nya saker, att glömma bort hederliga trotjänare och till och med riskera att få utomordentligt bra öl att ramla ur Systembolagets sortiment. Istället blir öl socialt, roligt och meningsfullt. Inte för appen, ratingsidan eller antalet öl i sig utan för att du provar nytt, du tänker öl och kanske börjar man också intressera sig lite mer. Ett bra exempel är flera kompisars flickvänner (nu råkar det falla sig så med könet) som har Untappd. Inte för att ticka utan för att se vad de gillar. Innan drack de inte öl, nu tänker de åtminstone kring öl och kulturen därikring. Med andra ord är det svårt att ge säga bu eller bä då det ligger mycket på individen själv. Vi ska inte heller förstora det här och uppmåla det som något som alla sysslar med, och som kan få enorma påföljder. Nu har vi åtminstone lite bakgrund om fenomenet och vissa vanliga åsikter kring fenomnet, i nästa del kikar vi mer på varför vissa vigt stora delar av sitt liv åt att prova så många öl som möjligt.

Vi känner till lite av utvecklingen av svenska bryggerier, om inte annat så har vi skrivit om utvecklingen av svenska ölmarknaden i förhållande till den amerikanska. Vi vet hur de svenska pionjärerna stakade ut ett grundläggande intresse för öl runtom i landet och hur många reste framförallt till England och förälskade sig i brittiska Bitters och en pint hederlig Ale. Vi har också sett hur en modernisering av ölindustrin har skett där man inte längre behöver vad som traditionellt har krävts för att vara ett bryggeri eller en bryggare. Idag finns det kontraktsbryggare och fantombryggare och till och med någon form av hybridbryggare som reser runt och är mer aktiva än den traditionella fantombryggaren.

Under de senaste åren har bryggerier som Brekeriet, All In Brewing, Stockholm Brewing Company och Malmö Brygghus tagit vid det arv som Jämtlands, Oppigårds, Nils Oscar och Nynäshamns Ångbryggeri har varit med och skapat. Kanske har det också bidragit till den ibland lite missvisande skillnaden som kan göras mellan “gamla och nya” gardet av bryggerier. De som har varit med ett par år får ibland stå åt sidan när man pratar om “det senaste” och det som får mest uppmärksamhet. Kanske är det både på gott och ont. Man ska inte behöva släppa nya, fräcka eller uppmärksammade öl för att anses vara ett bra bryggeri och det är nog få som drar den slutsatsen. Däremot dras det nog en vanligare parallell mellan spännande och moderna bryggerier. Det är först när de bägge blandas ihop och man dömer ut bryggerier baserat på hype som det går åt helsike.

Samtidigt är det en liten marknad och syns man inte så finn man inte. Genom att släppa nya öl och/eller vara med på events, festivaler och annat så får man mer uppmärksamhet och ölen lär också sälja lättare, vilket underlättar expansioner och möjligheten att växa. Om det nu är en av drivkrafterna, långt ifrån alla svenska bryggerier har den drivkraften, vilket ibland tyvärr glöms bort.Min poäng är att vi har olika typer av bryggerier, att man inte ska basera sitt omdöme på dem eller deras öl baserat på hur hippa de är för stunden och att alla har sina mål, drömmar och sätt att arbeta. Klart är i alla fall att vi de senaste fem åren har sett en ny våg av bryggerier som poppade upp i samma era som konsumenterna fick mer “makt” genom exempelvis bloggar, Untappt, RateBeer och annat. Jag har redan tidigare sagt vad jag tycker om det och försökt att problematisera konsumentens makt över bryggerierna, kanske är jag också helt fel ute. Men jag tror ändå att många bryggerier som startar nu har örat mot marken mer än äldre som vågar lite på erfarenhet och sin utstakade bana.

Vad jag däremot undrar är vilka som blir nästa våg av bryggerier? Nu har vi sett Beerbliotek, Mohawk och redan nämnda All In Brewing, Brekeriet, Brewski med flera gör sin grej. Vi har också sett Poppels växa från ett litet bryggeri utanför Göteborg till att plötsligt ha sina öl på allt fler Systembolag, de får nog hållas som de senaste som verkligen lyckats etablera sig över hela landet. Men vilka blir då nästa gäng bryggerier att slå igenom? Antingen sådana som har varit med ett tag men först senare börjar leverera grym öl, som Stockholm Brewing Company som efter ett par år med svajjiga öl nu tillhör landets toppskikt, eller sådana som vi inte ens har hört talas om?

Vad krävs idag för att slå igenom? Att få ett rykte, få inbjudan till ölfestivaler och få sina öl representerade på de bättre och mer välsorterade ölkrogarna i framförallt storstäderna? Är det ens målet för de som dyker upp nu? Eller börjar man gå tillbaka till någon form av lokalpatriotism där man hellre verkar och växer på hemmaplan än att sälja mest möjligt på de hetaste krogarna, fast långtifrån där man ens verkar?

Är det kanske så att det blossat upp kring Göteborg och Malmö därför att det bildats en skön community med bryggerier, krogar och ölentusiaster som stöttar nya, lovande bryggeriero ch hjälper till att bära fram dem? Hade exempelvis det riktigt underskattade Gamla Enskede Bryggeri som satsar på smakrika öl med lägre alkoholstyrka blivit mer omtalat om det låg i Malmö, eller hade Fjäderholmarnas Bryggeri ute i Stockholms skärgård mått bättre av att ligga i Göteborg? Hur viktigt är det för Åre Bryggcompagni att synas i Stockholm mot att bygga en starkare kundkrets i sin lokala krets och vart vill Beer Studio uppe i Umeå? Alla dessa är väldigt bra bryggerier, men vad saknas för att de ska ta nästa steg?

På ett sätt är det här retoriska frågor. Jag vill inte riktigt klura fram svar, det kanske inte ens finns några, eller är ens intressant med dem. Vad jag däremot vill visa på är att vi ser hur olika typer av bryggerier ibland poppar upp ungefär samtidigt, hur de formas, var de tenderar att dyka upp och lite vilka som lyckas. Åtminstone de som faktiskt lyckas med den största bedriften – att göra god öl. För som ni har läst här på MankerBeer så har alltför många små svenska bryggerier behövt släppa ifrån sig ofärdiga eller ibland usla öl bara för att få sin verksamhet att gå runt. Därför har jag nu inte uppmärksammat många mindr bryggerier runtom i landet, de har helt enkelt inte hållit måttet. De kanske gör OKEY öl, men idag räcker det tyvärr inte längre än grannkrogen eller de närmast sörjande.

Tyvärr har jag nog svårt att se ett gäng nya, unga bryggerier som redan nu etablerat sig nationellt. Vi har ett par som tack vare sin geografiska placering nått vissa framgångar. Flera som är riktigt lovande och inom några år kanske kan ta steget att växa ytterligare. Men när ska de ta steget att bli “etablerade”, vad det ens kan betyda? Eller ser vi att bryggerier satsar mer lokalt och hela uttrycket “drink local” verkligen stämmer för att beskriva hur vi dricker öl i landet idag?

Vanligen när ölfantaster och nyblivna öldrickare pratar om att lagra öl eller om öl de har lagrat så handlar det allt som oftast om mörka, högalkoholhaltiga öl. Sällan ser du någon glatt berätta om sin fyra år gamla lagrade IPA eller om hur de funnit en perfekt american pale ale på 4,5% alkoholstyra som blir som bäst med några vårar på nacken.

Utan att gå in på vetenskaper eller områden jag känner att jag inte bemästrar, varpå allt skulle bli rent subjektivt påhitt så tänkte jag istället ge min syn på vad jag får kalla hobbyn att lagra öl. Som om det inte var nog med det tänkte jag också ta upp hur det har blivit just en hobby och varför jag därför har valt att lagra lite allt möjligt. Vill du istället få lite tips om lagring kan du läsa tex Beer Advocates eller googla dig fram till mer djupgående källor.

För lagring utav öl kan ses utifrån olika vinklar. Vissa lagrar öl för att de ska utvecklas till eleganta, komplexa skapelser, andra vill förändra en karaktär på ett öl de kanske inte uppskattar i dess tidiga form medan än andra gör det för att det är skoj att gömma undan öl och se hur de blir. Jag själv är en av de i den sistnämnda kategorin. Anledningen är simpel, jag har inte råd eller ork att sitta på enorma lager suröl eller imperial stouts för att se det som en bra investering, oavsett om det rör smak eller pengar.

Om man kikar på de vanliga kategorierna öl som brukar lagras kan man kort bunta in dem i surt, vällagrat belgiskt, tungt eller mörkt. Suröl lagras nästintill alltid väl, får de bara stå i lugn och ro utan påverkan av faktorer såsom ändringar i temperatur, luftfuktighet, ljus etc – vilket gäller för alla öl som ska lagras, så blir det oftast bra. Belgisk öl inom vissa stilar tenderar också att utveckla smakkombinationer de mogna ölen inte har, vilket får mången belgofil att himla med ögonen. All belgisk öl lagras såklart inte bra bara för dess ursprung, men såväl öl som mörka triplar till flamländska rödöl och även vissa mörka ales har något visst som gör att de ofta håller sig fint (avdelningen “dra alla över en kam”). Samtidigt är det i mitt tyckte lätt att ge för mycket cred åt lagrade belgare som mer smakar sultanrussin och wellpapp, men så var det biten om att dra allt över en kam. Tack vare Jens Skrubbe och Pressklubben i Stockholm har jag fått prova på allehanda lagrade belgare, vissa har varit finfina efter 3-4 år medan andra som legat längre mest smakar helt okey, men gammalt. Mörka och tunga öl innefattar främst barley wines, imperial porters eller stouts och andra öl där alkoholstyrkan fungerar som en konservator. Samtidigt är det få stouts av de jag har provat som vinner på långlagring. Många amerikanska imperial stouts är färska aningen spretiga, spritiga, söta och för explosiva varpå de brukar stillas med ett par år i källan. Likaså barley wines föredrar jag när balansen mellan beska och sötma når sin peak – mer än det kanske kan göra ölen intressanta och mer komplexa, men är det därmed också bättre? I mitt tycke tveksamt, men så är jag en lagringsnovis. För mig handar det till syvende och sist om kunskap om ölen, varför man lagrar dem och hur man tror att de lär utvecklas. Något man får läsa eller pröva sig fram för att få ett hum om.

Detta, hur fel det kanske är har åtminstone varit mina erfarenheter av lagrade öl. Visst kan man säga att en brittisk barley wine från sjuttiotalet var magnifik – det kan den säkert vara. Likaså lär rätt belgoale från mitten av förra århundradet vara makalöst elegant om allt gått rätt till, men då har hobbyn med att dricka öl gått från att dricka det man gillar till att aktivt vara en lagringnörd.

Vad jag menar är att det plötsligt kräver ett annat engagemang och kunnande än vad jag och andra med ett mindre intresse lägger in i det hela. Istället tror jag att många lagrar sina öl ett par år innan de tar fram dem vid ett bra tillfälle där tillfället ibland kan vara en viktigare orsak till att öppna ölet än ölets lagring i sig.

Nog med svammel och mer kontenta – vart ska jag komma? Jo, för i mina eskapader genom åren i ölets förtrollade värld har jag av olika anledningar sparat undan lite vad som helst. Bara för att. När jag förra året fick prova en över 10 år gammal Sierra Nevada Celebration Ale, en färsk humlig, ljus och fräsch öl, så fick alla som menar att den lagras väl rätt – den var riktigt fin. Just sådana små experiment är också vad jag under min enkom 4-5 år långa ölkarriär har försökt att börja mig på. Jag har genom åren lagt undan allt från ljusa ales till otippade IPAs och tänkte under året ta och prova igenom mina små lagringsförsök för att se vad som skett. Öl som Dogfish Heads massiva 120 Minute IPA bör lagras som en maffig, humlerik barley wine – men hur skiljer det sig mellan 2-3 och 4-6 års lagring, sånt tänkte jag prova.

Däremot spar jag mer om vilka udda öl som kan vara roliga att lagra tills en annan dag, då går jag också in mer på tänket om mina egna val av öl i gömmorna. För att inte göra det här inlägget helt onödigt är det kanske på plats att väcka själva frågan jag har haft i mitt huvud – har vi en fix-ide om att lagra öl? Handlar det mer om att man har hört att öl bör lagras och att de blir bättre av det eller är det ofta bara ett uttrycg, kanske rentutav missförstånd sprunget ur att många öl som anses bra att lagra släpps ut på marknaden för snabbt från bryggerierna? En barley wine ska egentligen ligga till sig ett tag, likaså bör en stout inte släppas helt färsk då dess karaktär sällan är den bryggaren har velat åt – istället ska de stilla sig lite och växa in i smakerna. På grund utav kostnaden för lagerhållning och lokal har det istället blivit vanligt att få ut ölen på marknaden där kunderna själva får stoppa undan flaskorna, inte helt olikt vissa viner. Men är detta något vi kunder reflekterar på, och har det påverkat vår syn på att lagra öl?