MankerBeer.com

Att smaksätta sprit har vi gjort i alla tider, vissa smaker mer traditionella än andra. I de nordiska länderna har vi klassiska smaker som kummin, fänkål, malört, pors och dill, men man kan använda mer eller mindre vad som helst (bäverröv, någon?). Något av det konstigaste jag provat var en snaps gjord med parmesanost, ett misslyckat experiment enligt skaparen själv men jag tyckte inte det var så tokigt (även om det var extremt udda).

Så, idag tänkte jag dela med mig av två recept på just smaksatt sprit, ett traditionellt och ett inte så traditionellt. Vi börjar med klassikern, limoncello. Du kan köpa limoncello på Systembolaget om du inte orkar göra egen, men det är ju alltid skoj att göra saker själv och så ser det ju trevligt ut med en massa burkar med olika innehåll överallt i köket.. Det hela är väldigt enkelt.

Skala 5-6 stora citroner, helst ekologiska, och lägg skalet i en stor burk. Häll på sprit så det täcker (runt 40 cl). Jag använde mig av Brännvin Special den här gången då jag tycker det är rätt schysst att den bara ligger på 30% och den tar åt sig av smaker väldigt bra, men du kan använda vilken icke smaksatt sprit du vill egentligen, många använder sig av vanlig vodka.

Låt detta stå i ungefär en vecka och sila sedan upp i en flaska. Gör en klassisk sockerlag på lika delar socker och vatten, blanda ihop en liter ungefär. Skulle det bli mer än en liter så är det ingen fara, då sparar du det och har till drinkar istället. Låt sockerlagen svalna och blanda sen ut med citronspriten, du ska ha dubbelt så mycket sockerlag som sprit. Skaka om flaskan och låt stå i ett par dagar, sen serverar du din limoncello riktigt kall, gärna från frysen.

Det andra receptet är lite mer okonventionellt, men likväl lika gott – dill pickle vodka! Passar klockrent i en Bloody Mary, eller varför inte en dill pickle Martini? Bara fantasin sätter gränser och om du gillar pickles så kommer du älska denna vodkan.

Skala och skiva en slanggurka och lägg i en stor burk med en näve dillkvistar, en klyfta vitlök, varsin matsked hela svartpepparkorn och gula senapsfrön. Häll på vodka och låt stå i en vecka. Filtrera och njut i nån schysst cocktail.

Vilket är det godaste tilltugget till öl? Därom tvista de lärda, men något som alltid hamnar väldigt högt i topp är beef jerky, det vill säga kryddat eller marinerat och torkat kött. Problemet för oss svenskar är oftast att det är rätt så dyrt över lag med torkat kött här i långa landet mellanmjölk. Det finns bra svenska varianter och det finns bra importerade varianter, men då priset brukar ligga på 35-40 spänn för en liten påse så brukar det bli att man köper nåt annat som är ännu billigare.

Dock får man ha i åtanke att det inte är SÅ våldsamt dyrt som man kan tro. När köttet torkar tappar det ju all vätska och då är det mycket vikt som försvinner (runt 30-40% om jag minns rätt), så kilopriset är inte helt omotiverat i många fall ändå!

Men om du vill komma ännu billigare undan och dessutom veta exakt vad som finns i marinaden så kan du ju alltid göra din egen! Allt du behöver är en bit nötkött, valfri marinad (i denna batchen på bilden hade jag teriyakisås, chiliflakes, ingefära, vitlök och svartpeppar men senare har jag använt bland annat BBQ-sås och det funkar finfint det med), en ugn och mycket fritid.

Om du har valt en hel köttbit så börja med att lägga den i frysen en timme, på så sätt blir den lättare att skära i tunna skivor (använder du lövbiff kan du skippa detta steget). När du sedan skivat ditt kött trimmar du bort allt fett och lägger det sedan i marinaden i minst 12 timmar.

Efter det sprider du ut allting på ett ugnsgaller med en plåt undertill (det droppar en del om du har kladdig marinad..) och ställer ugnen på mellan 50 och 70 grader, du får känna dig fram vilket som känns bäst. Om du inte har varmluftsugn är det fördelaktigt att låta luckan stå lite på glänt så att fukten kommer ut ordentligt när köttet torkar.

Efter 3-4 timmar tar du ut och vänder köttet sen in igen och låt ligga i ytterligare 3-4 timmar. Här efter väljer du själv hur hårt torkat du vill ha köttet. Ju torrare det är desto längre håller det sig, men själv föredrar jag när det är lite segt fortfarande så 7-8 timmar totalt är rätt schysst tycker jag.. Vill du ha det torrare så låt det ligga ett par timmar till. Men låt oss vara ärliga, oavsett hur lång tid du än hade tänkt spara det så kommer det vara så gott att du äter upp det på en tiondel av den tiden ändå.

När allt är klart låter du köttet svalna, lägger det i burkar och förvarar i skafferiet. Håller upp till ett par månader.

Rillette är kött som du först konfiterar och sedan drar till strimlor likt pulled pork, eller kanske till och med till en slät smet om du vill det (jag föredrar det lite mer chunky). Vissa gör det med just fläskkött, men klassikern är att göra det med anka. Det är väldigt enkelt dessutom. Det enda du behöver är två stora anklår, en halvliter ankfett, några timjankvistar, lagerblad, vitlök, muskot, salt, peppar och en skvätt vitt vin, sen är det bara att köra igång!

Smält ankfettet i en egen liten gryta och gnid in anklåren med flingsalt och svartpeppar. Lägg anklåren i en ugnsfast form modell mindre, jag använde mig av en liten gjutjärnsgryta. Riv tre eller fyra drag muskot och pressa två vitlöksklyftor över, häll på en halv deciliter vin och lägg i ett par timjankvistar och ett par lagerblad. När ankfettet har smält häller du det över så det täcker ankan. Sätt på plattan så det börjar sjuda så smått, sedan in i ugnen på 140 grader tills köttet faller lätt av benet, det tar tre, fyra timmar.

När detta är färdigt tar du ut ankan och låter det svalna lite grann (fett blir väldigt varmt när det är varmt!) innan du lyfter ur ankbenen, kasserar skinnet (om du inte har nåt annat du tänkte göra med det) och drar köttet av benen. Kladdigt, fettigt och väldigt enkelt!

Lägg köttet i en bunke och häll på lite mer än en halv deciliter fett och kör runt med elvisp. Det är här du ska bestämma dig för om du vill ha det i bitar eller slätt. Jag som gillar bitar körde bara lite grann med vispen så det blir långa fina trådar, vill du ha det slätt är det bara att köra i matberedaren istället.

Om du mot förmodan inte vill äta det direkt så lägger du allting i en burk och håller på ett lager fett ovanpå så det täcker, på det sättet kommer det inte in något syre till köttet och det håller i flera veckor. När du väl bestämmer dig för att avnjuta din rillette så gör du det på en skiva rostat surdegsbröd med chornichons på ihop med en fräsch saison. Smaklig spis!

Dag nummer tre vaknade vi rätt så sent, något slitna efter gårdagen som avslutades med cocktails en bit in på natten. Vi knallade ner runt hörnet på hotellet och köpte frukost, som denna gång serverades med en grönsakssoppa.. Jag vet inte om det är något som är typiskt för Portugal, och det var lite konstigt får jag väl erkänna, men det var helt okej. En kycklingbaguette och en kaffe till det sen var man på topp igen.

Denna dagen hade vi tänkt att vi skulle ta oss ut till Belémkvarteren och eventuellt stranden då det var varmt som tusan, men efter att vi stått i 45 minuter och väntat på en spårvagn som bara tog oss ett stopp innan den stannade i 45 minuter till så gav vi upp.. Vet inte varför det var så, för dagen efter fungerade det finfint, men det kommer vi till senare.

Istället gick vi ner en runda längst med havet och chillade där nere hela eftermiddagen istället. Solen stekte på rätt bra och istället för att köpa lunch någonstans så gick vi in i någon lokal butik och köpte lite ost, korv och bubbel och satte oss på en närliggande gräsmatta istället.

Efter någon timme började vi känna oss klara utomhus och började gå upp mot LisBeer som skulle ligga en 15 minuters promenix därifrån, men på vägen dit såg vi Lissabons ölmuseum, och tänkte att det måste vi ju definitivt kolla in!

Liksom med vinet har Portugal en stolt ölhistoria, och även om ölen i sig inte är något speciellt över lag så fanns det väldigt mycket mer historia bakom alltihop än vad jag hade kunnat tro. Jag minns inte exakt vad inträdet gick på men det var inte speciellt dyrt. Vi blev tilldelade varsitt litet krus öl och sen fick man gå där inne och strosa runt själv. Man kunde läsa om hur vinproducenterna hatade bryggerierna redan på 1600-talet, hur dom försökte få bort varandra från marknaden och hur många märken det en gång funnits som dött ut och blivit uppköpta precis som i resten av världen, och så vidare. Rätt intressant över lag.

Vi gick väl runt där i en halvtimmes tid innan vi kände att det var dags att gå upp till LisBeer. Vi gick en liten omväg dit för tydligen kan man gå in från två olika håll. En från återvändsgränden som vi kom in genom, Rua Canastras, och en från en förbipasserande större gata, Rua da Padaria.

LisBeer är lokaliserat i botten av en byggnad vilket då även innebär att golvet och väggarna i sten som förstås hålls svalt även när det är varmt utomhus.. Och det är ju inte fel alls. Denna dagen nådde temperaturen runt 30-35 grader mitt på dagen, då var det minst sagt avslappnande att gå ner i en sval lokal och dricka öl istället.

Utbudet av öl var bra, bland det bästa i Lissabon. Jag vet inte hur mycket det säger egentligen då det inte finns så många ölställen, men det var ungefär som på Cerveteca med en del Portugisisk craft beer, rätt mycket belgiskt och en del blandad internationell. Personalen var mycket trevlig, kunnig och tillmötesgående, jag fick många tips och dom tyckte det var kul att vi letat upp dom hela vägen från Sverige.

Det var även här jag drack resans bästa öl, Mean Sardine Amura. En färsk pale ale som var rejält fruktig och lätt utan några felsmaker som sticker ut över huvud taget. Riktigt gott! Jag vet inte om det finns någon riktig mat att tillgå, men snacks som rostad majs fanns och det funkar ju om man inte är alltför hungrig.

När vi var klara här gick vi tillbaka upp mot hotellet och åt middag på ett av dom lokala haken innan vi tog oss upp och somnade på hotellrummet. Vi skulle ge oss på ett nytt försök att ta oss ut till Belém under morgondagen så det var lika bra att komma i säng i tid.

Dag två började vi med lite enkel frukost runt hörnet från hotellet innan vi gick ner och tog spårvagnen upp till Castelo de São Jorge. Biljetter till spårvagnar går att köpa lite överallt där man även säljer turistprylar som flasköppnare och vykort. Det man ska tänka på är bara så man köper till rätt spårvagn, det finns nämligen ett par olika. Första gången köpte vi till en “turistvagn”, hop on hop off-varianten. Den visade sig vara ganska kass med få stopp tyvärr så vi hoppade på en annan gammal spårvagn som man naturligtvis inte kunde åka på samma biljett.. Men chauffören insåg vår förvirring och lät oss åka ändå, och efter lite om och men var vi slutligen uppe på slottet. Det är dock inte så krångligt som det låter, ni behöver inte vara nervösa.

Slottet är stort som tusan och där uppe har man utsikt över hela stan, mer eller mindre. Det vi såg som var rätt intressant är att Lissabon inte är så stort som det känns, det är bara dom här förbannade backarna man går i dagarna i ända som gör att det tar lång tid att ta sig fram. Nåväl, lite glass i skuggan och strosande bland ruinerna sen var det dags att bege sig ner i stan igen.

Vi hoppade på spårvagnen tillbaka och hoppade av igen när vi kom till dom gamla kvarteren. Det var fortfarande rätt så tidigt på eftermiddagen och inget direkt folk i detta området än då det är hit man går på kvällarna för att festa och det mesta öppnar ganska sent. Istället gick vi vidare till Cerveteca Lisboa, en 20 minuters promenad därifrån.

Cerveteca Lisboa, det högst ratade stället i Lissabon om man går efter Ratebeer‘s lista. Stället i sig är ganska anspråkslöst och man ser inte det särskilt bra utifrån, men det var en riktig oas! Ganska varmt i lokalen men det var en liten AC på väggen som kämpade för glatta livet, och även om det inte fanns någon riktig uteservering så var det helt okej att köpa sig en öl och gå ut och sätta sig i parken utanför.

Det fanns åtta fat med både portugisisk och importerad öl. Denna kvällen var det Mean Sardine och Passarola som stod för det inhemska, och inga mindre än Mikkeller och Beerbliotek som stod för det importerade. Det fanns även ett par kranar med Sam Adams och Weihenstephaner för dom som känner för det.

Killen bakom baren hälsade oss varmt välkomna och småsnackade lite, väldigt trevlig herre. Vi beställde varsin öl och slog oss ned i närheten av ACn och snart började det komma lite mer folk. Efter en stund kom bartendern fram med ett glas av vad som såg ut som majs till oss, men han förklarade att det är lupinbönor.. Ett vanligt ölsnack i Portugal och Egypten, och tydligen inte på fler ställen än så.

Lupinbönor var väldigt intressanta, framförallt då vi aldrig har käkat något liknande, inte till öl iallafall. Dom är små och gula, som sagt väldigt lika majskorn. Det är ett vaxigt skal på dom så man biter ett litet hål och sen “poppar” in den i munnen. Smakar inte så mycket i sig utan det är saltlagen och örterna man lägger in dom i som smakar, men det var rätt schysst. Plus att det är alltid gött att ha något att pilla med när man dricker öl!

Det fanns även öl att ta med om man ville det, en förhållandevis stor hylla med en del porugisiskt hantverksöl men också öl från Brewdog, Rogue, Beerbliotek, Dugges, To Öl, Mikkeller, och så vidare.

Efter någon timme kände vi oss klara och hungriga så vi gick och käkade på en lokal restaurang på andra sidan parken. Varsin stor kycklingsallad senare var vi på gång igen. Nästa stopp skulle bli cocktailbaren Cinco Lounge som låg ett stenkast därifrån.

21.00 öppnade Cinco Lounge och vi trillade väl in en halvtimme efter det. Än var det bara vi och några till i lokalen, vilket förstås passade både oss och deras bartenders perfekt för då kunde dom showa och vi njuta. Och vilka drinkar det var, herregud!

Kvällen till ära hade man tagit in en gästbartender som gjorde cocktails främst med nötlikören Disaronno så vi gav oss på det så klart. En stund senare dök det upp fler bartenders och både ägaren kom förbi och snackade skit en stund. Höjdpunkten cocktailmässigt för mig var en rökt bourbondrink. Man la ut torkad frukt och socker över bardisken, blandade drinken och ställde den mitt i alltihop. Efter det satte man en stor glasskål på och fyllde med rök. En liten stund senare avlägsnas kupolen och drinken har fått en distinkt röksmak. Det hela var jävligt häftigt, rent ut sagt.

Några timmar senare kände vi att det var dags att bege oss tillbaka upp mot hotellet, men på vägen hem gick vi genom dom gamla kvarteren igen och det var ett helt annat ställe än mitt på dagen. Alla små pubar, barer och klubbar hade öppnat och det var folk överallt, i alla små hål i väggen fanns det någon som serverade drinkar och öl. Vi stannade till på något random ställe och bara bevittnade alltihop, men efter det började det definitivt bli sent så vi gick upp och stupade i den mjuka hotellsängen.

För några veckor sen var det äntligen dags för mig och frugan att bege oss ut på årets första riktiga semester. Vi diskuterade länge om var vi skulle ta oss och till slut hamnade vi i den portugisiska huvudstaden, Lissabon!

Lissabon känns lite som en stad som ofta glöms bort när man pratar om européiska städer, och när man nämner Portugal som resmål går tankarna kanske snarare till Madeira än till Lissabon.. Därför var det lite extra kul att utforska en stad vi knappt vet någonting om över huvud taget.

Första kvällen vi anlände var vi så trötta att vi stannade inne på hotellet där vi båda sov som stockar, och dagen därpå kunde vi börja i tid, utvilade och fräscha. Vi bestämde oss för att gå runt så mycket vi kunde innan vi började kolla på spårvagnar, och det visade sig vara jobbigare än vad vi trodde. Det är väldigt, VÄLDIGT backigt i den här staden. Lissabon påminner till stor del av San Francisco, för er som varit där. Mycket backar, spårvagnar, lokationen inne i en bukt, vindistrikt, gay-vänligt, och så vidare. Att det dessutom är en av västvärldens äldsta städer gör ju också att det är en hel del att titta på när man inte dricker öl.

Under förmiddagen kollade vi in lite gamla kyrkor och strosade runt i dom gamla kvarteren, “Bairro Alto“, och när det började kurra i magen begav vi oss ner till restaurangen Sol e Pesca som enbart serverar konserverad fisk, ihop med några tillbehör.

Konserverad och torkad fisk är väldigt stort i Lissabon och säljs överallt, och på Sol e Pesca fanns det mängder av sorter och inläggningar att välja mellan. Vårt val föll på sardiner och tonfisk i olja, detta serverat med bulgursallad, oliver och rökt, torkad tonfisk. Allt detta sköljs ner med den största inhemska ölen, Super Bock. Ölen i sig är inget speciellt mer än en ljus lager, men den sitter fint i värmen och till maten över lag. Sol e Pesca är för övrigt lite hypat från ingen mindre än Anthony Bourdain som besökte restaurangen i sitt reseprogram No Reservations in Lisbon på Travel Channel.

Mätta och belåtna traskade vi vidare genom stan några timmar till för att sedan hamna på Fabulás som hade lite portugisisk hantverksöl och riktigt bra mat (dock åt vi inget vid detta besöket utan det kommer senare). Öl från Letra och Mean Sardine intogs och sen satt vi bara och mös en stund på uteserveringen. Portugisisk hantverksöl är inte särskilt lätt att hitta över huvud taget utan det är oftast ovan nämnda Super Bock eller Sagres som serveras, men här fanns en del, även om det inte var jättemycket. Fabulás är ett riktigt schysst ställe med en mysig innergård och bra service, och ett av dom få ställena vi återkom till senare under veckan.

Men nu började dagen närmade sig kväll och vi började bli rätt trötta. På väg tillbaka till hotellet passade vi på att smita inom på ett hål i väggen och prova en annan lokal specialitet, Ginjiha. Detta är en likör på körsbär som serveras i shotglas av choklad. Man kan ju förstås servera det i vanliga shotglas också, men hur kul är det? Nåväl, vars en shot ginjiha sen upp och krascha i hotellsängen.