Efter gårdagens heltrevliga event på Tennstopet i Stockholm där Marianne Wallberg, mässgeneral för Stockholm Beer and Whisky Festival tilldelades Galateas utmärkelse för Årets Ölperson fick vi prova lite utav årets julöl från Galateas portfölj. Det är svårt att inte redan nu börja ladda upp inför jultidens alla frestelser och även fast fokus är mer på familj och gemenskap och mindre på alkohol och julklappar så är det något visst med julölen – så vi startar redan nu. I år släpps julölen den 15e november och innan dess att julölssidan nummer 1 – Ölrådet – börjar sin årliga genomgång så tar vi och tjuvstartar lite med en ny julöl varje vardag tills dess att Ölrådet tar vid.

Till skillnad från fjolårets God Jul Barley Wine så är årets julöl från Sveriges bryggardrottning Jessica Heidrich en mer tradionell julölstyp – en porter. Julportern känns lika given på julbordet och i stugorna kring denna tid som skinka, sill och skäggiga gubbar med röd näsa. Som alltid så är S:t Eriks öl ekologisk och i årets God Jul Porter har Jessica funnit en lyckad blandning av choklad-, karamell- och munchenermalt (som ger lite mörkare färg och en mer aromatisk maltighet) medan humlen är den rätt milda brittiska East Kent Goldings. I Systembolagets butiker kommer denna fint julröda 33 cl-flaska att kosta 21,90 julklappsslantar.

S:t Eriks God Jul Porter

Utseende: Färgen är ljusare mörkt träbrun färg med ett ljusbrunt skum. Såhär enbart baserat på utsendet tycker jag att den påminner rätt mycket om en mörk ale mer än porter.
Doft: Doften präglas av jullimpa och chokladkola med inslag av nötter där citrussyra mot slutet ger en bra finish. Mörkt och fruktig och visst är det tydliga dofter från malten med både choklad, kola och söt malt. Inte de inslag av kaffe, choklad eller rostad malt som jag hade förväntat mig vilket jag tycker lyfter doften och gör att den känns typiskt S:t Eriks-fräsch.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. En lätt men mustig kropp med fruktstinn chokladkola där något bittrare torra nötskal bryter av sötman. Liksom i doften så har God Jul Porter en bra och ren maltbas vilket är vad som kännetecknar smaken. En rätt enkel men smakrik julöl.

Betyg? – Bra+. Skulle kanske inte kalla den för en vanlig, traditionell porter om det man jämför med är de choklad- och kaffetorra brittiska porterölen utan istället drar det åt en lite mörkare ale. Tänk klassisk mustig svensk julöl men med en lite renare och något mer ljus chokladkola. Charmig och med många trevliga toner som jag kan se kommer att fungra fint till julmaten. Varför inte servera till typ en leverpastejmacka, köttbullarna eller fårfiolen.

När man möter gamla goda öl så är det likt en gammal flamma från ungdomens vårar om man vill uttrycka sig något mer poetiskt. Just så är det också med öl – öl man en dag åter får möta och som då kanske väcker än starkare känslor. Spontant var det den känslan jag fick när jag såg att Modus Hoperandi från Ska skulle komma in på fasta sortimentet. En toppen IPA från ett av alla högklassiga bryggerier från Colorado.

Denna “Old Man Bitter” är en IPA som spelar på en fiol som har strängats med Centennial-, Cascade- och Columbushumle där de två senare står för torrhumlingen. Enligt ena bryggaren, Bill, har man torrhumlat den “pretty heavily men med en måttlig IBU på 65.

Ölet kostar ynkliga 22,90 kronor per burk vilket är ett kap för en såpass bra öl, att de burkar man nu hittar på Systembolaget är från början av oktober – alltså inte alltför gamla, gör mig ingenting. Så fortsätt att köpa denna grymma ölen så kommer vi även fortsättningsvis ha en bra ruljans av den varpå vi äntligen kanske kan börja få in mer färska IPAs.

SKA Modus Hoperandi

Utseende: Lite mörkare kopparfärgad vätska med fint ljus skum som kladdar vilt kring glasväggarna innan det sipprar nedåt.
Doft: Lätt tvålig arom av humlekottar, en blandkort med grapefrukter och ljusa frukter men också med ljus malt som ger ölet både karaktär av kakmalt liksom mer karamellartade aromer. Den anade sötman stannar kvar innan humlens alla inslag likt ett styggt troll räcker ut sin bittra tunga.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. IPA som IPA ska vara och såhär mycket färskare så är det en betydligt fruktigare och ljuvare smak än vad jag minns den. En mild maltkropp ger lite karamelltoner till den grymt balanserade grape, citrus och barrsmaken där humlekotten kämpar friskt med att stanna kvar i din mun. Magiskt len – överraskande småsöt – och lättsam men full med kåda, blomster och citrus.

Betyg? – Bäst. Utsökt. En vardags-IPA modell “saknats på Systembolaget” där doft och smak hela tiden är på samma spår och till skillnad från till exempel Punk IPA så är den här mer fokuserad men annars lika publikfriande.

Efter lite välförtjänt vila så är det åter dags att prova ett mixpack från ölimportören Pilsnergubbarna som hade vänligheten att låta mig prova mixpacken från Windsor & Eton och nu från Viven.

Hur ofta dricker ni stout, en hederlig stout på runt 5.7% alkohol – utan lagringar på rumänska druvfat eller amerikanska barkbitar? Jag gör det inte, i alla fall inte så ofta som jag känner att jag borde. För just som en riktigt välgjord real ale från FFF, Skebo eller Magic Rock får det att krulla av glädje i munnen så kan en enkel schysst stout vara det som räddar ens dag. Tyvärr har de kommit lite i skymundan på samma sätt som många vanliga ales har fått ge iväg mer och mer utrymme till IPAs och när det idag är “mer är bättre”-tänk även på öl och vi gärna har “imperial” framför vad vi nu dricker så är det svårt att sticka ut med en vanlig stout.

Nu har vi dock fått en riktigt bra vardagsstout på Systembolaget – Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout. En oatmeal stout (stout med bland annat havremalt), på burk, för 19,90 per burk och från ett väldigt stabilt amerikanskt bryggeri – med andra ord är det svårt att finna någonting jag inte skulle tycka vara intressant med ölet. När jag tidigare har druckit det har jag tyckt att den var lite lätt, lite enkel och inte alltför smakfull – den var god, men det kom aldrig längre än till att det är en bra öl. Därför var det nu ett utomordentligt bra tillfälle att prova den på nytt.

Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout

Utseende: Lätt svart vätska med fint ljusbrunt skum som lägger sig rätt snabbt.
Doft: Mocha, lätt mjölkchoklad och ah, där är dem – de milda lättrostade kaffebönorna. Borta är kraften från alla imperial stouts och närvarande är mildare och gräddigare toner med barndomens mjölkchoklad och havregryn-i-mjölk-cocktails.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mild och lätt i kroppen, fast på ett förtjänst fullt och bra sätt. Mjölkchokladpudding med havrens baddande smak och choklad, kallt hederligt dagispappekaffe och en snutt fruktighet i den lätt bittra eftersmaken. Två ord som sammanfattar smaken? “Inga konstigheter”! Lite citrus och beska från humlen ger riv mot slutet och gör att det drar sig lite snabbt i gommen vilket ger den variationen jag för något år sedan inte hade uppfattat som bra.

Betyg? – Bättre (+). Det lilla pluset får plats för att jag hade glömt hur mycket jag gillar den här typen av lättdruckna öl. En stout som en mild stout ska vara. Fyllig, lagom gräddig och full med choklad, mocha och snabbrostade inslag. Vissa inslag från humlen som hindrar den från att bli för lik dagisvänlig mjölkdryck. Grymt trevlig och inte allt för mycket att anmärka på. Snobbismen i mig skulle vilja ha lite mer av allt, lite annan kropp, lite mer tryck men då kommer ölfantasten i mig och ber min andra sida hålla käft och gå och köpa ett tjog burkar till – det är ju snart helg liksom.

Att betygsätta öl är inte bara en konst i fråga om att vara objektiv men ändå att kunna släppa fram sina subjektiva utlåtanden utan att endera ska ta över. Det handlar också om att veta vad man dricker, välja ut vad man ska dricka och ha tid, ork och fokus när man gör det. Jag tänker inte blanda mig i debatten på vissa bloggar om hur pass ärliga vi självutnämnda smakexperter är utan jag kan bara konstatera att jag dricker öl jag gillar, inte för att prova varenda öl som finns där ute oavsett om det är Falcons julöl eller en topp-IPA från ett nytt bryggeri i USA. Därför är jag selektiv i både vad jag dricker och vad jag väljer att skriva om – inte för att jag får pengar, öl eller annat för att skriva bra om öl utan för att jag inte ser vitsen av att lägga femton kronor och en halvtimma av min tid på en öl jag vet kommer hamna i blomrabatten (alltså inte ens i diskhon). Men ibland sker saker som vänder på spelplanen och som öppnar nya portaler med helt nya hamnar av öl att utforska. Som exempelvis när Systembolaget gjorde så att du kan styckbeställa lokala öl över hela landet. Plötsligt behöver du inte åka ned till Göteborg för att köpa några styckflaskor av Ocean Glenn #5 eller ned till Malmö för att kunna prova South Plains APA. Utan nu kunde man sitta i sitt nätlinne och beställa lokala öl medan du slentriantittar på CSI Portugal vad som nu sänds på tv.

Det här var något jag gladdes enormt över – äntligen togs ett aktivt steg för att lyfta fram alla de hårt jobbande bryggare ute i landet som annars aldrig skulle ha möjlighet att visa upp sig för en lika bred publik. För ärligt, vem köper 24 stycken okända pale ales för 40 kronor styck utan att ha innan provat något från bryggeriet? Direkt när Systembolaget släppte möjligheten så lades en hel massa privatbeställningar och många bryggerier jag har pratat med hyllar initiativet och att det till viss del har räddat dem. För nya bryggerier såsom Brekeriet som med all rätt blev hyllade på Stockholm Beer i år så innebär det också att man direkt kan nå ut till alla nya Brekerietfans och att man inte är låsta till södra Skåne – vilket såklart kommer att ge mer klirr i kassan och öka möjligheten till vidare växande.

Nackdelen då? Visste vi inte redan om den? Var det inte något både vi svenskar och våra grannar i Danmark hade påpekat? Att svensk öl tyvärr inte är så himla bra. Vi har ett fåtal extremt bra bryggerier; Närke, Oppigårds, Nynäshamns Ångbryggeri, St Eriks osv osv. Men var är resten? Eller är det så att vi har en massa bryggerier men att kvaliteten har varit så sviktande att de aldrig riktigt har lyckats? Jag spar diskussionen om varför det så kan vara till om en liten stund utan fortsätter nu att fundera på nackdelarna med lokalproducerad öl. För det är inte alltför svårt att sälja sin öl lokalt så länge du har ett registrerat och godkänt bryggeri. De brinner för vad de gör, de älskar vad de gör och de önskar nå ut och få feedback på ölen de brygger. Men det finns å andra sidan inga garantier på kvaliteten på det de gör. Jämför man med Systembolagets vanligtvis så noggranna kvalitetskontroll så är det synd att det är lite lotteri när man köper lokalproducerad öl. Många som plockade på sig en av samtliga öl som plötsligt fanns att tillgå har sedan rapporterat hur besvikna de var och hur många av ölen blev dyrt blomstervatten istället för en njutbar upplevelse.

Är det idag så att vi ölfantaster – som nuförtiden kan köpa öl som Modus Hopperandi, Brooklyn Local 1 och Djaevlebryg Gudelös för inte alltför stora summor också förväntas sponsra våra småbryggerier? För när jag köpte min flaska lokalt producerad IPA så kostade den snäppet mer än de flesta välrenommerade ölen i samma ölstil, alkoholstyrka etc. Personligen har jag inget problem med att betala några kronor extra för att stödja svenska småbryggare då jag inte köper alltför mycket öl utan prioriterar kvalitet. Men hur ser det ut runtom i landet? Hur länge vill “svensson” prova dessa öl om även han eller hon inte känner att det är värt pengarna? Det är det som jag ser som den stora nackdelen och faran med lokalproducerad öl – att kvalitetssäkringen inte är den bästa och att många småbryggerier kanske får ut öl som faktiskt inte är särskilt bra. Det som gör mig lite extra butter här är att det finns så ofantligt många grymt duktiga hembryggare ute i stugorna som verkligen gör extremt bra öl på löpande band, och risken är att ryktet för svenska nanobryggare eller hembryggare försämras – något jag hoppas att jag har helt fel om.

Samtidigt måste grogrunden läggas och jag är positiv av naturen och vill inte bara klaga utan försöker att se det positiva. Hur ska ett litet bryggeri ha chansen att märkas runtom i landet, få ut sina varor, få feedback och kunna utvecklas om de inte lyckas sälja sina öl? Visst kan de brygga batch efter batch efter batch för att nå perfektion men vad gör de om de aldrig provas “där ute”, på marknaden. Så kanske är det ett nödvändigt eldprov vi måste stå ut med för att gallra ut lite bland alla bryggerier och få vissa att samla sig, börja om och sedan satsa igen.

Däremellan då? Ska vi konsumenter fortsätta att acceptera att ölen trots allt är lite dyrare och att det är lite grisen i säcken? Kanske? Eller så får både vi öldrickare och bryggerierna försöka att mötas halvvägs – se till exempel på SMÖF som i år har över 40 stycken svenska småbryggerier som utställare. Där får vi en chans att up front möta och prova vad som bryggts ute i landet och bryggarna får också en direktkontakt med oss. Kanske borde vi försöka få till mer av sånt, eller som när Nyckelbydal ställde till med en trevlig kväll i somras och fick höra och se hur deras öl togs emot? Kanske måste ändå bryggerierna ta mer ansvar?

Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att något kommer att ske – oavsett vad det blir. Men vad jag uppmuntrar er till är ändå att kolla runt på Systembolagets hemsida, se efter vad för spännande öl som svenska småbryggerier erbjuder. Skriv upp en lista och kolla sedan runt lite på internet om vad folk tycker. Visst är det din egen åsikt som väger mest, men andras åsikter brukar ofta ge en bra vägledning till vad som är plus eller minus. Det är en start för oss konsumenter, så får vi hoppas att vi får se något även  från bryggeriernas sida.

För öl är och ska vara gott, socialt och en trevlig upplevelse, eller hur?

Det är kul att prova nya saker; saker som man tidigare bara har läst om och som är del av något helt nytt. Som nu när en rad öl blev tillgängliga att ta hem via styckplock från Systembolaget. Alla små svenska bryggerier som tidigare har kämpat med att nå ut till en större marknad gick nu att prova styckvis och direkt via Systembolagets webbeställning – enkelt och smidigt.

Så när jag nu sist beställde årets glögg från Blossa så passade jag på att prova lite svensk IPA från det lilla skånska bryggeriet Charlis Brygghus. Jag följer bryggeriet på Facebook och har sett att de är ett av de bryggerier folk har passat på att prova öl från nu när de har fått chansen. Det som dock har gjort mig lite rädd är rapporterna om hur ölet, både från Charlis men också väldigt många andra har varit och hur “fel” den ofta har varit. Men friskt vågat hälften vunnet?

Så hem kom en flaska Charlis Ipalla, bryggeriets IPA som lanserades i februari i år och då det står bäst före 2013 på flaskan så blir jag lite orolig över hur fräsch den ska vara? Det här var mitt eldprov på vad svenska mikrobryggerier har att erbjuda, mitt första prov på vad som finns att plocka hem. Hur skulle det då? Förutom nedan recension på ölet så kommer jag senare idag att ge mina reflektioner om varför jag tycker som jag tycker, och det är nog bland det mest negativa jag har skrivit på länge, dock med en positiv avrundning.

Charlis Ipalla

Utseende: En lite mer mörkt gyllenorange vätska med ett tyvärr lite tvåligt löst skum vars utseende får mig att tro att det helt kommer att försvinna på ett ögonblick. Tji får jag och det ligger kvar som ett poröst lock länge än så.
Doft: En doft som har lika mycket nyslaget gräs, torra brittiska kakor och aprikos som brittisk jäst. Så tyvärr är ett av de första intrycken av denna helsvenska IPA att det är lite för hembryggt, men sen händer det saker. När jag slår till glaset och letar förbi jästen så är det humlehetta, fruktig parfym och söta citrusfrukter.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Vad in i… Redan innan jag har hunnit reagera är det något som kladdar sig runt i munnen och det är som en mixtur av sirap och vatten med maltsötma, massa humlehetta och en obalanserad syrlig sötma som inte alls borde vara som den är. Eftersmaken är av fenoler, lite pingisboll och en eftersmak av utkräkt fruktkompott efter en utspårad tonårsfylla. Eftersmaken är inte bara av beska utan av galla.

Betyg? – Sådär-. I min skala är det enbart öl med felsmaker eller som är direkt skumma som får riktigt låga betyg. En bra öl är en helt okey och god öl medan en okey öl är en menlös och lite tråkig sådan (tänk random lager som inte är massproducerad men absolut inte har direkt existensberättigande utanför vissa speciella sammanhang). Det här smakar obalanserad och fel trots att humleprofilen i övrigt verkar vara helt okey med rätt bra dofter. Smaken har vissa förtjänster men de är så får och flyktiga att jag skiter i det och går och häller ut denna lunchmacka worth av taskig IPA.