Danska Nørrebro Brygghus släppte vid senaste Systembolagsreleasen två olika öl – dels barley wine’et Little Korkny samt La Granja Stout och det är den senare som nu har provats. La Granjan är en så kallad sweet stout (mindre rostat torr karaktär till förmån för en len och lite mjölkartad stil) där man adderat kallt vatten som runnit igenom ekologiskt mexikanskt kaffe. Genom att addera kaffekaraktären på det här sättet får man en mildare och diskret kaffeförnimmelse än om man använder rostat kaffe under själva processen.

Jag kikar lite närmre på flaskan och ser att det står “”Tap 29/10/10, MHT 26/10/12” så om jag inte förstår det helt fel så är ölet tappat den senare delen av 2010, blir i så fall intressant att se hur detta har påverkat ölet.

För er som inte har lyckats prova ölet än eller vill prova det så finns det runt 400 flaskor kvar i Sverige, de kostar 94,90 för en 60cl flaska och var de finns ser ni här (går att beställa dem annars via bolaget).

Nørrebro Brygghus La Granja Stout

Utseende: Lite urvattnad mörkbrun vätska, chokladbrunt skum som dör ned rätt snabbt.
Doft: Mjölkchoklad, söt- och saltlakrits med karamelltoner, doftar rätt “tunnt”. Känner också en komplext inbunden arom med chilisting och blåbär.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt mild i munnen och rätt lagom kropp. Rund len känsla i munnen med smak av choklad, söklakrits men också lite karamellsöta toffeesmaker. Kaffesmaken tycker jag är rätt anonym men man känner av det bittert rostade tonerna. Mjölkchoklad och lakrits räcker en bit, men det blir snabbt tröttsamt tycker jag, tyvärr.

Betyg? – Bra. Kanske lite för mild för mig och jag tror det är som det står att den passar bra till desserter, kanske mer än som fristående öl. Nørrebro gör riktigt bra öl och det här är inget undantag, men tyvärr faller den mig personligen inte i smaken. Sweet stouts kan vara lite varierade i sina uttryck tycker jag och det är ibland svårt att hålla en bra balans. Här finns balansen men jag tycker någonting annat saknas.

Häromdagen fick jag möjligheten att prova två olika hembrygder från Leif, en av upphovsmännen bakom ölbloggen “Vicke 728″ som brygger öl under namnet Dead Head Brewery. De öl som kommer provas är dels deras deVil doWn uNder AustRalian IPA samt deras goldingshumlade bitter. Spännande.

Jag bad Leiuf berätta lite om sig och sitt ölintresse och ölintresset lades runt 2007 genom Sierra Nevadas Pale Ale och sedan var det in i ale’ens förlorade land. Några år senare på en ölprovning hemma hos ett par vänner och medan de höll sig mer in till whisky så provade Leif lite mikrobrygda öl från Nynsäham (Bötet, Dragets Kanal och jubileumsölet). Efter det så föll intresset på som det brukar göra varpå det blev mer frekventa besök på Systembolaget och dess ale-hylla.

För dryga året sedan kom tankarna om att brygga eget öl och ett presentkort hos Humlegården möjliggjorde inköpet av lite basutrustning och EKG-humle och den första ölen gjordes kort därpå. I samband med ölbryggningen så startades även bloggen upp som ett sätt att bibehålla och fördjupa sitt intresse. Efter första bryggden har det blivit en mörkare novemberöl, en Belgisk julöl, en samarbetsbryggd med Ölklubben i Kalix samt Beardlord, en american strong ale med amarillo och cascadehumle.

Första ölet att provas var IPA’n på 6,9% – bryggd på pale- vienna och enzymmalt medan den i humleväg har Galaxy och Summer där den tidigare av de två står för den rejäla torrhumlingen. Denna följs av bittern på 4.5% humlad med enbart Goldings där humle adderats under 55 raka minuter.

Dead Head Brewery deVil doWn uNder AustRalian IPA

Utseende: Grumlig brundisig vätska med poröst tjockt skum med minimala till medelstora bubblor. Kunde vinna på att bli klarare och få ett tjockare skum. Men är det en hembryggd så är det.
Doft: Doften däremot, stor fräsch fruktighet med lika mycket passionsfrukt och stjärnfrukt som dold persika och citrus. Gillar verkligen hur den går mellan fräsch tropisk frukt till citrusens lite rough’are arom. Doftar verkligen bra. Kanske att det är någon maltarom som avslöjar att den är hembryggd.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite porös och lätt i munnen men ändå med fin kropp där beskan kommer in och ger mer munkänsla, börjar riktigt bra. Beskan känns rejäl utan att det blir vare sig obalanserat, att den tappar kropp eller att något sticker iväg. Smaken har även den samma mix av citrus, citrusskal och “grapevita” (det vita innandömet under skalet) där det sistnämnda ger en fin, och kännbar, efterbeska med mer grapetoner än frukt. Efterbeskan är lång och bra och precis lagom. Enda minuset är också ett plus, det är att de tropiska smakerna är lite korta, de finns där i början och när man letar efter dem men “mellanregistret” kommer lite snabbt vilket gör ölen “kort”, eller snarare kortare än vad man önskat. Man märker att beskan är väl dold för på sista slurkarna är munnen strävare och smakerna svårare att identifiera och ölet blir mer grapecentrerat, men fortfarande väldigt bra.

Betyg? – Bättre-. Ett snällt betyg till en riktigt bra IPA. Som hembrygd är den oerhört långt kommen. Skulle den varit renare till utseende och bara hållit kvar i de tropiska frukterna lite längre så hade det inte vart ett minus med. Det går nog att finna mer saker som kan finjusteras och byggas vidare på men spontant tycker jag att upplägget här är klockrent.

Dead Head Brewery Single Hop Bitter

Utseende: Något mörkare brunröd tjock orangefärgad vätska där skummet har mini-mini bubblor med en gräddigt tvålig topp.
Doft: Doften är av golding med sin tvål-o-gräs arom med aningar av alejäst och mögelost. Jämför man med andra öl med stora givor av goldings så tycker jag att den här har mer fruktaromer och mer frukt. Här har man vunnit på att gå lite extra all-in med doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken är en fruktigare och fräschare bitter där beskan är måttlig men passande och det lite mögliga unkna ändå finns  En fruktigare o ngt fräschare mögelost o gräs. Slutar med lite saftiga päron, gärs och örter.

Betyg? – Bra+. Även denna är riktigt bra. Drickbar och en spännande mix av aromer och smaker. Trots att den bara har goldings som humle så känns den mer som en amerikansk version av en Drickbar o lite spännande fruktmix.

En av de första ölen jag drack och recenserade (15 december 2009) var Black Rocket Porter, en öl som då såldes under “Slottskällan” då den då bryggdes där och innan Stefan Gustavsson riktigt fått igång Mohawk Brewing Company.  Nu är ölet tillbaka och äntligen dyker det åter upp på Systembolaget (imorgon, 1a mars). Nu i större flaskor om 50 cl som kostar 34,90 kr styck. Endast 1000 flaskor kommer och de släpps i T7-modulen med artikelnummer 11655.

På Stockholm Beer i höstas hade Stefan med sig ett par helt nytappade flaskor av BRP som han hade på en av sina ölprovningar och som vi fick smaka en skvätt av. Då var den härligt humlestinn och rätt väldigt mycket oerhört färsk. Nu har det gått någon månad och ölet har lagt sig något, vilket nog kan vara bra då det trots allt är en porter (enligt labeln “i modern amerikansk stil”).

Receptet är inspirerat av de stora fylliga och humlerika pubölen på amerikas västkust, och har sedan kompletterats med mer rostad malt för att göra en porterversion i denna stil. Vi har använt åtta olika maltsorter och amerikansk och kontinental humle i denna kraftiga Porter.

Vi träffade Stefan i måndags och provade då Unfiltered Lager, Philthy Phils och även Snowblind och de båda förstnämnda var nästan än bättre än när jag provade dem tidigare. Så håll koll på Systembolagets release i sommar då Unfiltered Lager’n kommer. Philthy Phils finns ju än så länge bara på Texas Longhorn men ska kunna beställas från Systembolaget framöver,det gillar vi då det är en APA av grym kvalitet.

Tillbaka till BRP då, Stefan berättar att han använt Amarillo, Columbus och Saaz, där vi tyvärr är i en mellanperiod där humlen inte är lika fräsch som i höstas men ändå orkar fightas med maltaromerna. Han rekommenderar också några månaders mognad för ölet, så hur var ölet i år då? Jo såhär…

Mohawk Black Rocket Porter

Utseende: Svartbrun vätska med fint ljusbrunt chokladskum med minimala bubblor och en tunt gräddig topp.
Doft: En tydlig rostad arom utan att bli bittertorr, istället med inslag av lite kryddig och gräsig humle med bitar av lakrits och choklad. Fräsch humleton som har lagt sig lite jämfört med när de är helt färska och humlen sticker igenom lite (vilket jag förvisso gillade).
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En direkt välhumlad stickighet som med citrus och gräs slinker igenom den rostade smaken med mörkrostat kaffe, chokladgryn och saltlakrits. Just lakritsen med humlens bitterbeska är nog vad jag tycker står ut men len choklad och rostat kaffe ger en kropp och helhet som ändå är balanserad. Det finns även någon mörk, svart och lurig aning av frukt med lakritsen som kan härledas till humlen.

Betyg? – Bättre. Det är väldigt mycket smak och jag tror många kommer dra i sig en flaska och oroa sig för att den ligger på de “högre alkoholhalterna” – men icke, 5.5% fulla med smak. Jag gillar mjuka sköna porters i lugn och ro men den här har lakrits och kaffe som är lite vågat med humlingen och det bitterbeska som sliter igenom och gör att den känns egen. Bra gjort än igen Stefan!

En av ölen som kommer nu på torsdag och som ingår i det så kallade “vårsortimentet”, det vill säga öl som kommer finnas de närmsta vår- och sommarmånaderna, är Früh Kölsch från våra vänner hos ölimportören (och snart bryggeriet) Brekeriet. Ölet finns här och infon som gäller är att den finns i modul T3 med artikelnummer 1571 Früh Kölsch, från Tyskland, flaskstorlek 500cl och kostar billiga 19,90 per flaska. Ölet bryggs hos Cölner Hofbräu P. Josef Früh i Cologne och för att inte bli den trettioelfte bloggen som skriver samma sak om den så tycker vi istället att ni ska läsa medbloggare Bark‘s välskrivna och trevliga inlägg.

Det jag föll för hos Frühs Kölsch då jag först provade den på Stockholm Beer and Whisky i fjol var att den var smakrik, lättdrucken och gedigen. Kölsch är verkligen en underskattad ölstil och nästan alltid ett perfekt alternativ till de ofta något tristare lagerölen. Med lite rundare och fylligare stil tycker vi att det är en öl som passar lika bra  i parken, som på festen eller till maten i sommar. Därför tog M2 fasta på just matbiten och slängde ihop en pasta med snabba cyrruräkor. Vi rekommenderar er verkligen att köpa ett gäng Kölsch och chilla med under våren, detta är mitt tipps på vårens hit tillsammans med Mohawk Unfiltered Lager.

Früh Kölsch

Utseende: Något mörkare, skinande, klargyllene vätska med rätt stort vitt skum med minimala bubblor och en lite gräddigare topp. Ser läskande ut.
Doft: En fylligare och något jordigare lagerarom med mer tryck. Undangömd mild gammal humle och en dov fruktighet av citrus, aprikos och en hölätt
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Nästan rund och fyllig som en ale, men lättdrucken och friskt torr som en lager. Dov källartyngd med mineraler och instängd citrus och frukt, med andra ord lite smak från både humle och malt vilket ger variation. Men framförallt är den lättdrucken och läskande god.

Betyg? – Bra+. Lättdrucken, enkel och god var det jag sa och lättdrucken, enkel och god är den. För 20-lappen per flaska är den dessutom lite av ett kap. Kan ana att vissa kanske tycker den är lite tyngre och fylligare än deras masslagers, men jag är övertygad om att de kommer att tycka att den är ett bättre alternativ till både vardagsfest och till mat om de bara ger den chansen.

Tillsammans med maten visar den sig än bättre, dess runda fyllighet ger en lite kylig mineraltouch till maten och tar bort en udd av curryhettan samtidigt som det blir riktigt bra med gräddens fetma och pastans textur. Det kan vara bra att använda en pasta med “mycket såsyta” så att såsen gottar in sig rejält. Medan jag kan tycka att många lagers blir för blaskiga och tunna med mat och utan något som parerar maten så fungerar den här bra med sin runda och fylligare stil med lite av allt. Kanske inte är ypperlig mot alltför kryddad mat och jag rekommenderar den här länken som jag ramla över och som handlar om just kölsch till mat.

Snabba curryräkor med pasta

Tidsåtgång: Så lång tid det tar att koka pastan!
För 4-6 portioner:

400 gr handskalade räkor
6 dl matlagningsgrädde
1 st lök i valfri storlek
3-4 msk Gustav Bong Hummerfond
CurryCayennepeppar
Salt & Peppar
Smör till stekning
Pasta

Koka pastan på sedvanligt vis, vatten och lite salt.

Skiva löken i halvtjocka halvmånar, fräs i smöret tillsammans med en rejäl skvätt curry och cayennepeppar efter smak.

Skicka i matlagningsgrädden och låt puttra ett par minuter tillsammans med hummerfonden och smaka sedan av med salt & peppar, och eventuellt mer fond.

När pastan är klar, sila bort vattnet samtidigt som du lägger i räkorna i pastasåsen. Öppna en Früh Kölsch och servera till. Enkelt, lätt, snabbt, jäkligt gott.

En av de saker jag gillar mest med många amerikanska bryggerier är deras balans mellan egensinnighet och galens kaxighet.Det första man möts av på Dark Horse Brewery‘s hemsida är t.ex. den här texten:

Hey DHN!  We just want to let you know that the content of this website is done by us…so you can hear it right from the horses mouth.  Enjoy it for what it is.  We are not English majors by any means, nor do we claim to be!  We make beer.

Påminner mycket om det som stod i den artikel jag refererade till idag på Facebook. Jag har tidigare skrivit om ett par öl från det Michinganbaserade bryggeriet (se nedan) och när vi nu åter slänger oss över ån för öl så är det bryggeriets brown ale Boffo som står i fokus. En len brown ale som likt deras Crooked Tree IPA är året runt-öl. Man slutade faktiskt att göra ölet ett tag medan man satsade sin bryggtid mot annan öl innan man bestämde sig för att ta tillbaka den. Den har lite mer kropp än en vanlig “American Brown Ale” vilket de är medvetna om, men det bryr man sig mindre om utan fortsätter bry sig om hur den smakar.

Dark Horse Boffo Brown Ale

Utseende: Mörkbrun vätska med brunt gräddigt skum med minimala till små bubblor. Otippat mycket jästfällning.
Doft: Något  vinösare brown ale med bränd kola, mörkt socker, lite nötter även en dos torkad frukt. Både tydliga inslag av rostat kaffe som choklad. Anar en bitter öl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt mild och len i munnen men ändå med en bra kropp. Len chokladsmak med bittert kaffe och toffeekola. Mocha (mixen av rostat kaffe och mörk choklad) är något som återkommer i tankarna. Mycket karaktär och det söta lite vinösa som finns ger komplexitet som gör den trevlig att dricka.

Betyg? – Bra+. En väldigt lättdrucken brown ale med god smak och torr bitterhet med kaffe, choklad och nöt. Lite djup, lite komplexitet men ändå enkel att ta till sig och skulle nog gå lätt att dricka ett gäng av.

Mer Dark Horse Brewery:
Dagens nyheter samt lite blåbär med Dark Horse Tres Blueberry Stout
Ölnyheter och jul i juli 2 – Dark Horse 4 Elf Winter Warmer
Långfredag med grillning och så Dark Horse Reserve Special Black Bier Ale
Dagens sköna galningar: Dark Horse, Sapient Trip Ale
En titt på Dark Horse och Dark Horse Perkulator Coffee Dopplebock
Vad kräver vi av IPA’s – två helt ‘bra’ IPA’s Crooked Tree IPA och Corne du Diable

Under våren kommer ett nytt amerikanskt bryggeri att dyka upp på den svenska marknaden. Det är SAB Miller-ägda Leinenkugel som nu gör entre. Enligt SAB Millers pressrelease är det första gången ölet säljs utanför USA’s gränser (missminner mig dock att OT hade ett gäng på flaskor för ett tag sedan). Bryggeriet kommer från, och ligger fortfarande runt, Wisconsin och Chippewa Falls där det också startades 1867 av Jacob Leinenkugel.

Ölet som är först ut att nå Sverige är bryggeriets “Red” en red lager, som drar åt viennahållet men klassats som en “American Dark Lager”. En något mer “makroinriktad” ölstil med mindre humle, malt och kropp än andra mörka lagers (kanske att jämföra med Samuel Adams dito). Red Lager’n började bryggas 1993 och vann 5 respektive 11 år senare guld i klassen Vienna-Style Lager vid World Beer Cup, så med dess bas på karamellmalt och humling med Cluster och Mt. Hood humle är det inte vilken skit som helst.

Då jag bodde i USA och invaggades i den Amerikanska dryckeskulturen så lärde jag mig att förstå och till slut anamma “bredd” på öl. Du dricker i vissa fall “Ninja Juice” (den rätt vedervärdiga Milwaukee Ice) och i andra hinkar du Magic Hat no.9 som om det vore vatten. Självfallet är det mer rock n’ roll att dricka G’Knight i bergen än en läskande lager, eller för den delen en pale ale eller IPA. Men det är något visst med att ha sina burköl och sina lagers och bara relaxa och dricka dem i all lugn och ro. Därför dricker jag ibland, inte dåliga öl, men i alla fall sådana jag i vanliga fall inte hade druckit. Det här är en sån öl, den har inga bismaker, är ren och fräsch, har lagom smak, arom och stil. Lättsamt och enkelt och väldigt amerikanskt.

Leinenkugel Red Lager

Utseende: Fin kopparfärgad vätska med röda och orange’a strimmor, stort skum med minimala till större bubblor som lägger sig som ett fint lock över ölet.
Doft: Söt bärig doft med lite krydda och frukter. Har en söt, rund arom med frukt, bär och något som var lite som mandel. Det är inte en opera av aromer och intryck, men ändå lite mer än vad jag förväntade mig.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rund känsla i munnen med både torr citrus och gräs som en ljus lager medan den har sötma, kola och karaktär från en mörkare lager. Aningar av bär och frukt. Tycker den har en oväntad och bra balans “lageröl” till trots, och även om det inte är någon “stor” öl så är den lättdrucken och har smaker.

Betyg? – Bra(-). Provat den förut till mat och den var lika lätt då som i skidbacken likt till en lugn hemmakväll framför tv’n. Med andra ord en passande öl för fler tillfällen och för de flesta. En bra AW-öl eller bara en lättsam “hemmaöl”. Kanske ingenting om man prompt vill hålla sig till ales, men som en mörkare lager är den rätt chillad. Ännu en öl man ska ta för vad den är, en lättsam något mer smakrik och karaktäristisk lager.