Nu tänkte jag citera Andrea Bocelli med Time to Say Goodbye, tills jag kom på mig själv med att inse att allt som har ett slut har en ny början. Så när Göteborgsbryggeriet Dugges meddelade att den andra utgåvan av den ekfatslagrade Imperial Stouten Perfect Idjit! också var den sista så var inte alltför sorgligt. Idjit! har varit en av bryggeriets mest kända öl och har alltid ansetts och rankats högt på olika ölsidor och den fatlagrade versionen har inte alltför sällan rankats som en av de bästa i stilen. Exempelvis ligger den inte alltför långt utanför ölbetygsidan RateBeers topp-50 lista.

När vi var ute på bryggeriet i samband med att Omnipollo bryggde sitt samarbete med Tired Hands där så fick vi chansen att prova på lite barley wine som de också har lagrat på flera olika fat, väldigt lovande. Likaså har man satsat mycket på sin serie med lättdruckna Berliner Weisses. Med andra ord känns det verkligen som att de har lyckats att återhämta sig från tiden med infektioner och att komma iordning med det nya bryggeriet. På All in Beer Fest hade de också en av de godaste ölen, Jasmine Dragon Pearl Sour – en Berliner Weisse med grönt te, galet men ack så gott!

Så framtiden är lovande när vi nu provar på den 11,2% starka Perfect Idjit!. Ölet släpptes för någon vecka sedan på Systembolaget men det finns än idag kvar flaskor i vissa butiker runtom i landet. Så prova att gå till din lokala butik och se om de kan beställa hem en eller se på Systembevakningsagenten.se var de finns nära just dig.

Dugges Perfect Idjit! 2014

Utseende: Brunsvart vätska som varsamt upphälld inte får en för hög skumkrona.
Doft: Bränt choklad, creme brulée och aska med variation på tobak och mörka gamla trästolar. Samtidigt härligt fruktiga toner av torkade bär och plommon.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Härligt med en rejäl Imperial Stout som verkligen fyller ut och svänger om i munnen. En första rejäl klunk ger angenäma toner av mörk choklad och en härligt, lite matt smak av bränt, mörkt trä och vaniljfrön. Alkoholen ger sig till känna med en svagt värmande känsla i eftersmaken, så de nästkommande sipparna får bli just det, mindre sippar. Jag har svårt att inte servera den här typen av öl någon grad för kallt för att låta den som dricker själv känna hur den öppnar upp sig ju varmare den blir. Mysiga toner av tobak och kraftiga brittiska chokladdesserter, och perfekt lagom till en småkylig februarikväll.

Betyg? – Bättre. Det jag gillar med Idjit! och än mer med Perfect Idjit! är att den är fylld med smak, maffig och ändå lyckas vara så balanserad. Den är inte för tjock, kletig eller tung men inte heller för matt, tunn och flyktig i smakerna. Gillar man Idjit! som måttstock för bra svenska mörka öl så är det här samma öl men med större variation och smakkomplexitet. Du kommer att vara saknad kära vän!

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Där, så då har ni åter läst min introduktion till min serie om förbigångna klassiker på bolagets hyllor. Ni som är extra nyfikna ser nu också vilken öl det gäller.

Jag förstår att ni lyfter blicken och tänker, har karln blivit galen, BrewDog Punk IPA? Är det en klassiker? Står folk verkligen över den?

Ja jag anser att det är en klassiker, för det är en öl som levererats till oss som den enda riktigt bra IPA:n under många år. Nu på senare år har det dykt upp så många andra på marknaden. Modus Hoperandi, Founders Centennial och Lagunitas New Dogtown Pale ale (ni kan läsa om alla här) petar alla på Punk IPA:ns tidigare ohotade tron. För vist har ni vid flera tillfällen tittat på en Punk IPA och bara vandrat förbi den? Sanna mina ord om inte jag har gjort det.

Brewdog känner väl de flesta till vid det här laget, men viste ni att den Punk IPA som säljs på systembolaget idag inte är densamma som Punk IPA från samma bryggeri som från början såldes på Systembolaget? Vid årsskiftet 2009-2010 bytte man recept och när man valde att ta bort Crystal och den i mitt tycke ganska dåliga humlen Motoeka för att byta ut dem till Simcoe, Ahtanum och Nelson Sauvin. Beskan tonades ner och IBUn sänktes från 65 till 45, även alkoholhalten minskade från 6% till 5,6%. I min mening var Punk IPA en okey öl innan, men direkt den blev minsta lilla ofärsk blev den riktigt dålig och smakade lite rutten lök.

År 2011 började man dessutom att förpacka ölet på burk och finns på de flesta Systembolagshyllor. I juli förra året bytte man design på flaskorna så Punk IPAn lever under en ständig förändring.

Brewdog Punk IPA

Utseende: En grumlig gyllene bärnstensfärg med små snabba bubblor. Ett ljust mindre skum, ingen direkt krona att prata om.
Doft: Väldigt fruktigt, många exotiska frukter som passionsfrukt, lime, mango, sharonfrukt, ananas, kåda och en hel del gräs.
Smak: En hel del honung och knäck även om det känns torrt, snarare än sött. Det byts snabbt ut mot en större gräsig och citrusfruktig smak. Massor med intensiva fruktsmaker främst av något övermogen sharonfrukt, ananas och mango men även toner av passionsfrukt och en del fläder.

Betyg? – Bättre. Med sin, för stilen, perfekta kolsyrenivå gör den ölen otroligt drickvänlig. Att smaken är otroligt bra gör det hela till en bra helhetsupplevelse. Skulle kanske vilja ha en lite större maltbas för att göra ölet bättre, men det kan tära på det drickvänliga. Detta är dock en öl jag gärna alltid har i kylen då den passar till i stort sett varje aktivitet och tid på dygnet.

“Unique steam fermentation brings out this distinctive and aromatic beer, with its dark gold sheen and tantalising notes of citrus to whisk you away to a relaxed Californian lifestyle”. Så beskriver Mikkel Laust Broe, bryggmästare på Carlsberg i Danmark sin Brewmasters Selectrion, California Steam Beer. I serien ingår idag tre olika öl, en India Pale Ale, en Red Ale och så den här. Det som är lite kul med ölen är att man i Danmark är så avdramatiserad över alkohol, på ont och gott. Så mitt första intryck av ölet kom när jag drack deras IPA efter att Kristopher här på MankerBeer köpte med sig ett flerpack från 7 Eleven på väg hem från Köpenhamn.

Om IPAn var drickbar, men ingen större sensation som jag som ändå uppskattar god öl skulle köpa igen så är deras California Steam Beer rätt spännande. En ölstil som till skillnad från IPAn inte känns like gjord och som liksom en vanlig Lager, Bitter eller Brown Ale är utmärkt som vardagsöl. Man kan om man vill, välja att se detta som ett första fösök till en förändring liksom Falcon Raw eller Åbros satsning på hembryggar-SM.

Eller som de som sett den här utvecklinge förr, de i USA säger – de ser ett hot, både mot deras marknadsandelar men också vad gäller att missa en potentiell marknad. Craft beer finns för att stanna, så du kan inte bekämpa det med mer makrolager. Då återstår bara att flytta fighten till craft beers egen planhalva.

Problemet är att de som faktiskt har ett uns av intresse, och framförallt smaklökar snabbt genomskådar det. Ölen måste ju faktiskt smaka gott också. Det räcker inte längre med att det står “IPA” på en burk/flaska för att den ska sälja. Visst kanske man provar på en burk eller två, liksom jag gjorde av ren nyfikenhet. Men kommer man att köpa den om och om igen istället för de om än någon krona dyrare, men desto mer smakrika ölen? Tveksamt. Jag både tror och hoppas det i alla fall.

Det jag däremot tror att vi kan få se är en utveckling där vi får ett mellansegment mellan makro och mikro där den här typen av öl kommer att lägga sig. Något som snarare kan gynna craft beer. Är du trött på din vanliga Carlsberg och ser deras IPA, ja då vågar du prova det. Tycker du mer om den, ja då köper du den igen. Till slut har du fått upp ett intresse för något som är godare än någonting annat och då ökar chansen att du kanske provar på en öl från Amager, Mikkeller, Omnipollo eller Dugges.

Såhär kanske det inte kommer att vara för alla, men det var så jag började min egen ölresa och idag är jag fast. Många med mig har säkert gått en liknande väg där man gått från en viss typ av dryck, av en slump börjat gilla något som var “godare” och sedan har det bara fortsatt.

Men nu återstår frågan..? Hur var ölet?

Carlsberg California Steam Beer

Utseende: En klar, ljust kopparskimmrande vätska med ett skum som, ja försvann direkt.
Doft: Aningen söt framtoning med karamell viss fräshör och “godiskaramellig” fruktighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Glatt överraskad av att smaken som jag först känner är lite åt Anchors Steam Beer, den lite söta karamellen och fruktigheten. Sedan händer inte mycket förutom att det dyker upp lite vört och strå. Lite för ren och tydlig humlighet och jag väntar bara på när eftersmaken skall ropa “massproducerad wannabe”.

Betyg? – Ok. Tyvärr är det också den som kommer fram och även fast du får lite skön fruktkaramellsås så fade’ar smakerna ut på tok för fort. Det är inte dåligt, inte alls. Men smakerna är på tok för flyktiga vilket jag tycker vittnar om fusk i själva processen och/eller med ingredienserna men i slutändan smakar allt bara Carlsberg. Synd.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget och mitt mål är som ni märkt sedan tidigare att lyfta upp ett par av dessa bortglömda klassiker. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Under min bild och byline här nedanför kan ni hitta tillbaka till fler i min serie med förbigångna klassiker, allt mellan IPA, lager och belgiska blonde ales.

Nu är det dags för ännu av ölen som fått mig och många att börja intressera sig för riktig öl. Nämligen Holländska trappist bryggeriet La Trappes blond. En väldigt enkel bryggd för som kanske inte är den mest spännande ölen, men väldigt god och representerar sin stil väldigt väl. Ölen finns i de flesta systembolags hyllor för ca 24 kronor, annars finns det även 750 ml flaskor till beställning om 77,90 kr.

La Trappe är bryggt i klostret Onze Lieve Vrouw van Koningshoeven och är ett så kallat trapist öl. Trapistöl är inte en stil utan det visar bara att ölet är bryggt på ett kloster av munkar som tillhör trapistorden. La Trappe Blond är en belgisk blond, vilket man kan säga är en belgisk motsvarighet till en pale ale. Den är inte så humleintensiv utan fokuserar med på malten och jästen. Belgisk blond är en ganska sen ölstil, den var tänkt som ett alternativ till pilsnern i efterkrigstiden.

La Trappe Blond

Utseende: En gylende öl som i början upplevs som disig, men blir klarare om den får stå och vila en liten stund. Då blir det en klarare öl med många små lätta bubblor. Skummet är medelstort och stannar kvar på toppen en liten stund.
Doft: När skummet lagt sig får man ut en hel del fruktiga estrar som bildar en smak av främst apelsiner och en del med välmogna päron samt en liten hint av skumbanan.
Smak: En jästigsmak där åter bananen ger sig in i matchen och drar med sig smaken av apelsin och lite välmogna päron. Den lilla päronsmaken upplever jag bildar en sötma som blir ganska dominant.

Betyg? – Bra. En öl som bara passar in att dricka nästan när som. Även om jag föredrar La Chouffe varje dag i veckan så är detta en bra belgisk blond, även om den är från Holland. En sån där öl jag gärna dricker när jag är trött på de humledrivna ölen. Men absolut bäst på vårdag i solen eller till kyckling tycker jag den passar bäst.

Nu till helgen är det premiär för Omnipollos senaste öl, en Gose som fått inspiration av den traditionella drycken Lassi. Istället för yoghurt, kryddor och frukt har man laktos, mangopurée och havssalt i ölet. Är ölstilen ny för dig är det inte så konstigt då det är först på senare år stilen har fått ett uppsving efter att ha i omgångar ha legat i glömska. Balder har tidigare skrivit en väldigt bra historieöverblick om stilen, läs den så vet du vad du ger dig in på när du provar Omnipollo Bianca.

Med bara 3,8% alkoholstyrka är det en öl man med gott samvete kan ta ett par glas av utan att trilla av stolen och Henok ska själva ha varit så nöjd med ölet att han var nära att göra just det, men mest av den simpla orsaken att han vart riktigt nöjd med ölet.

Vill du prova ölet finns den från och med imorgon på Nöjesguidens Ölfestival i Stockholm innan den letar sig vidare ut i landet.

Omnipollo Bianca Mango Lassi

Utseende: Matt urvattnad och gul till färgen med ett frostigt vitt skum.
Doft: Stiltypisk arom av salt, lite mineral och den för vissa aningen fräna men ack så underbara laktosen. Ju mer ölet värms upp i min hand ju mer blommar doften av mangomos fram. Mangosötman botas med saltet så du får inte den härliga puréen utan mer “hård” mango. Annars är det som alltid oerhört rent och fokuserat i doften där stilen kanske begränsar bredden av dofter.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en okey kolsyra. Rätt mild till kroppen men trots det vare sig tunn eller matt i smakerna. Nu när ölet fått värmas lite så kommer smakerna fram betydligt mycket lättare. En mjölklen, men saltstickig känsla i munnen som nog hade lurat många att tro att de fått helt annat i munnen än en öl. Om ni har druckit Omnipollo Magic #411 så känner ni igen er i den smoothieliknande grunden för smakerna. Du känner en tydlig smak av mango men mer likt i te än öl då det är lite herbalt och utan sötman. Jag känner istället tydliga drag av  ise med citron- och mangosmak. Jämfört med andra goses får du den typiska saltkaraktären mer mot slutet och i eftersmaken än att det spritter till i hela munnen.

Betyg? – Bra+. Inte en av mina absoluta favoriter men så var det också det jag sa första gångerna jag drack “411”, som kom att bli en favorit. Anledningen är nog att med en återhållsam kolsyra och smaker som rör sig bland te och olika läskande drycker så luras man lite, vilket också är ett gott betyg. Det här är helt enkelt för lömskt och lättdrucket och kommer att bli en hit på krogarna och Omnipollos Hatt i sommar.

Ni har nog redan läst mina inlägg om bortglömda klassiker såsom  Jever, Rochefort 10, London Pride och Twisted Thistle. Alla är öl som var för sig inte är så häftiga för de som provat rätt mycket olika öl men ser man alla ihop så är det inte heller dåliga öl. Nu är det dags igen och idag kör vi på en klassisk, bortglömd tjeckisk pilsner.

Kärt barn har många namn sägs det. Budweiser Budvar Budejovicky Czechvar 12?. Kallas för Budweiser, Budweiser Budvar, Budvar, Bud, Bud?jovický Budvar, Czechvar, Budwiki eller Budweis. I Nord- och sydamerika får den inte heta Budweiser eftersom det finns en amerikansk Budweiser. Så därför heter den istället Czechvar där och den amerikanska Budweiser heter faktiskt Bud i EU länderna om man ska följa reglerna, men det gör man naturligtvis inte i Sverige (samt Storbritannien och Irland) där båda ölen får gå under namnet Budweiser.

Då många tjatar om Pilsner Urquell och hur bra den är så brukar jag säga att man istället bör prova en Budvar då PU sedan länge blivit sämre och sämre och mer och mer industriellt förstörd. De flesta kommer sedan tillbaka för att säga att jag hade rätt, den är ju bättre än de andra tjeckiska lagertyperna i samma klass. Vissa fyller dessutom i att den dessutom är 3 kronor billigare med sina 12,30 kr jämfört med PUs 15,20 kr.

Budweiser Budvar Budejovicky

Utseende: Gyllengul klar öl med ett litet vitt skum av stora bubblor. Väldigt snabba små bubblor som lyfter mot utan och puttar bort skummet som lämnar ett par fina gardiner längs glaset.
Doft: Uppfriskande och gräsig doft med vissa spår av limeskal. Viss dofta av knäck och ett fiberrikt bröd.
Smak: Smaken är av röda äpplen, gräs och lime. Viss sötma från knäck och en smak av sötare bröd med mycket fiber. Lite kluven då det även vara en smak av kanderade mandlar. En mjuk men väldigt trevlig efterbeska.

Betyg? – Bra (+). Om jag ska dricka en lager så väljer jag oftast mellan två stycken, Jever eller Budvar. Beroende på vad jag ska äta till eller vilket humör jag är på väljer jag en av dem. För att det är de två bästa vi kan få tag på enkelt här i Sverige. Jag föredrar ofta torrare lager som denna och då den är otroligt lättdrucken och frisk på samma gång binder den ihop det jag ofta söker i en lager. Inte för söt och perfekt i kolsyran. I min bok, bästa tjeckiska lagern varje dag i veckan.