Även i år har den klassiska vintervärmaren Winter Lager från Samuel Adams dykt upp på Systembolagets hyllor under jul. Vintervärmare är en lite bredare benämning på mörkare, ofta snäppet alkoholstarkare öl som släpps runt jul och är i allra högsta grad ett alternativ för mer traditionella julöl. Just Boston Brewing Company’s Samuel Adams Winter Lager var bryggeriets första säsongsöl och släpptes första gången 1989. Ölet (artikelnummer 11363) som ligger på 5.6% alkoholstyrka är lätt kryddat och även om bryggeriet använder ord som magisk arom och utlovar något extra i smakväg så är det än öl som jag tidigare har ansett vara bra för vad det är. För 35,5 cl får du lämna ifrån dig 17,50 kronor, ett överkomligt pris för en öl som sticker ut lite lagom utan att bli för vågad. Något jag tror passar in bra på “the average julbord” och ett bra öl till julskinkan och köttbullarna.

Samuel Adams Winter Lager

Utseende: Mörkare gyllenbrun vätska med litet smutsigt beigefärgat skum som lämnar sin sista stund som smutsiga rester på toppen.
Doft: En kanel- och muskotdoftande lite karamellsöt arom med vissa inslag av pumpakryddor. Fräsch ingefärstouch som med mörk karamellchoklad hålls kvar på lugna nivåer. Jämför man med tidigare år jag har druckit ölet har jag nu lättare att förlåta en snällare doft till förmån för lättdruckenhet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med kolsyra. Smaken är betydligt mer potent och varierad än vad du tror utifrån namnet, det är inte din vanliga lageröl. Mycket kola, kryddighet och sötma som gifter sig på ett bra sätt, pomerans och knäck ger mer djup i smaken än förväntat.

Betyg? – Bra/(+). Plusset får den som rollen av en lättillgänglig julöl som fler kan uppskatta till julbordet medan den som öl i övrigt är något svagare. Det här är en julöl med kryddighet som fler kan uppskatta istället för vissa av de kryddbomber som annars tenderar att dyka upp kring jul och halloween. Jämfört med i fjol och tidigare år för alltså ölet ett högre betyg och jag tror att det beror mer på att jag bedömer det som prisvärt och bra smak per krona och lättillgänglighet än häftighet – något som också känns mer passande ett julöl.

Om Brekeriet, Beerbliotek och Poppels har varit de senaste årens stora nykomlingar så är min favorit till titeln årets rookie 2013 Klackabackens Bryggeri ifrån Kristianstad. Tidigare har jag hyllat deras i mitt tycke riktigt goda och prisvärda Bourbon Porter samt deras IPA och moderna pilsner Originalet, som ni finner recensioner på här. Samtliga tre ölen har varit väldigt snygga i utseende, doft och smak och med en okey prissättning är det inte konstigt att ölen stundtals varit slut hos Systembolaget (samtliga kan beställas styckvis genom Systembolagets webbeställning). De finns också i butik i Kristianstad, Åhus och Hässleholm. Det blir spännande att följa dem framöver för att se vilken väg de väljer att gå vad gäller ölstilar, distribution och produktions – och såklart ölkvalitet. Såhär långt verkar de flesta röster jag sett och hört vara rätt eniga om att de är ett väldigt spännande bryggeri med bra öl, vilket är lovande. Julölen då? Jo, deras julöl som nu i år har premiär är en brown ale på 5,6% alkoholstyrka och kostar 24,90 SEK per 33 cl flaska och kan beställas här.

Klackabackens Julöl

Utseende: Nötbrun vätska med ett nätt litet beigefärgat skum som sjunker ihop med ett litet lock kvar på topp.
Doft: Karamell, chokladkola och ett slut av rostad malt med viss antydan till citrustoner. Inget som väcker några extrema lustar efter att smaka på ölet, men också ungefär vad man kan förvänta sig.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen är precis som jag vill ha en brown ale, lagom fyllig med viss sötma som följs åt av en nötig, mellanrostad och torr maltighet. Mot slutet kommer aningen kryddighet. Det smakar av choklad, lite örtig humle som övergår i mjuk, unset söt chokladpudding i eftersmaken.

Betyg? – Bra+. Plusset är för att det här är en väldigt trevlig och återigen välgjord öl som kommer att fungera bra på julbordet. Det är rena smaker som kanskehade kunnat få sticka ut lite tydligare men jämför man med många andra brown ales så finns här just balansen mellan karamell och choklad och torr, småbitter rostad malt. Ännu ett starkt tips på julbordet och passar dig som vill ha lite mer kropp än vad exempelvis trevliga Electric Nurse Underbar Jul Vinterporter eller S:t Eriks Julale hade.

Som ni säkert har sätt runtom på interwebben och Facebook är det snart dags för den kända danska bryggaren Mikkel (Mikkeller) att inta Stockholms finrum. Under en vecka blir det beer maker dinners på två utav Stockholms, Sveriges och världens bästa restauranger. Den 26/11 går startskott med en intim och exklusiv middag på Restaurang Frantzén. De 16 platserna på restaurangen som tidigare hette Frantzén/Lindeberg gick åt innan de ens hade släppts på riktigt, vilket inte är så konstigt sett till att restaurangen har två stjärnor i Guide Michelin (de nosar på sin tredje). Gästerna, däribland jag och M2 kommer att serveras en femrätters meny med tio matchande öl, där en står för kaos och en för harmoni till maten. Som både mat- och dryckesnörd ser jag fram emot att få besöka restaurangen jag velat besöka i flera år.

Dagen efter påbörjas en  Mikkeller weekend på Restaurang Frantzéns mindre grannrestaurang, The Flying Elk. Mellan den 27/11 till 1/12 har serverar de enbart öl från Mikkeller på fat, Mikkellers öl serveras till maten, de har tagit fram särskilda ölcocktails på Corner Club och har en vinrelaterad ölmeny på Gastons. Den 27 november kommer även Mikkel att vara på plats på Flying Elk tillsammans med sin side-kick Thomas Schön och mästercocktailartisten Morten Bruun. Så detta är ett läge att komma förbi och umgås med Mikkeller teamet och ställa alla de frågor man har.

Du behöver inte fälla tårar om du missar chansen att besöka BMDn på Frantzén, för en vecka senare, den 3/12 besöker Mikkel Mathias Dahlgren Matbaren, som stoltserar med en stjärna i Guide Michelin. Återigen är det fem speciellt framtagna rätter som kommer att paras med olika öl ut Mikkellers portfölj. Rätterna erbjuds som alternativ till Matbarens nuvarande meny så du kan själv välja fritt vad du önskar prova. Beroende på antalet rätter lär slutnotan om du provar samtliga fem hamna kring samma summa som på Frantzén, vilket kanske ser dyrt ut för en middag men då är det också en av världens bättre restauranger. Matbaren är ett av mina absoluta favoritställen i Stockholm och ett prisvärt alternativ till den lika hyllade grannen Matsalen,  med andra ord är detta en chans väl värd att ta! Två sittningar går av stapeln den tisdagen den 3’e, klockan 18.00 respektive 21.00 och för att reservera din plats så ringer du eller skickar dem ett mail.

Alla bilder som används i inlägget är från GABF 2013 prisutdelning och är © Brewers Association

När årets Great American Beer Festival avslutades och priserna hade delats ut så var det lättare att se vilka trender och vilka utvecklingar vi ser i USA. Innebörden av hur amerikanska bryggerier utvecklas och vilka öl de brygger är onekligen en stark maktfaktor på den internationella ölmarknaden och inte minst över vilka bryggerier och/eller ölstilar som är “inne”. 49.000 besökare intar Denver Convention Center under 3 dagar och hade det gått så hade än fler kunnat knökas in.

2013 delades det ut 252 olika medaljer och bland alla deltgare var det hela 230 debutanter, en siffra som visar den enorma tillväxten på bryggerier USA har sett de senaste åren. Brewers Association slog inte helt oväntat flera rekord, detta 27e festivalår, både vad gäller deltagande bryggerier, öl, tävlande öl och nya tävlande öl. 4,809 olika öl tävlade i år (fler än 3.100 gick att prova på själva festivalen) och 201 öldomare från totalt 11 länder grubblade, provade och dömde under hela veckan för att sutligen utse vinnarna. Detta är då en ökning på hela 12% tävlande öl från förra året, galet!

Medaljerna kommer i valörerna guld, silver och brons och i år delade man ut priser för 84 olika kategorier med totalt 138 ölstilar om man räknar med undergrupper. De 230 debuterande kämparna utgjorde lite mindre än en tredjedel av de totalt 745 bryggerierna som deltog i dommartävlingen (624 deltog som utställare), bryggerier från 49 delstater samt Washington D.C. Av dessa 230 bryggerier vann faktiskt 24 stycken medaljer vilket vi som provade igenom öl från bryggerier vi aldrig har hört talas om kan meddela är en rätt bra siffra, många nya bryggeriers öl var rätt trista men vissa stack verkligen ut.

Med tre guldmedaljer vardera var det två bryggerier kom ut som vinnare på GABF 2013 – Left Hand Brewing Company från Longmont, Colorado och Firestone Walker Brewing Company från Paso Robles, Kalifornien.

Lite otippat vann New Jersey kampen om medaljer per tävlande öl med hela 14.3% (1 medalj av 7 tävlande) samtidigt som Delaware, mycket tack vare Dogfish Head kom tvåa på 13% (3 medaljer av 23 tävlande). Kalifornien med sin myriad av bra bryggerier deltog med 885 tävlande öl och kammade också hem hela 52 medaljer (5.9%). Nu tror jag inte att vi kan vänta oss en boost på Dogfish Head i Europa men jag tror att vi kommer att få se fler mindre kända bryggerier från Kalifornien i takt med att de mer etablerade får ökat tryck på sin öl i USA och i vissa fall får svårt att leverera internationellt.

 Inte lika otippat har American-Style India Pale Ale (a.k.a. IPA) varit den absolut vanligaste ölstilen sedan 2001. 2013 vann stilen åter listan över flest tävlingsbidrag med hela 252 bidrag. Tvåa kom Imperial India Pale Ale (149), trea Herb and Spice Beer (134), fyra American-Style Pale Ale (124) och slutligen kom American-Style Strong Pale Ale femma (120). En rätt väntad lista även om jag hade trott att fler suröl skulle finnas med, sedan ska man ha klart för sig att det är rätt svårt att rada upp 252 stycken olika IPAs eller 134 olika kryddade öl så även om suröl verkar vara en stark trend så är det vanligare att ett bryggeri har en 2-3 olika pale ales än flera suröl. I snitt var det 51 tävlande öl per kategori, även det en väldigt imponerande siffra sett till antalet kategorier. I år var det också två helt nya kategorier man kunde skicka in bidrag till – Grodzisz (7 insända öl) och Adambier (inga insända öl) och som vi tidigare har skrivit så är den ökning man har sett under de 27 åren vad gäller ölstilar en naturlig utveckling av vad som bryggs runtom i landet snarare än att man försöker leta fram fler kategorier bara för att. Det var också intressant att se att tre medaljer inte delades ut. American-Style or International-Style Pilsener fick ingen guldmedaljör, American-Style Amber/Red Ale fick ingen silvermedaljör och slutligen gavs inget guld ut i klassen Imperial Red Ale.

Ett av de mer förnäma priserna är 2013 Brewery and Brewer of the Year Awards som är uppdelad i flera underkategorier där man särskiljer bryggeri och brewpub och sedan i storleksordning. Detta är de bryggerier, brewpubs och bryggare som sticker ut lite extra varje år. Vinnarna i år blev följande:

Very Small Brewing Company and Very Small Brewing Company Brewer of the Year – Baker City Brewing Company (Marks Lanham and Eli Dickison)
Small Brewing Company and Small Brewing Company Brewer of the Year – Devils Backbone Brewing Company – Basecamp (Jason Oliver)
Mid-Size Brewing Company and Mid-Size Brewing Company Brewer of the Year – Firestone Walker Brewing Company (Matt Brynildson)
Large Brewing Company and Large Brewing Company Brewer of the Year – Sandlot (John, Tom, Bill & Addison)

Small Brewpub and Small Brewpub Brewer of the Year – Gella’s Diner & Lb Brewing Company (Gerald Wyman)
Mid-Size Brewpub of the Year – Beachwood BBQ & Brewing (Julian Shrago and Ian McCall)
Large Brewpub and Large Brewpub Brewer of the Year – Pelican Brewing Company (Darron Welch and Steve Panos)
Brewpub Group and Brewpub Group Brewer of the Year – Rock Bottom Brewery (Team Rock Bottom)

Istället för att lista alla vinnarna, vilka ni finner här så listar vi vinnarna i de kategorier som såg flest tävlingsbidrag.

American-Style India Pale Ale

Gold: Barley Brown’s Brew Pub, Pallet Jack IPA
Silver: Firestone Walker Brewing Co., Union Jack
Bronze: La Cumbre Brewing Co., Project Dank: Operation Pharoah’s Return

Imperial India Pale Ale

Gold: Fat Heads Brewery, Hop Juju
Silver: Three Floyds Brewing Co., Permanent Funeral
Bronze: Smartmouth Brewing Co., Notch 9 Double IPA

Herb and Spice Beer

Gold: Namaste Brewing at the Whip Inn, Bitterama
Silver: Yak & Yeti Restaurant & Brewpub, Chai Milk Stout
Bronze: Black Star Co-op Pub and Brewery, Elba

American-Style Pale Ale

Gold: Lumberyard Brewing Co., Lumberyard American Pale Ale
Silver: Cannonball Creek Brewing Co., Featherweight Pale
Bronze: Joseph James Brewing Co., Citra Rye Pale Ale

American-Style Strong Pale Ale

Gold: Monkey Paw Brewing Co., Bonobos
Silver: Four Peaks Brewing Co., Hop Knot
Bronze: Pizza Port Ocean Beach, Kung Fu Elvis

Det är egentligen inte så svårt att analysera framtiden om man ser till siffrorna ovan. Humlade ljusa öl kommer att fortsätta sälja på och vara det bryggarna vill brygga och som kunderna efterfrågar. Inte helt underligt då de är mer lättdruckna än kraftigare ölstilar. Sen lever IPA-trenden vidare, kanske bara att den är lite nedtonad då vi vant oss vid att alla bryggerier har en 1-2 bra IPAs. Suröl är på upptgående och så även mer kryddade öl, vilket innefattar allt från öl med blommor i till olika typer av chiliöl vilket vi såg en liten ökning av. Lägger vi sedan in kvalitetsfrågan i det hela så är det lite knepigare då kvantitet inte överensstämmer kvalitet vilket mitt tidigare inlägg om ölen vi provade på GABF tar upp. Västkusten frodas och bryggerier från Oregon och Kalifornien har kvar sin ledande roll i den amerikanska utvecklingen av ölindustrin även om delstater som Florida och Texas är på uppåtgående efter viktiga lagändringar. Bryggpubarna börjar bli bättre i takt med att kunderna börjar kräva högre kvalitet på ölen och lättdruckenheten och hinkabiliteten är ännu en kommande trend om man ska tro bryggare och besökare. “Session IPA” har till och med blivit en egen label och i takt med att humlegivorna minskas något så tror jag att andra typer av lättare ales kan få mer uppmärksamhet – vilket behövs. Hoppas även att vi får se brown ales och lättare porters i år, utmärkte matöl som tyvärr kan upplevas för enkla mot vad som ibland felaktigt uppfattas som “komplexare” IPAs.

Under den förmiddag vi spenderade i Fort Collins hann vi inte bara med New Belgium Brewing, en stund i solen och en på tok för lång promenad för att hitta ölbutiken Wilbur’s Total Beverage. Vi hann också med ett trippelbryggeribesök. Fördelen med den så otroligt charmiga lilla staden Fort Collins är just att den är rätt liten, visst universitetsområdet breder ut sig rätt ordentligt och vissa av stadens bryggerier ligger lite utspritt men är man ute efter att besöka de mer etablerade bryggerierna så är det inte så svårt. Mellan Fort Collins Brewery och Odell Brewing Company är det ungefär 300 meter. Vill man sedan vidare, eller om man åker från New Belgium så är det ungefär 2 kilometer nordväst medan man kan spendera lika många meter åt sydost och då komma till Funkwerks. Det var också den rutten vi började vår dag med.

Funkwerks är ett riktigt häftigt bryggeri som startade bara för några år sedan i en liten byggnad på East Lincoln Avenue. Vi besökte dem redan 2011 då de var relativt nystartade och även inhyste Chad från Crooked Stave. Nu har han flyttat till Denver och Funkwerks har kunnat breda ut sin egen produktion ytterligare. Egentligen borde jag kopiera intervjun med Gordon Schuck vi gjorde innan GABF började och som i mitt tycke ger en rätt bra introduktion till bryggeriet. Som ni ser på bilderna så är själva brygganläggningen lika stor som deras fatsamling och med tanke på att man brygger främst saison och suröl så är det också fatrummet som är själva kärnan i bryggeriet. Vi har redan stämt möte med Gordon för att följa upp intervjun vi gjorde och han förklarar att han är under lite pressat schema då deras kärna av bryggare är rätt limiterad och alla drar sitt strå till stacken. Just nu håller han på att få klart vörten för deras saison men han vill mer än gärna guidea oss runt i den lilla lokalen. En lokal de faktiskt har byggt ut sedan vårat senaste möte. De har nu nästan fördubblat själva bryggeriarean och framöver finns planer på att ta över även de intillliggande byggnaderna för att på så sätt kunna få in fler jästankar och mer fat. Att de trots deras tillväxt fortfarande är otroligt små märker vi när vi ser att de fortfarande har en rätt åldersstigen maskin för flasktappning som kräver mer manuellt arbete än vad man förväntar sig från ett av USA’s hetaste funkbryggerier.

Vi provar åter igenom deras öl där Belgian Blond är en ren och törstsläckande belgisk blonde på 5.8%, Leuven är en hybrid av saison och berliner weisse och som med 5.7% får lite mer skjuts från alkoholen, även den är otroligt läskande och blir min klara favorit bland de lättare ljusa ölen. Bland de lite tynge ölen är Deceit och den bourbonfatslagrade strong alen Dark Prøphet helt magiska med bra komplexitet och en smakvariation som ger bevis på att jänkarna trots allt kan få till det med belgiska ölsorterna. Vi börjar nu kika på klockan och ser att vårt nästa möte, på Fort Collins snart ska börja. Samtidigt börjar Gordon få bråttom tillbaka till bryggandet och medan vi båda försöker slita oss åt vardera håll så ger vi varandra beröm för att vi svenskar har väldigt bra koll på det lilla bryggeriet medan vi såklart måste uttrycka vår uppskattning över alla bra öl de får ut. Får de bara upp produktionen lite kanske det finns hopp om att i framtiden få hit små batcher av deras öl.

Tillbaka i bilen är vi nöjda och lite småglada efter att ha fått i oss en dos återställare. Nu är det dock dags att göra en rundtur på Fort Collins Brewery vilket vi tyvärr inte hann med vid vårt senaste besök i staden. Det skulle inte göra så mycket visade det sig. 2011 var produktionen fortfarande inte i närheten av vad den är idag. Den utsikt vi hade från bryggpuben ifrån vilken man ser rakt in i bryggeriet är idag helt annorlunda och bryggverket som nu installerats och de enorma jästankar som nyss kommit på plats ger en bra indikation på hur snabbt craft beer-utvecklingen har gått. På bilden här bredvid ser ni det som var bryggeriets grund och en av de rätt små jästankar som fram tills för inte så länge sedan användes.

Förutom att bryggeriet har vuxit så har man också automatiserat nästan hela produktionen. Idag har man ett enormt humlelager till hands just bredvid bryggverket vilket gör att man kan mata ner humlen utan att behöva konka runt på enorma humlepåsar. Därifrån går ölet vidare till den helautomatiserade butteljeringsmaskinen där till och med påfyllningen av flaskor och sedan själva packningen är nästan helt automatiserat. Detta har gjort att produktionen har kunnat ökas ännu mera vilket också gör att mer öl kan skickas iväg och det är först i år man har vågat sig på att exportera öl där Sverige blev försökskanin. Först var man osäkra på hur allt från frakten till mottagandet skulle bli men genom kylda containrar och snabba leveranser garanterades de att ölet skulle vara så färskt som möjligt, något de berättade var svårt att få till i USA. Tack vare produktionsökningen har de också kunnat ge plats för glutenfria bryggeriet New Planet. Trots rätt bra lagar för bryggerier i Denver är det förbjudet med kontraktsbryggning så för att komma runt det har man kommit på den smarta lösningen att man delar lokal, bryggre och utrustning varpå man schemalagt när vilket bryggeri bryggarna tillhör vid ett visst tillfälle.

Jag och M2 sätter oss utomhus i förmiddagssolen och lyckas på något sätt charma oss in att få gå loss på deras tap room trots att de ännu inte har öppnat. Med blodad öltand har vi upptäckt att de har två öl som låter så galna att vi bara måste prova dem, båda från deras rökölsserie – Out of the Ashes – Mesquite Chili Lime Ale och prisvinnaren från GABF 2012 Rauchbier. Den senare görs med 100% tysk rökmalt och smakar precis så köttigt och fylld med tjära och rök som man önskar. Det som gör att den sticker ut är att den stickiga sötman som jag tycker kan finnas är nedtonad. Dock är det galenskapen med mesquite, chili och lime som jag och M2 dras till. Trots rätt dåliga omdömen på RateBeer så får jag säga att den vart riktigt balanserad och oerhört spännande, chilihettan är inte för markant och rökigheten från träet ger en bra grund där limen ger lite avslutande syra. Inget man vill dricka mycket av men helt klart en rolig öl. Klassikerna som Rocky Mountain IPA och amber ale’en Red Banshee levererar som vanligt och faller in i fåran med lättdruckna vardagsöl utan någonting extra, men framförallt IPAn fungerar perfekt när man sitter och bara vill ha en god öl utan att börja nörda. I så fall ger de båda dubbel iporna Hoptitude Imperial Extra Pale Ale och The Incredible Hop – Wet Hop IPA mer för pengarna. Välbalanserade och bra kraft i smakerna, återigen utan att stilla nördådran men desto bättre för att ge smaklökarna mer stimulans. Avslutningen vart nog bäst med deras rökta Doppelbock som verkligen var härlig att dricka med kaffe, rökighet och mysig sötma. Den följdes av lika goda Double Chocolate Stout och Obsessed Barley Wine som båda var riktigt goda. Vi avslutar lätt med en Triple Hop Pils, en lagom humlad pilsner som jag hoppas att vi får se i Sverige nästa sommar – en perfekt sommaröl, fräsch som vinden och just lagom smakrik.

Vi började tröttna lite på att sitta i solen och med vindpustarna som svepte emot oss kom doften av bryggning. Nyfiket spatserar vi bort den lilla sträckan till Odell Brewing Company som sedan vårt senaste besök har byggt ut sin brewpub rejält och helt klart tagit inspiration från Stone med deras Bistro Garden.  Det var små kringelikrokiga gångar, planteringar och rikligt med uteplatser. Det var härligt avslappnat när vi kom dit och trots att klockan knappt var lunchtid var det rätt bra med folk där, jänkarna verkar gilla det där med förmiddagsöl i solen även på en onsdag. Bland ölen var det sweet stouten Wooden Cow, 5 Barrel Pale Ale Nitro och Cutthroat Porter, även den med nitro som stack ut som riktiga höjdaröl. Det är något visst med nitro och den lite mjölkiga, lena känslan passar verkar Odells öl. Något som däremot inte fungerade alls var Wood Fernet Porter, en porter lagrad på Fernet – alla som haft en dålig Fernetfylla anar nog hur ölet lär smaka. Tyvärr hade vi inte hunnit med att boka in något möte och då vi började få lite bråttom för nästa anhalt så fick det bara bli en stunds lugn och ro och ett antal öl på Odells. Vilket är synd då vi nu har varit där två gånger och båda gångerna lyckats missa att hänga runt på bryggeriet – får bli tredje gången gillt.

Vill ni veta hur ni tar er runt i Fort Collins så föreslår jag att ni kikar in inlägget om New Belgium som tipsar om färdrutten upp norr. Ett besök i Fort Collins är ett måste och förutom de fyra bryggerier vi har tipsat om finns det nästan nya bryggerier i vart och vartannat kvarter. Så kika in på RateBeers locationslista för att få lite adresser och lära er mer om vad som finns.

Idag släpps julölen och efter att ha gått igenom ett par lite snällare julöl tänkte jag nu dra på stort. Sigtuna släpper i år tre olika julöl, dels deras snälla Winter IPA Organic, klassikern Midvinterblot och sedan en lite kraftigare 9.3% stark skotsk strong ale som fått lite extra julighet genom en dos whiskymalt. Sedan Emil Lindén tog över huvudhatten på Sigtuna Brygghus tycker jag att ölen har utvecklats åt rätt håll och flera av ölen börjar hitta en enhetlig fåra, kanske med aningen mindre kaxighet än innan. Nu är de rätt rakt på sak med bra smaker, utvecklad munkänsla och utan att för mycket vill till på samma gång, något jag tror tilltalar de flesta typerna av öldrickare.

Ölet kostar 32,90 för en 33 cl flaska och har artikelnummer 11316.

Sigtuna Brygghus Christmas Scottish Strong Ale

Utseende: Mörk svartbrun vätska med något mörkare nougatfärgat gräddigt skum.
Doft: Whiskytonerna är omöjliga att komma ifrån, likaså sötman och inslag av choklad, tjära och mörka chokladdoppade fruktpraliner. Det blir inte kletigt sött som om ölet har fatlagrats och styrkan märks av men det doftar inte svådrucken imperial stout.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt så fyllig och mysig med behaglig sötma som med chokladsås för fram lättsam och balanserad rökighet, whisky och lite espresso. Mot slutet bränner det till snabbt, men jag skulle inte påstå att det är en störig whiskyton eller att ölet har en direkt alkoholhetta.

Betyg? – Bättre. Det här är balanserat uti fingerspetsarna. Just lagom whisky, snäll rökighet utan att bli kladdig och stickig, chokladpraliner och viss fruktighet. Ölet lär mogna efter någon månad i en källare och man bör ha i åtanke att det inte är en imperial stout utan en skotsk strong ale med mysiga frukttoner som gör sig bra redan nu. Perfekt till juldagarnas senare timmar eller till skinkmackan dagen efter.