Förra veckan var minst sagt välfylld med spännande ölrelaterade events; i Göteborg hade man premiär för En Öl & Whiskymässa, Menno Olivier från De Molen startade sin två veckor långa vistelse i Sverige – och så var brittiska Thornbridge på besök. Ett bryggeri som snabbt seglat in på mången svens ölfanstasts radar. Inför kvällens ölprovning på mysiga Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm stämde vi middagsdate med en av bryggeriets bryggare Matthew Clark och bryggeriets marketing manager Alex Buchanan.

Redan när jag anländer sitter de båda britterna (Alex är visserligen skotte) tillsammans med M2 och Stefan Johansson från bryggeriets svenska importör Galatea Beer Spirits & Wine och dricker öl och skrattar likt de har suttit där bra mycket längre än de minuter jag missat.

De sitter och pekar i en folder som illustrerar bryggeriets rätt imponerande uppsättning öl. Förutom en kölsch, Tzara har de allt från den hos Odell Brewing Co. nyligen bryggda välhumlade red ale’en Colorado Red och för oss svenskar välkända öl som Raven och Bracia. Jag lär mig snabbt att pekandet och det som det pratas om inte riktigt är synkat utan samtalen kretsar mer kring den brittiska ölkulturen och hur den börjar förändras till hur fasiken jag och M2 valt att pyssla med öl. Det är avslappnat, vänskapligt och precis som ett möte mellan människor som delar en passion ska vara.

Alex berättar om hur bryggeriet startade för att bit för bit växa ifrån det gamla bryggeriet i vackra Thornbridge Hall. Idag har man istället bryggeriet i nya lokaler inte mycket längre bort, men känslan för god mat och dryck sitter kvar. Mat undrar ni? När bryggeriet 2004 startades utav Jim Harrison, ägare av Thornbridge Hall och hans affärspartner Simon Webster så var tanken att erbjuda riktigt bra öl. När man sedan kom i kontakt med krögaren och kocken Richard Smith så var steget att inkorporera även restauranger och egna pubar inte lång bort. England har en annan tradition när det gäller att driva egna ölställen och många bryggerier har även krogverksamhet – så även Thornbridge. Man har allt från egna pubar, utan mat, till barer med enklare menyer och slutligen ett par restauranger som Richard ser till håller klassen.

Om vi tar och återgår till starten. 2005 slog Thornbridge upp portarna och bland bryggarna finner vi namn som Stefano Cossi och Martin Dickie. Italienaren Cossi kom från en utbildning inom Food Science and Technology i Italien medan Martin, som senare blev ena halvan bakom BrewDog startade sina studier på International Centre for Distilling and Brewing i Edinburgh. De båda var med och la grunden till de öl som numera är bryggeriets sortiment och vissa menar att man kan känna igen mycket av det Martin bryggde hos Thornbridge i vissa av BrewDogs öl Mottagandet från de brittiska ölfantasterna var minst sagt varmt och redan första året kammade IPA’n Jaipur hem ordentligt med lovord på CAMRA Awards (Campaign for Real Ale). Som en kul anekdot så jobbar jästnörden Cossi idag för Coors..

Nutid. Under middagen tar vi och frågar de båda hur de ser på den brittiska ölkulturen och varför den stagnerade så under en längre tid. De håller delvis med om att det har varit en lång väg att gå men framhåller att väldigt mycket sker nu nu och i samband med att fler och fler börjar intressera sig för öl så blir också exponeringen av craft beer större. Alex förklarar hur man förut hade få som provade eller skrev om deras och andra brittiska bryggares öl men i takt med att öljournalister och bloggare blev vanligare och allt mer professionella så kom också fler “vanliga” öldrickare att upptäcka vad öl kan vara. Samtidigt har också flera brittiska bryggerier börjat knyta starkare band och Alex framhåller att det är en positiv konkurens. Även om marknaden kanske inte är jättestor och inte kan svälja hur mycket öl eller bryggerier så är alla vänner och arbetar för samma mål – man vill lyfta ölen. Sedan är det en attitydsfråga, hur dricker man öl och vad är öl. Ska ölet drickas ur pints, ha lägre alkoholhalt och du ska dricka en sort under en kväll? Även här menar de att en förändring är på väg i takt med att medvetenheten och intresset ökar.

Kvalitéens roll på Thornbridge är viktig, väldigt viktigt – varje halvtimme handplockas en random flaska från tapplinan för att man ska kunna mäta syre- och koldioxidnivåer, smak, doft och utseende – allt ska vara perfekt och hålla en jämn kvalitet. Här lyser bryggeriets tre ledord innovation, passion och knowledge igenom klarare än någonsin. Matthew berättar hur de hela tiden, för varje ny batch öl och varje ny batch med råvaror analyserar allt från humlens nivå av alfasyra till dess smak och arom. Passar den inte eller når inte upp till kvalitetsmålen så får den bytas ut. Genom att göra olika single hop-öl kan de lära känna varje humlesort och under kvällen är det här arbetet något de båda återkommer till – kvalitet, kvalitet och åter kvalitet. Istället för att tillsätta humlen i fasta omgångar där den riskerar att “kokas ur” så tillsätter de humlen under hela koket samtidigt som den gamla humlen fiskas upp, detta för att undvika kokat kål och istället få en fräsch humlearom med genuin humlekaraktär. Kort och gott – jämför med thé. Många av de humliga öl vi dricker har en karaktär vi förknippar med en viss humle, däremot kan den skilja sig rätt markant beroende på om humlen hanterats rätt (behålla fräschör) eller överdoserats (klibbigare, kraftigare, saknar fräschör).

Kanske är det just på grund utav deras ständiga passion och nogrannhet som flera av världens mest förnämsta bryggerier har hört sig för och velat göra olika typer av samarbeten med dem. Förutom samarbeten med Dark Star (UK), Terrapin (USA), Kernel (UK) och Bridge Road (AU) så har man gjort uppmärksammade öl med både Sierra Nevada och Garrett Oliver från Brooklyn Brewery. Garrett var på Thornbridge Hall för öppningen utav det nya bryggeriet och passade då på att göra en 11% stark barley wine, Alliance som också lades på olika fat. På 11% har Alliance blivit bryggeriets starkaste öl. Matthew menar att balans och drinkabilitet ska vara i centrum, du ska kunna dricka ölen och då fungerar det inte med för starka öl, dessutom är många öl starka “bara för att”. Genom att veta vad du gör kan du uppnå samma smaksensationer och komplexitet redan på receptstatidet – ännu ett tecken på den medvetenhet som blivit ett fundament för bryggeriet. Just nu är det rätt lugnt på samarbetsfronten, en anledning menar Matthew är att det är så mycket jobb att man ofta bara sitter och blir frustrerad på den tid som krävs på att tweaka recept och bolla idéer medan det man vill göra, att brygga ölet sällan “bara görs”.

Ölen då, var de något att ha? Under kvällen kom vi att prova hela nio stycken utav bryggeriets olika öl; Tzara, Chiron, Halcyon, Jaipur, Kipling, St Petersburg, Raven, Honey Heather och Imperial Oatmeal Stout – de två sista speciella öl brygda i det gamla bryggeriet (därav märkningen Thornbridge Hall).

Tzara, en kölsch style ale (de får bara kallas Kölsch om ölet bryggs i tyska staden Cologne) bjöd på friska toner av halm, lite banan och en mullig men lätt kropp som gör den perfekt när du vill ha något trevligt för att släcka törsten. Det här är en öl jag hoppas vi kan få se på svenska uteserveringar i sommar då den är det perfekta mellantinget mellan en lager och en ale. Därefter kom Chiron, en pale ale namngiven efter den mytologiska figuren som också står  staty utanför Thornbridge Hall. 5% alkoholstyrka för fram fräscha toner av citrus, tallbar och gräs i näsan och med endast någon vecka på nacken så är det som att smaka på en nyskördad humlebassäng. Krispig och uppfriskande, men den bör drickas relativt färsk för det är mer utav aromhumlen och en balanserad måttlig bitterhumling.

Sedan var det dags att bryta av och gå upp ett steg i form av den mörka IPA’n Wild Raven – en öl som när den först släpptes i Sverige togs emot utav en delad skara öldrickare. Vissa ansåg att Sorachi-humlen var för tydlig medan andra höll den som den bästa mörka IPA’n de provat. På grund utav en namntvist så har Raven nu fått tillägget “Wild”, dock är det samma öl som tidigare. Eller samma och samma? Både jag själv, men även andra provningsdeltagare anmärkte att den kändes lite mildare och mer balanserad. Matthew förklarar att man genom att ha ändrat lite på maltbasen troligen har modifierat den totala beskan. Anledningen är att en stor del av ölets beska och bittra toner kommer från malten. Med en en mer balanserad maltbas får ölet tydligare toner av de rostade choklad och kaffetonerna jag föredrar där humlen ger perfekt kryddning till ölet. Kanske har de också låtit de övriga humlesorterna Nelson Sauvin och Centennial balansera upp Sorachihumlen mer.

Näst på tur var samarbetsbrygden med australiensiske bryggeriet Mountain Goat – Thorny Goat. En balanserad och rätt mild mocha porter med toner av choklad, en nypa lakritspulver och milda kaffebönor. Väldigt behaglig för att vara 6% och som ni nyss läste så är balansen viktigare än att göra en alltför kraftig öl – något jag första gången jag drack ölet hade svårt med men ju oftare jag har provat den ju mer tycker jag det är skönt med en mocha porter som faktiskt är riktigt lättdrucken.

Det var så dags för de avslutande ölen och nu åkte de kraftigare brygderna fram – först ut den 80 IBU kraftiga (imperial) IPA’n Halcyon. Ölet påminner rejält om en upphottad och vuxnare Chiron. Även den här flaskan är helt färsk så det är blommande sommaräng, mogna citrusfrukter och en avslutande touch av humlekotte som provas. Den sista trippeln öl går sedan helt i mörkrets tecken – först ut bryggeriets russian imperial stout – Saint Petersburg Russian Imperial Stout. Med stundtals rivig och ibland subtil lakrits, aningen rökighet och mer mörk choklad tycker jag att ölet visar att det ibland kan vara gott med en välbalanserad och enkel kraftig mörk öl än en komplex och varierad dito. Ibland vill man ha något extra, ibland vill man ha något rakt på sak utan krussiduller.

Kvällens verkliga höjdpunkter var de två sista ölen; Heather Honey Stout som med helt underbara smaker av ljunghonung penetrerar en redan rejäl och fyllig stout för att likt Närke Kaggen Stormaktsporter skapa lycka i min mun. Ölet, som har fått jäsa med champagnejäst har under ett halvår varit uppdelat på tre fat – en tredjedel i franska ekfat, en tredjedel i Pedro Ximinez sherryfat och en tredjedel i rödvinsfat från Bordeaux. Rökighet, mörka torkade frukter, honung – allt blir perfekt. I min bok var det här var världsklass! Sist ut bjöds det på Imperial Oatmeal Stout, även denna jäst med champagnejäst men lagrad i ett halvår i Kentucky Bourbonfat. Kokos och bourboninslag tar för sig och låter mildrande vanilj och choklad ga komplexitet. Visst är bourbonen rätt tydlig, men man är dum som klagar – ölet är trots allt “bara” på förvånansvärt låga 11%.

Ni kanske tänkte på det där med att Raven fått byta namn, och jo, även Saint Petersburg Russian Imperial Stout har diskuterats då man inte kan heta likt en stad. Vad alla verkar ha missat är den halvt barbystade kvinnan,Flora som utgör den staty som pryder trädgården på Thornbridge Hall syns på samtliga flaskor..

Kvällen avslutades sedan nere i baren där vi pratar vidare om vad som kommer att ske framöver. Alex och Matthew förklarar entusiastiskt om den bredd och variation de vill ha på deras öl, de ska inte bli ett bryggeri som bara gör en typ av öl. Så när jag och M2 frågar varför de inte gör mer extrema öl så får de något lurt i blicken. Matthew berättade redan under middagen hur man lagt undan lite fat för framtida experiment och att vissa av faten innehöll brettanomyces. Vissa fat hade redan legat en längre tid men skulle få ligga än längre för att de suröl som de innehåller ska utvecklas på ett förtjänstfullt sätt. Han nämner också att man arbetar med ett par berliner weisses som man får se om man sedan kommer att “smaksätta” med frukt, bär eller annat eller om man låt de vara som de är – just nu vill man bara få rätt laktokaraktär på dem. Förutom dessa nyheter så har man en European Series på gång där man vill göra lite mer traditionellt Europeiska ölstilar, bland dem en weizenbock, abbey ale och så vidare. Vi lär förhoppningsvis få träffa de båda i Sverige igen, det var Alex andra besök och redan på Stockholm Beer så blev han förtjust i Sverige och önskar komma hit under varmare årstider. Rätt otippat håller han också på att läsa om Sverige då hans nuvarande kvällsäsning utspelar sig just i landet – så håll utkik, för i år kan det det bli en brittsommar!

Två stycken Sverige- eller åtminstone Norden-aktuella bryggerier är även tillsammans Sverigeaktuella med sin gemensamma öl. Lät det krångligt? Brittiska Thornbridge, ett av de brittiska bryggerierna som importören Galatea lanserade i fjol blev snabbt populära bland svenska öldrickare med öl som Bracia, Jaipur och Raven (som även den släpps nu på tisdag). Om någon vecka kommer de också på Sverigebesök för att ha ölprovningar i Stockholm, Malmö och Göteborg. Mountain Goat från Australien dök upp lite kort i September 2012 med sin IPA, men alla de svenskar som besöker ölfestivalen Copenhagen Beer Celebration kommer där att få möjligheten att prova fler av deras öl.

Det de båda bryggerierna har tillsammans är slutligen deras andra gemensamma samarbetsbrygd Thorny Goat. Är man inte en som håller koll på just Thornbridge så kanske man har missat att de gör rätt häftiga samarbeten och på listan över samarbetspartners finner vi minst sagt kända bryggerier; Kernel, Sierra Nevada, Terrapin och Dark Star, bara för att nämna några. De båda bryggerierna har en viss australiensisk touch, Mountain Goat för att de är från Australien och Thornbridge i form av sin production manager australiensaren Caolan Vaughan. Deras första samarbetsbrygd blev en version av thornbridges Raven som man gav en australiensisk touch genom en rejäl humling med humle från Nya Zeeland och Australien.

Inte ville man nöja sig där utan tanken var att ta en av Moutan Goats öl och ge den en touch av Thornbridge – vilket resulterade i Thorny Goat, som nu släpps här i Sverige på tisdag. Ölet är en 6% stark mocha porter med kaffe, vaniljbönor och choklad och släpps i T7-modulen, säljs i 500 ml flaskor som kostar 49,50 styck. 1104 flaskor kommer att säljas och samlar du på artikelnummer så är det 11086 som gäller.

Thornbridge/Mountain Goat Thorny Goat

Utseende:  Mörkt brun vätska som skimrar i rubinrött, krämigt cappucinoskum med en gräddig topp.
Doft: Aromen är mild och ger tankar åt snällt rostat kaffe med tydliga toner från kaffebönorna som smälter in i de bittrare områdena där jag känner mer utav choklad och lite vanilj. Ölet är ju bara på 6% men jag tycker ändå att de finns en värmande ånga i doften. Om ölet börjar som en balanserad och brittisk kaffe mocha så slutar den med en liten klick vaniljsyrup.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mild är ledordet genom hela ölet och även smakerna är av mild mochakaraktärer med lena chokladsmekningar och inte alltför stark espresso. Aningen bitter choklad, just sådär lagom torr där det vildaste som sker är en antydan till komplexitet från de värmande inslagen från alkoholen.

Betyg? – Bra+. Jag har nu druckit ölet två gånger och kan bara sammanfatta det som att ölet har växt på mig, mycket för att jag skaffade rätt referens. Tänker du Southern Tier Mocha så är det mer “imperial” med högre alkohol, extra smak, extra kraft och pang på. Förväntar du dig kraftigt så är det en risk att du blir besviken. Thorny Goat drar mer åt de rena och lättdruckna brittiska porterölen – fast med en twist genom tillskottet av vanilj, kaffe och chokladen. För 50 kronor per flaska är den helt klart prisvärd!

Från Salzburg i Österrike kommer Stieglbrauerei zu Salzburg GmbH, ett bryggeri som för oss svenskar nog mest är känt för sin Pils eller kanske deras Weisse. Det som ofta glöms bort är att många små privatägda bryggerier som med åren växt sig större och större för att slutligen bli annat än de mikrobryggerier man en gång var ofta har fortsatt med sina mer experimentella öl. Tyska Weihenstephaner samarbetar exempelvis med det lokala tekniska universitetet som gör öl under namnet Technische Universität München Forschungsbrauerei och många av de större mikrobryggerierna i USA har ju fortsatt att göra mer lokalt sålda öl.

Stiegl å sin sida har kvar sitt gamla experimentbryggeri som idag producerar de cirka tio öl som går under namnet Stiegl Hausbier och som tidigare bara kunde provas på plats men som nu också säljs genom bryggeriets webshop. Batcherna är oerhört små och ölen säljs bara på de två Stiegl-krogarna i Salzburg och Wien men med lite tjatande och pratande så har Galatea fått hit 480 flaskor av deras Hausbier Double IPA, vilket är nästan en tiondel av allt som producerats (5200 flaskor). 109 kronor kostar en flaska på 750 cl och för alla som gillar att “Blafa” öl, alltså att ticka av dem, kan jag meddela att ölet idag bara har fyra ratings på RateBeer. Ölet släpps på Systembolaget nästa tisdag i T7-modulen och har där artikelnummer 11085. Tyvärr har jag inte riktigt hittat någon mer information om ölet, vilka humlesorter som använts eller vilka druider som har gett den sin välsignelse – så vi går rakt in på att prova den.

Stiegl Hausbier Double IPA

Utseende: Tjockt grumlig mörk persikofärgad vätska med kompaktare topp, skummet är även det kompakt och gräddigt. Tunnas ut mot kanterna likt smältande glass.
Doft: Vid första sniffarna doftar den som en bra amerikansk västkust DIPA om än med drag av hembrygd – så kanske mer då som en bra amerikansk hembrygd västkust DIPA. Gräsiga toner med en mer markerad maltighet döljer de bitvis söta fruktaromerna av mandarin, grape och persikopudding. Snäppet örtiga humlekottar avslutar i en väldigt bra, men flyktig DIPA-finish. När ölet fått luftas så framstår den lite mer obalanserad vad gäller renheten i dofterna.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Snällare än väntat, hembrygdspåret fortsätter med en inte alltför kolsyrad öl vilket gör att ölet kan kännas tyngre än vad det är. Tror att mer kolsyra hade livat upp kroppen betydligt och känts lättare på tungan. Bra tyngd i smaken av tung mörk aprikoskräm, grape och den sötsyrliga smaken från mandariner och aningen övermogna bananer. Karamell och dessertpudding med varierade citrustoner. Tyvärr kan man inte komma ifrån att den känns lite smutsig och opolerad, på ett sätt som för tanken åt inte helt utjäst eller ofärdig hembrygd mer än att det är felsmaker och defekter.

Betyg? – Bra+. Få bort lite av det opolerade och man har en DIPA i en lite råare stil likt Port Brewing eller Southern Tier. Kraftigt, spar inte på något men är här lite för ostädat. Det är väldigt gott och man kan hitta både tropiken, det kladdigare DIPA-myset och de örtigare inslagen av humlekottepåse – men, för sista gången, en ostädat grumlig tråd genom hela ölet. Men helt klart värd att köpa, det är verkligen inte varje dag man ser en DIPA från Österrike som vågar gå all in och inte hålla tillbaka.

En av de öl som åtminstone i Sverige satte igång den nya britt-vågen som kommit att förändra mången öldrickares syn på den brittiska ölrevolutionen får nog sägas vara Jaipur från Thornbridge Brewery. Det är en IPA utan höga nivåer av någon bokstavskombination eller komplexa humlearrangemang, istället får du en rättfram  citrusfräsch IPA som levererar det du vill ha i form av en daglig humlefix. 5,9 % alkoholstyrka är i det övre segmentet för öl du kan dricka någon flaska av och ändå känna att du kan styra Warrio på Martio Kart utan att misslyckas helt med rymdbanorna. Att Galatea också pressat ned priset på en 50 cl stor flaska till 27,90 kr (artikelnummer 1626 för alla artikelnummerfantaster) är inget jag känner kommer att orsaka uppståndelse eller rabalder utan tvärtom är det något som kan stilla humleabstinensen utan att kosta mer än en bättre häftapparat.

Thornbridge Jaipur

Utseende: Ölet är klart gyllengult, kanske lite mattare med ett kladdigt skum med härligt gräddig topp.
Doft: Gräddigt var det. Doften slår på direkt med inslag av fruktcocktail av banan, mango och apelsiner som serveras med en klick grädde. Humlekryddningen ger öriga inslag och legobitar av grape som fäster sig med det övriga doftspektrat och tonar ned det fruktigt söta.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fruktkalaset är mer strukturerat och i kontorslandskapet finns allt från grapehörnan och det lilla honungsbordet till humlekådesupporten och jordiga, mer kryddade inslag. Sveps snabb ned tack vare väldigt bra lättdruckenhet och en passande maltighet som ger ölet en elegantare finish.

Betyg? – Bättre-. Lättdrucken, smakrik, ren. Inte direkt något som kan tappa på en vecka eller två och med ett bra pris och bra tillgång så lär det hela tiden vara färska flaskor på hyllorna. Prisvärd vardags-IPA.

Jahapp, dryga sju sekunder senare och så var Westvleteren 12 slutsåld, borta och ett kärt minne man inte fick uppleva på annat sätt än såhär, typ. Eller så passar man på att dricka den på krogen eller köpa när man är utomlands, både i Belgien och Holland kan man finna den lite var som. Nu tar vi nya tag och vänder oss istället till den gröna humlen och påskens land.

Humle är kärlek och kärlek är humle; någonstans däremellan finner man bland annat den svenska bryggdrottningen Jessica Heidrich och hennes senaste skapelse – S:t Eriks Easter Double IPA. Mycket riktigt – en dubbel IPA på självaste påsken, vem hade kunnat tro det för 30 år sedan? Jessica har aldrig hymlat med att hon gärna låter humlen ha en framträdande roll i sina öl men det är sällan det har blivit obalanserat eller att humlen har fått allt utrymme, något som gjort att de humliga ölen i jämförelse med många amerikanska motsvarigheter framstått som lite veka. Å andra sidan är det också där jag tycker att S:t Eriks har hittat en bra mellanväg där man riktar sig till alla – nyblivna öldrickare liksom de som varit med ett tag och som gärna får ännu mer humletryck i sina öl. Men som framgår av etiketten; “En lyckad DIPA är lömsk och alldeles för god för vad som egentligen är nyttigt med så hög alkoholhalt.” Ölet har endast humlats med Centennialhumle medan balansen skapas av en maltbas bestående av Pilsnermalt, två olika sorters karamellmalt och Carapils.

Ölet släpps tillsammans med övriga påsköl nu på måndag och kommer att kosta 20,90 för 33 cl (artikelnummer 1331).

S:t Eriks Easter Double IPA

Utseende: En härtligt disig varm, något mörkare orangefärgad vätska med vitt kompakt skum med krämig topp och minimala till mellanstora bubblor.
Doft: Ren humlearom med centennialhumlens herbala inslag av rågkryddigt riv, granstruntar och humlekåda. Det är en välklädd rå buse med friska citrus- och grapetoner som fladdrar omkring med våriga frukttoner. Första gången jag doftade på ölet tyckte jag att det var lite annonymt, men nu i ett bättre glas doftar det som en DIPA från nordvästra USA, med andra ord mer åt det jordiga och kryddiga hållet.
Smak: Mellanstor munkänsla med bra kolsyra. Oväntat mycket karaktär från jästen och det är bra med jästfällning vilket för med sig skumbanan och lite extra fyllighet. Till bords bjuds också fruktigheten av persikohalvor, aprikoskräm och grapejuice. Grönhumle och tall för tillbaka bråkpellen till eftersmaken som ebbar ut med en tydlig efterbeska som inte är grapeartat torr och hård, men som ändå sätter spår. Var inte förvånad om du känner rester av jästen och skumbanan.

Betyg? – Bra+/Bättre. Det här ölet växte otroligt för mig sedan jag först provade en liten provsmak på Systembolaget. Här ser vi vad möjligheten att ta stora klunkar och att kunna svälja ölet istället för att förpassa det till en spottkopp gör för helheten. Fylligheten, den större kroppen och sköna eftersmaken från jästen var som borta innan, men är det som verkligen gör att ölet sticker ut nu. Förvänta dig bara inte en hel och ren DIPA för här får du lite extra på köpet.

Äntligen får vi väl säga, för äntligen är det dags att knyta ihop säcken för vår Westvleteren-bevakning i och med dagens recension av ölet och när vi nu lottar du de återstående 16 stycken glasen. Ni verkar vara ruskigt sugna på ölet, eller i alla fall på glasen, för runt 100 bidrag till gårdagens tävling skickades in. I samförstånd och genom en demokratisk röstning har jag och M2 nu valt ut våra fyra favoriter bland de otroligt påhittiga, roliga och smakrika bidragen.

Vinnarna presenteras här under och vänligen kontakta oss genom Facebook eller mail (info@mankerbeer.com) med er adress så skickar vi ut glasen. Stort grattis!

Magnus Tigerfors – “En raggmunk med en klick kräm gjord på creme fraiche och blåmögelost som toppas med lite fikonmarmelad.”

Kim Hedin – “En chipmunk – dom ser ju förj*vla roliga ut!”

Simon Rohlén – “”Edvard Munk (Munch)” för att jag förhoppningsvis kommer att se ut som figuren i skriet efter att jag fått prova denna dryck för första gången.”

Magnus Lagerström – “Jag skulle vilja kombinera den med munkavel till alla runt omkring så jag får njuta av världens bästa öl och klosterlik tystnad..”

Daniel Skoogh – “MunkerBeer såklart”

Tyvärr har Monks Cafe sålt slut på sina glas, men bor ni i Stockholm ska ni hålla koll på Pressklubben och Skrubbe.com som kommer att lotta ut lite glas, samt på den här sidan som enligt ryktet kan ha ett par glas för utlottning i samband med att det blir en jämn siffra. Missa inte ölet nu imorgon, 1.500 flarror, 125 kronor, max 4 per skalle och de släpps på Systembolagets weblansering kl.10.