Det är mycket lager just nu. En öltyp jag och M2 tenderar att stå över när vi är ute på krogen men som nu på sistone börjar få lite uppsving. Sist skrev vi om Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition som verkligen imponerade och nu är det dags igen. Flying Dog har släppt lite nya trevliga öl och en av demm är året-runt-ölet UnderDog Atlantic Lager. En lite mer nyanserad premium lager med Perle och Goldingshumle mot en maltbas byggd med råg, vete och carapilsmalt. Rågmalt med en mer aggressiv karaktär som biter till och vetemalt som rundar av. Ord som av erfarenhet ofta kan vara lite oroväckande då vi alltför ofta ser öl som lovar guld och gröna (humle-)skogar men som ofta visar sig vara samma mineralgruvesmakande masslagers. Det vore dock dömande och smått oproffesionellt att inte prova det som kommer bara för att “det är ju en lageröl” och nu i sommartid så är det väl bra lagers om något man barfota önskar snubbla över och somrigt förälska sig i? Så av med kapsylen, ned i det (som ni kan se) något odiskade glaset och så ned med näsan – här ska det provas lager.

Finns för närvande på de krogar som vanligtvis har Flying Dog i sitt sortiment.

Flying Dog UnderDog Atlantic Lager

Utseende: Klar gyllenfärgad vätska med vitt skum som förvånansvärt fort försvinner och blott lämnar lite dis på ytan som minne.
Doft: En för att vara lager mer nyanserad och kanske ock fruktigare arom med bra maltbas (kakor och karamell) och och dov fruktkompott.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen är lätt men inte platt utan en rund fyllighet (för att vara en lager) ger en bra drinkabilitet. Man ska inte glömma att det trots allt är en lager och jag tycker att balansen mellan torrt och sött ligger på en väldigt bra nivå. Det är ingen storslagen öl men jag hade inte haft några problem med om den här hade funnits på krogen istället för drösarna av masslager som nu finns. Inga direkta bismaker utan lite kaka, lite karamellsötma och ja, hög drickbarhet.

Betyg? – Bra+. Inga konstigheter. Hög drinkabilitet och en kropp som vågar ta plats och säga ifrån. Inte för söt och inga bismaker som den här typen av lagers annars lätt kan ha. Lär fungera utmärkt med både en schysst burgare liksom en pastarätt. Det här är en bra lager, inget mer inget mindre och jag upprepar mitt lagerölsmantra – en bra lager saknar bismaker, är uppfriskande, lättdrucken och förhållandevis god. Den här uppfyller dem sakerna och är därmed en bra lager i min bok.

Den numera skägglöse Ryan Witter-Merithew brygger sina öl på Fanø Bryghus och de som hade möjligheten att prova några av dessa under Copenhagen Beer Celebration (eller har druckit den mumsiga Neither som han bryggde med Cigar City) vet hur trevlig både han och hans öl är. Settebello Sun är en ren belgisk ale utan tillsatser som ska andas, svettas och vara sommar. Perfekt tyckte jag och plockade på mig en flaska under en drop in på Ölbutikken i Köpenhamn. Får hoppas att vi får se mer av Grassroots i Sverige framöver och att Brill kan flörta till sig ett par fat och ett gäng flaskor.

Nu är ölet slut och jag får åter fundera på vilken öl jag ska ha som “årets sommaröl” de närmsta månadern. Früh Kölsch slutar ju säljas om några veckor varpå de flaskor som finns i butiken är de som finns kvar. Samtidigt är jag sugen på en lätthumlad och måttligt alkoholstark ljus ale som ska passa bra dygnet runt sommaren igenom – vad ska man välja då?

Grassroots Settebello Sun

Utseende: Disigare grågul matt vätska med rätt kompakt poröst vitt skum.
Doft: En ren maltarom med milda och balanserad kryddighet av citrongräs, koriander och vitpeppar. All fruktighet med apelsin, persika och skumbanan är i måttliga doser och det är med en amerikansk friskhet i det annars så stiltypiskt belgiska mycket av vad jag gillar finns.
Smak: Medelstor munkänsla med mild men passande kolsyra med små bubblor. En medelkraftig kropp med torr, stram ljus malt och smak av torr sommar-grusgång, apelsin och jäst.Kanske är det lite för mycket jästsmak i förhållande till det övriga, i alla fall för att sticka ut än mer.

Betyg? – Bra+. Lite beroende på hur man dricker den här ölet så tycker jag att den är en fräsch och lättdrucken sommarale samtidigt som jag i så fall hade önskat en något mer distinkt humleprofil i smaken. Oavsett vilket så är det en ren öl med inte för lätt kropp utan står upp bra i munnen och är precis så läskande som man önskar.

Mer Grassroots:
Risöl med peppar? – Grassroots/Tired Hands Wachu Saison

Så hände det till slut. Efter en riktigt bra streak med nästintill bara goda öl så kom så ett bottennapp. Extra nedstämmande blir det då ölet kommer från ett bryggeri jag annars gillar och tycker gör generellt bra saker – Shorts Brewing Company. Deras Bellaire Brown är en brown ale, sparsamt humlad med Cascadehumle men annars med fullt fokus på maltsorterna (pale ale, rostade, choklad och munichermalt). Bara att knyta nävarna och hoppas att det lilla Michiganbryggeriet överraskar positivt nästa gång.

Jag ska inte ösa ur mig mer om detta med bryggerier som nästan alltid levererar topprodukter (Southern Tier, Founders etc)  då detta sker då och då, istället slänger vi ut recensionen och tar sats mot en ny spännande ölvecka.

Shorts Bellaire Brown

Utseende: Vätskan ‘ser’ lätt ut med sin något rödskimrande färg och tunna porösa skum som snabbt förpassas till skumhimlen.
Doft: Doften har en nästan vinös syra och blötlagd malt där man först efter att ha gett glaset en rejäl snurr anar mörk malt och gräsig humle – i något som nästan doftar “svenskt”. Med svenskt menar jag här lite fegt och småtrist balanserat, lagom helt enkelt. Doften har också tyvärr lite sura inslag av utspädd choklad och ruttna bär. Trist.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt bubblig i munnen men tyvärr för det också med sig en syra som inte borde vara där. Om man skulle lagra en mörk lager på ekfat och sedan dra i en endaste näve sura körsbär och lite bortglömda milko-choklad – då skulle det kanske smaka såhär. Det är inte dåligt och gillar du en mörk engelsk bitter är det här lite åt ett liknande håll – men jag förväntade mig mer.

Betyg? – OK. Lägsta ölbetyget på väldigt länge, men här var det tyvärr inte mycket som stämde, inget som vägde upp betyget, överraskade eller stod ut. Den var på tok för sur och gav intryck av infekterat. Riktigt synd men tur då att de över lag annars gör väldigt bra öl.

Mer Shorts:

Solrosfrön och honung? Shorts Abnormal Genius
Johannes Döparens öl – Shorts Imperial Carob Stout
Idag Götebrg och Oceanbryggeriet, igår (nästan) Shorts Nicie Spicie
(Shorts) Huma-Lupa-Licious! Alla hop heads nya uttryck…

Green Flash är nog ett bryggeri många öldrickande svenskar känner till då deras West Coast IPA är något av en favorit hos flera humleälskare. Även deras Hop Head Red och DIPA är öl som varit på sejour här i landet med generellt rätt bra mottagande. Men vad många inte vet är att bryggeriet som verkligen andas amerikansk västkust och Kalifornien har en riktigt bra serie öl influerade av Belgien och belgiska öltyper. Ser man också till vad bryggeriet gör för öl så är det 50/50 amerikansk IPA och belgiska öl.

Dagens öl – Rayon Vert –  som jag fann nere i Köpenhamn under Copenhagen Beer Celebration är en traditionell och lagom humlade pale ale som man bryggt i en mer belgisk stil och där man även tillsatt Brettanomyces. Det senare adderar “funken” som det så ofta brukar kallas och bidrager med en porösare kropp och ger den ett lite kryddigare torrt slut.

Green Flash Rayon Vert Belgian Style Pale Ale

Utseende: En klar något mörkare orangegyllene vätska med fint poröst vitt skum som kladdar rejält längsmed glasväggarna.
Doft: Jag väntar mig en bukett av aromer av belgisk pale ale-stuk med fint balanserad amerikansk humlighet – och vad får jag? Jo en fräsch arom, lagom “brettad” med unken citrus, källarvatten och blöt ljus träpåle – friskt och trots att det låter tvärtom – gott. Lagom kryddig finish och med antydan på att det kommer vara läskande att dricka.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Direkt när vätskan slår an i munnen kommer Brettanomyceskarkatären och biter sig fast. Citrus och lite apelsin med mycket krydda och en torr finish som inte lämna för mycket spår av bretten – vilket är en fördel. För det här är en läskande och välsmakande belgisk pale ale med Brettanomyces och då ska inte det senare ta över, vilket det heller inte gör.

Betyg? – Bra+. Frisk belgisk pale ale i välbalanserat brettad stil. En förvånansvärt stiltypisk öl (för att vara brettad) och jag tycker man visar respekt mot den belgiska traditionen genom att inte humla sönder den (humlen märks knappt) samtidigt som den ändå känns amerikansk på något vis. Troligen är det något “för svår” för många öldrickare som just börjat upptäcka dessa brettade öl (för att dricka som “en vanlig pale ale” – men samtidigt är den nog en bra introduktionsöl till vad Brettanomyces gör med öl.

Shipyard Brewing Company, beläget i mina temporära “gamla hemtrakter” i Portland, Maine, är inte direkt känt för att släppa ifrån sig toppenöl. Tvärtom har kvaliteten varierat rätt friskt, vilket är lite synd. Senaste bidraget från bryggeriet som nu har landat på den svenska marknaden är deras äppelöl Applehead. Efter att ha släppt öl med pumpa och blåbär så är det ju svårt för någon som gillar lite udda amerikanska öl att låta bli denna kryddöl som nu finns på Systembolaget. Säga vad man vill om hur vissa av deras öl har varit, men runt 20 kronor för denna skruvkorksbeklädda flaska får nog ses som okey såhär i stundande sommartider då man vill ha en iskall och läskande öl.

Basen är en lättare veteöl som har integrerats med kanel och äpple för att få så genuin smak som möjligt. Just basölet är otroligt viktigt för lite mer experimentella öl och det är ofta en spännande idé har fallit i sank på grund utav en på tok för blaskig och opersonlig grundöl.

Shipyard Applehead

Utseende: Klart, nästan utspätt utseende på den kopparfärgade vätskan med poröst smutsvitt skum
Doft: En lite underligt kryddad äppel- och pumpapajsdoft. Doftar som en pumpaöl fast med mer äppelpaj än muskot och tyvärr känns inte grundölet så välgjort för diverse blaskiga biaromer kommer igen lite för ofta.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Små bubblor och en rätt tung men ändå vattnig kropp. Smaken har samma tanke av att blanda äppel- och pumpapaj och jag är lite tudelad om jag tycker det är blaskigt eller lättdrucket. Smaken dör bort rätt fort så tyvärr drar det mer åt att jag tycker det är lite blaskigt – om än med potential.

Betyg? – Bra-. Potentialen finns är, likaså smakerna men vad jag önskar få bort är blaskigheten och lite av bismakerna från grundölet. Jämför man med exempelvis Smashed Pumpkins så har den en lite kraftigare ale som grund och jag tror att även Applehead hade vunnit av det. Samtidigt vill jag lyfta fram den som en lättdrucken och läskande sommaröl. Väl nedkyld och kanske med en äppelskiva i så kan den nog göra sig rätta – synd bara att man inte ska kunna dricka den rakt upp och ned.

Mer Shipyard:

Olle går i skogen, Shipyard Smashed Blueberries
Shipyard Smashed Pumpkins och två klassiska amerikaner

Såhär inför ett veckoslut på två ölfestivaler i Köpenhamn så är det väl inte mer än rätt att lyfta fram ett bryggeri lite extra – Struise, eller De Struise Brouwers (strutsbryggarna). Ansett som ett av världens förnämsta bryggerier och med flera av sina öl på olika topplistor är vi i Sverige också lyckligt lottade med att ha åtminstone ett par av deras öl på diverse krogar runtom i landet. Främst är det nedan öl eller “vanliga” Pannepot’en vi brukar finna på exempelvis Monks olika krogar i stan men då och då dyker det upp något nytt här och där.

Nedan provning, där vi jämför två av bryggeriets bättre öl från olika årgångar, jämför en öl som grundarna Urbain Coutteau och Philippe Driessens tagit fram som en tribute till Jeppe och Michael från Ølbutikken. Pannepot Grand Reserva skiljer sig från “den vanliga” Pannepot Reserva genom att den har legat i 24 månader på ekfat varav de sista tio månaderna på calvadosfat. Allt i allt så finns det runt en 4-5 olika versioner av Pannepot – en öl som är uppkallad efter de speciella fiskebåtarna från staden De Panne och som ska försöka likna den mörka ale fiskemännen drack.

Samtliga Pannepots är öl som verkligen tål att lagras och som med fördel ska lagras rätt länge och de två PGR’s vi nu provar är från 2006 och 2008 och borde därför kunna ge en bra hint om hur de lagrats. Jag tycker verkligen att ni ska fråga efter dessa eller andra öl från Struise på era mer välsorterade ölkrogar – för de är verkligen bra öl! Nedan, bland länkarna till äldre recensioner etc om Struise finner ni också en gammal recension på första batchen av detta öl från 2005.

Pannepot Grand Reserva 2008

Utseende: Mörkbrun vätska med fint krämbrunt skum. Det ser kladdigt, sött och lockande ut.
Doft: En fin arom med karamell och en kompott av äpple och päron med lite sälta mot slutet. Elegant doft med vissa utvecklade toner av frukt och sötma där en djupare komplexitet börjar märkas av.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Komplexiteten från lagringen anas genom en mer mogen smak med lakrits och karamell som sätts mot syrligt äpple. Kanske kan peak’a lite senare men det har redan nu börjat ske saker med smakerna. Sötman och kolasmaken går in väl mot de “ljusare” smakerna och tillsammans med osttallriken blir det en smakrik och bra kombination.

Betyg? – Bättre. Det här är gott och har en mogen elegans med mörk sötma från karamell och en lakritssälta som smyger in. Fruktigheten har börjat utvecklas och kan bara bli bättre. Som med många belgiska lagringsbara öl och överlag öl som lagras så når de vissa toppar innan de fortsätter utvecklas och 2008’an känns som den är på en sådan. Mycket har hänt men mycket är på gång märker man och efter att ni har läst nedan recension så är vi lite i valet och kvalet om vilken som var bäst.

Pannepot Grand Reserva 2006

Utseende: Mörk ekbrun vätska och ett smutsigt skum som snabbt försvinner.
Doft: Jämfört med 2008’an har den mer komplex karamellarom. Tyvärr känns det också som om den har börjat oxidera något och mycket av den doftvariation som fanns är något diffus, synd då det här är en öl som kan lagras väl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor och fin variation med karamellsötma, oxiderade toner och gröna äpplen. Eftersötman är sitter som den skall och en viss bitterhet börjar anas. Bitvis har den också en mer vinös känsla och en sockrig sötma där frukten kommer igenom, vilket inte alltid är lika finstämd – om än gott. Sötman och den mörka fruktigheten är annars vad som brukar stå ut i ölet, så även nu även fast den börjat ge vika något för mycket.

Betyg? – Bättre-. Tyvärr tycker jag inte att den har vunnit på de två extra åren, vilket kan bero på flera faktorer än ölet i sig. Tycker till exempel att 2005’an var riktigt utvecklad och fin då jag drack den härom året. Vissa smaker som karamell och lakritssältan har mognat mer tillsammans med smaken av äpplen medan lite av kraften i smaken har försvunnit och en viss bitterhet lyser in. Nu är den dock mer elegant och passar utmärkt till lite bra ostar.

Så i denna duell vinner nog 2008’an på poäng snarare än knockout och vi föredrog nästan alla den variation av aromer och smaker den hade mer än 2006’an som var mer utav en “utvecklad helhet”. Det är inte fy skam det heller, så prova ölen som sagt och avgör själva.

Mer Struise:

Lite om gårdagen och så kickstartat vi med Struise / Stillwater Outblack
Äntligen en lugn stund att njuta, Struise Den Groten Tocht
Struise Black Albert Batch 0 på systembolaget i april!
Kvällsnotis: Struise Doppel Straus, variation på flaska.
Släpp idag och provning Struise Pannepeut 2007 vs Struise Pannepot Reserva 2007
Struise goes 8 Mile med St .Amatus Oostvleteren 12
Stor parallelprovning av Struise Black Damnation 1-4 med lite extra
Struise Kloeke Blonde, Struise Black Albert och kvällens folköl
En flört med Delphine, Struise Cuvée Delphine
Southern Tier Mokah och Struise Tsjeeses
Struisemåndag med Rosse och Roste Jeanne
Monks Porter House – Three Floyds och Mikkeller, Struise
Belgoduell – Struise Pannepot vs Strusise Pannepot Grand Reserva