Ridgeway gör en himla massa julöl, det vet vi sedan tidigare. De gör överlag rätt många öl hos Hepworth som alla håller en bra klass och brukar vara väldigt populära såhär i juletid. Jag brukar prova dem år efter år och ja, de ligger på samma kvalitetsnivå och är alltid rätt lagom. I år fick jag ju dessutom två nya favoriter bland dem i form av Insanely Bad Elf och Reindeer Droppings. Därför är det kanske lite otippat att min nästa öl från dem skulle bli en helt ny skapelse som knappt nått marknaden – deras Imperial Russian Stout. Dessa kommer att släppas i “vintageformat” där årets rätt logiskt är vintage 2012, ett bra knep för att få folk att spara flaskorna och sedan jämföra över tid. 10% alkoholstyrka, 99 IBU och rätt välhumlad för ölstilen och äntligen får vi ett bryggeri som skriver ut att man inte har satt något bäst före datum på ölet då den bara blir bättre med tiden. Just de här humligare mörka imperial stoutsen brukar också må bra av att stilla sig lite.

Wicked Wine har rätt nyligen fått in dessa och jag vet ärligt talat inte vart de just nu går att få tag på men jag tycker att det vore trevligt om den dök upp då den är en rätt lättsmält och behändig “RIS” (russian imperial stout).

Ridgeway Imperial Russian Stout

Utseende: Mörk brun vätska med svarta inslag, ovanpå pryder ett ljusbrunt litet skum som lämnar oljefläckar på vätskan och lätta rester på kanterna.
Doft: En viss karaktär som går igenom Ridgeways öl men som jag har svårt att först plocka ut, men efter att ha druckit julölen från samma bryggero så är det en fruktighet man känner igen. Mogna, lätt torkade frukter (bland annat spår av ananas, mandarin, aprikos och papaya) och lite gräsighet. Inte så stiltypiskt kraftigt mörka dofter, inte heller knalltydligt torr, besk eller söt.
Smak: Medelstor till växande munkänsla med bra kolsyra. Fyller ut munnen och tar plats utan att bli oljig och tung. Smaken för med sig nötter, bränt humlegräs och utvecklade, lätt övermogna frukter (se ovan) som ger lite gynnande drag åt komplexare vinositet. Tydliga spår från humlen med fruktigheten men det går bra mot bränt kaffe och choklad. Humlen ger inte för tydlig beska (trots en IBU på 99) men det är klara smaker som påminner om bryggeriets trevligare och starkare julöl. Inte riktigt åt en mörk IPA till beskan och humlingen, men hade vunnit lite på att bli mer stiltypisk.

Betyg? – Bättre. Visst är det mysigt med en rejält värmande julöl och Criminially och Insanely Bad Elf från bryggeriet är riktigt bra, men jag vill ändå lyfta fram den här som ett av bryggeriets bättre öl. Lite mildare kropp och en snäll humlefruktighet gör den lite olik många russian imperial stouts som vill dräpa varandra med mörka, brända toner och mörk malt. Sättet fruktigheten här står ut är också anledningen till att den är rätt lättdrucken, den saknar det allra tyngsta från liknande öl – på gott och ont.

Ja, vad ska jag säga såhär på morgonen av en dag jag hade hoppats skulle vara allt annat än problemfylld. En morgon då jag hoppades hitta lite ljussken och värme i en annars rätt kall tid. Men icke. Istället fann jag den här bilden på BeerSwedenForum, en bild som fick mig att bli ännu mer irriterad på ölmedia. Jag har en “Manker Lackar” klar som handlar just om ölmedia och hur fel det ofta blir, men den här bilden var bara för bra för att inte låta publiceras ensam.

Alla har olika smak, alla har olika tycke. Men som dryckesjournalist ska man bannemig kunna hålla isär felsmaker, inte-min-typ-av-öl och varifrån smaker kommer. Smakar ölet för mycket? Smakar det mer än din vanliga mörka Staropramen (som visserligen är rätt god)? Smakar den inte som du är van vid, gillar, förväntar dig?

MankerBeer kommer framöver satsa lite mer på det här med felsmaker, fel på öl och ett korståg mot helt missinformerad dryckesmedia – ibland har vi rätt, ibland har vi fel. Oavsett vilket så är det något som behövs och ett ställningstagande som behöver tas, tycker jag. Ölbranchen är ibland för snäll, det är för mycket ryggdunkande och pilsnergubbefasoner.

Alla får tycka som de gör, men tyck inte saker bara för att ni har fått för er något. Då löper öl samma risk att få myter och hittepån om sig som rasister idag kan koppla ihop trådar mellan helt fristående saker – okunskap är farligt.

Och jo, Mikkeller Fra Till är en kraftig öl full med brända toner, kraftig choklad, lakrits, aska och mörka vinösa frukter. Både mycket beska och sötma, lite som Mikkellers andra mörka öl. Vissa gillar det, andra inte. Vill du bestämma dig på egen hand om det är ett hot mot julen eller en bra imperial porter så finns den kvar på vissa Systembolag för 43,90 kronor för 37,5 cl.

Nu tar jag en pepparkaka och blir snäll.

Goeiendag

MankerBeer växer så att det knakar och i takt med att växtvärken botas med värmande julöl och vila så bygger vi för framtiden. Folk ska dricka god öl på ett socialt och kul sätt, så är det bara. Som amerikanofiler har vi lätt att glömma all världens öl och all den fantastiska ölen som finns så himla nära men som ändå känns så långt bort.

Därför har jag och M2 nu valt att sälja vår själ till de röda djävlarna. De röda djävlarna kommer nu att vara en del av MankerBeer och återkommande ge tips på belgisk öl som ni kan få tag på här i Sverige, skriva krönikor om belgisk öl och annat kul. Medan de riktiga röda djävlarna spelar fotboll i det belgiska landslaget så består våra två röda djävlar av våra vänner och belgoinspiratörer Jens Skrubbe och Tomas Danko. Två av de bästa spelarna i världen. Om jag och M2 är de amerikanska Bill och Bull så är detta par den belgiska motsvarigheten. Det dessa två inte vet om belgisk öl, in i minsta detalj är inte värt att veta eller är felaktigt och med alla deras resor, möten och nörderier i “moderlandet” som de kallar det så har de år av erfarenhet att dela med sig av.

Vi har tidigare gjort reportage om både Jens och Danko men kommer framöver att låta dem presentera sig själva lite bättre. Förhoppningen är att intresset för öl ska bli mer allmänt och bredare och att all form av öl ska ges utrymme i den lilla värld som MankerBeer utgör en del av.

Vi säger hej och välkomna till “di röe” eller vad danskarna hade sagt och hoppas att ni som läsare kommer att tycka att det är ett spännande inslag.

Tot ziens

12.12.12. Ja ni har hört det förr och hela historien har upprepats med jämna mellanrum – jorden kommer att gå under. Mayakalendern förutspår att det är just idag och vi är väl, skeptiska. För idag är en kul dag, idag är också dagen då man ska avnjuta den elfte och sista delen i Stones Vertical Epic Series.

Sedan 2002 har man varje år släppt en ny öl; den första (02.02.02) var en välhumlad belgisk strong ale medan den avslutande delen är en ordentligt kryddad belgisk strong ale som får mig att tänka på julöl. Eller vad sägs om bland annat kanel, ingefära, allkrydda och sötade apelsinskal. Tanken vilket också ligger i namnet är att man idag ska prova alla dessa 11 öl i en så kallad vertikalprovning. Tyvärr har jag bara druckit denna ölen sedan 07.07.07 och jag tror bara att jag har samlat på mig en 4-5 av ölen i serien som står hemma och väntar, men runtom i USA annordnas idag flera provningar där man hyllar/sörjar/firar/fasas över den här dagen och den här provningen.

För er som vill prova era öl, oavsett antalet ni har men som gärna vill ha lite mat till provningen så har Stone Brewing Company tagit fram en rätt ordentlig parningsmeny med recept och allt. Men troligen vill ni vänta tills mars innan ni håller er provning och anledningen är simpel; det är först den 1 mars som ölet släpps i Sverige. Då kommer den i T5-modulen på Systembolaget (art.no 11612) och en 65 cl kostar 97,40 kronor – och räds ej undergången, det kommer 2160 flaskor. Så gläds, vi har ett par månader på oss.

The end’s not near
It’s here
Hallelujah
Spread the cheer

Jag är lite dumsnål när det gäller öl, mat, dryck och andra av livets njutningar; kort och gott väljer jag kvalitet vid färre tillfällen före daglig kvantitet även om jag ibland gillar att köpa på mig en påse småäckligt smågodis, en kasse Sam Adams och sedan snyfta lite framför Glee (ja, jag sa det). Bara för att man är intresserad av något måste man inte alltid lägga ut stora summor på en produkt, köpa det senaste, prova allt – även fast man gärna gör det.

Lite så är också min delade känsla inför svensk lokalproducerad öl. Såg ni vad jag gjorde där? Jag försökte generalisera lite smått och dra “lokalproducerad” öl över en och samma kam. För det jag kommer att skriva om nu är inte lokalt producerad öl i sig utan snarare den öl som enligt Systembolaget är;

• En artikel i beställningssortimentet som genom ansökan av producent/leverantör kan få en hyllplats på upp till tre Systembolagsbutiker närmast produktionsstället.

• Produktionsstället får maximalt ligga 10 mil bilvägen ifrån berörda butiker och produkten behöver uppfylla vissa kriterier vad gäller produktionen.
• Kriterier som måste vara uppfyllda är följande:
  • Artikeln måste vara listad i BS
  • Artikeln måste stå på hyllan i minst en systembutik på grund av lokal kundefterfråganDefinitionen för Lokalt och småskaligt är att artikeln har haft,en spridning av försäljningen på färre än 60 butiker, samt inte har en större försäljning (exklusive försäljningen på de 3 butiker som säljer mest av artikeln i fråga) än 75 procent av årsbidragsgränsen per det segment artikel ligger i, utslaget på
  vald period.

Där har ni det. I Systembolaget beställningssortiment finner vi en förvånande stor mängd öl som vi tidigare inte har kunnat komma åt då de inte vunnit någon av Systembolagets offerter eller som bara inte håller en tillräckligt hög kvalitet eller kan produceras i rätt volymer. Utöver dessa har vi då de öl som småbryggerier runtom i landet nu kan få in på de närmsta Systembolagen och som kan beställas runtom i landet utifrån ovan.

Tyvärr. Tyvärr är det som saknas en kontrollstation mellan bryggeri/producent och köpare/jag som kund, för så länge som ett Systembolag har tagit in produkten så finns den där tills nästa utvärdering. En utvärdering som handlar om försäljning och siffror snarare om ölet ens går att dricka. För som jag tidigare har raljerat efter att för första gången ha beställt hem en av dessa “lokala öl” så håller kvaliten på många av de här ölen en nivå som gör mig mörkrädd. Likväl vill jag se ljuset i slutet av tunneln.

Så när Systembolaget bjöd in för att låta oss prova runt 90 av dessa lokala öl (även fast Crocodile Lager inte känns som en mikrobrygd svensk öl..)  så gladdes jag åt möjligheten att få ändra åsikt. Jag provade för mig 60 nya öl som jag tidigare inte hade druckit eller satt betyg på och baserat på dessa 60 öl så är jag ledsen att säga att jag inte kommer rapportera så värst mycket..

Varför kanske ni undrar? Jag ger er lite siffror på det..

Totalt antal nya prövade öl: 60
Total poäng (min skala går från 1-7): 96
Genomsnitt: 1.6 poäng (underkänt+)

Tar man dessutom bort de 5 bästa och sämsta ölen så blir siffran inte mycket bättre. Nedan har jag tagit de fem första av de med bäst och sämst betyg, dock har jag exkluderat “etablerade” bryggerier som Skebo, Nils Oscar och Hantverksbryggeriet.

Topp 5 (alla fick 4 av 7)
Ängö Kvartersbryggeri Ljuva Livets Ängöl ÄSB
Malmö Brygghus Beersons IPA
Malmö Brygghus Beersons XPA
Lundabryggeriet Bästa Lagern
Helsinge Ångbryggeri Pilsener

Botten 5 (alla fick 1 av 7)
Ahlafors Bryggerier Ljusa
Kallebryggeriet Kung Inge
Stockeboda Gårdsbryggeri IPA
Två Bryggare Ysta Färsköl Ljus
Två Bryggare Ysta Färsköl Mörk

Förutom dessa “bottenöl” som alla var ordentligt infekterade så var det 17 andra öl som också fick underkänt på grund av infektioner, felsmaker och annat mög. Kort och gott är det lite väl mycket öl som säljs för literpriser i stil med de bättre amerikanska bryggerierna, vilka jag tar som exempel då de oftare har ett högre literpris på grund utav att de oftare är dyrare att ta in till Sverige, än vad som ens är nära att hålla måttet.

Vad kan man då förvänta sig idag när man spatserar in på sitt lokala Systembolag och beställer hem en knippe blandad nanoöl från de nya svenska bryggerierna? Jo, rätt dålig öl som ingen längsmed vägen har kontrollerat. Visst kan infektioner och liknande uppstå och då kan man reklamera sin öl, men vissa av ölen vi provade har jag provat vid så många tillfällen under de senaste 2 åren att min slutsats är enkel – förlåt, men börja om från början, det här håller inte. Någonstans måste man ibland andas ut, rannsaka sig själv och sitt arbete och börja om från scratch. Om inte för annat så för ens kunder och de som tror på ens ide. Det går inte längre att stödköpa infekterad öl för 40 kronor flaskan, då köper jag hellre rengörningsmedel på ICA och häller i vasken.

Vad jag förvånas över är hur Systembolaget lägger över ansvaret på bryggerierna och låter dem hållas trots att man i nästintill alla andra fall vill ha kontroll över allt från etiketter, decimaler på alkoholstyrkan och vilken humleblandning ölen i deras offerter ska ha. Men när det nu gäller svensk bryggnings framtid och kvaliteten på dessa bryggerier så anser man inte att en kvalitetssäkring behövs. I mitt tycke räcker det med att en öldrickare beställer 2-3 öl som de blir besvikna på för att de helt ska ge upp iden om att prova på fler av dessa öl, varpå de sedan återgår till Sofiero.

För var det inte medvetenhet, kunskap och fortbildning som Systembolaget ville försöka få alla som inmundigar alkoholhaltiga drycker att skaffa sig? Vad sker då när vissa produkter som levereras genom deras system är undermåliga?

Vad kan vi då göra?

1. Bryggeriernas ansvar: Kvalitetstesta, ta emot feedback, felsök och förbättra. Det finns inga genvägar till det perfekta ölet. Klarar ölen inte att resa, buteljeras eller åldras – förbättra det, lär är er mer om hur bryggverket och utrustningen fungerar. För jag vägrar att betala pengar för ännu en Södra Maltfabriken pale ale som smakar pingpongboll, även om deras nya IPA var förvånansvärt bra och ren.

2. Systembolagets ansvar: Kvalitetstesta. Varför inte begära in 1 flaska per öl ett bryggeri vill ha med i lokala sortimentet per kvartal eller halvår – håller det inte kvalitet begär in en till. Är den också dålig, neka dem tillträde till det lokala sortimentet tills nästa test. Detta tar inte så himla mycket tid och det är inte smaker eller om ölet är gott som ska testas utan enbart om de har grova felsmaker eller infektioner. Med andra ord så att man inte säljer en defekt produkt. Visst kan bryggerier skicka de bästa flaskorna, från andra batcher och gå runt testet på olika sätt, men det innebär ju att man åtminstone har fått ut en bra batch och ett gäng bra flaskor kommer åtminstone att hamna på marknaden. Vilket är många fler än vad det är idag. Survival of the fittest måste få råda även bland bryggerier.

3. Konsumenternas ansvar: Vi måste våga säga ifrån. Länge har okunskap och en rädsla för att säga ifrån präglat ölsverige. Med ett fåtal undantag sväljer vi vad bryggerier säger och säljer med hull och hår. Som tur är händer det inte så ofta, men är en öl en maxad dubbel-ipa ska den ha mycket humle, är den en belgisk ale ska den inte smaka brittisk mild och framförallt ska vi inte hymla om hur dålig vissa öl faktiskt är. Vi är inte Nordkorea utan får ett företag feedback så brukar dem ta till sig av kritik och/eller beröm och försöka förbättra sig och sin produkt. Men då krävs också att man säger ifrån, kommer med förslag och att ett ömsesidigt utbytande av åsikter bildas. Tyvärr måste också många konsumenter inte bara veta lite mer vad en öl är utan lite mer om öltyper, felsmaker och annat hyss. När “kvällstidningsexperterna” säger att en öl som ska vara sur är sur och att det är fel så fördummar det snarare än inspirerar och fortbildar öldrickarna i landet, fy!

Med tanke på alla talangfulla och trevliga hembryggare så hoppas jag att nästa omgång småbryggerier, som har dessa nya bryggare bakom maltspakarna ska vara snäppet vassare. Det är svårt att starta upp ett bryggeri, det tar tid, kraft och den passion som drev en att starta det i första början kanske avtar för varje vecka som man inte får det att fungera. Därför har jag en förståelse och ett medlidande för vissas envetna kamp, men jag kommer inte längre att vara lika villig att bekosta den. Förlåt alla som tagit till sig, förlåt alla som råkat dricka infekterad öl, förlåt Tomten. Jag ska vara snäll och tyst nu, eller…

Champagneinspirerade öl eller öl som har bryggts med champagne låter mer ovanligt än vad det kanske är. Visst, vi hittar dem inte i drivor men med Omnipollo Leon och Deus Brut des Flandres är väl två bra exemplen på öl som har lyckats få en elegant touch genom att låta ölet efterjäsa med champagnejäst. Häromveckan släpptes ytterligare en på Systembolaget i form av NUT Birra Divina. En öl som trots att den bryggs hos Brouwerij Van Steenberge har sin bakgrund hos en italienare, vilket också namnet ger en hint om. Mario Chiaradia grundade 1978 ZAGO.srl – ett företag som inte bara pysslar med öl utan även andra gourmetprodukter. Genom framförallt fokus på renhet och att det ska vara naturliga och bra ingredienser med balans och elegans istället för pang på så har han tagit fram tre produker, vilka tidigare har cirkulerat i landet, HY Super, min favorit HY Cuvée och NUT.

Den 6.5%’iga NUT baseras på ett gammalt munkrecept och har fokus på malt med malt, vete, majs, råg och humle i sig. Efter att ölet har bryggts får det ligga ett halvår på flaska för att gotta åt sig och likt flera av de här ölen så kommer den att förändras över tid, även om Skrubbe kanske insåg att det var en myt det där om hur bra de lagrades.
jäsning på flaska i 6 mån.

Det finns ett gäng flaskor kvar på Systembolaget och för 129,90 så får du en 75 cl flaska att med hem, förutsatt att du har åldern inne.

Nut Birra Divina

Utseende: Disig varm persika, vitt kladdigt stort luftigt skum.
Doft: Lättsam elegans med mild citrus och krydda. Fruktblomster och apelsininspirerad fruktighet. Liten lätt syra och ljus malt. Jämför man med exempelvis Leon så är den här mer återhållsam med humlen och lite lättare men också renare.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fräsch och lätt är väl de återkommande orden som bäst beskriver ölet. Torr med en viss syra som torkar ut munnen något samt ger smak av vitpeppar, apelsin och äppelblom. Gräsig noblehumle som passerat sitt bäst före-datum och ger den angenämt torra och örtiga karaktären.

Betyg? –  Bra+. Jag kommer att tänka på två andra liknande öl; Estrella Inedit och Brooklyn Local 1 där NUT är renare och torrare än Local 1 medan den är mer smakrik och lite kraftigare än Inedit – så en bra “mittemellanöl”. Jag provade den till en kryddig fläskfile och till maten gav den en fin nötighet och maltcoktailen kryddade maten lite extra. Utmärkt matöl.  I övrigt inde den vildaste ölen men det här är elegant, sofistikerat och en aftonöl mer än skråla rock n’ roll och hoppa upp och ned.