Restaurangkedjan Monks Café har sedan starten satsat på att hålla bryggkurser ledda av bryggmästare Charles Cassino, en bryggare med stort kontaktnät och kunskaper som borde placera honom hos större bryggerier än Monks, men men. Ett projekt de startade häromåret var deras “Blend”-serie där Charles och olika samarbetspartners blandar, blendar, olika öl för att på så sätt skapa unika och experimentalla skapelser. Då bryggeriet ligger i samband med Monks Café på Wallingatan i Stockholm så kan man sälja ölen lokalt vilket gör att du kan finna ölen på tre centrala Systembolag i Stockholm samt beställa dem genom webbeställning.

Dagens öl är den fjärde i ordningen, kallas för Vigorous och har dämed döpts till Blend No.4 Vigorous. Tidigare jämförde jag Blend No.2 Superior Sour Stout med Omnipollos Hypnopompa och framöver kommer vi även att kika närmre på ett par andra “blends” men nu är det Vigorous som gäller. Ölen är på 10%, kostar 68,90 kronor för en flaska och finns här. Till denna unika blandning har Charles valt att blanda De Molen Hel & Verdoemenis med sin Monks Imperial Cherry Stout.

Monks Café Blend No.4 Vigorous

Utseende: Mörkt brun vätska, skummet dör fort.
Doft: Syrliga bär, bittert kaffe och mörk choklad med toner av träfat och whiskey. Tyvärr vissa doser av rengöringsmedel som visserligen försvinner in med kaffe och bären om man tänker förbi dem.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bättre kropp än vissa av de andra ölen i Blend-serien. Körsbärskärnor och mörka, något syrliga bär går på date med mörkt kaffe och mörk, rostad malt i god De Molenanda.

Betyg? – Bra+. Tyvärr drar en syra och inslagen av rengöringsmedel ner betyget och lika trist är det att det känns igen från vissa av de andra mörkare ölen, medan de är som bortblåsta i de ljusa. Vigorous är trots det ett lyckat försök att ge en av mina mörka favoritöl, Hel & Verdoemenis något extra genom tillskottet av körsbärsstout.

Stockholm Beer and Whisky Festival lockar i år närmare 40.000 besökare under de sex dagar mässan pågick under två veckor, en riktigt imponerande siffra som också för upp SBWF i toppskiktet av världens största ölfestivaler. GABF pågår bara över tre dagar i ett veckoslut och lockar runt 49.000 besökare. Så storleksmässigt så är SBWF mindre när det gäller att få in folk över tid, något som beror på att man köper en inträdesbiljett och inte en biljett för ett specifikt pass eller en viss dag. Redan här tror jag att man skulle kunna få SBWF att växa än mer genom att dela upp dagarna och passen bättre. 2012 var det enorma problem med köer då nästan alla som hade köpt biljett ville in samma tid och dag. Genom att istället sälja ett maxantal biljetter per dag blir det lättare att få in fler människor, på ett mer strukturerat sätt.

För just organisationen och strukturen på GABF är vad jag anser gör den till en bra mycket mer imponerande tillställning. Det faktum att vi på torsdagen spenderade 5 mintuer i kön från det att man öppnat dörrarna till det att man var inne i hallen är galet. Biljettkontroller, legitimering och visitering tog knappt någon tid alls, då är inte heller entredörrarna så värst mycket större. Man fick själv hämta ett glas inne i hallen vilket minimerade köerna i dörren – något alla andra mässor eller festivaler jag någonsin har varit på har haft problem med.

Alla stationer och all information om vart du ska, vad som finns var etc. finns enkelt beskrivet i det häfte du får – något som SBWF kanske ligger lite före med då deras häfte är mindre reklamströsslat och har en trevligare genomgång av utställarna, och i ett behändigare format. Men utöver det så är själva lokalerna på GABF luftiga, stora och trots alla besökare så är sorlet inte öronbedövande. Nu är SBWF en mässa för både öl, whisky, andra alkoholhaltiga drycker och till viss del mat men de senaste åren har jag stört mig på att det blivit någon form av reklamjippo för de stora företagen – något som hämmar mässans tillväxt och som lär göra att man antingen får begränsa mässan eller finna en ny lokal. På GABF har du två val – ta ditt bord och din plats och smycka den som du vill, eller betala/gå in som sponsor och få en sidoplats där du kan dra upp en större monter. De sidoplatserna motsvarar inte mycket mer än en och en halv vanlig monter men du tillåts bygga på höjden och får mer uppmärksamhet.

På SBWF är rummet mellan stora lokalen och det lilla rummet där Elixir Wines, Södra Maltfabriken, Brekeriet m.fl brukar hållas belamrat med onödiga utställare. Du kan finna en monter två gånger så stor som Brekeriets monter där en stackars ensam tjej försöker sälja något magasin om alkohol eller där en monter lika stor som min lägenhet gör reklam för kanelbourbonhopkoket Fireball. Tar du dessutom området Mariestad och Krusovice tar upp så är det en total yta som på GABF skulle rymma en hel delstat. Nu är SBWF inte en renodlad ölfestival och alla är välkomna, men det är för mig nästan ett skämt när man vill värna om allt som sker och finns i landet men där man tvingas säga nej eller tar såpass stora summor så att flera små utställare inte kan eller har råd att ställa ut. Sverige har ett enormt utbud av möjliga utställare, låt dem konkurera och synas på samma villkor! Det är bara larvigt nu att säga att mässan växt enormt och att det finns så mycket när man inte släpper fram dem. SBWF behöver förnya sig eller så behöver vi en renodlad stor svensk ölfestival värd namnet. En poäng man dock får hålla i minnet är att SBWF har ett större fokus på utställare i form av distributörer mer än enbart bryggerier. Att t.ex. låta Brill & Co ha en mindre yta men över ett par hundra öl är svårt utan de behöver plats. Min kritik är snarare mot de enorma montrar som har en enskild eller några få produkter som knappast kräver en enorm golvarea.

Tar vi det ett steg längre kan man ifrågasätta varför “ölfestivalen” behöver whisky som dragplåster och vice versa – GABF har nästan varenda amerikansk delstat representerad och storleksmässigt så är lokalen inte så himla mycket större, snarare tillåts den vara luftig för att besökarna ska känna lugn och ro när de går går runt och provar öl. Som jag skrev häromdagen så provade vi cirka 200 olika öl på de pass vi var på GABF, men aldrig att vi fick stå länge i kö eller tvingades stressa runt. På SBWF blir det tyvärr att vi får köa väldigt länge för ölen och varför vet jag inte riktigt? För att vi ska betala, inte kan se/veta vad vi vill prova, för lite folk i montrarna, för små montrar? Jag tror på en blandning av allt. Ska jag hitta en bra jämförelse mellan GABF och SBWF så var området där de svenska småbryggerierna stod i år (bakom trappan till Hall 2) rätt likt GABF, luftigt med montrar som var lätta att ta sig runt bland.

Nu är inte GABF en matfestival och utbudet av mat vilket mer eller mindre var två stycken korvstånd samt American Cheese Society var väl inte så imponerande, då är SBWF långt före med ett bra och varierat utbud. Sedan tycker jag kanske att fyllegraden på GABF var lite lägre och fler var mer förberedda genom att ha med pretzels och vatten. Enkel och bra tillgång till vatten och toaletter är A och O och på båda festivalerna är det hyffsat gott om båda, men jag hade gärna sett mer vattentankar på SBWF (visst var det färre i år än tidigare?).

Gör vi nu tvärtom och kastar om tärningen och jämför GABF med det betydligt nördigare och smalare Copenhagen Beer Celebration (CBC) så får jag nog säga att jag föredrar GABF sett till totalt ubud och känsla medan CBC, framför allt första året 2012 var mer finplockat på guldkorn. Det man gjorde rätt på CBC var att även där fokusera mer på ölen och bryggerierna genom att låta alla få lika mycket utrymme och möjligheter.

Så om vi ska sammanfatta styrkor och svagheter hos de bägge festivalerna och mina personliga önskemål för hur de ska bli än bättre så skulle det bli enligt detta.

GABF
+
Lättnavigerat, lite köer
Brett utbud, visar på mångfalden som finns
Sjukt bra app som håller koll på bryggerier, öl och tipsar om “provrundor”

–
Dåligt matutbud
Vissa öl tog slut lite väl fort
Dåligt med bryggare på plats

SBWF
+
Bra representation över variationen av distributörer/bryggerier som finns
Bra matutbud

–
Dålig sammanhållning av distributörer/bryggerier, för uppdelat
Visar inte på mångfalden av distriburörer/bryggerier som finns
Trångt och köer

Med det hoppas jag att man på GABF satsar mer på att få dit fler bryggare och bryggerianställda – något bland annat Garrett Oliver gått ut och kritiserat sina kollegor för. Även Brewers Association har sagt att man arbetar för att bryggerierna själva ska inse att de har ett otroligt bra reklamfönster ut mot sina fans och att även själva mässan och inte bara alla events runt i staden bör få lite “stjärnglans”. Man kommer också satsa på att alla bryggerier som är med i tävlingen ska få en monter, något som tidigare inte har varit ett krav eller heller möjligt. Därför har vissa öl som knappt någon i USA har provat ändå kunnat vinna priser.

SBWF bör formulera om sina mål och visioner. Vill man vara en allmän festival för god mat och dryck eller en som lyfter fram hur bra öl vi har i landet. Det senare har mässgeneral Marianne Wallberg lyft fram på pressträffarna senaste åren, men likväl tycker jag att man är dåliga på att satsa på det. Satsa på fler bryggerier och våga krympa ytor för Heineken, Fireball och menlösa jippomontrar som tar upp otroligt mycket plats vilket också gör att det blir otroligt trångt och svårnavigerat. Eller så är det kanske dags att göra en separat ölfestival, något jag är säker på att det kommer bli nödvändigt med framöver om intresset och engagemanget för bra öl fortsätter att växa.

Oavsett vad man tycker eller vad som är mer rätt eller fel än någonting annat så tror jag det är nyttigt, om inte nödvändigt att se sig omkring för att ta intryck och lära av de som för närvarande bemästrar ett visst område. Kring ölfestivaler är det GABF som är ledande och att SBWF som är världens tredje största ölfestival tyvärr ligget en bit bakom kanske är bra för att vara svenskt, men också någonting vi relativt lätt skulle kunna fixa till. För det är väl det vi vill?

Vad tror/tycker ni?

I samband med Stockholm Beer and Whisky Festival dök en lättsam, glad och humletokig bryggare upp från Nya Zeeland. Luke Nicholas hette han och brygger öl på Epic Brewing Company och anledningen till att han satt sin fot i Stockholm var förutom att besöka deras största exportmarknad att brygga öl med sin gamle vän och bryggarkollega Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Innan jag träffade Luke för första gången visste jag bara att han legat bakom Sverigebekanta öl som Armageddon IPA och Mayhem IPA. Hur och vad han skulle brygga med Jessica var för mig lika svårtippat som att det skulle visa sig att han var en humleofil i samma anda som vi på MankerBeer (han gillade även bra bourbon, men det är en annan historia). Liksom Jessica brygger han öl på ett bryggeri han själv inte äger utan i hans fall är det Steam Brewing Company i Auckland som står för utrustningen.

Sedan mars 2013 har det sålts 600.000 flaskor Epic i Sverige (varpå det är Nya Zeelands största bryggeri i Sverige) och när Luke pratade om framtiden, både för egen del men också för hans öl i Sverige så var det i positiva ordalag. Den internationella ölscenen blomstrar och det verkar nu som om både gränser och avstånd börjar minska varpå det blir lättare för bryggerier att exportera sina öl vilket i sin tur ökar deras möjlighet att växa. En nackdel är att mer limiterade öl, i Lukes fall hans rejäla monster Hop Zombie blir svårare att brygga i takt med att efterfrågan ökar. Mängden humle i den ölen är redan på gränsen till vad han kan få tag på och om man inte vill nalla på receptet får man antingen vara mer återhållsam med ölet eller finna mer humlereserver, något Luke faktiskt gjorde varpå vi kommer att få se den senaste batchen av ölet i landet.

Nu skulle det dock bryggas ute i Märsta. Jag hade fått frågan om jag ville dokumentera bryggningen av Devastation, ett namn som trots att det verkar fortsätta på Lukes namn som Armageddon, Mayhem och Hop Zombie faktiskt lika gärna kunde varit Pool Dancer eller liknande, något lustfyllda namn. När vi pratar om de idéer på namn och etiketter de hade kunnat tänka sig vart det nog till slut en konsensus om att Devastation passade bäst med hänsyn till vad som skulle tillåtas. Vid morgonkaffet förklarade Jessica och Luke att det skulle bli en 9% stark dubbel IPA med lika mycket av bådas touch. Jessica hade valt en jäststam som skulle göra ölet rent och typiskt S:t Eriks och Luke hade sagt humle. Humletyperna hade de debatterat fram och tillbaka då Luke visade sig ogilla Nya Zeeländsk humle, lite oklart då ordet han nämnde flest gånger under bryggningen var just “hops”. Slutligen valde man Centennial, Citra, Nelson Sauvin och Motueka som de humlesorter som är mest framträdande. Det faktum att det planerade antalet fat som skulle släppas av ölet vart en bråkdel (vågar knappt säga hur många fat som “försvann”) av de som nu når krogarna i landet vittnar om hur mycket humle som man till slut använde. Humlegalna Luke hade exempelvis aldrig haft såhär mycket humle i en öl. Istället för att smälla på helt med beska och ett hopkok av humletypernas olika karaktär á la många amerikanska IPA och DIPA’s hoppades man finna humletyper som alla skulle få en egen roll i ölet. Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, jag tycker Jessica får oförtjänt mycket kritik för sina mer humlade öl. Det finns för få rena öl där humlesorterna har valts med omsorg och som ger en öl man faktiskt kan dricka ett par av. Jag älskar överhumliga öl också, de våldför sig på min tunga och min mun med beska och smaker men de är knappast balanserade eller eleganta och verkligen för de med en “aquired taste”.

Själva bryggningen gick tämligen smärtfritt, Jessica lubbade runt och visade att det där med att hon inte alls själv brygger öl bara är en myt medan Luke tryckte på knappar och slängde i mer humle. Själv tvättade jag tankar, så tycker ni att ölet är gott och utan infektioner så är det minsann mig ni ska tacka. Sigtuna Brygghus som stod som brygglokal har fått bygga ut de senaste åren och när vi nu kikade runt i lokalerna var det svårt att inte bli imponerad över hur mycket öl man kan pumpa ut från ett ändå rätt så litet bryggeri. Planerna på vidare expansioner finns och med dem kanske även möjligheten för vidare samarbeten och one-off-projekt likt detta, något vare sig Jessica eller för den delen Luke verkade ha något emot. Innan vi återvände till Stockholm provade vi ölet som redan då utlovade stora humlefanfarer, dock skulle det till rejält med torrhumling, för som Luke fortsatte upprepa för oss och sig själv: ….need…more…hops.

Ölet släpps i T7-modulen nu på fredag och kostar då 32,90 kronor för en flaska på 33 cl, ni finner ölen i dessa butiker eller genom Systembolagets webbeställning.

S:t Eriks/Epic Devastation

Utseende: Något mörkare gyllene kopparfärgad vätska med ett kompakt poröst skum med lite gräddigare topp.
Doft: Humle, humle, humle. Start med lite söt karamell och rena aromer av humlekotte och grape vilket sedan får sällskap av fler gröna humlekottar, citrus och inslag av tung saftig melon och druva.Viss pepprig krydda och trots viss fruktighet hade jag kanske trott på snäppet tydligare tropik.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Fyller ut munnen och sätter genast igång en ruljans av humlearmeer på tungan. Till en början är det inte överdrivet beskt men när du försöker formulera smakerna för dig själv känner du hur tungan sakta domnar bort av beskan. Det är väldigt grönt, väldigt rent och liksom både Jessicas DIPA och Lukes Armageddon och Hop Zombie är humlen där och ger en helhet mer än “fruktighet” eller “grapeskog”.  Dov melon, lime och en söt maltbas ger en trevlig och välbalanserad humlesoppa.

Betyg? – Bra+. Jag hade hoppats på mer fruktighet eller en mer nyanserad humlearom och smak – samtidigt smakar det exakt så som en DIPA med de här humlesorterna ska göra, något jag tror man bör ha med sig när man dricker den. Det jag gillar med den är att den är riktigt ren och har lika mycket Jessica som Luke i smaken. Nu är den knappt en 2 veckor gammal och jag tror att den kan växa av att få stå några dagar till och även att den får luftas lite i glaset för att smak och doft ska få blomstra ut.

Förra veckan skrev jag ned mina första tankar om världens största ölmässa – Great American Beer Festival (GABF). Kort och got kan man sammanfatta det med att jag vart riktigt imponerad över hur väl allting var organiserat in i minsta detalj, allt flöt på utan några direkta komplikationer. Idag tänkte jag fokusera lite mer på det som mässan trots allt primärt handlar om – ölen.

Cirka 4.809 öl är på något sätt inblandade på GABF, med “inblandade” menar jag att de antingen serveras på plats eller är med i själva tävlingen. Alla tävlande bryggerier har nämligen inte garanterats en plats på mässan, något vi fick information om att de kommer att ändra på till nästa år.

Av dessa närmare 5.000 öl hann jag på de 2 sessions vi var där med att prova 198 stycken, en hög siffra som i relation till mängden öl som ändå fanns i lokalen får anses vara rätt så fjuttig. Då bör man också veta om att jag och M2 var runt rätt fint hos de olika bryggerierna. På min 7-gradiga poängskala  (7 är en strålande öl som etsat sig fast i min ölsjäl medan 1 är en defekt och helt makalöst dålig öl) så blev genomsnittet 4.3, en siffra man bör vara medveten om speglas av att jag medvetet valde bort öl jag anade att jag inte skulle gilla samt att vi försökte hinna med att prova alla de öl vi redan på föhand visste skulle vara fantastiska. Då jag utgår från RateBeers klassifikationer samt deras klassifikationer av varje enskild öl vad gäller ölstil så vart jag förvånad över att mina provade öl täckte in hela 52 olika ölstilar – allt från gose till imperial pilsners och tjeckiska dunkels. 94 olika brygger hann vi också med att prova öl hos.

De öl som stod ut som sämst vart Carolina Brewery’s IPA Flaship IPA och Hamburger Mary’s specialty grain Sleeping Beauty som både fick underkänt. Utöver det fick 15 olika öl från totalt 12 bryggerier betyget “OK” (en rätt trist öl utan det minsta som står ut, men inte direkt defekt/fel/äcklig). Wiley Roots Brewing Company, North by Northwest Restaurant and Brewery och Smugglers Brewpub står ut med två öl vardera bland dessa.

Om man tar de bästa ölen så ser topp 3 ut såhär:
Funky Buddha Brewery Passion Fruit Berliner Weisse – 7
Port Brewing/Lost Abbey Duck Duck Gooze – 6.5
Funky Buddha Brewery Last Snow – 6.5

Därefter följer sex stycken olika öl som alla fick en 6’a (en öl som jag anser vara otroligt bra och gärna kan dricka om och om igen) i betyg. De som sticker ut här är Snake River Brewing Le Serpent Cerise, Cherry Street Brewing Cooperative Chief Sawnee’s Stash Coconut Porter och Round Guys Brewing Company Berliner-Weisster Weisster-Berliner medan New Belgium NBB Love’s Leopold, Almanac Beer Co’s Farmer’s Reserve No 3 och Pizza Port (San Clemente) Interstellar Overdrive får anses var öl från lite mer kända bryggerier. Totalt fick 55 av de 198 provade ölen ett betyg på, eller högre än 5 (väldigt bra, en öl jag gärna provar flera gånger igen). 39 öl fick ett betyg lägre än en 4’a (4 är en “bra öl”, en öl som inte behöver sticka ut men som är god och levererar något).

Ser man till trender ser ni ovan hur min topplista består av 5 stycken sour/wild ales, 2 berliner weisses och 2 porters, så jag skulle ljuga om jag inte sa att det är både vad jag gillar just nu men också vad som är “inne” i USA just nu. Dock provade vi bara runt 14-15 olika suröl på själva mässan. IPA och DIPA är fortfarande de vanligaste stilarna och nästan alla bryggerier försöker slå varandra när det kommer till humliga öl. Detta gör tyvärr att det är omöjligt att välja ut vilka som är bättre än andra, utbudet gör nästan att man drar alla över en kam om de inte sticker ut på något sätt. De bryggare vi pratade med under dagarna i Denver var inne på samma sak och att alla har sin IPA och DIPA men att det är få som försöker föra stilen vidare eller skapa någon form av variation.

Nu kanske man inte ska låta de öl jag provade på mässan generalisera hur det sett ut på GABF eller i USA i stort, men jag tror ändå att det ger en fingervisning av hur landet ligger. Av 198 öl var trots allt 44 öl IPA eller DIPA, med ett genomsnittsbetyg på 4.2 – med andra ord är nivån på humliga öl i USA rätt hög, siffan är dessutom rätt stabil och skiljer sig knappt när jag tar bort de 5 sämsta och 5 bästa (sett till mina betyg) inom stilarna. Noterbart är att Stone Brewing Co. har 4 10 bästa humleölen jag provade.

Det blir lite svårt att välja ut vilka bryggerier som var mest up-and-coming för när jag ser på de bryggerier som fick en 5’a eller högre är det få överraskningar annat än de jag nämnt ovan. Men ser vi lite bredare och väljer med öl jag provade på kring-events så skulle jag lyfta fram Coloradobaserade Trinity och MillerCoors ägda AC Golden. Väljer vi bryggerier som på olika sätt är tillgängliga i Norden så är Green Flash Green Bullet en favorit, New Belgiums surare öl och Stones alla humliga öl saker vi hoppas dyker upp.

Jag vill åter lyfta fram hur häftig upplevelse GABF är och att ni alla bör försöka med ett besök, om inte nästa år så någon gång framöver. Nu missade vi hela hembryggardelen, längan med små brewpubs och även vissa geografiska områden men går man runt med en eller ett par vänner hinner man med rätt mycket på de 3-4 sessions man kan välja att gå på.

Nästa gång vi ses och pratar GABF så kommer det att handla om Stockholm Beer and Whisky Festival och hur GABF skiljer sig, på gott och på ont. Tills dess får ni dricka god öl och förbereda er för Copenhagen Beer Celebration (CBC) som har biljettsläpp nu på fredag.

Ni minns nog Omnipollos hembryggartävling där en glad hembryggare (vinnare blev Rick Lindqvist) fick chansen att åka över till England för att brygga öl hos Ryan Witter-Merithew och Martin Hayes på Siren Craft Brew. Henok dokumenterade det hela i sin resedagbok och ölet – Näcken Hopfenweisse – rullar nu på svenska krogar både i form av fat och flaska. Henok meddelar att ölet är purfärskt och som att dricka juice. Nu är det dags för steg 2 och omvända roller. Siren utlyser en tävling för sina brittiska hembryggare att skicka in sina hembrygder varpå de ska få chansen att åka till Sverige för att i början av nästa år brygga öl hos Dugges. Ett öl som sedan lanseras på Copenhagen Beer Celebration.

Reglerna är enkla.

Du ska vara en brittisk hembryggare över 18 år. Du ska inte tillhöra ett existerande bryggeri och du ska skicka in 3 flaskor, receptet och namnet på bryggeri och öl senast den 24 januari.

Nu kanske ni undrar varför en svensk sida skriver om det, och på svenska? Ja, kanske känner alla ni där ute i de svenska skogarna någon britt som skulle vara intresserad – då är det bara att uppmuntra dem att deltaga! Plus att ni nu har något väldigt häftigt att se fram emot i Sverige nästa vår! Så känner du någon som vill tävla, klicka här.

Great American Beer Festival (GABF) som startades av Brewers Association (BA) 1987 är världens största ölfestival. Vad innebär det att vara världens största ölfestival?

Innan vi går in på det vill jag snabbt nämna att själva festivalen delas upp i fyra sessions – torsdag, fredag och lördag x2 (det första vigt åt BA’s medlemmar) där det i priset på 75$ (cirka 500-lappen) ger dig inträde och gratis smakprover på runt 5 cl per öl. Biljetterna, som i år tog slut på nolltid köps via festivalens hemsida eller deras biljettpartner Ticketmaster. Utöver biljetterna är det främst hotell man bör hålla koll på, då 50% av biljetterna säljs till folk utanför Denver så r det högt tryck på boenden som brukar sälja slut. Vi hittade dock ett centralt och oerhört prisvärt motell för knappt 450 kr natten – ett kap.

Bra, då kan vi kan börja med lite statistik som förhoppningsvis hjälper oss att förstå vad själva mässan är.

De bryggerier som ställer ut på GABF är “small and independent” vilket definieras enligt följande:

• Small: Annual production of beer less than 6 million barrels

• Independent: Less than 25% of the craft brewery is owned or controlled (or equivalent economic interest) by an alcoholic beverage industry member who is not themselves a craft brewer

• 98% of today’s U.S. breweries are small and independent

Totalt för GABF innebär det att 732 bryggerier deltog 2013 med totalt 4,809 olika öl.  Hela 49 stater fanns representerade och i tävlingen, som har 84 olika huvudklasser så är det inte mindre än 201 domare som utser vilka öl som belönas med de åtråvärda medaljerna. Antalet tävlande öl ökade med 12% från förra året, en noterbar siffra vilket också innebär att man accepterade 5% fler tävlande öl än vad man först hade planerat.

En intressant tanke, som kan vara värd att minnas inför nästa del då jag jämför GABF med Stockholm Beer är att när festivalen arrangerades första året så hade man 4 olika tävlingskategorier – mörk och ljus ale samt mörk och ljus lager. Anledningen berättade BA’s grundare, president och stora ansikte utåt Charlie Papazian är att det inte fanns något annat. På slutet av 80-talet var definitionen av “craft beer” snarare vatten med smak, kolsyra och alkohol mer än allt vad en öl kan vara idag. För varje år så har antalet medlemmar ökat i samma takt som antalet tävlande öl och kategorier. En ökning vi inte sett slutet på.

Ska man ta och beskriva GABF så är det ett organiserat kaos. Redan timmar innan första passet skulle starta på torsdagen var det enorma köer utanför Denver Convention Center, folk gav ifrån sig spontana utrop och verkade trivas i solskenet. Vi själva, som på torsdagen hade “vanlig” biljett och inte gick på vårt pressack. tog det hela med ro och satte oss för att ladda batterierna med vatten, lite Bubba Gump och en skäggtrimmning med den skäggtrimmer som lustigt nog ingick i den goodie bag alla bryggare fick. Cirka 45 minuter innan dörrarna öppnades traskade vi bort till kön som nu nästan hade gått halvvägs runt den enorma byggnaden för att ställa oss i kö. Det hela vart strålande skött med voluntärer som med skyltar visade vart vi skulle och vart kön slutade. Från det att dörrarna öppnades till det att vi kom in tog det endast fem (!) minuter innan vi var inne och fick ut vårt lilla provningsglas i plast. Jag har aldrig varit med om ett så ordnat sätt att släppa in så mycket folk.

Inne i den otroligt luftiga lokalen var det svårt att se vart man ville. Alla bryggerier, förutom vissa sponsorer som fått hörnborden där de tillåts breda ut sig med mer karaktäristiska montrar, hade sitt bord där man fick ha de öl man ville. På så sätt slipper man att vissa bryggerier som har med sig en öl får platsen som 4-5 bryggerier annars skulle kunna få plats på. Tack vare en helt underbart lättanvänd och bra officiell app som listade alla bryggerier, var de fanns, vilka öl de hade med sig och möjligheten att ge dem betyg och kommentarer så var det riktigt smidigt att navigera sig runt i lokalen.

Visst, en torsdag och mitt på dagen – folk lär inte supa på lika mycket då som på kvällen på fredagen eller lördagen men trots det enorma antalet personer i lokalen så var det fräscht, lätt att gå runt och förutom hos ett fåtal bryggerier lätt att komma fram. Hos bryggerier som Lost Abbey, Funky Buddha, Dogfish Head och Russian River var det inte helt otippat lite längre köer – köer som sällan tog mer än någon minut att ta sig igenom. Den längsta kön vart på lördagen då Funky Buddha skulle koppla på , det tog oss 3 omgångar i kön innan de slutligen kopplade på ölet Passionfruit Berliner Weisse – vilket var värt det. En av GABF’s få fullpoängare, ni som vill prova måste ta er till Copenhagen Beer Celebration dit Ryan Sentz och hans öl kommer!

Var man sugen på mat fanns det ett fåtal korvstånd och liknande men då besökarna var rätt lugna och berusningsgraden inte blev ohållbar genom begränsade provsmaker så blev det inte som på så många andra mässor då folk börjar fyllekäka efter någon timme. Att man också hade ett samarbete med landets ostförening som bjöd på riktigt bra ostar gjorde ingen ont, ett väldigt bra och kul initiativ. Hantverk kommer i olika former och på GABF samsas alla under samma tak.

En sak många har kritiserat med GABF och så även vi är bryggarna. Brooklyn Brewery’s Garrett Oliver har öppet gått ut med en uppmaning till bryggarna att själva stå och hälla upp ölen istället för att som nästan alla låta voluntärer stå för den biten. Självfallet var Garrett också den första bryggaren vi mötte när han glatt hällde upp sina öl. Trenden som vi såg det var väl att stora och de minsta bryggerierna själva hällde upp ölen, både Ken och Steve Grossman var vid Sierra Nevadas monter, Ryan var på Funky Buddha, Adam Avery hällde upp öl hos Avery och även hos Heretic, Almanac och Cigar City var det huvudpersonerna själva som spenderade bra med tid med sina besökare och fans. Var man flitig på stan så sprang man ständigt in i olika bryggare, kända liksom okända och för vår del var nog den största händelsen när vi satt med S:t Eriks Jessica Heidrich på den välkända ölkrogen Falling Rock och insåg att våra tre största bryggaridoler – Garrett Oliver, Vinnie Cilurzo (Russian River) och Tomme Arthur (Pizza Port/Lost Abbey) satt vid bordet bredvid. Såhär i efterhand är jag glad att vi tog en öl och snackade med dem, varför får ni höra i en senare del.

Åter till mässan då. Hur lägger man upp sina dagar inför en såhär stor uppgift? Vilka bryggerier eller öl ska man besöka? Vad får man inte missa? Vad kan man se förbi utan att ångra sig? Inför GABF så ställde vi just den frågan till de cirka 20+ bryggare vi intervjuade och alla var eniga – sätt en plan, och håll den. Lättare sagt än gjort, men tack vare den fina appen och de luftiga lokalerna så valde jag och M2 att första bocka av de mest exklusiva ölen som snabbt skulle ta slut (Three Floyds, Funky Buddha och Cigar City hade alla tomt på öl efter ett par timmar..). Därefter lät vi nyfikenheten leda oss fram. Lokalen är uppdelad i ett par långa tvåsidiga “korridorer” med små avbrott efter varje radda bryggerier, allt uppdelat i geografiska zoner. Det hela flöt på oerhört väl och under de två dagar vi spenderade på mässan hann vi väl med cirka 100 olika öl per besök, helt okey och skönt att kunna ta allt i sitt eget tempo och spendera lika mycket tid med att insupa hur stort allt var som att njuta av god öl och gott ölsnack.

För just den biten, ölsnack är också något jag bör lyfta fram. Ser man till många andra ölfestivaler så är det ofta små grupper av folk som rör sig frammåt. På GABF är det mer fest och alla är där av samma passion. Tappar något ett glas stämmer alla runtomkring upp i ett tjut, vilket var kul första gångerna, men efter ett tag blev det lite påfrestande, för att mot kvällen åter bli kul. Jag tycker att det visar på en stark gemenskap vilket också syntes i hur lätt voluntärer, bryggare och övriga besökare hade att börja prata med oss och varandra. Folk var utklädda till höger och vänster i allt från humlekostymer till transvestiter och riddare och jag och M2 ångrade oss lite för att vi inte fullföljde någon av våra idéer om att komma i någon skum med rolig utstyrsel.

Kort och gott var själva arrangemanget ett bevis på amerikansk struktur och proffsigheten i att arrangera såna här stora events, allt flöt på perfekt. I nästa del tänkte jag gå igenom ölen, bryggerierna och lite mer om vad som var för- och nackdelarna med att ha så mycket öl och bryggerier på ett och samma ställe. Därefter tänkte jag som sagt jämföra GABF med SBWF varpå det sedan vankas lite bryggerireportage och sammanfattningar av övrig Bartime™.