Helt plötsligt var det februari och jag har helt och hållet missat att summera mina öltrender. Men här kommer min summering av 2015 då det är lite mer än ett år sen skrev jag tre inlägg om vilka trender jag trodde skulle bli stora.
En trend jag trodde hårt på, en jag trodde skulle kunna bli något och en trend som var en riktig outsider. Men hur gick det då?

Det första, som var den trenden jag tyckte mig verkligen se var att burken gick från att vara bespottad till den hetaste trenden.

”Öltrend 2015, burköl. Ni vet var ni hörde det först! ” Ingen högoddsare, men jag måste säga att jag var ganska spot on på den punkten. Det känns som att alla i amerikat har börjat förstå hur bra burken är och hur jäkla snygg man kan göra den. Jag längtar fortfarande efter den första Omnipollo burken. Men som vanligt ligger vi några år bakom, men snart kommer burkölen även slå i Sverige, lita på det!

Den andra öltrenden, var lite mer ett siande för en närmre framtid. Men jag trodde mig se att öl i välgörande ändamål skulle öka.

”Öltrend 2015, öl i välgörande ändamål. Ni vet var ni hörde det först!” Nja, jag var väl kanske inte spot on, men jag var med på upploppet.
Med tanke på alla tråkigheter som har hänt runt om i världen trodde jag hårt på att vi som är en väldigt öppen och givande community skulle vara mer öppna för välgörenhetsmiddagar med öl i fokus. I USA har det varit en massa mindre välgörenhets events men inget riktigt stort som fastnat på min radar. Dock har bryggerier bland annat byggt upp skateparker, renoverat fritidsgårdar osv men mest handlar om att ge till forskning för tex barncancer, ALS och AIDS. År 2014 gav amerikanska bryggerier histelika 71 miljoner US dollar i välgörenhet. 71 miljoner dollar…. Ca 606 miljoner svenska alltså. Bara Stone Brewing gav 490.000 USD Vansinnigt mycket pengar, vansinnigt mycket välkomna pengar!
I Sverige har det också hänt en del Malmö Brewing Co gav bort all sin dricks, Great brands hade tillsammans med för att nämna några Brewdog Bar och Sorbon projektet Great beer for a great cause.
Personligen håller jag faktiskt på med en egen insamling i skrivande stund då jag erbjuder en provning i förmån för Barncancerfonden och det kan komma lite info om det här på MankerBeer.

Som sista trend, den där högoddsaren som ger toppvinsten. Så hade jag en ide om att det skulle experimenteras mer med roliga smaker så som jordnötter, cocos och rena godissmaker lägg därtill ekologiska öl.

”Öltrend 2015, godis och konstiga smaker. Ni vet var ni hörde det först!” Jag var väl inte helt fel ute? När det dessutom kommer öl i Sverige med cocos och roliga smaker i Sverige där Dugges är ett utmärkt Exempel mer många kul öl som tex Coconut Groove och Tropic Thunder så har det väl varit en trend som slagit in? Omnipollo Yellow belly någon?

Ja det var väl en konstig ide som jag skulle försöka rädda upp med en liten nödhake på det ekologiska. Faktum är att de ekologiska alternativen har ökat markant, vilket ligger i tiden. Men frågan är om inte det andra var det som verkligen ökade ordentligt.
Det kom kanske ingen Swedish fish porter eller en Yellybean IPA men nog fasen hade varannan ny öl cocos i sig i år. Det var cocos i ALLT och det var konstigheter till höger och vänster. Wakefield bryggde öl som smakade precis som Gaterade för att nämna ett exempel.

Vill ni ha en ny trendspaning för 2016? Jag ska försöka att jobba på det iså fall.

En öl som dök upp för privatimport hos Great Brands nyligen är Averys dubbel IPA Raja. Raja kallas av Avery själva för ”the Prince of IPAs” vilket är en koppling till Maharaja som vi sett många gånger förr i Sverige. Men det är mer eller mindre bara där man har en likhet. För man ville göra en helt annorlunda DIPA och istället för att ha en maltbomb på 10% så skulle man göra en fruktig DIPA som inte har malten som största focus. Detta ska vara en mer lättdrucken öl som är senaste tillägget i Averys standardsortiment. Att den kommer på en burk ger den ännu ett plus eftersom välhumlad öl som bekant med bravur klarar av färden över atlanten.
Naturligtvis som ett fan av stilen och ett fan av bryggeriet var jag tvungen att beställa ett flak. Tydligen så tog de slut illa kvickt från importören, men de har lovat att det kommer en leverans till i slutet på nästa månad. Jag rekommenderar er att hålla ögonen öppna för den lär ta slut fort igen och ett flak kommer att åter beställas till lilla Vellinges systembolag.

Avery Brewing – Raja Double IPA

Utseende: Ljus, nästan gulfärgad och grumlig med ett vitt krämigt skum. Otroligt ljus för att vara en öl, ser nästan mer ut som ett glas med ananas juice.
Doft: Stora tropiska dofter, mestadels av frukter som persika, passionsfrukt och grapefrukt. Det något blommig doft och det påminner åter om juice i doften.
Smak: De tropiska frukterna spelar även förste fiol i smaken. Viss smak av honung som bidrar till än mer sötma. Inget i smaken kan härledas till malten utan det är bara humle som ger smaken till ölen. Inte någon form av alkohol i smaken trots de 8%en. Dock finns det en liten örtsmak som avviker lite.

Betyg? – Bättre(+). Jag är kanske lite hård i min bedömning, men jag tror inte att denna öl passar alla. Trotts att det är en så pass tropisk öl är den ganska torr. Det slår mig att det jag dricker mycket väl hade kunnat vara en isglass istället, en solig vårdag hade varit bättre än en kall vinterdag även om ölen var väldigt god nu också. Om man uppskattar mer maltbaserade IPA så kommer detta inte vara en favorit, men om man är ett fan av blommiga och tropiska IPA kommer detta att vara som handen i handsken för dig.

Som jag lovade, detta är en uppmaning till svenska bryggare. Detta är en öl dom borde prova, de ska titta på den, de ska dofta på den, de ska smaka den. Anledningen är enkel: en IPA eller en DIPA måste inte innehålla massor av karamellmalt utan det går att brygga en fantastiskt bra, välsmakande och fortfarande fyllig IPA utan det. Ett stort misstag som genomsyrar svensk IPA är i min mening karamellmalt, det överanvänds och få kan konsten att brygga bra torra IPA.

Häromdagen satt jag och funderade på de bästa ölstäderna i världen och det är nästan bara huvudstäder som dyker upp i mitt huvud, Stockholm, Köpenhamn, London, Bryssel osv. Sen kom jag att tänka större, mer västerut och på att Washington DC trots allt är huvudstaden i USA. Landet som vi på MankerBeer glorifierar som det förlovade landet. Deras huvudstad måste ju vara ölets absoluta mecka tänkte jag först, men faktum är att det snarare är ett ordentligt lågvattenmärke på den amerikanska ölkartan.

I centrala Washington bor det ca 670.000 personer, inklusive storstadsområdet med förorter landar vi på runt 6 miljoner. Ölmässigt då? Vad finns då i Washington DC? DC Brau och…och…och….nej det stannar nog där. Ok jag ger dem att de har en spritbutik som heter Chevy Chase, som ju är lite roligt kan man tycka, men det är nästan helt dött ölmässigt.

Washington DC är kanske litet, men angränsande Virginia och Maryland är precis lika tråkigt som WCD, fast utan något riktigt bryggeriess i fickan. Ja ni kan skälla på mig och säga Duclaw eller Flying Dog. Men att Duclaw har en öl, som har ett fräsigt namn och som smakar ganska bra (Sweet baby Jesus) gör det inte till ett bra bryggeri, eller Flying Dog med några coola etiketter och med ett par välsmakande öl gör det inte heller till ett toppbryggeri i mina ögon. Dessutom har jag lite svårt att kalla Flying Dog för ett Marylandbryggeri, i mina ögon är de ett Coloradobryggeri även om de har flyttat bryggeriverksamheten.

Tillbaka till huvudspåret och huvudstaden, så är detta bevis nog om att WDC är ett lågvattenmärke. 1956 slog bryggeriet Heurich igen och efter det hade ingen bryggt öl, kommersiellt, i DC tills Brandon Skall och Jeff Hancock startade upp DC Brau 2011. De startade faktiskt år 2009 men det tog 2 hela år innan man fick ut sina första öl på marknaden. Tänk att en stad på runt en halv miljon människor i craft beer-tokiga USA inte haft ett bryggeri på närmare 60 år. Det är i mina öron helt otroligt. Hur kan en huvudstad inte ha ett bryggeri?

DC Brau då. Vilka är det för några tänker nog ett par av er, medan ett par av oss kommer ihåg dem från deras  första gästspel på Stockholm Beer år 2014, de var ju även med i Brewers Associationmontern i år. Få trodde väl då att bryggeriet var så pass ungt som 3 år  och de charmade nog de flesta av oss få med sina väldigt smakfulla öl och med snygga burkar. Vem hade inte Wings of Armageddon som favorit på mässan? DC Brau är faktiskt ett av bryggerierna som revolutionerade med att erbjuda sina öl på burk. Det var inte så vanligt år 2011, och dessutom var burkarna som sagt snyggt utformade.

Vi kan tycka att de är sällsynta i Sverige men inte är väl det konstigt. I det öltokiga USA där man verkligen tänker på det lokala mer än någon annanstans så stannar 80-85% av DC Braus produkter i WDC och då har de svårt att mätta den otroliga efterfrågan efter bryggeriets öl på hemmaplan. Faktum är att DC Brau faktiskt är ett av USAs snabbast växande bryggerier.

Det finns med andra ord hopp för Washington DC, men undra om vi någonsin kommer att få ett svar på vår fråga. Hur kan det egentligen komma sig att huvudstaden i landet som vi glorifierar är så dålig ölmässigt? I mina ögon är det ett lågvattenmärke.

Ja ni läste rätt. Enligt våra amerikanska källor är Firestone Walker nu redo för att ta steget över Atlanten till Sverige, men inte via någon av de importörer vi trodde!

Ni kanske mins det hela. Duvel Moortgat gick in i Firestone Walker för några månader sen vilket innebar att Firestone kunde använda den tveklöst väldigt utvecklade och fördelsaktiga distributionen Duvel Moortgat erbjuder. Tack vare den kan man nu också testa vingarna i andra länder och Sverige är naturligtvis ett av de första länderna man vänder sig till! Marknaden är enorm och den svenska publiken känner man till sen sina resor till CBC (Copenhagen Beer celebration) där man har träffat massvis med svenskar.

Duvel har sedan tidigare ett sammarbete i Sverige med importören Galatea som satsat hårt på sin satsning på hantverksöl genom Craftbeer.se. Men vare sig de eller andra importörer med starka band till USA såsom Great Brands eller Wicked Wine verkar nu ha knutit säcken med jätten. Istället säger våra amerikanska källor att det är en annan svensk importör som tar in dem. Ni kommer inte att tro detta, men den lilla fågeln viskade att det är Spendrups.
Spendrups har börjat satsa på hantverksöl genom att köpa tex Lagunitas via just Galatea, BrewDog genom CASK och importera Hilliards samt en ny satsning på hantverksbryggerier från London. Nu verkar det alltså som att man knyckt åt sig ett av de större märkena.

Frågan är väl egentligen vad Duvel kommer att göra? Naturligtvis kan de agera och säga, vi har redan ett stadigt sammarbete med någon i Sverige. Precis som man gjorde med Ommegang vilket gjorde att Ommegang lämnade Great Brands. Eller så får vi se Firestones öl rulla ut den här vägen, vilket vi på förhand tror inte direkt innebär coola specialsläpp.

Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag ber lite om ursäkt till de som jobbar på Spendrups för orden jag nu kommer att säga. Men det finns många importörer i Sverige som är väldigt duktiga på hantverksöl, av dessa finns en handfull som är väldigt bra på amerikansk öl. Varför i hela fridens namn väljer man att gå via en av de absolut mest sömniga och traditionella distributörerna av makrolager?

Min strörsta farhåga är dock att man bara väljer att ta in Firestone Walkers standard öl. Missförstå mig rätt, högre standard får man leta efter, men kommer vi att kunna få hit relativt limiterade Anniversary ölen?  Kommer vi att kunna sa Parabola, Sucaba, Stickee Monkee eller någon av Feral ölen? Jag hoppas verkligen att Spendrups inte är den sömniga farbrorn jag faktiskt tror att den är.

Spendrups är ju annars Heinekens importör i Sverige och Heineken känner vi ju till köpte 50% av Lagunitas vilket förmodligen har satt dem i försätet så fort Duvel vacklat.
Ni börjar förstå vilken otroligt konstig koppling detta ger. Spendrups har Duvel Moortgats Firestone Walker och Galatea har Heinekens Lagunitas.

Vill dock tillägga att jag är OTROLIGT nöjd med att få hit lite Firestone Walker. Min son är döpt Jack efter deras Double Jack, den perfekta dubbel IPAn i mina ögon, jag vill bara att detta ska bli bra för alla och snälla rara Spendrups. På ren skånska: klydda för fan inte till detta!

Har du hört talas om Duck-Rabbit? Konstigt att du inte hört talas om dem, och inte det minsta konstigt på samma gång. Ett litet bryggeri som ligger på den amerikanska landsbygden i Farmville, North Carolina. Nästan alla som ägt en smartphone eller haft facebook dom senaste 5 åren har väl knappast missat detta fullständigt meningslösa spel vid namnet Farmville? Manker gjorde det då inte då han skrev kort om bryggeriet och en av deras öl redan 2011.

The Duck-Rabbit Brewery är ett bryggeri som startades år 2004, man är framförallt är man specialister på mörkare öl och borde därför vara ett hett byte för den svenska marknaden med tanke på att exporten av deras öl knappast lär försämra deras öl, knappt märkbart försämra. Dessutom hade man kunnat kombinera frakten med många andra brggerier som även dom borde vara hett villebråd för oss i Sverige.

I Norht Carolina finns toppbryggerier som Foothills och Olde Hickory samt hyfsade bryggerier som Natty Greenes, Pisgah och CBC-aktuella Wicked Weed. Dessutom kommer New Belgium, Oscar Blues och Sierra Nevadas öl som exporteras till Europa nästan uteslutande från deras backup bryggerier i North Carolina.

Duck-Rabbit är ett bryggeri som faktiskt har lite anknytning till Sverige. Ryan Witter-Merithews första bryggjobb var faktiskt på just Duck-Rabbit innan han flyttade till Danmark och Fanö (där han dessutom är en tredjedel av original Grassroots tillsammans med Shaun Hill och Claus Winther). Han har även hunnit med lite jobb för Mikkeller, Evil Twin och Stillwater innan Ryan flyttade till London och Siren. Ryan har tidigare berättat att Duck-Rabbit var den perfekta starten på en karriär. På de flesta bryggerier får man bara rengöra utrustning och passa upp bryggare i 3 år innan man får göra något med ölen. Men på Duck-Rabbit blev man inskickad i heltluften direkt och för det är han evigt tacksam. Numera har han flyttat hem till USA och jobbar återigen med Shaun Hill på Hill Farmstead.
Hur kommer det sig att ett bryggeri med flera fantastiska öl under bältet är så pass okänt? Ett bryggeri med en logga som verkligen stucker ut i mängden. Detta bryggeri som dessutom är otroligt nischat genom att bara brygga mörkare ölstilar. Mörkare öl eftersom det passade bryggmästare Paul Philippon mer. Han tycker nämligen att man kan göra mer med de mörkare öltyperna och att man kan få ut mer roliga smaker av dem. På tal om att passa Paul så är även loggan något han tagit med sig från sitt tidigare jobb som lärare i filosofi. Loggan ja. Det är en historia i säg men för att förklara det kort så är det en gammal filosofisk nöt där man inte kunde säga vilket djur som är vilket av en hare och en anka genom att betrakta dess skugga.

Igen, jag ställer mig frågan, varför känner vi inte till Duck Rabbit? Allt är som klippt och skuret för den svenska marknaden. Nämnde jag att ölen är i 355 ml flaskor, vilket vi verkar föredra i Sverige…

Det är inte många som säger emot Sam Calagione, den otroligt karismatiske ägaren av Dogfish Head samt en av hantverksölens riktigt stora stjärnor. Att Sam är just en stor stjärna säger nog få emot, i närmre 20 år har han varit en av de mest bidragande faktorerna att hantverksöl har blivit så stort som det faktiskt blivit. Även om Sam faktiskt har ett litet antekningsblock med sig varje dag med namn på öl han INTE får använda är han inte van vid att få ett nej som svar. Därför var han ytterst förvånad när Rehoboth, i april, gav honom avslag på att få bygga ut bryggpuben/restaurangen längs med stranden.

Rehoboth Beach är ett vanligt och populärt turistmål om det råder det inget tvivel. Drygt 6 miljoner turister besöker Rehoboth varje år, ett område som har 5 stjärnor i vattenkvalitet, något som annars bara finns på 11 andra platser i hela USA. Delaware är annars känt för att ha högst vattenkvalitet i USA.
Att bryggeriet Dogfish Head är viktigt för lilla staden Rehoboth i delstaten Delaware råder det heller inget tvivel om, även Dogfish Head drar till sig mycket besökare. Men ändå ville man inte låta Sam bygga ut med ca 450 kvadratmeter på grund av olika anledningar som ”ibland blir stora restauranger nattklubbar” eller ”ju större barer, desto större problem vållar dem”. Att Dogfish Head därför skulle kunna flytta tog man med en axelryckning. ”Ja varför inte, på en plats där dom kan göra som dom vill.”

Dock fick man stöd från befolkningen i Rehoboth Beach som förklarade att det är en positiv turism bryggpuben för med sig. Folk tenderar att inte bli lite berusade som i grannorterna och där finns inget bryggeri eller någon vidare känd bryggpub. Dessutom kan restaurangen hålla öppet året om och drar till sig turister även på de tider om året då man inte kan ligga på stranden och jäsa.
Att skicka ut Sam Calagione vore en dum ide, han är otroligt bra publicitet för stan då man ser honom i tidningen, på tv ja överallt. Vissa tycker att det är kul att folk i Kalifornien känner till den lilla staden bara på grund av Dogfish Head. Tänk om dom viste att det finns folk i Sverige, Japan, Brasilien och Sydafrika som känner till Rehoboth bara på grund av Dogfish Head. Eller att vi på MankerBeer tagit oss ändå ned dit vid två tillfällen, bara för ölen.

Väldigt tråkigt tyckte man, men….
Ett andra försök gjordes, Sam förklarade vad det var man tänkte göra med restaurangen och hur det ska investeras hela 4 miljoner dollar i projektet och hur viktigt Dogfish Head är för samhället och hur mycket man faktiskt har gjort för samhället, att man alltid föregått med gott exempel och att man aldrig gjort några överträdelser i någon form av lagar.
Då började politikerna i stan ändra sig och i Juni fick man till slut ett ändrat beslut och Dogfish Head fick tillåtelse att bygga ut och renovera. Hur det slutar får vi veta om några år. Men många tycker att det är väldigt positivt eftersom det nästan aldrig finns en ledig plats inne i lokalen. Men lite dumt är det och det är heller inte första gången Sam har behövt bedriva en lång kampanj i ölets tecken. De hade samma problem med att få bygga ut själva bryggeriet då ortens politiker var frågande till vad man skulle med ett större bryggeri där att göra och hur det skulle påverka samhället.

Tur att folk kan inse sina misstag!
Har du två minuter över? Läs då Manker och M2s intervju med Sam när de var och besökte bryggeriet, eller ta del virtuellt av den bryggeritour som man kan ta och som samma duo spelade in.