Det finns många bra ölkrogar i Stockholm, i Sverige och i den stora vida världen, fler lär dessutom öppna i takt med att det internationella intresset för öl bara växer. En av världens högst rankade krogar enligt ölsidan Rate Beer är svenska Akkurat, just nu på fjärde plats på listan. Personligen är det jag gillar mest med Akkurat blandningen; av gäster, av öl, dess ursprung och att du kan komma dit både som fransk ölsnobb eller norsk businessman som bara råkar passera och gillar brittiska real ales. Den digra vintagelista får alla med en förkärlek till främst suröl och lagrade öl att dregla oåterhållsamt samtidigt som limited release-ölen ständigt fylls på med nya spännande öl från USA, Sverige och övriga världen.

Vad är då historien bakom Akkurat? Hur kommer det sig att man lyckats hålla på sin integritet och nå denna aktning som ett av världens bästa “ölhak”? Vi tog och stämde möte med Stene Isacsson för att höra efter. Det blev ett par trevliga timmar med många samtalsämnen och sidorspår så i sedvanlig MankerBeer-anda presenterar vi det mer som en form av löpande text.

Stene kom rätt tidigt i kontakt med både öl- och krogvärlden. Stene började att jobba i krogvärlden redan 1986 med ett par sabbatsår 90-92 då han bodde och reste runt i USA, och det var lite tur i oturen det som ledde till att vi idag har Akkurat; Stenes dåvarande jobb konkade. Så 1993 när så en vän frågade om han ville hänga med  till söder och ta en öl på ett nyöppnat ställe med god öl så tackade Stene ja. Detta var första, men inte sista besöket på Oliver Twist då han kort därpå både sökte och fick jobb där. På Oliver Twist jobbade också Jörgen, Jugge, som sedan kom att bli en mycket god vän och lika stor svensk ölpersonlighet.

Ölutbudet i Sverige hade ännu inte börjat fyllas på men Oliver Twist var något före sin tid och bland de första ställena att ta in brittisk real ale och öl från belgien och USA. Efter något år togs dock beslutet att gå vidare och ta över lokalen nere på Hornsgatan 18, en lokal som då påminde om lika delar ålandsfärja och Gröne Jägaren. Efter mycket arbete så slog till slut Akkurat upp portarna redan på hösten/vintern 1995. Akkurat var tidiga med att samarbeta och jobba med “nya” bryggerier och öl och började i ett tidigt skede att samarbeta med Nynäshamns Ångbryggeri och andra nya små svenska bryggerier som komplement till den öl som man tog in från utlandet. Genom att resa, prova på och prata med folk så breddades både ölintresset och kontaktnätet, det som kommit att bli mycket av grunden till de öl de idag är ensamma om att kunna servera. Det är med andra ord inte underligt att det är just Akkurat som har bryggt egna öl med Närke Kulturbryggeri (Konjaks!), Cantillon (bl.a. Soleil de Minuit), Oppigårds (Fatboy Brown och Coast to Coast) och Nynäshamns Ångbryggeri (T.ex. Tjinooken och årets Jul-IPA) med flera.

När vi kommer in på hur ölsverige ser ut idag och hur utvecklingen har gått så är kunskap något Stene lyfter fram. Både kunskap vad gäller vad som finns, är bra och vad som kanske passar en viss kund. Men också hur allt från bryggprocessen ser ut och vad olika ingredienser annat än humle betyder för ölet. Just på grund av den varierade graden av kunskap hos gästerna och vad vad varje person personligen föredrar så menar han att det är svårt att ta tempen på var vi är idag. Vissa av Akkurats gäster har rest över land och rike för att komma dit för att ta del av den välkända och aktade vintagelistan medan andra bara slinker in på vägen hem från jobbet för en Falcon Export. Tyvärr innebär det ibland att vissa har förutfattade meningar om vad Akkurat är och vad de erbjuder; man ska inte behöva skämmas för att beställa in en Falcon. Är det vad de har kommit för och vill ha så ska de självklart får dricka det lika mycket som de som suktat över en 30 årig suröl. Däremot är det ju alltid kul att kunna erbjuda dem någonting som har lite smak och arbete i sig och Stene rekommenderar ju hellre en Gänstaller Pils än en stor stark.

För vad är egentligen bra öl? En bra öl för Stene är en öl som är god, den ska gå att dricka. Helst ska du kunna dricka en pint av den för att däreefter inse att du vill ha en till, och en till. Kanske skulle man kunna beskriva många av öldrickarna med två läger, eller typer, av öldrickare – de som tycker att ölen är god att dricka och sedan effektsökarna. De senare är ofta ute efter hypen, det senaste, det kraftiga och ölen måste inte allt ha en hög drickbarhet. Jag förstår snabbt hur han tänker – öl ska vara gott att dricka – har varit ledorden till ölen Akkurat har tagit fram till sig eller med vänkrogarna. Samtliga har varit smakrika, otroligt lättdruckna öl och likt Tjinooken så behöver man inte humla sönder dem mer än att ösa i humle i slutskeded av bryggningen vilket mer karaktär och en väldigt god arom till ölet.

Trender kommer och går och han menar att det är att likna vid en pendel som sakta går fram och tillbaka, motreaktioner kommer alltid att komma. Och just humlefokuset har kanske gått lite långt tycker han. Det blir mer, mer och mer av beska utan att man ser till till exempel maltens roll, hur ölet mäskas och hur produktionen faktiskt ser ut. Allt spelar ju in på hur ölet blir. Balans menar han är det han föredrar och tar upp exempel på hur många av ölen som bryggs med brettanomyces eller som har legat på olika träfat bara för att saknar just balans. Dessa är inte heller hans favoritöl utan då dricker han mycket hellre en välgjord gueuze eller lambic – eller så tar han helt enkelt något han vet att han gillar, kanske en brown ale.

Snarare är det trenden med ökad kunskap och att fler och fler blir desto kunnigare han ser som det positiva. Vi börjar förstå och lära oss mer om öl, olika öl och hur de bryggs; samtidigt finns det en negativ sida. “Lite” kunskap kan vara negativt. Visst är det bra om man förstår hur humlen påverkar en öl beroende på hur mycket som tillsätts när och vilken sort det är. Men ska det gå så långt så att man börjar välja bort öl bara för att en viss humle har använts? Det är ju formen på humlen, är den färsk, är det pellets eller blommor, när tillsätts den och så vidare som i slutändan ger mest effekt.

Att USA är så i framkant just nu vad gäller bryggning kanske därför inte är så konstigt. De humliga ölen och humlehypen lever vidare och växer nog fortfarande, medan den belgiska ölscenen på många sätt har stangerat och halkat efter. Många av bryggerierna har sina traditioner, vanor och sätt att brygga öl vilket gör att de halkar efter den internationella utvecklingen (vilket kanske inte enbart måste vara något negativt).

Just Sverige och svensk öl styrs mycket av Systembolaget och deras efterfrågan menar han. Ett litet bryggeri har inte alltid råd att göra en dubbel-IPA eller imperial stout då de inte vet om eller hur snabbt den kommer att säljas. Detsamma gäller ölen som importeras. Därför lägger han inte ner för mycket tid på att arbeta mot Systembolaget utan satsar hellre på att kunna sälja ölen på Akkurat eller att göra samarbetsbrygder som de man gjort med Oliver Twist, Ölrepubliken och The Rover. Då vet man att man kan få ut en hel batch av ett öl vilket ger bryggerierna en chans att göra lite andra typer av öl med en annan säkerhet än vad de annars skulle ha. Det går helt enkelt inte att brygga ett öl med förhoppningen om att det kanske ska komma in på Systembolaget och vara fräscht, eller att man har möjlighet att hinna brygga det igen tills det att det faktiskt är tänkt att säljas. Samma svårigheter innebär bankernas ovilja att ge lån till många mindre krogar som inte får ett lån om de inte kan uppvisa en ekonomisk plan – något som är omöjligt att ta fram utan möjligheten att få ett lån och få igång sin verksamhet. Så på gott och ont är det Carlsberg och Spendrups som då kan gå in och erbjuda finansiering av mycket av den dyra utrustningen, vilket också påverkar krogens möjlighet att koppla vissa andra märken som delvis konkurerar med Carlsbergs eller Spendrups öl. Ett annat hinder som finns för många mindre bryggerier har både med trender, hype och Systembolaget att göra – produktens placering. Numera är det mer fokus på nyheterna som varje månad lyfts fram och är de ölen de värsta ölnördarna tenderar att gå efter. På många sätt är det svårt för ett mindre bryggeri att lyckas stå ut och har man en öl som ska drickas någorlunda färsk så är det svårt att kunna få ruljans på den på Systembolaget varpå de kanske inte alltid är så färska som när de först kom in. Likaså spelar det ingen roll hur noga man har varit med att förvara produkten på ett optimalt sätt med rätt temperatur, när de väl nått hyllorna så står de där i ljuset och värmen utan att bryggeriet har någon kontroll att garantera kvaliten på produkten.

Framöver hoppas Stene att fler kommer att förstå mer om öl och att fortbildningen om öl och vad öl kan vara får fortsätta. Mer kortsiktigt är det framförallt två stora event att se fram emot. Dels nu på lördag, 1 december, då det för andra året i rad firas Zwanze Day på Akkurat. Akkurat är en av de utvalda krogarna som kommer att få servera ett fat av Cantillons lambic som i år har smaksatts med rabarber (i fjol I var den smaksatt med Pinot d’Aunis-druvor och torrhumlad med Bramling Cross). Tidigare år skedde denna festlighet bara på bryggeriet och max på någon enstaka krog runtomkring men sedan fjolåret så har Cantillon spridit ut faten så att fler ska få möjligheten att prova på dem. Kvällen till ära har Akkurat komponerat en exklusiv meny där alla rätter på olika sätt har tillagats med lambic. Jag har sett menyn och kan garantera att den ser otroligt inbjudande ut! Förutom Zwanze Day så är det i vår release för en väldigt speciell öl – Cantillon Soleil de Minuit. Hjortronlambicen som senast var på besök 1999 men som nu har återuppstått. Enligt Stene är den kommande “Soleil”‘en bättre än den förra. Anledningen är helt enkelt att Cantillon har blivit ett mycket bättre bryggeri; framförallt är aromen helt underbar och likt andra fruktlambics ska den drickas färsk medan karaktären från bären är som tydligast. Det är svårt att beräkna helt när den är klar, men framåt vårkanten hoppas Stene.

Så om ni inte har möjlighet att närvara nu på lördag så hoppas jag att ni håller utkik på Akkurats Facebooksida eller håller er uppdaterade via Akkurats nyhetsbrev (registrera er genom ett mail till (olnord@akkurat.se) för all information om vad som sker framöver,  både vad gäller spännande nya öl men också om alla de band som spelar på söndagarna. Stort tack till Stene som tog sig tid att spendera en eftermiddag med oss och jag hoppas att vi möter många av er lördag.

Trots den långa svenska dryckestraditionen är det förhållandevis få, om ens någon, som föds in i en framtid som bryggare eller inom krogyrket. I USA och Belgien är det lite vanligare att familjen äger en restaurang eller ett bryggeri som man värnar om och önskar ska gå i arv, eller åtminstone att ens barn vill jobba är under en period. I Sverige ser det – tror jag – annorlunda ut. Här är det istället en konststuderande som genom en kompis får tipset om att söka jobb på “Hörnan” (nuvarande Belgobaren), en krog som redan på den här tiden, tidigt runt 2002, kunde stoltsera med 50 stycken olika öl varav Maredsous 6 var det som stod ut och var extra gott. Denne konststuderande spoling är numera en aktad belgofil med stor kunskap och erfarenhet om alla de konstigaste små ölen eller berättelser man kan tänka sig. Nu när det närmar sig bokslut för de senaste 10 åren tyckte vi därför att det var dags att möta Jens Skrubbe på Pressklubben i Stockholm.

Den nyfikne Jens ramlade verkligen in på krogbanan genom en slump, konststudierna genererade ju inte direkt en inkomst så det var inte alltför otippat att jobberbjudandet från Hörnan passade. Genom nyfikenhet och inställningen att ju mer du vet ju bättre service kan du ge så började Jens få allt större inblick i ölen som då serverades.  Redan efter dryga året draftades både han och vännen över till “grann/systerkrogen” Pressklubben bara något stenkast upp på Vasagatan. Nu började också ölsverige vakna till liv och i takt med att den fortfarande något begränsade krogvärlden som hade en rätt stor r uljanspå personal började få in mer spännande öl så ökade också ölintresset bland många av de anställda. Genom flertalet resor till Belgien och besök på bryggerier och festivaler så kunde Jens inte bara finna något han tyckte var intressant utan också hjälpa till att ge ett bidrag till att vi har mycket av ölen vi har här idag.

Jag som amerikanofil vart extra nyfiken på att höra Jens, belgoölens beskyddare, syn på det fenomen som har blivit så populärt de senaste åren – någon form av crossovervariant på amerikanska belgare och belgiska amerikanare. Vilken sida är det egentligen som gör det “nya” och blir det någonsin riktigt bra? Jens verkar vara lite tudelad; det är en pågående modernisering i Belgien med flera nya och unga bryggerier som tar plats och inspireras av det som händer i den vida ölvärlden och då blir de såklart inspirerade av vad som sker i USA. Samtidigt blir det inte alltid bra och man applicerar “det amerikanska”på öl som inte alls passar att humlas upp eller använder ölstilar som inte egentligen har någon som helst förankring i Belgien. Till exempel har IPA-labeln kommit nu på sistone och så länge man använder de traditionella vanorna för bryggning så får man sötare öl med jäst som inte alltid borde användas för den här typen av öl. Vänder man på det får jag intrycket att han är något mer positiv; många av de belgofierade öl han har provat har fått en ren och klar karaktär där han nämner North Coast Le Merle som en favorit.

Samtidigt är det mycket av en trend och han tar upp hur collaborations, sambryggningar mellan två eller fler bryggerier, är det senaste och fler och fler belgiska bryggerier vänder sig till Italien, Kanada, Spanien och USA för att prova på att göra öl tillsammans. Om det är en bitvis positiv trend, då ölbryggningen blir mer internationell, så är han mer skeptisk och lite ledsen över att mähät att med frukt smaksätta veteöl, vilket tyvärr fortfarande lever kvar. Ser man till Belgien så är det också fler och fler kvinnor som har tagit plats som bryggare och det ha inte bara anordnats “fru”-bryggningar berättar han (där fruarna till flera bryggare tillsammans gör en öl) utan det har också genomförts träffar enbart för kvinnliga bryggare. Fortsätter vi på det här med trender så är en som har gått till förbannelse att man likt i USA använder träfat för att lagra alla möjliga öl. Ibland är det intressant, som med provningen han håller på att lägga upp med ett bryggeri som har lagt öl på 10 olika typer av fat för att se hur det blir. Det kanske inte alltid blir bra, men det är åtminstone intressant.

Om vi istället vänder oss till det positiva som sker i ölvärlden och främst kanske på krogfronten så är det att fler och fler nu äntligen vågar fråga. Tidigare menar Jens att framförallt män har velat visa att de vet och att de kan när de istället bara vill be om förslag på en öl eller vad en viss öl är för typ. Där har tjejer alltid varit bättre tycker han då de inte verkar se någon direkt heder i att alltid behöva veta mest eller bäst, utan kommer och bara vill dricka något gott. Samtidigt är Pressklubbens besökare idag mer diversifierad än när han började; både vad gäller kön och bredden i ålder och kunskap. Därför gäller det att kunna läsa av sin publik och jag har mött få som har ett så utvecklad system som Jens har vad gäller att minnas smaker och kunna knyta ihop trådarna. När han beskriver hur han lägger upp sina provningar eller rekommenderar öl till sina gäster så är det som om han har en mind map i huvudet med olika grupper av öl och smaker med olika kopplingspunkter mellan dem, vilka kan varieras och twistas i oändlighet. Han har ett par personer berättar han som han verkligen kan och fortfarande lär sig av vad gäller just att få ihop ölpuzzlet och med tanke på att han ändå har provat ett par tusen öl så är det inte ett litet arbete att få en överblick över hur saker hänger ihop. Därför är det en positiv utveckling menar han att fler och fler lär sig mer om öl. Idag kommer det gäster som kan vissa saker, tror att de kan saker fastän de har helt fel eller andra som bara vill lära sig. Den här variationen gör att det snarare än snobbism blir ett ömsesidigt utbyte där de som vill får en chans att upptäcka nya öl, smaker eller historier. Visst kan det finnas snobbism tycker han, men överlag är det de positiva sidorna han lyfter fram.

Nu framöver är det dels 10-årskalaset som sker nu på torsdag och fredag (29-30/11 2012) som har tagit tid och som har varit skötebarnet under hösten. Det är en diger öllista med vissa öl som inte har serverats utanför Belgien, likt PX och Pressklubben 10 tagits fram speciellt för Pressklubben och till och med öl som egentligen knappt serveras i Europa; till exempel Duvel Singel Fermented och Chimay Rouge au Fût. Just PX är en öl Jens har fått fram helt till kalaset för att fira sina 10 år på krogen och de två stammisarna som har hängt med sedan dag ett – Hans och Göran. Förutom kalaset, som ni verkligen borde ta chansen att besöka om ni kan så är det snart dags för ett julfirande under december. Jens har botaniserat i förråden och funnit en hel mängd julöl som nu kommer att säljas till riktigt bra priser och där många har både 3, 5 och 7 år på nacken.

Vill man istället prova belgisk öl på Systembolaget så tycker han att det är bra öl vi har att tillgå, men kanske är det lite dålig variation på dem från år till år. Istället skulle han vilja se en viss kontinuitet på en del öl som vi har med N’Ice Chouffe där man vet att de kommer år efter år varpå man kan köpa några, lagra dem och ändå prova dem då och då med vetskap om att det kommer nya nästa jul. Värre är det med en av hans favorit-julöl De Dolles Stille Nacht som bara har varit på Systembolaget två gånger och som man därför kanske vill hålla lite på. Just Stille Nacht, fast som Grand Reserva och helst med 6 år på nacken är en av hans verkliga all time high-öl. Andra är Westvleteren 12 1989 (som dock skulle drickas när den var 22 år gammal) och Cantillon Mamouche, mycket på grund av att han gillar fläder.

Självklart provades det lite öl under kvällen och såklart behövde jag prova Stille Nacht varpå Jens plockade fram en från 2008 – ett år han menar att många tycker sticker ut lite och att en skiljer sig från de andra. Exakt hur är svårt att sätta fingret på men när flera av de ölkunniga vänner talar, ja då lyssnar man ju. Och det här är en riktigt bra öl; komplex maltsötma, viss beska som som sprallar omkring och en fin smak av gröna frukter med just lagom syra för att gå bra mot sötman. En öl som får ett självklart Bättre+ i betyg. Medan vi kollar igenom lite av vad som finns i kylarna så kan man slås av hur extremt fula vissa etiketter är – något han själv också har tagit upp på sin blogg. Det är inte bara helt otippade motiv helt utan finess eller mening utan ibland kan de vara extremt dåligt utförda, något som inte på något sätt är typiskt för just Belgien utan återfinns i alla länder där det bryggs öl.

Det är dags för Jens att åter hjälpa törstande nyfikna öldrickare att få upp ögonen för vad Belgien har att erbjuda i ölväg och jag får därför avsluta med att rekommendera den mycket läsvärda och välskrivna bloggen Jens för; Skrubbe.com (Facebooksida här). Glöm inte att kalaset pågår nu mellan torsdag och fredag och som ni ser på en av de välgjord och rockinspirrade plancherna så är det riktigt bra öl som kommer att serveras – vissa enbart de här två dagarna –  jag hoppas att vi ses där!

15 november släpptes en hel arme utav julöl och bara två veckor innan det Systembolagets novembernyheter. Nu två veckor efter är det dags för decembernyheterna, så med andra ord är det en hektisk period för alla de som är sugna på ölnyheter. Som vanligt tar vi och går igenom alla de nyheter vi kommer att stifta bekantskap med och som i vissa fall är komplement till julölen och i andra möjliga julklappar till den ölintresserade vännen/släktingen/bekanta/kollegan etc.

För det är ett riktigt stort släpp med framförallt en stor mängd bra öl i T5-modulen med allt från underliga till goda julöl, öl med en hel indisk restaurang i sig och ett spännande “lagringspaket” från Skottland. Nedan går vi igenom lite av ölen vi vill lyfta fram lite extra.

Om vi gör som vanligt och börjar med T5-ölen, alltså de som finns på de flesta – 40-talet – Systembolag runtom i landet så finner vi en salig blandning av öl. Inte mindre än ett tiotal jul- eller vinteröl återfinns; där främst Nynäshamns Valsviken Vinterporter 2012, Mikkeller Fra Til, Alesmiths YuleSmith och Nils Oscars Julöl står ut. Alesmiths YuleSmith är en gammal favorit, en amerikansk strong ale/imperial red ale som drar åt maltigare dubbel IPA. Bra balans med malt och lätt komplexa inslag, rekommenderas! När vi ändå är inne på amerikansk öl så måste jag be er att inte köpa Port Brewing Santas Little Helper, för den ska ni lämna åt mig. En helt fantastisk öl som blir underbar med något års lagring. Blåbär och mörka bär och choklad som bara växer ihop ju mer tid den får. Köp, köp och köp! Är du däremot enbart ute efter humle bör du satsa på Stons 16th Anniversary; en dubbel IPA med extra mycket rågmalt och kryddad med citronverbena och humlad med bland annat Amarillo och Calypso.

Bland de övriga julölen så är det en spännande jämförelse mellan Nøgne Øs båda julöl – Underlig och God Jul där jag föredrar den senare som på många sätt är en klassisk mysig julöl medan Underlig Jul är en väldigt speciell julöl full med lite av allt från kryddförrådet. Den kräver en viss smak och är inget som kommer att falla alla i smaken, men prova den om du vill ha något annorlunda. Lika bra som God Jul är Nils Oscars Julöl 2012 som är som en traditionell julale ska vara; mörk limpa, lagom mörkrostad med små doser av kaffe och choklad. Lika balanserad och smakrik är Nynäshamns Valsvikens Vinterporter 2012, en smakrik men mild porter som trots 9,1% lyckas vara balanserad och lättdrucken. Vill du ha mer karaktär på din mörka öl så väljer du lämpligen Alaskan Smoked Porter; Alaskan Brewing Companys första öl vi ser här i landet är en rökporter med charkuterier, eldat kött och citruskryddad finish. Tycker du att det låter lite mesigt så kan du gå österut till SKA Autumnal Mole Stout, en stout som har så många typer av chili, kakaobönor och kryddor att det är som en indisk gryta. Speciell, men häftig och något alla chilifantaster bör prova (innehåller Mulato, Ancho och Hatch chilis, den senare också kallad Anaheim Peppers).

Tycker du att amerikanskt och/eller kryddor är av ondo och föredrar stabila skotska öl, gärna med inslag av whisky så ska du satsa på provpacket från Harviestoun med Old Engine och de två lagrade varianterna Ola Dubh Special Reserve 12 och 18. De två senare har varit en favorit för många sedan sist de fanns på Systembolaget och alla som gillar att dricka en bra brittisk öl med lite karaktär av träfat, men som tycker att Innis & Gunn förstört lite av tjusningen kan här få lite räddning. Extra intressant är det då man tydligt kan se hur Old Enginge smakar utan lagring och hur den förändras i de två olika ölen. Övrigt brittiskt är den lite tråkiga Wells & Young Courage Russian Imperial Stout och den snäppet bättre Fullers Vintage Ale 2012 som drar fint åt en brittisk strong ale, bra vintervärmare för den som inte vill ha en starkare porter eller stout att värma sig med.

Sist ut vill jag bara säga KÖP om Struise Pannepot Old Fisherman’s Ale 2011, en riktigt bra öl som ni måste prova om ni inte har gjort det. Har ni dessutom redan köpt Tsjeeses från websläppet sist så har ni ett par riktigt trevliga stunder framför er.

Nøgne Ø Underlig Jul 2012
Enbär, fina parfymerade tvålar från hotell med för dyr nattkostnad och koriander. Smaken är som att bita i en äldre dams kryddpåse och det saknas lite i kroppen och vad gäller andra smaker som balanserar ut kryddigheten och parfymen. Det är en svår öl och det vet man om då det är del av tanken med den. (Okey+).

Alaskan Smoked Porter
Charkuterier, salt skinka och eldat kött. En bra kropp med lite rökigare och brända inslag. En på många sätt stilig öl då smakerna inte är kladdiga utan rena och klara. Citrus finns där men jag hade nog kanske velat ha lite mer variation – men ren och väldigt stabil. (Bra+/Bättre-).

Port Brewing Santas Little Helper
Redan nu en ung och utvecklad smak av blåbär, plommon, vinbär och alla de bär mot en bas av fin choklad och en sötma som växer in riktigt bra. Mörk malt med inslag av syra och både starkt kaffe och trä. Som sagt utvecklas den bara bättre med tiden och jag ska inte göra samma misstag som förr och inte bunkra denna. (Bäst).

Valsviken Vinterporter 2012
9,1% men väldigt snäll med en fin rund smak av fruktigare choklad. Behöver samla sig lite till men det här är en favorit på julbordet och så även i år med välbalanserade stiltypiska portersmaker och dess fina lena kropp. (Bra+).

Harviestoun Old Engine
Något mer citrusbesk porter med hintar av espresso och ljus malt med lite kaka. Som grund i de lagrade ölen gör den sig väldigt bra, men ensam blir den rätt anonym. Absolut inte dålig eller några direkta fel, men anonym. (Bra).

Harviestoun Ola Dubh (18 Year Old)
Något syrligare än 12’an med whiskytonerna är klarare och rökigheten kommer fram lite senare. Inslag av choklad och karamell. Viskös öl rakt igenom som påminner om skärgårdens rökbodar med nyrökt öl. Bra, men inte lika bra som 12’an – men det beror nog på hur du gillar rökigheten. (Bra(+)).

Harviestoun Ola Dubh (12 Year Old)
En snäll kropp med mycket rökt torv i smaken där en fruktighet kommer fram ur det rökiga, aningen nyaskade. Mörk malt med lätta pusar av ljusare fruktig malt. Välbalanserad och smakrik för sina 8%. Gillar. (Bra+).

SKA Autumnal Mole Stout
Indisk gryta med chili, kardemumma, chokladböna, spiskummin och lime. Väldigt speciell och väldigt spännande. Chilin balanseras riktigt bra men kunde nog haft mer direkt bett, nu är den mer lurande och finns där, långsamt växande innan den tar över mer och mer. Jag älskar den här typen av udda öl men jag förstår att många kommer att ha svårt för den. (Bra+).

Wells & Young Courage Russian Imperial Stout
Imperial stout? Snarare mörk strong ale och ja, jag vete attan. Snälla smaker av lakrits, någon form av välsmakande tvättmedel och godis från han som alltid hade skumt godis med sig. Tyvärr var den för rörig. (Ok+).

Nøgne Ø God Jul
Mysigt lätt brända julkarameller, inslag av citrus. Klassiska chokladtoner och lite sirap. Riktigt lättdrucken och ordentligt trevlig med fruktigare slut och torkade bär och frukter. Trevlig brittisk kola med lite efterbeska. (Bra+/Bättre-).

Nils Oscar Julöl 2012
En ren maltbas med kolaringlad rostad limpa samt en något syrlig bittrare ton. Mer nedtonad choklad och julgranskulor av fruktighet och uns av blomster. Fortsätter att vara en stabil klassisk svensk julöl. (Bra(+)).

Fullers Vintage Ale 2012
Torkade ljusa frukter, engelska fruktkarameller, krossade mandelsötma (med tillhörande kärva bitterhet), vissa elegant alkoholhetta, citrus och blommor med en underliggande fruktighet som bas vilket går fint med de torkade fruktsötman. Gukkar man runt riktigt länge i munnen finner du mer mandel efter en stund. (Bra).

Alesmith YuleSmithWinter
Barley wine-klibbig sötma och heta röda frukter och bär. Saknar barley wine’ets lite tydligare maltbas för att gå helt mot en barley wine – däremot är det en american strong ale av toppklass nu när den är rätt fräsch och smakerna är tydligare. (Bättre(+)).

Stone 16th Anniversary Ale
Kakor, biskvier och annat sött och gott med en blommighet och underliggande sötma. Kryddigt trä och eleganta toner som kanske är lite svåra och annorlunda mot vad man väntar sig. Örtigare och lite sötare grape men med den beska du förväntar dig att Stone ska ha i de här ölen. (Bättre).

Mikkeller Fra via Til 2012
Aska, tobak och mörkt maltigt grustag där de brända citrussmakande humlekottarna levererar en bränd IPA-lik smak mot en mörk lite kryddad stout. Bra även i år. (Bra+).

I det lite mer exklusiva T6 och T7 segmentet fortsätter jultemat. Först genom den helt fantastiska Samichlaus Bier Helles som verkligen blir ljuvlig med något års lagring. Senast den var på Systembolaget hade den lite tid på nacken medan den nu är färsk, så låt den stå lite så har ni sen en öl som drar åt elegant cognac eller dessertvin. Lika fantastisk tyckte jag att italienska toppbryggeriet Baladin Lune Riserva Teo Musso 2010 är. En barley wine de har lagrat på fat som har hållit vitt vin vilket har gett samma komplexa desertvinstoner som Samichlaus uppvisar. Vill du istället dricka italienskt men med mer humleriv så är Baladin Super Bitter en öl för dig. Baladin ville göra en “trendig” öl full med Amarillo som ändå skulle ha kvar tonerna av nötter och karamell – vilket jag tycker att man lyckats med.Vill man återgå till julölen men med en humlig touch så är Mikkeller Red/White Christmas en riktigt bra öl, på magnumflaska; en witbier med sin fräscha ljusa karaktär, men mixad med karaktären från en red ale och massa amerikansk humle och apelsinskal – lättdrucken, otroligt frisk och en perfekt sällskapsöl. Tycker man att det låter lite tråkigt och istället, likt Underlig Jul, vill ha en riktigt kryddad öl så är Hoppin Frog Frosted Frog en av de julöl jag tycker verkligen fungerar med sin rikligt kryddade stil. Ingefära, nejlika och söt kanel virvlar runt och sist jag drack den fick den bedömningen “klockren” för att vara så galet kryddad.

Mer Hoppin Frog kommer i form av Barrel Aged BORIS The Crusher (BORIS står för Bodacious Oatmeal Russian Imperial Stout). En flerfaldigt belönad imperial stout som levererar det bästa av bourbonfat (trots att Heaven Hill inte rakt av är en bourbon) och rökigt bränd trätunna – en öl alla som gillar lagrade imperial stouts kommer att bli glad för om de får i julklapp. En annan öl som legat på fat och som tål att gömmas i strumpan tills nästa jul är BrewDog / Ballast Point San Diego Scotch Ale, som visserligen har lagrats i ett år redan. Ballast Point som inte bara gör öl i världsklass gör också egen rom, nu har man lagt russin på just denna rom vilka man sedan har använt i bryggningen av denna scotch ale, som faktiskt imponerar, värmer och smakar väldigt bra. Den är väldigt kraftig men jag tycker att BrewDog på sistone har fått koll på sina öl och har hittat en bättre balans vad gäller alkoholerna och balansen överlag.

Sist ut är Nut Birra Divina som kommer tillbaka till Systembolaget, en specialty grain-öl med en stor blandning malttyper vilket ger en mer maltfokuserad karaktär på ölet med kryddigare inslag. Brukar fungera väldigt bra till mat och som sällskapsdryck, men ensam tycker jag att den ibland kan sakna någonting.

Schloss Eggenberg Samichlaus Bier Helles 2012
En boozig sötma med krossade nötter, värmande äppellikör, päron, rostade jordnötsskal. Smaken är mjuk, mysig och alkoholen, visst den kommer fram – men det blir inte fullt så spritigt som man skulle kunna tro. Mer av röda bär i smaken, starkt äppelvin och toner av cognac. Härlig sötma. Lagras strålande. (Bättre).

Baladin Super Bitter
Nötig syrlig frukt och juiceextrakt med en stor bitter humling i näsan. Smakerna drar åt godishållet med fruktighet av physallis och passionsfrukt. Tänk östkusthumlad IPA med nedtonat beska och mer malt. Ihophållen kraft. (Bra(+)).

Baladin Lune Riserva Teo Musso 2010
En välbalanserad barley wine som nog drar mer åt jänkarhållet (mindre restsötma och jag får aningar av Stones barley wines). Avmattad malt och inte så mycket humle kvar. Otroligt tunn kropp men ändå med en finessrik ”bottesötma”. Drar åt både dessertvin och aningen calvados. Lite nötter, dov fruktighet och en rund milt besk avslutning. Extremt lättdrucken. (Bättre-)

Hoppin Frog Frosted Frog
Alla tomtenissar dansar kring granen med små dosor av julkryddor; mycket kanel, ingefära, nejlika och muskot. Halvkraftig kropp som när den värms upp blir aningen för lätt. Trots den stora skörden kryddor så blir det absolut inte för mycket, bara tydligt. (Bra+/Bättre)).

Mikkeller Red/white Christmas
Humlepotent american pale ale av den mildare skalan, doften är frisk och somrig med smörblomma, mild grape, citrus och fräsch ljus frukt. Sällskaplig. Tydligare smak av grape och en lätt, men behaglig kropp med lite kryddig och rivig rågmalt känns det som. (Bättre-).

Nut Birra Divina
Smörig honung, malt och citrus. Fräsch, men lite för mycket två och reningsmedel. Mild kropp med smak av citrus och ljus frukt. Kanske lite för lätt för att lagras väl och den bör serveras kallare än vad den var vid provningstillfället. Då tror jag att smakerna blir elegantare och passar bättre till mat. (Bra(+)).

BrewDog / Ballast Point San Diego Scotch Ale
Lika delar whisky och rom insmetat i en rom-och-russinkaka med mörk fin sötma och ett alkoholsting som hettar till men inte förstör som hos vissa av AB-ölen. Aska, sötma, russin och tjock toffeekola som sakta dör ut i en värmande eftersmak av rom och aska. En öl jag lätt kan sitta och smutta i mig. (Bättre (+)).

Hoppin Frog Boris the Crusher Barrel Aged
Bourbon åh bourbon; majs, vanilj och bränt – på graden till lätt nedbränd trätunna. Söt kraft, mörk malt och rätt igenom riktigt bra. Smaken har så mycket mer än bourbonkaraktären vilket, tyvärr få liknande öl har idag. Fruktig mörk malt, mörk ”äkta choklad” chokladsås och kanske en liten bit syra. (Bäst).

2012-12-01, Små partier 

T5 11604 Stone 16th Anniversary Ale USA 650 99,20
T5 11738 AleSmith Yule Smith Winter USA 650 129,00
T5 11746 Samichlaus Bier 2012 Österrike 330 41,90
T5 11751 Nøgne Ø Underlig Jul Norge 500 45,90
T5 11756 Port Brewing Santa’s Little Helper USA 650 99,00
T5 11761 Nøgne Ø God Jul Norge 500 48,50
T5 11764 Fuller’s Vintage Ale 2012 Storbritannien 500 59,00
T5 11774 Harviestoun Highland Odyssey (Harviestoun Old Engine Oil, Ola Dubh Special Reserve 12, Ola Dubh Special Reserve 18) Storbritannien 990 137,30
T5 11775 Ska Autumnal Mole Stout USA 355 28,50
T5 11776 Nils Oscar Julöl 2012 Sverige 500 49,90
T5 11789 Mikkeller Fra Til Internationellt märke 375 43,90
T5 Wells & Young Courage Russian Imperial Stout Storbritannien 275 44,90
T5 Stroud Maris Otter Vintage Ale 2011 Storbritannien 330 35,90
T5 11715 Struise Pannepot Old Fisherman’s Ale 2011 Belgien 330 39,50
T5 11721 Alaskan Brewing Co Alaskan Smoked Porter USA 650 99,00
T5 11749 Nynäshamns Ångbryggeri Valsviken Vinterporter 2012 Sverige 250 41,80 7200

T6 11730 Hoppin Frog Frosted Frog USA 650 109,00 1620
T6 11739 Hoppin Frog Boris The Crusher Barrel Aged USA 650 169,00 864
T6 11763 Mikkeller Red/White Christmas Internationellt märke 1500 199,00 360
T6 11755 BrewDog San Diego Scotch Ale Storbritannien 330 119,00 1200
T6 11431 Baladin Super Bitter Italien 750 87 960

T7 11410 Baladin 2010 Lune Italien 500 199 240
T7 11415 Nut Birra Divina Belgien 750 129,90 360
T7 11416 FrEQuency Ain’t Nuthin To F*** Wit Sverige 750 99,00 900
T7 11417 Strömsholms Malakias 2012 Sverige 33 29,90 3000
T7 11777 Samichlaus Helles 2012 Österrike 330 35,80 1200

Vad betyder T-indelningarna

B = beställningssortiment
BAS = alla butiker
T1 = tilläggsmodul (butiken hyllför BAS samt T1)
T2 = tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1 samt T2)
T3 = tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1, T2 samt T3)
T5 = 30-tal butiker (egentligen 40 butiker inklusive vinkällarbutikerna)
T6 = Mer eller mindre samma som T7, men med större volym i depån än i T7-butikerna
T7 = vinkällarbutiker (Göteborg, Malmö och Stockholm)
T9 = valfritt för butik att hyllföra. Kan av kund beställas styckvis i samtliga butiker

Ni som följde oss i fjol runt den här tiden minns hur vi tog oss an ett problem med stygga nissar; vi provade då Very-, Criminally– och Seriously Bad Elf från Ridgeway för att se hur vi skulle ta oss an de små nissarna. Bland dessa var det den kraftigare, Criminally Bad Elf som jag tyckte var bäst. I år tar vi därför året och undersöker de små nissarna och provar då den mildaste i serien Bad Elf med den kraftigaste Insanely Bad Elf. Bad Elf släpps i två varianter där den vi kan beställa hem är den starkare på 6%. Gamla England möter den “Nya Världen” i en värmande golden ale som har både mer traditionell engelsk malt och en riklig mängd amerikansk Cascadehumle, vilket gör att den smakmässigt drar lite åt IPA-hållet. Därefter provar vi Insanely Bad Elf, en imperial red ale som inte spar på galenskaperna utan brassar på med 11,2% alkoholstyrka. Passar bra som dessertöl på julbordet eller nu under den kallare årstiden. 29,79 kronor per flaska kostar den genom Systembolagets beställningssortiment, och då om kolli om 24 stycken 33 cl flaskor (artikelnummer 89502) medan Bad Elf kostar 31,40 per 40 cl flaska i kollin om 12 flaskor (arikelnummer 89063).

Ridgeway Bad Elf 6%

Utseende: En väldigt klargyllene kopparfärgad vätska med ett gulvitt poröst skum med minimala bubblor som fastnar ovanpå ölet som ett stabilt lock.
Doft: En fräsch citrusaromatisk arom med tydlig pondus och syrlighet ifrån humlen. Ändå har den också en låda karamell och hackade torkade frukter.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig öl trots att den känns rätt lätt. En riktigt skön humlebitighet som graspar tag i munnen och ger en lång bitter känsla som sitter kvar bra. Kryddigt med citrusskal och citronjuice och det sursyrliga vita innandömet från citron och sweety(grape). En bra grund i malten med lite kola gör sitt bästa för att hålla fatt på humlen. Det är också malten som bygger ölet och gör den till den brittiska strong ale det är istället för de lättare och kanske också tunnare brittiska pale alesen.

Betyg? – Bättre-. Det här gillar jag skarpt, likt Reindeer Droppings från samma bryggeri så är det humligare julöl som ändå har en värme i alkoholen med kola och karamell från malten.

Ridgeway Insanely Bad Elf

Utseende: Matt gyllene kopparfärgad vätska med litet ljust skum med minimala bubblor som lägger sig snabbt och sakta, sakta upphör tills det inte är mycket kvar.
Doft: En maltig mysig barley wine-arom full av torkade bär, honung och kladdig kola från malten. Gräs och citrus från humlen,
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Söta honungsringlade bär och en maltkaraktär som påminner om en barley wine från amerikanska östkusten. Äpplekaka och just lagom hetta från alkoholen, som ebbar ut i en återkommande honungssmak. Lätta frukttoner från tropiska frukter av mango, kanske lite banan och fruktpurée. En lagom markant beska låter hela tiden sitt sken lysa över fruktkolonin, bra!

Betyg? – Bättre (+). Det här är en utsökt brittisk barley wine. Frukterna ges djup och komplexitet med honung och hela tiden ligger rätt grad alkoholhetta och maltbas där och roar dig. Återigen visar Ridgeway att deras barley wines håller en hög kvalitet. Det här är en winter warmer som kommer värma utmärkt i vinter!

Om vi fortsätter på temat från i torsdags med julöl som kanske inte egentligen faller ölfantaster i smaken lika mycket som de som just börjar hitta hem till vad en bra öl är och som börjar prova lite nytt – men som ändå är fast hos de större bryggerierna. Alla ska dricka den ölen de själva finner smakrika och alla bör själva hitta sin egen resa bland smaker och upplevelser, så även jag. Och lika sällan som den som vanligen dricker en Sofiero testar på att dricka en överhumlad amerikansk västkust dubbel IPA, lika sällan köper jag på mig en Pripps. Men det ska vi ändra på! Så idag har vi provat två stycken öl jag normalt sett inte hade testat bland den stora mängden julöl som finns.

Först ut är Eriksberg Julöl, en halvmörk och enligt faktabladet mustig öl som ska vara typiskt svensk såhär kring juletid. Utvald aromhumle och välbalanserad rostning av malten. Lika typiskt svenskt julig är Pripps Julöl menas det, en svensk tradition med mustig färg och rikligt med rostad malt. Pripps Julöl har anor från 1800-talet men de lite starkare julölen, likt nedan, började bryggas först 1996. För 50 cl Pripps Julöl på burk får du betala så lite som 14,90 kronor medan en Eriksbergs Julöl kostar 16,40 kronor för samma mängd öl, fast på glasflaska.

Eriksberg Julöl

Utseende: Mörkare klargyllene brunt bärnstensfärgad vätska med visserligen rätt poröst smutsigt nougatvitt skum som dör ut som fizziga bubblor,
Doft: Söt godisartad sirapssötma med med mustiga och lite kryddiga inslag mot mörk malt. Bortsett från sötman så doftar den inte bättre eller sämre än andra liknande öl. Mörkt rågbröd eller till och med lite julvört som stått framme ett par dagar för mycket.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och julmustmysig till kroppen och kryddigheten påminner delvis om just julmust, likaså de syrligare inslagen som kommer fram och går mot den lite jobbiga sötman som pockar på och känns som extrakt – de smakar helt enkelt inte helt bra. Synd är det för de rostade tonerna med, om jag är snäll, milda inslag av kaffe och choklad kunde annars gjort sig rätt bra.

Betyg? – Ok(+). Igen, det här är ingen dålig öl om man ser det neutralt sett. Själv föredrar jag renare och tydligare smaker och försöker undvika öl med felsmaker eller öl som smakar extrakt – men ser jag för mig det så är det absolut inte dåligt. Tyvärr är det den något irriterande balansen och falskheten i sötman som jag minns mest, vilket är synd. Lär dock passa de som annars skulle föredra en Sofiero eller Arboga till matbordet, låt dem börja med den här och sedan tar du fram din Nils Oscar, St Eriks eller Flying Dog.

Pripps Julöl

Utseende: En klar men något mattare gyllenbrun bärnstensfärgad vätska med ljust nougatfärgat skum som slutar upp som kladd på glaskanterna.
Doft: Mild julvört och återhållsamma inslag av mörk maltsötma som kanske inte är av den finaste sorten.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Inte alltför fyllig och trots lite citrussting mot sötman så är det bitvis metalliska inslag som stör. Lite råare maltsötma med inslag av krydda men jämfört med Eriksbergs julöl så är det något som kommer tillbaka och stör i smaken, eller så är det bara inte lika söt. Måttlig, medel och inte alltför smakrik – men samtidigt inga fel och en vanlig öl.

Betyg? – OK. Jämför man med Eriksberg så har Pripps Julöl inte samma tydliga sötma utan lite mer citrusriv, vilket är både på gott och ont. Visserligen som en mörk lager kan vara men jag skulle nog vilja ha något mer krydda på den.

När Mikkeler och To Øls Sverigeturne med Brill & Co hade kommit till sin slutliga hållplats – Stockholm och Bishops Arms Folkungagatan var det en självklarhet att vi tog oss dit och drack öl med dem. Under fredagen höll Tore Gynther från To Øl och Mikkel Borg Bjergsø var sin ölprovning och på kranarna var det mer än påfyllt av deras olika öl, många vilka aldrig förr hade serverats norr om Skåne. Det blev ett gäng smakprov från allt mellan den för Bishops Arms framtagna Snapphane, en lättdrucken, och likt American Dream, otroligt välsmakande mild ale, till To Øls Baltic Frontier som enligt mig är en klockren IPA med havtorn och enbär.

Middagen var fullsatt, platserna fyllda och de förväntansfulla gästerna intog snabbt sina platser. De nyfikna och törstiga öldrickarna fick höra Brills Jonas (/Johan) presentera kvällens huvudperson  – Mikkel – och vad som komma skulle. Därefter tog Tore över scenen för att stolt informera oss att biljetterna till Copenhagen Beer Celebration såldes av i ett raskt tempo och att det gällde att vara ute i god tid om man ville åt de internationellt efterfrågade biljetterna. Som tur var hade vi hökat uppe under natten för att skaffa oss en rosa handledsbeklädnad.

Om vi spolar fram kassetten och fokuserar på middagen så startade den med en välkomstdrink i form av Wet Hop Saphir Ale. En otroligt måttlig american pale ale. Lagom kropp och en fräsch, mild humling. Saphirhumlen kommer från Hoppecruyt och är ett substitut till Hallertauer, med andra ord en lätt och artig humle som inte vill ta över. Bra startöl med andra ord.

Första rätten som bars in var en laxtartar med skaldjursmajonäs med laxrom och räka. Till detta serverades öl i form av It’s Alive och Hot Rod Chili Porter. Som vi tidigare har konstaterat är en av Mikkels favoritöl Orval och It’s Alive är tänkt att efterlikna denna ljuvliga öl. En av skillnaderna är att Mikkel använder enbart Brettanomyces till jäsningen vilket ger ett kraftigare tryck. Hot Rod Chilin var enligt Mikkel något som Tore borde berätta om, men fortsatte i god ton med starta ännu en skröna om hur Tore i unga år brukade röka jazztobak – vilket tenderade att spä på hans hunger. Något han stillade med en viss chili. Lång historia kort så var det ingen som riktigt ville bekräfta historien och som Jonas sa så hade ett par historier om hur ölet kommit till florerat under resans gång. Maten då? Laxen hade en fin fetma och en majonnäs som visserligen smakade rätt mycket skaldjursfond, vilket i sig är gott men kunde ta över. Lämnade man den åt sidan för att istället koncentrera sig på tartaren så var det en ljuvlig lax med underbar forellrom vars sälta kom in på ett utmärkt sätt med It’s Alive, som gav en mild kryddning till fisken. Portern gav även den en väldigt bra smakkombination med lagom hetta och ett pepprigare slut som livade upp fetman i fisken. Aska och choklad gav även en mörkare piff till kombon.

Den uppskattade förrätten följdes upp med en terrin av fläsk- och kalvlägg samt anklever som serverades med päronmarmelad, äppleölsenap och råstekt blomkål. Ölen som hälldes upp till detta var K:rlek Höst/Vinter 2012 och Hoppy Lovin Christmas. Samarbetsölen K:rlek som har tagits fram tillsammans med Brill & Co är en en Citrahumlad höstig american pale ale med bra maltbas och bra citrusbett, persika och en lagom efterbeska. “Hoppy’n” å sin sida är tydligen IPA (humlad med bl.a. Simcoe, Amarillo och Columbus), snäppet sötare med ingefära och tallbar. Inslag av tallkåda och en stundtals lite underlig sötma spretar runt i smaken tycker Manker medan M2 är desto gladare för kryddningen. Terrinen är liksom laxen helt perfekt, fet och god varpå den behöver en öl kraftig ö med lite kolsyra för att tränga igenom och sätta ett avtryck. M2 tyckte inte att K:rlek klarade det fullt ut då den i sammanhanget är något snäll, vilket tyvärr också Hoppy Lovin’ var. Den senares sötma lyckades dock släppa fram fräschören hos äpplena och päronen. Manker tyckte däremot att K:rlek lyckades luckra upp fetman helt okey vilket gav en ny känsla i munnen och även smakkombinationer av äppelkaka. Citran bidrog också till en mer avancerad kryddighet hos köttet och tillbehören. M2 konstaterade mot slutet att det vore roligt att prova något som är mer all in mot en terrin av det här slaget – varför inte med Sort Gul eller Swinging Harry?

Surstek på Oxfilé med palsternackspure och gräddkokt svamp, någon? Om vi säger att det serverades med Monks Elixir och Green Gold IPA? En annan av Mikkels favoritöl och typer av öl är de något kraftigare belgiska ölen – vilket var målet med Monks Elixir, en mörk belgisk stark ale med pilsnermalt, Westmallejäst och en helt drös sirap. Just sirapen är det som ger många av de här ölen dess karaktär och beroende på vad man har för jäst och sirap så kan man styra hur ölen blir. Green Gold å sin sida är en av Mikkels första öl (2001) och enligt honom nästan den perfekta IPAn, en maltigare västkust IPA med stabil bas men tydlig beska. Green Gold är också en av M2s all time high session IPAs och är en öl han lätt skulle kunna tömma Systembolag efter Systembolag på. Köttet var helt underbart rosa och aningen syrligt som med beskan i Green Gold får en spännande kontrast medan den fungerar riktigt bra sötman i palsternackan och den gräddkokta svampen. Till Monks Elixir framträder en tydlig belgosötma där sirapen och kryddigheten ifrån jästen blir mer markant och lånar ut en mörkare karaktär till köttet som får en intressant touch. Riktigt bra parning tycker både Manker och M2.

Kvällens sista rätt var en Beeramisu, en tiramisu gjord på Black Hole. Till desserten serverades också just Black Hole tillsammans med den något fräschare och syrligare Spontanframboos. Black Hole har en rökig men mild tyng och kraft i sig med fortfarande rätt grön humle. Spontanframboos, som är en av ölen i Mikkels Spontan-serie där han gjort en spontanjäst öl med en hel armada med olika frukter och bär, har en sursyrlig smak av hallonkorn, citrus och apelsinskal. Beeramisun i sig var lagom gräddig och väldigt god men fick en råare smak med Black Hole varpå beskan i ölet gick bra mot gräddens fetma och kaffet från ölet byggde upp smakerna bra. M2 gjorde en så kallad “Black & Tan” (blanda en ljus och en mörk öl) vilket inte fungerade alls då de ville lite åt olika håll. Desto bättre var dem separat då de fungera fint, fast på olika sätt. Den höga alkoholstyrkan och den intensiva smaken i Black Hole gav Beeramisun en bra match där grädden till slut lyckas att stå emot alkoholen i ölet. Spontanframboosen har lite samma match fast med syran i ölet istället för alkoholen – till slut så blir syran i ölet en väldigt bra kombo med sötman i desserten och helhetsmässigt så kanske det var den bättre parningen.

Innan Manker och Brillgänget smet på nattliga äventyr med Tore och Mikkel och diskuterade allt mellan himmel och jord till kl sent så diskuterade M2 lite smått och gott med danskarna efter middagen med ämnen som flygande bryggare och kvalitet, då båda bryggare brygger på De proef som nära alltid levererar toppkvalitet, men såklart även andra intellektuella ämnen som t ex Tores underbara skägg och såklart lite verbala krama över arbetet med CBC.