En av den mästerliga fantombryggaren Mikkel Borg Bjergsøs (aka Mikkeller) senaste öl är en mörk ljus – Sort (svart) gul (gul/ljus). Inte helt oväntat är det en svart IPA som avses och just denna är på 7,3% och i en anda vi nu sakteligen har börjat vänja oss vid så finns det inte så mycket mer information om ölet. Mörka IPAs känns som något som börjar finna sin nisch där många bryggare nu försöker att göra de mer balanserade än tidigare då det ofta var bränd djävulskap till humlebrand och oljefält bland de oerhört kraftiga smakerna och stora beskan. Men så vet man aldrig vad man ska förvänta sig och så även denna gång när jag glatt beställer in ölet och får höra att det är problem på gång och att ett öl man hoppas ska vara kraftigt men ändå hyggligt smakar som om man glömt tomtens julklappssäck med humle i lite väl länge – men om inte det låter lockande så vet jag inte vad?

Hoppin Frog Hopped-Up Goose Rye IPA är ett av bryggeriets nyare öl och släpptes i juni i år. Däremot har vi turen att redan nu, genom krog och privatimport via Brill & Co kunna gå tag på den här i Sverige. Bryggaren Goose har fått brygga ett av sina gamle hembryggarrecept. Ölet är en råg IPA med bland annat Nya Zeeländsk Motuekahumle tillsammans med riklig mängd amerikansk humle. IBU’n ligger kring hyffsat snälla 60 och alkoholhalten kring 7%. Efter att Fred Karm på Hoppin Frog märkte att mottagandet på Copenhagen Beer Celebration var så positivt och framförallt då från alla svenskar så snackades det lite om ett besök i Sverige under nästa år, ett besök som vi redan nu är nyfikna vad vad det kan bli. Tänk er en beer makers dinner med öl från Hoppin Frogs varierade och högkvalitativa portfölj?

Hoppin Frog Hopped-Up Goose Juice Rye IPA

Utseende: Mörkare något lätt disig orangegyllene vätska med krämigt skum med gräddig topp och minimala bubblor.
Doft: Doftar fint av tropik; saftig banan, andarin, färsk aprikos, passionsfrukt och persika med rätt mängd grape och kryddighet mot slutet för att det inte ska bli alltför obalanserat fruktigt. Det doftar som om det är fruktigheten som ska stå i centrum före de lite mer beska tonerna. Rågmalten är märkbar men växer ut till fullo först efter att ölets har luftats och värmts något – mjuk nygräddad råglimpa?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Oj, det här fortsätter i den anda som Mean Manalishi, Hoppin to Heaven och bryggeriets andra IPA’s – riktigt, riktigt jäkla bra. Karamellsötman ger mer sötma till smakerna av banan, ananas, mango, ja vilken tropisk frukt kan inte tydligt urskiljas? Precis som i doften tonas grape- och citrustonerna ned till förmån för en fruktjuicesmak med smäll efterbeska och grapesmak. Rågmalten ger inte lika tydlig roughness och krydda som den oftast brukar ge. Efter ett tag kommer det mer bitterhet, tänk aprikos- och passionsfruktskärnor, kanske även lite kokos kan anas? Nu efter en 5-6 minuters luftning och när ölet är lite varmare är både beskan och rågkaraktären tydligare och fruktjuice’en börjar få kämpa mer. Ölet börjar också få en ostigare smak i samband med det här, minst sagt en varierad öl.

Betyg? – Bättre/+. Ett kanske snällt betyg på en IPA utan den tydligaste beskan, vilken känn som att den är nedtonad till förmån för en kärnliknande bitterhet från alla tropiska frukter. Den här till en crème brûlée kan nog vara riktigt fin där beskan och grädden kramas medan deras gemensamma fruktblandning får fritt spelrum.

Om du åker till södra Kalifornien, går in på en av alla bryggerier du kan tänkas finna och randomly pekar på en IPA så är chansen att den kommer vara bra mycket mer humlad än vad du redan på förhand skulle anta. Alpine Beer Companys Pure Hoppiness är exempelvis en amerikansk “West Coast Double IPA” som har humlat än mer än vad de mest humleberoende öldrickarna skulle vilka. Eller så är det kanske bara den amerikanska retoriken som så väl lyckas sälja in sina öl som vidunderliga humlemonster. Den här ölet har en “hemlig” IBU och 8% alkohol. Den här ölen råkade jag ramla över på Bishops Arms Linnegatan i Stockholm och hur den hade hamnat där visste ingen riktigt varpå jag med ett par välvingade ord lyckads på stifta närmare bekantskap med flaskan. Kanske var det en gåva, kanske är det något vi kan få se framöver?

Så sett till retoriken om ölet så är det ingenting annat än en humleexplosion version större som tar plats i glaset? Amerikanska IPAs är oftast väldigt bra och gör ofta skäl för namnen och de ibland lite lustiga beskrivningarna av ölen men samtidigt kanske det också är just för detta som deras storhetstid nu börjar ge vika för andra trender. För jag tror inte att det är att ölen i sig inte är bra som gör att många börjar finna intresse i andra ölstilar utan att det ibland utlovas mer än vad man får. Precis som när du dricker öl efter öl efter öl från något bryggeri som skryter om allting häftigt i ölen eller hur det där bryggeriet som du alltid har litat på plötsligt har växt sig så stort att deras kvalitet börjar ge vika. Du kommer alltid ha kvar din kärlek för dem och tycka att ölet är bra, men du kommer också att åter börja vidga dina vyer.

Alpine Beer Company Pure Hoppiness

Utseende: Orangegyllene vätska och inte direkt mycket till skum.
Doft: Hampaartad karaktär på dofterna av citrus och tallkottar. Tycker mig ana en sötma att tona ned beskan med och dofterna av kryddig humleparfym, kumquats, grape och några bitar mango och persika. Jag gillar att det är mindre humlekåda och mer humlekotte.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mjuk och rätt fyllig i munnen. Sötman och beskan har slutit fred och samarbetar bra med en krydda som åter igen kommer fram, vilket för tanken åt rågmalt och tall. Mycket grape, mycket citrus, örtiga blommor och utan att snåla med humlen. Väldigt enkel smak, likväl väldigt bra och komplexa söta smaker gör den lite extra intressant.

Betyg? – Bättre. Oerhört lättdrucken tack vare balansen mellan alla delar och jag tror att den med dess grape och tallsmak skulle göra sig bästis med ett bra utbud av ostar. Riktigt ren i smak och doft och det här får väl klassas som en av de “balanserad IPAs” såsom Bells Two Hearted, Three Floyds Dreadnaught m.fl snarare än den typiska västkust IPAn

Nu är semestern slut och imorgon är det åter att åka iväg till jobbet, vilket också gör att vi kan fokusera på än mer intressanta saker till er läsare. Förutom vår Omnipuzzletävling som avgjordes häromdagen och Brooklyn Brewkittävlingen som börjar på måndag så har vi en massa intressanta reportage, intervjuer och annat planerat. Men än har vi en semesterdag kvar och därför kör vi vidare med än en öl.

På Mosebacke i Stockholm återfinns “Ölkiosken“, en liten korvkioskstor hydda där man kan köpa förstaklassiga öl för väldigt rimliga priser. Ett utmärkt tillfälle för många att få prova “lite bättre” öl.

När jag var där senast så passade jag på att prova mig igenom lite svensk öl och valet föll bland annat på Eskilstuna Ölkulturs Stenkvist Stout. Ölet är en irish dry stout (tänk Guiness) på 4.5%. Ölen är ofta torra med mycket rostad malt, bittert kaffe och choklad. I Eskilstunas tolkning har man använt pilsnermalt, rostat korn och chokladmalt medan Pacific Gem står för den rikliga humlingen. Av erfarenhet tycker jag att Eskilstunas öl kan variera lite i kvalitet, inte vad rör recept eller ölen som alltid levererar väl; men ibland kan felsmaker, jäst och annat tyvärr dyka in och ta över.

I mitt tycke är många, kanske främst amerikanska, belgiska witbiers ibland något för kryddstarka varpå de snabbt kan bli svårdruckna. Att då under ett besök på Sorbon hitta en gul burk märkt White Thai är inte alltför stort, eller? Ölet är en 5%’ig witbier från Westbrook – ett av MankerBeers favoritbryggerier från Copenhagen Beer Celebration och ett av bryggerierna M2 var förbi på sin USA-resa. Kanske har de tänkt i liknande banor som jag för istället för de sedvanliga smakerna av koriander, apelsinskal och kryddor så har de tillsatt citrongräs, ingegfärsrot och lite Sorachihumle. När jag häller upp ölet har jag fortfarande känslan av att det kan bli himmel eller pannkaka – ska den vara för tunn och lätt eller kommer den kanske vara motsatsen och vara den perfekt läskande session ale’en jag är på jakt efter?

Westbrook White Thai

Utseende: Disigare gyllengul vätska vitt litet skum som dör ned och blir ett minne blott.
Doft: Lite koriander och milda vetetoner med inte alltför otippade inslag av citrus och torr peppar. Oerhört ren arom och för första gången tycker jag att Sorachihumlen ger det den ska, citrus, apelsin och friska blommiga inslag. Trots att det inte är en för markant doft så är den passande.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Riktigt fräsch och ren smak med en ypperlig balans av blomster, citrongräs och en citrus och pepparton som artigt väntar på sin tur. Ingefäran och Sorachin gör det de ska men tar aldrig över utan lyfter snarare helheten med en annorlunda kryddning än vad man annars kanske är van vid.

Betyg? – Bättre/(+). Nu är jag snäll, men jag tycker att balansen, de rena smakerna och att den är på 5% gör den riktigt bra som sessionöl. En burk som man kan dricka många av och där smaklökarna kommer vara lika alerta efter första likt sista ölet. Är du ute efter en mer uppseendeväckande amerikansk öl kanske du skall välja någon annan med mer “kraft” i sig, men vill du bara njuta av sommaren är det här en perfekt hängmatteöl.