1a prisglasen från Wicked Wine

Under juli och augusti kör Wicked Wine Sweden en sommarbildstävling tillsammans med undertecknad. Rätt enkelt går det ut på att du tar din bästa sommarbild med och på valfri produkt från Wicked Wine. Bilden skickas sedan till jesper@wickedwine.se. Förutom priset som erkänt utmärkt fotograf får du också ett set om två stycken IPA-glas från Spiegelau, framtagna av Sierra Nevada och Dogfish Head samt ett exemplar av boken 101 Öl skriven av Örjan Westerlund. Övriga topplaceringar, 2-5 kommer även de att få lite tröstpriser. Bilderna ska vara tagna av er och är inte copyrightskyddade utan kan användas fritt av Wicked Wine (låter de meddela).

Lär dig mer de fulsnygga men rätt coolaglasen i filmen här nedan.

När jag var i London i juni blev jag inbjuden till ett besök på Camden Town Brewery, beläget endast en kort promenad ifrån centrala Camden.  Förutom att jag blev glatt överraskad över hur lätt det var att ta sig dit (antingen promenad från Camden eller tåg till Kentish Town West) så blev jag paff över var själva bryggeriet låg inklämt. Tvärtemot min karta som visade att bryggeriet borde ligga bredvid den närliggande parken så låg bryggeriet rakt under tågstationen – riktigt häftigt med den gamla stationsgrunden som fasad.

Det första man ser är den stora glasingången till bryggpuben, en bryggpub som mestadels består av träväggar, ett par höga bord och ett hörnbord med fler platser på en rätt stor uteservering (där det ibland finns mat att köpa från pop-up-matstånd). Tyvärr var bryggeriets grundare Jasper Cuppaidge eller bryggmästare Alex Troncoso inte där på grund utav lite ölrelaterad upptåg i Liverpool men ett av bryggeriets bryggare, Brent tog sig tid att hänga med oss under eftermiddagen.

Bryggeriets hitoria dateras tillbaka till sextiotalet då Patricia McLaughlin ärver ett bryggeri i den australiensiske staden Rockhampton – vilket på ett otippat sätt skulle lägga grunden till ett bryggeri i en annan del av världen. Patricias son, nämnde Jasper har flyttat till London där han har öppnat ett eget bryggeri i Hampstead, The Horseshoe. När Patricia inte kan hantera familjebryggeriet i Australien så bestämmer sig Jasper för att börja brygga bryggeriets öl på hans bryggeri i London som en present till sin mor. 2010 har produktionen blivit för stor och man bestämmer sig för att flytta in vid dess nuvarande plats i Camden Town, vilket man också byter namn till.

Sedan 2010 har det varit en enda snabb framgångssaga och varje år har man behövt bygga ut bryggeriet, något som gjort att man tagit över mer och mer av de lokaler som finns i den länga där bryggeriet är inhyst. Problemet framöver säger Brent när vi sitter och dricker en purfärsk ofiltrerad Pale Ale är att man dels inte kan ta över mycket mer av de utrymmen som finns och att de lokaler man kunnat ta över inte är sammanhängande varpå man måste ta sig mellan lokalerna vilket bitvis är lite irriterande. Troligen kommer man att behöva flytta inom något år och då blir frågan hur man lättast kan göra det då allting mer eller mindre är platsbyggt och ett myller av rör och utrustning.

Idag är allting automatiserat och det tyska bryggverket styrs enkelt med en touchpanel som kontrollerar allting från humlegivorna till timerinställningar för att sätta på en brygd mitt i natten. Just att kunna brygga dygnet runt är ett nödvändigt ont för ett relativt litet bryggeri med en idel ökande efterfrågan. Nu brygger de 4 batcher om dagen där den sista går igång på morgonkvisten. Trots detta så har man problem med att hela tiden rulla runt på de tre större 12.000 literstankarna och de sex stycken äldre 2.000 literstankarna (de har också en äldre öppen tank).

Allting är oerhört modernt och förutom det automatiserade bryggverket har man ett sofistikerat sätt med stora behållare för malt och humle som fylls på innan det krossas och förs vidare. Jag förbluffas över storleken på de enorma vaxsäcksliknande uppochned vända konerna men Brent påpekar att man på hektiska bryggdagar tömmer en gigantisk säck om dagen. Innan vi går vidare in för att kika på deras flasktappningsmaskin får vi kika på en annan av bryggeriets flaskhalsar (…) – vattenbehandlingssystemet. Vattnet i Camden är inte helt optimerat för att brygga rena öl på så allt vatten behandlas noggrant i två stora behållare men i takten man brygger öl så är det ibland kämpigt för dessa att hinna med.

Förutom att sätta ölen på fat, key kegs och flaskor så har man nyligen införskaffat en maskin för att tappa ölen på burk. Tyvärr har man ännu inte haft utrymme och tid att installera maskinen annat än för ett par provrundor men förhoppningen är att kunna sätta ett par av ölen på burk – något Brent tycker är bra ut nästan alla avseenden och som också börjat efterfrågas mer och mer. Flasktappningslinan klarar av att köra igenom 2000 flaskor i timmen  men kräver fortfarande rätt mycket manuellt arbete vad gäller att packa ned ölen, vilket man hoppas effektivisera framöver och vilket burkmaskinen kan hjälpa till åtminstone lite med.

Jag kan inte låta bli att fråga om de ölen som just tappats och som jag enbart läst lite snabbt om – Camden Versus Odell, den första ölet i Camdens nya collaborationsserie där de samarbetar med olika bryggare de respekterar för att prova på lite nytt och galet. Brent berättar glatt om projektet och hur Doug Odell kom dit och bryggde ölet och att man hoppas åka över till Colorado för att brygga ett öl där. Recensionen, som också var en världspremiär då ölet ännu inte hade släppts hittar ni här.

Brent ursäktar sig för en stund för att hinna visa runt ett par vänner innan han äntligen ska få avsluta filtreringen av den senaste brygden och därefter kunna ta sig hem igen innan en ny dag av bryggning startar. Innan han går och vi sätter oss i baren för att prova igenom deras öl så frågar vi lite om framtiden. Brent som likt Jasper flyttade från Australien till London för att brygga öl berättar att han tack vare de krångliga anställningsavtalen inte är helt på det klara om han kan stanna kvar i England efter det att hans kontrakt går ut. Helst är han kvar på bryggeriet som varit en otrolig erfarenhet för honom och han menar att det inte är nog med ett par år på ett bryggeri eller att komma direkt som hembryggare för att starta upp sitt eget bryggeri. Vi hoppas att han blir kvar och får göra det han gillar – att bidraga till att britter och andra dricker bättre öl.

Medan Brent avslutar dagen så tar vi in ett par flights i baren. De flesta av ölen finns att finna i Sverige på de krogar Wicked Wine Sweden levererar till och flera öl lär förhoppningsvis vara på väg in under 2013.

Vi börjar med ölet som nyligen släpptes på Systembolaget, Gentlemans Wit, en fräsch lättdrucken witbier som på ett opretentiöst sätt är somrig och lätt. Ska inte jämföras med kraftigare eller mer smakrika ditos utan det här är passande en dag i hängmattan, vid bryggan eller till löjrom. Lika somrig är bryggeriets Hells Lager som vi provar både i filtrerad och ofiltrerad form. Den ofiltrerade har lite skönare, fylligare munkänsla och har en lite smörigare och örtigare smak. Den filtrerade är å sin sida lite lättare men har mer smak än en vanlig burklager och fastän många ölnördar nog skulle se förbi den så är det den här typen av öl de som gillar öl men som inte fastnat i ölträsket uppskattar. Bryggeriet har också en USA Hells Lager, där man bytt ut humlen mot amerikansk humle som ger en lite annan smak – kanske inte jättestor och min vän som är med mig tycker att den kändes ännu lite lättare varpå han som “hobbydrickare” föredrar den “vanliga”.

Vi provar och jämför också bryggeriets Pale Ale med den ofiltrerade versionen som enbart serveras då och då på bryggeriet. Mild fruktighet och enkel, rakt på sak där den inte helt otippat har en större munkänsla och mer fruktighet och renare karamelltoner  i ofiltrerad form. Även här är det en enkel öl som snarare bör jämföras med en fräschare men mildare Sierra Nevada Pale Ale än upphumlade american pale ales. En öl jag dricker i solen när jag vill dricka välbryggd öl i större antal än 2-3 – något som trots allt kan vara mer påfrestande med kraftigare öl.

Sist ut var tre lite mer speciella öl. Dels en Ink Stout som istället för vanlig kolsyra har fått en större andel kvävgas tillsatt vilket gör ölet lenare, mjukare och med mindre bubblor (tänk på en viss irländsk stout.. eller läs mer om nitro-öl här). Nitro Ink Stout var mjuk och len som en fin espresso med balanserad rostad malt och lagom inslag av kaffe. Väldigt lättdrucken om man är sugen på något mörkare som ändå ska vara lätt att ta ett par pints av. Bryggeriets 7 Hop är en upphumlad lager med humlesorterna Pacific Gem, Galena, Mosaic, Citra, Columbus, Cascade, Galaxy vilket ger den en gräsig, lätt fruktighet med inslag av melon och persika och en lagom lång och skön efterbeska. Dagens sista öl innan vi fyllde en growler med Pale Ale och traskade hemmåt blev deras specialöl Alsace Alt, Alex version av en traditionell altbier från Dusseldorf, bryggd för den australiensiska marknaden men som av en slump fanns på fat på bryggeriet. Ölet hade en härlig bärig sötma med karamellringel och lite torr finish.

Överlag är alla ölen rena, fina och lite enkla – på gott och ont. Som ölnörd vill du ha mer men som öldrickare är de just lagom av allt och det är just dessa man inriktar sig på. Visst gör man lite mer speciella öl som ska tilltala även lite nördigare öldrickare men deras pale ale, hells lager och wit är alla avsedda som “baröl” – de ska drickas på klubbar och barer där folk vanligen köper en stor stark – något alla inte tänker på eller vet om.

Är ni i London kan jag varmt rekommendera ett besök och har ni tur kan ni få er en grym burgare eller annat gott på helgen att äta till era öl.

Du är och dricker öl och alla i sällskapet har ögonen fästa på sin mobil snarare än att ha koncentrationen på dig, känner du igen dig? Olika former av nörderi kommer ofta gemensamt och med Untappd, betygssättande och/eller ren tristess/social oförmåga att bara göra en sak samtidigt så är det rätt ofta man bara ser folk sitta och glo på telefonen istället för att snacka skit med den/de de är ute med.

I Sao Paolo i Brasilien gick det till slut så långt att Salve Jorge Bar beslöt sig för att starta en kamp för att få folk att sluta upp med sitt osociala beteende. Tillsammans med en brasiliansk pr-firma tog man fram ett nytt sorts glass – det mer sociala “the offline glass“.

Glaset har svarvats till så att det kräver att något, som råkar vara i storleken av en genomsnittliga smart phone, sätts under glaset för att det ska kunna stå upp.

Nu ska man inte dra för långa växlar på det hela. För ja, glaset passar inte alla mobiler, ja man kan lägga annat under, ja mobilen kan bli vätskeskadad, ja det ser dumt ut. Men som PR-trick för en rolig sak som ska uppmuntra socialt beteende snarare än att ha ett gäng som alla snackar genom sin mobil istället för verbalt så är det rätt skoj.

Redan i höstas förra året tog vi och kollade av vad som sker på Uppsalas hembryggarfront då vi gjorde en artikel om hembryggarna på Jackdaw Brewery. Det var de tre vännerna och ölnördarna Fredrik Bjarman, Jan Axaeus och Gabriel Källberg som tröttnade på att stå lite fattigare och trötta utanför Regeringsgatans Systembolag i Stockholm och beslutade sig för att börja brygga öl hemma istället. Från det att de började har det nu gått lite över två år sedan första batchen och nu är planerna mer långtgående på att starta sitt eget mikro-, eller snarare nanobryggeri.

Sedan starten har de fått iväg en rätt bra mängd olika öl som görs i småbatcher om 30-40 liter och där framförallt deras IPA med hjortron – Chicouté och den mörka belgiska strong ale’en Zwarte Draak har stått ut.

Nu när vi åter möts i centrala Stockholm är det för att få höra om deras framtidsplaner och för att prova igenom deras portfölj med återkommande öl. Förhoppningen har alltid varit att kunna brygga ett visst öl flera gånger, för att se hur bra receptet står sig och om ölet faktiskt håller. Sedan kommer faktorer som planering, ingredienser och viljan att göra lite nya saker alltid in men ett par öl börjar göras någorlunda återkommande om jag förstod det rätt.

Med lite starkare öl, sällan under 7-8% alkoholstyrka är det en något annorlunda väg man valt att gå jämfört med de många hembryggare som börjar med en american pale ale och sedan går in på de kraftigare sakerna när det börjar rulla på. Samtidigt har de lyckats oerhört bra med flera av de öl vi fick prova så jag har svårt att se att det finns en chans att misslyckas med deras kommande bryggeri.

Planen är att finna en lokal i Uppsala och ha den klar framåt hösten för att sakteligen börja brygga mer och mer och i större skala. Initiellt är tanken snarare att kunna leverera öl på fat runtom i närområdet för att fat för fat växa sig större, få kontroll på hela flödet och se hur mottagandet blir.

Ölen vi fick prova var en intressant blandning av öl med bär, rester och allehanda galenskaper. Hjortron-IPAn Chicouté började nu åldras lite varpå de humliga smakerna och beskan mattats något medan den mörkare maltbasen blev tydligare liksom den väl markerade smaken av hjortron var omöjlig att missa. Det märks att man kört i bra med hjortron. I Hip Hop har man istället valt att addera nypon till en stark ale. Nyponen kommer fram rätt snällt och nog kunde grundölet ha tonats ned lite, blivit lite renare och då kunnat släppa fram nyponen snäppet mer.

Tar vi istället Argousier, en belgisk stark tripel med havtorn så når vi världsklass tyckte samtliga närvarande. Elegant, torr champagneliknande arom med en vinös och druvlik smak med stor bärighet, fin syra och en underbar torr finish. Ölet är dubbeljäst med en belgojäst och sedan på flaska med champagnejäst och den torra långa finishen vägrar att ta slut – helt makalöst bra! Lika bra är Zwarte Draak som påminner om Struise Pannepot, kanske är den lite mörkare och har lite mer av allt men här är variationen mellan mörka smaker, sötma och lätt kryddning från jästen fantastiskt fin. Läs recensionen jag länkar till ovan och ni kommer ha svårt att inte bli sugna på öl.

De båda julölen De Sint Christmas och De Sint Christmas Zwarte Piet har kryddats enbart med ingefära och pommerans – till skillnad mot de glöggkryddebombade ölen som annars är rätt vanliga. Det drar åt saltlakrits, ingefära och kryddig citrus i båda ölen medan den lite lättare och ljusare Zwarte Piet har en något tunnare kropp som släpper fram kryddorna lite mer försiktigt men i en renare form.

Vi avslutar med Tabula Rasa – en galen öl på teoretiska 600 IBU. Namnet åsyftar “tabberaset”, med andra ord den stora festen där man tar allt det man har över och festar upp det. Humlad med den för mig nya Belmahumlen som ger friska toner av blodgrape, citrus och gröna frukter. Konstigt nog väldigt balanserad och utan en för bittert bitande beska.

Det här kan bli en väldigt intressant sommar och ni gör rätt i att följa killarna på Facebook.
 

Under mitt besök på Camden Town Brewery kunde jag som jänkarnörd inte låta bli att fråga och nyfiket leta omkring efter en viss öl – Camden Versus Odell. Ölet är den första i det kommande projekt bryggeriet döpt till “Camden Versus Series“, en ölserie där man tar en av sina egna öl och försöker skapa en hybrid tillsammans med ett annat bryggeri och deras öl.

Premiärölet i serien kommer att släppas senare den här veckan, alternativt under nästa vecka och förhoppningen är att den även kommer på besök till Sverige. Åtminstone fanns det ett gäng key kegs på bryggeriet som bryggaren Brent sa kanske kan komma hit.

Självklart vill ni veta lite mer om ölet. När Camden Town Brewerys bryggmästare Alex Troncoso ville rulla igång Versus Series föll det sig naturligt att han tog kontakt med sin vän Doug Odell på Odell Brewing Co. Tanken bakom Versus Series var att prova på nya saker, inspirerade av de hjältar, ölstilar eller öl som varit inspirationskällor för Alex och de andra på bryggeriet. Doug som redan hade en god relation till brittiska bryggerier och att brygga öl i England vart entusiastisk över att få brygga öl i London och nappade direkt på iden om att göra en öl baserad på en var av bryggeriernas öl. I Camden talade alla på bryggeriet väl om Odells 5.1% starka Cutthroat Porter som fick representera Odell medan valet för Camden Town Brewery föll på deras 4.6% starka Hells Lager. Tar man lite från vardera får man en baltic porter inspirerad av Cutthroat Porter fast med snäppet mer humle och lite extra av allt – en lättdrucken och lagom kraftig öl helt enkelt, just som de båda ölen som den är baserad på.

Camden Town Versus Odell

Utseende: Mörkrostat kaffesvart vätska som skimmrar i rött med espressofärgat skum.
Doft: Medelrostad kaffearom, lite mjölkig, krämig choklad och nästan lite kryddiga inslag av pommerans. Den sticker inte riktigt ut på något sätt men sett till de öl den är inspirerad av är den som lite av båda – lättsam och enkel.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Stundtals kommer sötman fram mer än annars och ger smakerna av mörk mjölkchoklad lite extra robusthet. Möjligen lite lätt krydda som håller sig bra mot den snälla rostningen hos malten. Förutom den måttliga sötman, mjölkchokladen och det så är det egentligen inte så mycket nyanser i smaken.

Betyg? – Bra+. Väldigt bra balans i en ölstil som lätt kan bli tråkig eller ha för mycket eller för lite karaktär. Lite mer sötma och en lite extra kryddighet från mer humle gjorde sig fint i den väldigt enkla ölen. Man får inte glömma att baltic porters generellt är lite småtråkiga och det här är i sak inget undantag. Skillnaden är att den balanseras väl och faktiskt är god att sitta och gotta i sig – vill du har mer smak eller tryck, välj en porter, stout eller mörk lager.

En oerhört trevlig sak med Londons annars rätt speciella uteliv är  deras after work-häng. Olikt i Sverige där folk samsas på uteserveringar under sommarens få varma eftermiddagar, eller inne vid bord inne i barerna. I London har de inte samma tänk om uteserveringar, inte heller om lagar som reglerar det där med att dricka utanför pubarna. Eller snarare, lagarna finns med all sannolikhet, det är bara svårt att tro det när man ser alla gladdruckna britter stående i klungor på gatorna utanför pubarna.

Sydväst om SoHo, mittemellan Picadilly Circus och Tottenham Court Road ligger en klase pubar som utifrån verkar rätt lika varandra. De ser ut att ha samma klientel, de börjar alla med ett “The” följt av något brittiskt enkelt som ship, george, bar, timmy eller Old Coffee House. Just The Old Coffee House sticker utifrån inte ut på något sätt alls, det är samma personer vid entren, lika mycket folk av olika etnicitet, ålder, kön och preferenser på vad en god öl är som på alla andra ställen. Skillnaden är att det inte är som alla andra ställen. 2008 öppnade Jamie och Lizzie Brodie sitt egna lilla bryggeri i östra London och efter över hundra öl som spänner mellan häftiga collaborations med Three Floyds och Mikkeller och traditionella engelska ales får man nog säga att de vet vad de gör. De har tre barer som är deras huvudsakliga kunder vad gäller fatöl – och detta är ett av dem.

Direkt när jag stegat in genom dörren blickar jag mot tappkranarna med lika mycket förväntan som rädsla över att bli besviken – det blir jag inte. På fat har de fem stycken öl, med lika många på cask. I kegväg finns ikväll att dricka Mojito Pale (en fruktölsinspirerad pale ale med citron och andra galenskaper – lite för mycket Aya Napa för min del), Cranberry IPA (en IPA med tranbär vilket ger en ännu torrare och stramare munkänsla, ruskigt god), London Sour Pineapple (berliner weisse-serien som bryggerier likt BrewDog, Kernel, Brodies m.fl spårat ut på – här med en lätt smak av ananas), Big Mofo Stout (en collaboration med Mikkeller vilket resulterat i en nästan 11% stark imperial stout som osar av lakrits och mörk fruktighet) samt collaborationen med Three Floyds – Floyds ESB.

På cask är fokus mer på deras “vanliga” serie öl, trots att många av dem är lika välbryggda och smakrika som de jag nyss listade. Singel hop-humlade golden alen’en Citra är fullsmockad med smak trots att ölet bara ligger på blyga 3.1% i alkoholstyrka, lika lättdrucken, fräsch och sagolikt god är Shoreditch Sunshine – humlad enbart med Galaxyhumle från Australien. 3.8% alkoholstyrka gör den också lite busigare än Citra. London Fields Pale Ale å sin sida har enbart fått smaka på den lite ovanliga engelskodlade Pioneerhumlen, men även här är det bara att kapitulera och ta in ännu en pint. Det här är världsklass med låg procent alkoholstyrka men fullmatad med smaker och dofter.

Den till synes hemtrevliga restaurangdelen märkar jag inte av då jag fastnar på entreplanet, men för de som vill äta så finns det vissa möjligheter, likaså för de som bara vill släntra in och se på tv eller hänga vid något av det rätt stora antalet bord som finns runtom i baren.

Ölen kostar lika mycket som de Fosters och Kronenbourg 1664 som de som dyker upp vid min sida vid bardisken beställer under de timmarna jag är där. Tydligen är den exotiska Fosters att föredra framför helt närproducerat och världsklassöl, där det trots allt finns milda ales att prova för Fostersdrickarna som kanske hellre föredrar en 3.7% stark pale ale framför en 10.4% stark imperial stout. Samtidigt är det lite av det jag ser som charmen med puben – att det är ett nästan gömt litet smultronställe för de som vill dricka en pint London Sour för sig själv medan andra glatt hinkar Stella Artois. Inga pretentioner, inga fördomar utan bara en riktigt mysig liten pub med riktigt bra öl – för de som vill. Rekommenderar verkligen ett besök och jag vart förundrar över hur lätt det var att ta sig hit – 5 minuters promenad från Tottenham Court Road eller en snabb promenix på ungefär samma tid från Picadilly.