Detta är en smaskig fråga, för visst är Systembolaget fantastiskt? Vi kan få del av det mesta som bryggs och säljs i vårt avlånga land. Från Ystad i söder till Luleå i norr. Det är, i stort sett, samma produkter på hyllan. Varför då denna fråga?

Så här är det. Jag har tagit del av ett test som utfördes på Malmö Brygghus. Bryggmästare Thomas Fransson tar väldigt hårt på kvaliteten på sina brygder och ägare Anders Hansson skojar ibland med att säga att om Thomas själv hade fått välja så hade de bara släppt 10% av ölen han brygger. Nåväl, i detta fall är båda herrarna eniga. Efter Thomas tester så kunde de snabbt konstatera att Canned Wheat inte kommer att buteljeras och släppas på Systembolaget.

Själva testet gick ut på att simulera vad som händer med ölen när den säljs till Systembolaget. Så grabbarna på brygghuset buteljerade ölet varmt och lät en flaska stå varm i 3-4 veckor, vilket är vad som händer med ölen på vägen till konsumenten. Den skickas till ett lager där den står i 3 veckor innan den till slut skickas ut i butik. Ölet provades tillsammans med Thomas och Anders, serverad vid rumstemperatur. Anders själv frågade faktiskt om  det verkligen var Canned Wheat vi drack?

Personligen tyckte jag att det var en sådan öl man tittar på och säger ”bra för att vara svenskt”. Men det är ett uttryck jag tycker sämre och sämre om, vi ska inte “vara bra för att vara svenskar”. Vi befinner oss i ett av världens mest utvecklade länder, som mer och mer törstar efter kvalitet i både mat och dryck. Vi må vara ett helt varv efter USA och ett par hästlängder efter Danmark i båda fallen. Men varför måste vi klanka ner och hylla en produkt på samma gång genom att hylla den för att det är svenskt? Nej våra öl ska vara bra internationellt, precis som med allt annat. Vi ska kunna säga att vi är ta mig fan bäst, även om en svensk öl teoretiskt ligger etta på Ratebeers topp 50 lista.

Ölets smak var väldigt speciellt. Att maltbasen var där råder det inget tvivel om, den hade förmodligen klarat att stå varmt längre innan något hade hänt. Canned Wheat är inte en öl som ska leva på sin malt, den lever på sin humle som ger dess underbara arom, dess smak och på dess knivskarpt balanserade beska. För ett öl som Canned Wheat är färskhet otroligt viktigt, och det är därför den bör gå direkt från buteljering ut i handeln, där den inte ska få stå på hyllan i mer än absolut max 6 månader.

Hur smakade ölet nu då? Jo doften var som försvunnen. Viss svettdoft, men inte alls den blommiga härligheten som bidrar med en somrig ton av lime och citrusfrukter.

Som jag nämnde innan var det inget större fel på malten, den var där precis som vanligt. Men som jag sa, det är inte det som ger ölen dess fantastiska smak. Nej det är Citrahumlen som man doserat riktigt bra. Det fanns med i spelet, men oj så dold den var. Glädjeämnen i att man kände en viss smak av tallbarr och kåda. Men i det stora hela var det som att dricka en IPA på vippen till utgångsdatum. Likt hur det var i doften så fanns humlen där i bakgrunden men var nästan lite unken och inte alls den friska sommarkänslan man får av papaya, lime, persimon, kåda, tallbarr och ananas. Detta ändå vid rumstemperatur och då kunde vi snabbt konstatera att kylskåpskall hade den nog varit sämre.

Frågan är därför om inte Systembolaget borde se över sina rutiner för att främja vår blödande ölkultur och att förändra processerna så att slutprodukten kommer till oss konsumenter så bra som den kan och ska vara. En humlad öl ska serveras fräsch och när nu importörer och bryggerier har lagt ned tid på att få tag på, eller brygga så färsk öl som möjligt, ska den då inte kunna säljas i ett liknande skick? Om inte så anser jag högst personligen att Systembolaget utgör ett hot mot den svenska ölkulturen.

Med tanke på den senaste tidens utveckling så var det väl egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle hamna här. Efter att ha umgåtts  och haft en nära kontakt med både Manker och M2 under flera år nu när jag haft min egen blogg att skriva på så känns det helt klart som ett naturligt steg att börja som fast skribent på landets utan tvekan bästa ölsajt. Jag har länge sett MankerBeer som något mer än bara en blogg, det är mer som en hel rörelse med riktning åt helt rätt håll. Kul, informativt, nördigt men samtidigt lätt att ta till sig, lättsamt i vissa fall och allvarligt i andra. Det är en ära att få vara en del av den här galenskapen, tack!

Så vem är jag då? Några av er kanske känner till mig från min egna blogg, Kornmalt & Humlekottar, och några av er har kanske inte ens hört talas om mig tidigare. Skånsk in i själen, född och uppvuxen i ett litet samhälle utanför Lund där jag fortfarande bor ihop med min underbara fru och vår katt som jag kan prata om i tid och otid. Ölintresset tog fart på riktigt år 2010 och i Mars 2011 startade jag Kornmalt. I takt med att ölintresset i Sverige ökade så ökade även mitt eget, och har sedan en tid tillbaka även spridit sig till både mjöd och amerikansk whiskey.

Det känns lite obligatoriskt att berätta vad jag helst dricker, vilket så klart är helt beroende på humör och årstid. Favoritbryggerier har jag så många att det knappt är lönt att gå in på, men hjärtat har alltid slått lite hårdare när det kommer till amerikanskt hantverk. Välhumlad saison, hopfenweize och imperial stout a la fatlagrad motorolja hör nog till favoritstilarna, även om två av dom tre bästa ölen jag druckit i hela mitt liv var barley wines (East End Gratitude och Pelican Mother of All Storms för övrigt), en stil jag ironiskt nog inte är så glad för egentligen. Fast jag blir i dom flesta fall lika glad för en helt vanlig tysk pilsner eller rököl i all sin enkelhet, det måste inte vara så komplicerat alltid.

Bourbon och rye är dom destillat jag helst sippar på här hemma, och även det jag nog kommer att prata mest om här på MankerBeer, öl är dom andra pågarna här inne så duktiga på redan. Visst finns där ett intresse för alla goda spritdrycker som gin, akvavit, rom och gud vet allt, men det är ändå den mytomspunna amerikanska whiskeyn som ligger närmast hjärtat. Cocktails är naturligtvis också ett stort intresse som kommer att återspeglas här mer än en gång, likaså matlagning och resor världen över ihop med min ständige vapendragare och fru, som tillochmed är lite mer restokig än mig själv tror jag. Allt detta ackompanjerat med allt ifrån Felice Brothers, Deer Tick och tidiga bootlegs av Bob Dylan till i stort sett allt som släppts på Trojan Records till lite argare band som Disfear, Entombed och Eyehategod när man är på det humöret. En salig blandning av allt gott här i livet helt enkelt!

(Som en notis vill jag även lägga till att jag alltså inte lägger ner Kornmalt & Humlekottar på något sätt, både bloggen och facebooksidan kommer att finnas kvar.)

På återseende!

För en tid sedan började det att dyka upp mängder av sällsynta Cantillons till salu. Flaskorna hade från ingenstans dykt upp i USA, och den starka kretsen av inbitna Cantillon fans som håller koll på varje tillgänglig flaska av rariteterna hade ingen aning om vart flaskorna kom ifrån. Efter att ha sett bilder på flaskorna var det lätt för oss att se vart flaskorna kom ifrån, och efter ett meddelande till Jean Van Roy, fick vi våra farhågor bekräftade. Skandalen var ett faktum. Flaskorna var stulna direkt från Cantillon. Flaskorna är nu återbördade och i säkra händer tack vare bland annat undertecknade. Vilket öde flaskorna kommer att gå till mötes tar vi mer framöver.

Mitt i allt detta växte en tanke i oss. Vad är det som får en människa att stjäla dessa flaskor? Svaret är enkelt, tjuven kommer att tjäna massor av pengar. Den svarta marknaden runt Cantillon är enorm och har vuxit till något av ett monster. Alla vi människor som frenetiskt jagar alla dessa Cantillon, det är vi som har skapat monstret.

Helt plötsligt kryper en känsla av illamående över oss. Det som bara varit roligt känns nu som en tyngd av bly som lägger sig över oss. “Det är bara bärs.” utbrister Ludvig. Vi brinner för lambic, det är en passion (eventuellt en besatthet). Vi drömmer om att prova allt, såväl högt som lågt. Vi lägger timmar på att hitta det vi vill dricka och reser jorden runt för att få göra det. Genom lambic har vi fått massor av fantastiska vänner världen över. Vi samlas, dricker öl och har otroligt kul.

Lambic har vuxit och fått mer popularitet och respekt. Med det medföljer tyvärr tråkiga bitar som att det dyker upp mängder med säljare i Belgien och USA, som säljer gamla och svårfunna flaskor till fruktansvärda priser till amerikaner som vill ha dem till varje pris. I vissa fall har vi säkert bytt flaskor med dessa amerikaner. Det som kommer sedan är en spekulativ handel utav dessa flaskor, ännu en gång mestadels i USA där man köper högt för att sälja ännu högre. På så vis drivs priserna uppåt ännu mer. Det som var avsett för att delas och njutas får nu en status som svårfunna rariteter man köpslår hårt med.

Tydligen har det nu även blivit så att folk är beredda att stjäla för att tillfredsställa den delen av ölentusiaster som jagar dessa flaskor. När vi har reflekterat så här långt var vi mer eller mindre beredda att ge upp. Trötta på allt runtomkring. Glädjen i att prova spännande saker var borta. Det är inte bara vi som drabbas utan för Jean själv så är det ett utnyttjande av hans öppenhet och tilltro. Mycket av charmen med att vandra runt på Cantillon är att flaskorna lagras där i gångarna, men om flaskor börjar att försvinna, och vissa som man anser och tror är ens vänner börjar se egen vinning i att se till så att flaskorna byter ägare, så försvinner hela tilltron i branschen. Det är något vi fruktar och hoppas att vi ska slippa att behöva bevittna.

När man har smält alla dessa reflektioner, började vi att tänka på alla de underbara människor som finns i världen av lambic. Värmen och kärleken kryper tillbaka i kroppen när vi drömmer oss bort till våra möten med Markko på One Pint Pub, Jean Van Roy, första gången vi drack lambic på Akkurat och när vi drack litervis av handpumpad lambic från Cantillon på Moeder Lambic. Finns mängdvis fler minnen där. Människorna som besöker och driver dessa ställen är det som gör det så underbart. Lyckan är tillbaka och vår jakt på att prova lambic fortsätter. Om än med en större eftertänksamhet. För det bör kommas ihåg att i slutändan “är det bara bärs”.

Omnipollo har gjort sig lika kända för sina öl som för sitt estetiska utseende där Karl Grandin har satt sin prägel på varenda öl man har släppt, något som kräver tid och ofta leder till ett visst fokus. Man vill ju inte lägga ned tid på att skapa någontin unikt och vackert bara för att se produkten lanseras lite på sidan av de övriga, större lanseringarna. Med nya Magic Numbers vill man kunna släpp mindre batcher (“a dreamy small-batch series” kallar dem det) som inte behöver föregås med lika mycket snack eller att det görs någon större release. Henok kan fokusera på ölen och Karl får lite tid till annat. Ölnamnen blir olika numren som betyder något för Henok och Karl eller som bara känns passande och det minimalistiska utseendet på flasklabeln sätter förväntningarna något lägre än på de vanliga ölen.

I dagarna släppte man de två första ölen  i serien; 7 som vi provar nedan är en 4.5% stark sur witbier bryggd med ananas och handplockar mynta medan 3,14 är en saison med vildhonung. Självklart kommer snart min favorit, 42 med gottigheter som passionsfrukt och lime. Ja, ni är inte helt fel ute om ni tycker att ölen till stor del låter som drinkar sett till vad de innehåller och Henok har ju länge hintat på deras Facebooksida att han är intresserad av hur man kan transformera öl till drinkar och vice versa. Just 7 som vi nu skall prova är alltså brygd med ananas och för att få ut extra mycket ananaskaraktär, vilket kan vara svårt då det är en lite svårarbetad frukt så har Henok ocskså gjort en ananaspurée som skickades ner under bryggningen.

Omnipollo Magic #7 – Pineapple/fresh mint Wit

Utseende: Rätt urvattnat ciderliknande utseende på den tunna, citrusfärgade vätskan, det lilla skummet lägger sig fort.
Doft: Doften för med sig citrus á a limoncello och rengöringsmedel, mynta och lättsamma kryddor av korriander, mint och tropik. Utan att veta att det vore en surare witbier hade man kunnat uppfatta den som lite unken, men den har en lovande syra och dofterna är lite otippade och intressanta. Ananasen är lurig, vet du om att den finns där så känner du av den men tack vare syran så kan den nog uppfattas som lite annan syrlig frukt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Spritzig kolsyra med små mousserande bubblor och utan att vara direkt sur så har den en sur syrlighet som för tankarna åt läskande citrusdrinkar, typ en mojito med citrus och billig tysk tropikjuice. Ananasen kommer inte fram alltför tydligt och hade även i smaken varit svår att plocka ut om man inte vetat om dem. Citronsyra och en nästan laktoliknande syra kommer fram på slutet tillsammans med mynta och örter och lämnar en stram känsla i munnen. Myntan växer fram mer och mer ju varmare ölet blir och du har kommit över den initiala smaken av citrus och ananas.

Betyg? – Bra(+). Det är inte Omnipollos bästa öl men en spännande coctailliknande skapelse som fungerar utmärkt som en läskande sommarfrestelse där vetskapen att den är på snälla 4.5% gör ditt samvete väl. Det här kan man beställa in en pitcher av en varm sommardag och jag vill verkligen bara hälla på krossad is och garnera med en myntakvist, samtidigt är ölet lite för svagt i smakerna för att den skulle klara det.

Som dessert på midsommar tänkte jag passa på att öppna en av mina favoritöl när det kommer till lättdruckna men kraftig mörka öl – Evil Twin Imperial Biscotti Break. Ölet är en kraftig Imperial Porter på 11,5% alkohol och smaken är fullsmockad med nötter, torr malt, espresso och bitter choklad. Just att ölet är förhållandevis torrt och trots alkoholstyrkan inte så spritig eller överdriven många liknande öl tenderar att bli gjorde att jag valde den till min dessert, en varm frukt och bärsallad med lime och myntagrädde, toppat med amarettorussin och passionsfrukt. Desserten fungerar utmärkt med en espresso on the side och tillsammans med ölet blir det som att dricka ett glas bourbon efter maten till sin espresso, fast nu i ölform. Just nu har Evil Twins svenska importör Galatea slut på ölet i sitt sortiment men har du tur kan du finna den i Köpenhamn eller på nätet. Annars rekommenderar vi en liknande öl, varför inte Evil Twins Lil’ B, Brooklyn Black Chocolate Stout eller andra lite torrare och balanserade mörka porters och stouts.

Desserten är väldigt enkel och går att göra på två sätt – färskt eller fruset. Köper du frysta bär och frukter så bör du söta dem rätt ordentligt, fast å andra sidan så vinner du på att dem blir saftigare och det blir en rinnigare bas för desserten. Färska frukter och bär är lite hårdare, men har mer naturlig sötma och är oftast godare. Väljer du färska bär rekommenderar vi därför att dra ner lite på sockret och att tillsätta lite vatten vid upphettningen. Amarettorussinen kräver minst 24 timmar men ju längre dem får stå och dra ju mindre spritighet och ju mer kanel får du fram.

Recept (5 personer)

200 gram mango i kuber om cirka 0.5 x 0.5 cm
500 gram jordgubbar, skivade i 10-12 delar per jordgubbe
200 gram granatäpplekärnor (finns ofta frusna)
Socker (ljust)
Socker (mörkt)
300 gram russin
3 dl Amaretto
2 kanelstänger
3-4 passionsfrukter
3 limefrukter
1 ordentlig knippe mynta (gärna riktigt mynta på tjocka stjälkar och inte den sötare myntan du finner på t.ex. ICA)
3-5 dl grädde

Amarettorussin
Strö ut russinen i en glasburk med lock.
Häll över mörkt socker och amaretto, spriten skall täcka russinen med några millimeter.
Lägg i kanelstängerna
Skaka och låt stå i kylen. Ju längre ju bättre, efter några veckor är hettan i kanelen tydligare och russinen har sugit i sig mer av spriten.

Lime och myntagrädde
Vispa grädden rätt hård.
Finhacka mynta och rör ned, se till att smaka av så att det inte blir för tydlig myntasmak – men det skall ändå ha bra karaktär, den kommer ändå att mildras med kompotten.
Dela 2-3 limefrukter och kläm ned fruktjuicen i grädden, liksom myntan skall du smaka av så att det inte blir för syrligt.
Blir det för syrligt eller starkt, spä ut med lite socker.
Låt dra lite.

Fruktkompott
Ta frukt och bär, skär dem enligt ovan anvisningar.
Hetta upp dem i en liten kastrull, är de färska så ha i lite vatten så att de inte bränns.
Ha i fruktjuicen av en lime.
Sockra och låt dem bli varma.
Rör runt och sikta på att få en saftig röra.

Servering
Servera genom att lägga upp fruktkompotten i botten av en liten tallrik.
Skeda upp 2-3 bra klickar grädde.
Ta ett par russin och placera på grädden, placera cirka hälften/ett helt (beroende på storlek och mängd) av passionsfrukten bredvid.
Toppa med en myntakvist.

Servera med en espresso och ett glas av ölen.

Häromdagen skrev Luke Nicholas från Nya Zeeländska bryggeriet Epic ännu ett läsvärt inlägg på sin ölblog. Luke skriver ofta, långt och gärna om öl och ölvärldens olika dilemmor och i hans senaste inlägg tog han upp problemet med att definiera “craft beer”. Bland annat hänvisar han till en artikel i Huffington Post som tar upp hur Brewers Association (BA) ändrat i definitionen om vad ett “craft beer”-bryggeri är. Fram till 2010 var ett “litet” bryggeri i USA ett bryggeri med en årlig produktion på 2 miljoner barrels, något som nu ändras till 6 miljoner barres. Medan detta enbart rör kapaciteten så tar man upp dilemmat med ingredienser och “craft”. Anledningen är att man i många fall brukar likställa utfyllnad som majs, ris och andra liknande ingredienser med massproducerad masslager mer än craft beer. Vad man missar är att flera bryggerier i USA har en lång tradition av att ha den här typen av ingredienser i sin öl. Inte för att spä ut dem eller för att göra sämre öl utan för att man förr tog de ingredienser man hade tillgång till och bryggde öl med dem. Därför var det inget konstigt i att man hade ris i sitt öl i vissa områden, de hade helt enkelt inte bra mängder och kvalitet på sin malt. Den här debatten, som har väldigt många sidor och tar upp olika teman och dilemmor med att definiera och marknadsföra ett bryggeri diskuteras flitigt från olika vinklar och för den amerikanska delen så är det inte underligt att den är aktuell. 1978 fanns det 89 bryggeriet i USA, en siffra vi alla vet har ökat enormt både i USA och i Sverige där vi i USA idag närmas oss 3.000 bryggerier med flera hundra till på väg. BA påpekar också att ungefär 99% av dehär bryggerierna är “craft beer”-bryggerier.

Samtidigt har den här ökningen av bryggerier och faktumet att vi idag inte har lika mycket företagsyta, försäljningsmarknader och mest viktigt – malt och humle nog för alla gjort att man börjat ifrågasätta vilka som faktiskt gör craft beer. Det har blivit viktigare att särskilja sig men också att försvara vad som är ordentlig öl i en tid när fler och fler blickar till craft beer-marknaden och ser viktiga marknadsandelar och vinningar i att framstå som “craft beer”. Jag själv har på annat håll sagt vad jag tycker om dagens moderna aktörer och att man lätt kan negligera kraften alla typer av bryggerier har idag. Så länge det handlar om att göra god öl för att man har passionen för bra öl så ser jag inget problem i hur ens företagsstruktur ser ut.

Samtidigt kan jag förstå vikten av att vara tydlig med var och av vem en viss öl är bryggd – samtidigt är det ett komplicerat ämne då man inte bara ska definiera vad som är en bryggare, bryggeri etc utan vad som är viktigast? Är det att ha ett bryggeri (lokalen), ta fram recepten, ha passionen, äga 50, 70 eller 100% av företaget eller ja, vad är ett bryggeri? Det är ett tema vi kommer att arbeta med under sommaren och har en liten följetong på G med flera av världens mest respekterade ölambassadörer. Men just nu vill jag fokusera på Luke och hans inlägg. Luke skriver:

Is it the number of litres produced? Who owns the brewery, the shareholders? The philosophies behind their brewing? We should really be trying to define what the liquid is and the types of breweries the big multinationals are. If you historically look at beer and breweries – you would have had brewpubs, small breweries providing the local area and some surrounding towns, and regional breweries and national breweries.

“Craft Beer” – the world normalizing after the takeovers, closures of the 20th century which rid the world of so many breweries in the name of market share for a handful on mega breweries. “Craft Beer” is beer, it is just the natural state of things. Industrialisation has brought about positives and negatives for brewing and beer. Yes there have been some great technological advancements to make beer better, which today even benefits the smallest brewer. On the negative side though the “near beer” wort streams these industrial mega factories produce are a disgrace to the history of all brewers.

[…]

All “Craft Beer” is beer.

But is “Industrial Beer” beer?

What is the definition of “industrial beer”

Jag har inte riktigt tänkt på temat på det här sättet förens jag läste vad Luke skrivit, varför ska vi börja med att finna en ny definition på craft beer och skapa vissa spänningar inom ett gäng som alla vill göra god öl, idag vill vi ofta finna sätt att utesluta aktörer från “craft beer” snarare än att tydligt definiera vad “industriell öl” är, med andra ord – vad är motsatsen? Kanske hade en tydlig motsats till craft beer gjort att vi inte behöver finna så många varianter av craft beer utan istället skulle säga att “nej, det här är faktiskt industriell öl”. Sedan skulle vi såklart behöva diskutera vidare om vad craft vs industriell öl är, men jag tror att en naturlig början skulle vara att ha alternativen klara. Eller?

Oavsett vilket kommer MankerBeer att ta upp ett par sidospår på hela diskussionen om craft beers vara eller icke-vara framöver och vi hoppas att det på något sätt ska förtydliga vad öl faktiskt är, kan vara och vad vi önskar att det ska bli.