Det mycket omdebatterade inslaget av en “hemsk” och “farlig” tågvagn blev en bidragande orsak till att fjolåret slutade i en rätt omfattande syn på hur öl framställs i media och hur Systembolaget egentligen bedömer öl (läs mer i dessa länkar). Bryggeriet med det farliga tåget är dock inget farligt bryggeri. Snarare är de ett av alla nya små bryggerier som kom fram under fjolåret och som gör sitt bästa för att få ut sina öl, vilket vi såklart ser vara positivt snarare än uppmuntra till att kapa ett tåg och berusa sig.

När bryggeriet, Train Station Brewery, också har fått hjälp av Slottskällan att brygga en “3,5”‘a så får vi väl påstå att de om något är medvetna. Train Station The Hoppy One blev lite av en snackis när den dök upp i vissa lokala matbutiker i området kring Knivsta utanför Stockholm. Ölet är som de själva skriver “not lagom” utan en ljus ale med mycket tydlig humlekaraktär; de går till och med så långt att de ger en lite skämtsam varning –  Om du inte verkligen gillar öl. Köp något annat.Ölet börjar dyka upp på fler och fler matbutiker i Stockholmsområdet och ni kan beställa deras Off the Rails Pale Ale genom Systembolaget om ni vill ha något starkare, bara ni lovar att inte dricka och köra tåg efter att ha sett flaskan! Vill ni däremot dricka “den humliga” så finns den här (so far).

Train Station The Hoppy One

Utseende: Lätt disig varmgul vätska med vitt poröst skum som försvinner ned med en liten ljusa hinna kvar.
Doft: Fräsch humlearom med markerad bett; rispat grapeskal och sweetyjuice som döljer tropiska toner av mango, papaya och lite mogen banan. När dofterna får samla sig lite är det humlecocktail i glaset med lite av allt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med lagom kolsyra. Inte för tung i kroppen vilket jag inte heller förväntade mig, en direkt beska som tar sig runt i munnen och torkar ut med citrus, torkad blomster, torrt brödig malt och tydlig grapefrukt. Tropiken är inte lika tydlig även om jag tror att den är där och drar tillbaka ölet från att bli för beskt. För beskt är det och lika läskande är det. Kanske saknar den kroppen och balansen, men så utlovades en tydlig humleprofil och inte balanserad maltbas. Tyvärr tappar den lite ju längre den får stå framme och när doften och smaken har satt sig i näsa och mun.

Betyg? – Bra. Som läskande och trots den tydliga beskan och den egentligen lite vågade humleprofilen lättdrucken lågalkoholhaltig amerikansk pale ale/IPA är den väldigt bra och i paritet med den något mer balanserade “Brandmästaren” från Dugges. Alla som gillar bra beska på ett öl och som vill ha det även i en alkoholsvagare öl men som tycker att BrewDogs Nanny State är på tok för besk lär uppskatta denna. Jag hade dock velat ha lite mer kropp och lite mer malt, för de här ölen bör drickas fräscha annars tappar de snabbt mycket av det som gör dem bra. En annan nackdel är att de är svåra att para med mat, ett tillfälle då i alla fall jag ofta gillar att ta en alkoholsvagare öl. Överlag är det dock en bra öl som jag gillar, bra smaker, bra tillgänglighet och kul att någon direkt satsar på något lite annorlunda.

Ridgeway gör en himla massa julöl, det vet vi sedan tidigare. De gör överlag rätt många öl hos Hepworth som alla håller en bra klass och brukar vara väldigt populära såhär i juletid. Jag brukar prova dem år efter år och ja, de ligger på samma kvalitetsnivå och är alltid rätt lagom. I år fick jag ju dessutom två nya favoriter bland dem i form av Insanely Bad Elf och Reindeer Droppings. Därför är det kanske lite otippat att min nästa öl från dem skulle bli en helt ny skapelse som knappt nått marknaden – deras Imperial Russian Stout. Dessa kommer att släppas i “vintageformat” där årets rätt logiskt är vintage 2012, ett bra knep för att få folk att spara flaskorna och sedan jämföra över tid. 10% alkoholstyrka, 99 IBU och rätt välhumlad för ölstilen och äntligen får vi ett bryggeri som skriver ut att man inte har satt något bäst före datum på ölet då den bara blir bättre med tiden. Just de här humligare mörka imperial stoutsen brukar också må bra av att stilla sig lite.

Wicked Wine har rätt nyligen fått in dessa och jag vet ärligt talat inte vart de just nu går att få tag på men jag tycker att det vore trevligt om den dök upp då den är en rätt lättsmält och behändig “RIS” (russian imperial stout).

Ridgeway Imperial Russian Stout

Utseende: Mörk brun vätska med svarta inslag, ovanpå pryder ett ljusbrunt litet skum som lämnar oljefläckar på vätskan och lätta rester på kanterna.
Doft: En viss karaktär som går igenom Ridgeways öl men som jag har svårt att först plocka ut, men efter att ha druckit julölen från samma bryggero så är det en fruktighet man känner igen. Mogna, lätt torkade frukter (bland annat spår av ananas, mandarin, aprikos och papaya) och lite gräsighet. Inte så stiltypiskt kraftigt mörka dofter, inte heller knalltydligt torr, besk eller söt.
Smak: Medelstor till växande munkänsla med bra kolsyra. Fyller ut munnen och tar plats utan att bli oljig och tung. Smaken för med sig nötter, bränt humlegräs och utvecklade, lätt övermogna frukter (se ovan) som ger lite gynnande drag åt komplexare vinositet. Tydliga spår från humlen med fruktigheten men det går bra mot bränt kaffe och choklad. Humlen ger inte för tydlig beska (trots en IBU på 99) men det är klara smaker som påminner om bryggeriets trevligare och starkare julöl. Inte riktigt åt en mörk IPA till beskan och humlingen, men hade vunnit lite på att bli mer stiltypisk.

Betyg? – Bättre. Visst är det mysigt med en rejält värmande julöl och Criminially och Insanely Bad Elf från bryggeriet är riktigt bra, men jag vill ändå lyfta fram den här som ett av bryggeriets bättre öl. Lite mildare kropp och en snäll humlefruktighet gör den lite olik många russian imperial stouts som vill dräpa varandra med mörka, brända toner och mörk malt. Sättet fruktigheten här står ut är också anledningen till att den är rätt lättdrucken, den saknar det allra tyngsta från liknande öl – på gott och ont.

Under lördagen i förra veckan kunde man för första gången köpa sig en Poppelmansöl på Systembolaget. Då släpptes nämligen bryggeriets två första öl i det lokala sortimentet/beställningssortimentet och i samma veva dök ett par fat upp av deras vintriga Brown Ale upp.  Denna 4,8% starka brown ale får kanske ses som Göteborgsgängets första riktiga öl och likt de experimentsöl vi har provat under året är det kul att se att de har lyckats hålla en väldigt hög och ren kvalitet. Tidigare på Facebook gick dem under det lätta namnet “vi som startar ett mikrobryggeri tillsammans” men i somras kunde de för första gången avslöja för oss att det var Poppelmans man skulle kalla sig. De 15 vännerna som byggt upp projektet från grunden med ett gediget arbete med testpaneler, diskussionsgrupper och informationsinsamlande får nu då se sitt skötebarn ge sin första frukt.

De första ölen är nämnda Brown Ale och den andra är Vintervärmare tvåtusentolv, men nu är det deras brown ale vi ska testa.

Poppelmans Brown Ale Vinterutgåva

Utseende: Mörk gyllenbrun vätska med strimmor av rött och orange, skummet är poröst med fint kladd på glasväggarna.
Doft: Toner av nötter och bitter choklad. Doften är nästan lite åt en lättrostad porter och jag kommer att tänka på Grebbestads Ostronporter då doften är rätt mild, ren och lite lätt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En härlig brown ale som börjar med allt jag förknippar med en bra brown ale; rostade toner med inslag av både lite torr bitterhet, nötter, viss sötma och som om det inte vore nog även lite chokladknäck. Lite mjölkiga och ibland rökiga inslag. Sedan händer någonting  och just att den pendlar lite mot en porter utan att nå fram gör att den tappar bort sig, men det tror jag att man kan åtgärda rätt snabbt och är egentligen ingenting som påverkar smaken negativt. Jag skulle kanske också vilja ha lite rundare sötma för att lyfta fram smakerna på ett fylligare sätt och göra den mustigare – men det kanske är en smaksak. Den är god, men lite flyktig i smaken.

Betyg? – Bra/(+). En av de mer rena och mest lättdruckna svenska brown ales på väldigt länge och en otroligt bra premiäröl. Visst var det lite småsaker som gör att jag inte skulle kalla den för den mest typriktiga brown ale’en eller så förväntade jag mig bara något annat. Men i en tid när det är många undermåliga lokalproducerade öl på marknaden så känns det bra med en öl som inte är infekterad och som inte bara skjutits ut fort som attan. Drick till en skinkmacka med en god grovkornig senap eller till en pulled pork.

I nordvästra Italien, söder om Turin, ligger ett av landets främsta och mest välkända bryggerier – Le Baladin. Ett bryggeri där bryggmästare Teo Mussi tagit fram en serie öl som håller en överlag väldigt hög standard. För de som varit i bland annat Rom och New York så är chansen att de hört om Open Baladin (Rom) och Birreria N.Y (New York, som startades i samarbete med Dogfish Head och Birra del Borgo), två av flera ställen bryggeriet har. Sist jag var i Rom bodde jag bara en kort promenad ifrån Open Baladin med sina höga väggar fyllda med bryggeriets öl och med väldigt bra mat, rekommenderas för den som råkar ha vägen förbi Rom.

Först nu på lördag kommer vi att få chansen att prova två stycken av bryggeriets öl – Super Bitter och Lune där jag framförallt tyckte att den senare trots sin låga kolsyra var otroligt fin. Men utöver dessa två finns det ytterligare tre stycken öl som kan beställas genom Systembolaget och vilka jag nu framöver kommer att prova igenom; witbieren Isaac, den kryddade traditional alen Nora och så nedan öl – Super Baladin. Det är svenska Enjoy Wine & Spirits AB som tar in dem och i Systembolagets beställningssortiment ligger kollikravet på minst sagt överkompliga 6 flaskor per paket där priserna ligger runt 90 kronor per 75 cl-flaska – något jag tycker de helt klart är värda. Just att det är 6 flaskor per kolli gör också att man inte behöver köpa på sig 12 eller 24 stycken av en öl när man kanske vill prova mer än en sort utan att behöva lägga ut alltför många slantar.

Super Baladin var det. Bryggeriets mästerverk menas det och också en av de mer alkoholstarka av bryggeriets öl då den ligger på 8%. Receptet baseras på ett gammalt belgiskt klosteröl och är på många sätt en typisk belgisk strong ale med torkade frukter, viss hetta och inslag av nötter och krydda. Den har också kryddats varsamt med belgisk humle. Till ölet provade jag en extralagrad och Amaroneberusad Caciocavallo, en väldigt intensivt smakande ost jag hoppades skulle få ge ölet lite att kämpa mot. Vill du prova ölet så har ni länken till Systembolagets hemsida här.

Baladin Super Baladin

Utseende: Smådisig och snäppet mörkare orangefärgad vätska med ljust skum som bubblar upp stort för att bit för bit sjunka ihop och enbart lämna ett tunt litet lock.
Doft: Begynnande sötma med torkad frukt och utvecklade maltaromatiska dofter som både har en viss del krydda men också av vårblomster. Dova inslag av banan och en släng toffee, lite av allt man förväntar sig men med en bra ihophållen finish.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt lätt i munnen med snabba smaker av kryddig kola, nymogen banan och äpple med unset syra och krydda som bryter av. Jag gillar hur sötman som finns i början ebbas av mot både mandelnötig bitterhet och och syra, det finns också en markerande beska som även den tar bort den initiala sötman. Inte alls så kraftiga smaker som jag först förväntade mig utan det är varsamt återhållsamt även om jag har svårt att helt beställa mig för om det är meningen eller om den är lite för enkel.

Betyg? – Bra(+). En rätt mild men smakrik belgian strong ale. Både i näsan och munnen finns det bra smaker och variationer men jag hade nog hoppats på lite mer sötma i början för att ge mer komplexitet rakt igenom, framförallt när syran och bitterheten stegar in. När jag vid ett senare tillfälle provar ölet igen slås jag av hur enkelt och lagom elegant det är. Det jag först uppfattade som lite för milt framträder nu som lite finare. Med osten blir det nästan lite mycket, framförallt med Amaronetouchen men sötman och kryddan i ölet höjer det och boostar upp osten. Ölet hade nog behövt än mer sötma och krydda för att gå ihop perfekt med osten.

Såhär på en förmiddag där man halvslött sitter hemma och återhämtar sig efter nattens biljettsläpp till Copenhagen Beer Celebation (biljetterna släpptes 03.35 inatt) kan det vara värt att unna sig något speciellt. En öl som just nu finns i Danmark men som vi nog inte får se i Sverige på ett tag är Audacity of Hops. I Massachusetts finner vi de två små amerikanska bryggerierna Cambridge Brewing Company och Mayflower Brewing Company. 2009 gjorde de en samarbetsöl till det årets Craft Brewer’s Conference som de döpte till Audacity of Hops. För inte ska du behöva välja mellan de excentriska belgiska ölen eller de explosivt smakfulla IPAs USA är kända för? I alla fall var det hur de tänkte och det var så denna öl föddes. En friskt humlad Belgian IPA som skulle binda ihop det nya (välhumlade amerikanska IPAs) och det gamla (belgiska ales) – något som blivit alltmer vanligt och där många belgiska bryggerier har gått “motsatt” väg med tydligare humlekaraktär på många av ölen. I bryggkitteln adderade man Amarillo, Simcoe, Chinook, Hallertauer och Spalterhumle (tidigare hade man Palisade istället för Chinook)  – både under vanliga koket och som torrhumling. Många är de som försökt knyta samman två bryggtraditioner som egentligen inte måste ses som antagonister utan jag kan ibland tycka att det är lite för mycket “vi och dem”, “USA mot Belgien” eller den “gamla” världen. Bra öl kommer alltid att vara bra öl – oavsett var den bryggs av vem.

Mayflower/Cambridge Audacity Of Hops

Utseende: Matt halvmolning persikofärgad vätska där det gulvita skummet går från högt till lågt på några sekunder.
Doft: Trots viss humlefrukt av persika, aprikos och apelsin så är det en rätt trött juli-humlad öl. Järn och mineral från jästen späs på av de matta, dammiga citrustonerna från humlen men ändå så finns det en sötma någonstans i aromen som lyfter det hela – för det är trots allt en Belgo dubbel-IPA och inte en fräsch västkust IPA.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även här är det lite matt med klassiska belgo-IPAtoner av apelsin, koncentrerad mandarin, citrusskal, mineral, jäst och krydda. För frukten så är det grape och väldigt beska citrus och mandarin du får möta i glasets djup. En dov aningen pepprig ton släpar omkring bland smakerna i ett land där välsolade blombuketter en gång funnits. Det är en rätt kraftig öl med en alkoholstyrka som man lätt hade kunnat lura mig att det var hälften till (den är på 8%). Troligen är det för att jästen och kryddan ger en så matt, torr ton att smaklökarna krullar till sig.

Betyg? – Bra+. Kanske lite trött, kanske inte så balanserad men ändå en rätt bra belgisk dubbel-IPA med en tydlig ton från jäst, krydda och grapebeska. Kanske är ölet bara väldigt beskt? Trots att det låter rätt negativt så är det en rätt bra öl, visserligen med en dag eller två för mycket i bagaget. Mer välkyld så kommer mandarinsmaken mer till rätta och humlekottetonerna blir bastantare och inte lika trötta – därav plusset, som försvinner när den blivit varmare.

Även denna vinter släpper anrika Anchor Brewing Company sin julöl, Our Special Ale – den 38e i ordningen. Ölet har sedan 2005 varit ungefär detsamma även om bryggeriet själva menar att receptet årligen byts ut, precis som trädet på ölets etikett.  Årets träd, Araucaria heterophylla (Norfolk Island Pine eller Star Pine som det kan kallas) ger associationer till julgranens stjärna och ger lite extra jultema till ölet. Är ni extremt intresserade av träd och dess historia så finner ni bakgrunden till trädet på den här länken. Receptet är som varje år hemligt så det är ingen större vits att sia om vad för ingredienser som använts annat än att man med all sannolikhet har en rätt nogrannt utvald kryddblandning.

Anchor tycker glatt att man kan lagra de här ölen vilket jag faktiskt har gjort med några enstaka flaskor per år. I fjol tog jag också och prova en flaska som var uppemot 7-8 år gammal, en som var 3 år gammal samt fjolårets och ja, de går att lagra rätt bra. De tappar lite av de allra mest påträngande kryddorna och den syra de ibland kan ha och vissa av de mentholsmaker vissa av de senaste årens öl har haft hade också mildrats lite. Vilket nog behövs då dessa öl inte är för alla, de är väldigt speciella med allt från diskvatten till sura bär och mentholtuggummin och kryddpåsar – vilket kan vara lika spännande som det kan slå bakut beroende på vem som dricker det. Ska man servera något julig till den skulle jag nog ta någonting som kan gå emot alla kryddorna, typ rejäla cokladkolor, fudge och liknande.

Anchor Our Special Ale 2012

Utseende: Väldigt mörkt rödgyllene mot brun vätska med kladdigt skum med gräddig topp som medan det dör ned till ett lågt lock lämar enstaka lämningar på glaskanterna.
Doft: Mellanrostad malt med parfymerad och kryddig choklad. Det här är en kryddig öl – det vet man på förhand och av erfarenhet. Små slängar av något damparfymliknande lakrits samt nejlika, ett kardemummafrö, karamellstång, kanske lite enbär och russin eller plommon. Ju varmare ölet blir, ju mer framträdande kryddor får du och jag föredrar att ha den lite mittemellan – tillräckligt för att sötman och kryddorna går ihop, men inte så att det blir överväldigande.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är likt doften ett potpurri av allehanda kryddor från alla dess familjer – nejlika är mest framträdande med lite av sötman och karaktären från bakomliggande enbär. Bitvis glöggkryddor och en tunn kropp men stundtals rätt söt med lite kladdiga kryddor. Rönnbär, enbär och en sötsyrlig karamellton där jag även kan tycka att de smått svåridentifierade kryddorna påminner om gammalt snittsblomsvatten. Är det gott – mnjae? Är det juligt och annorlunda – jovars.

Betyg? – Okey+/Bra+. I år är den både vildare och mildare än andra år. Samtidigt är det något jag säger varje år då jag provar Anchors lilla julgåva. Troligen är det för att ölet varierar sig så beroende på temperatur, hur, när, var och varför du dricker det. Ibland blir den för mycket att dricka, ibland blir den mer lagom. Just att smakerna och kryddningen är så ihopmixad gör både att den är lite svår men samtidigt spännande. Oavsett vad man tycker om den så måste man hålla med om att det är en den av julölen som verkligen sticker ut och har en egen personlighet, därför är mitt betyget en mix av ett okey och ett rätt bra. Den är inte för alla, den är för mycket ibland – men är också rätt mysig att sitta och smutta på vid rätt valda tillfällen.