En av ölen under Copenhagen Beer Celebration som jag råkade dricka vid helt fel tillfälle var Pikkulintu  Triple IPA, en av Ryan Witter-Merithews något mer humlade öl. Triple IPA’s är inte alltför vanliga då de både är dyrare att tillverka och ofta gränsar mot lite väl extrem humlebeska och tryck i smaken.  Så när jag står där på efterfesten/stängningen av festivalen med en Pikkulintu i handen så är det mest ett disigt minne (ölet är trots allt på 11%). Tur då att M2 fick med sig en flaska hem som vi nu provade tillsammans med lite andra “dugliga” öl. Fanø Bryghus har en handfull “vanliga” öl och sedan dessa lite mer extrema öl där Ryan släpper loss med full kraft (Chocolate Lava någon?) 

Triple IPA’s är en svår ölstil som egentligen inte riktigt finns men kan beskrivas med öl där alkoholhalten är än mer “imperial”  (inte sällan mellan 12-20%) och där mängden humle är helt utom tankar på att de ska ha balans. Three Floyds Arctic Panzer Wolf, Hoppin Frog Hop Dam Triple IPA och den självklara Dogfish Head 120 Minute IPA är bara ett par exempel på dessa mer extrema humlemonster. Hop Dam har funnits på ett par Monksrestauranger under åren liksom var med hos Brill & Co under SBWF häromåret och jag hoppas att den ska dyka upp igen då den får anses som den mest balanserade bland de jag nämnt. Hur står sig Pikkulintun mot dessa då?

Fanø Pikkulintu Triple IPA

Utseende: Ölet är ljusare klarorangefärgat med ett litet vitt skum som försvinner bort i takt med att ölet ser humlestyggt ut (hur det nu kan göra det).
Doft: Ingen höjer ett ögonbryn när humledofterna sväller fram likt de gör i Dogfish Head 120 Minute IPA och liknande extrem-IPAs. Det är extra allt; grape, gräs, humle, humle och humle med den söta och samtidigt syraliknande koncentrationen av humle.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Knockout. Smaken exploderar i munnen där sötma möter en vuxen beska som kräver sin humlefantast. Alkoholprocenten lyfter smakerna och humlekaraktären än mer och visst blir det något spritigt men det här är en kraftfull öl. Gentle giant, kan man säga så? För trots det extrema så är den rätt len och snäll i munnen. Torkade, dovt fruktiga humlekottar men mest så är det humlekräm.
 

Betyg? – Bra+/Bättre-.  Inte förvånande att det är en öl du antingen tycker är fantastisk eller knappt larar av. I Köpenhamn provade jag den igen senare på natten, då på Fermentoren där den serverades i pintglas vilket kanske var i allra värsta laget. Att dela en flaska på fyra liksom här var desto sundare. Ölet fungerar liksom andra extremhumlade öl väldigt bra med en finare blåmögelost vilket ger och tar från båda, så prova det om ni finner denna nere i Köpenhamn eller ute på en resa – för tyvärr finns Fanø ännu inte i Sverige (vad jag vet).

Det var en rätt stor nyhet inom ölkretsar när Hair of the Dog efter år och år med den gamla hemsidan nu slutligen har kommit in i 2000-talet och uppdaterat sin hemsida. Det lilla Oregonbryggeriet är kända för sin småskalighet och sina öl som ofta bryggs baserat på äldre och lite ovanliga öltyper. Så även idag. Cherry Adam from the Wood (2011) är baserad på bryggeriets Adam som i sin tur är en version av den tyska ölstilen Adambier (eller Dortmunder Altbier). Skillnaden mot den vanliga Adam är att Cherry Adam har legat på ekfat i 15 månader tillsammans med mörka körsbär. Adam rankas på Rate Beer som världens bästa traditional ale medan denna körsbärslagrade version kommer på en stabil andraplats. Med 13,5% så är det inte en lättdrucken och svag öl utan den kräver sin tid, vilket jag mer än gärna ger en öl med en sådan grace som körsbärsAdam skulle visa sig ha.

Hair of the Dog Cherry Adam from the Wood 2011

Utseende: Ölet påminner nästintill ett mörkare rödvin till färgen och det blir inte bättre av att det lilla skum som först kunde urskiljas snabbt dog bort.
Doft: Aromen har en tydlig sviskonsötma med balanserade inslag av bourbon och mörka bär. Den för Adam typiska smaken av en väldigt söt men också lika besk pilsner finns men har mer mörk malt i sig. Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mild och len i munnen med en lätt kropp. Även smaken går mot ett fruktigt rödvin med alla de karaktärer som vinet har (syra, ekfat och mörka bär). Det är en bra sötma med en mörk pilsnerkaraktär och kombinationen av bär, frukt, bourbonfat och söt mörk malt fungerar väldigt bra.
 

Betyg? – Bäst. Som ett ljuvligt rödvin som stannar upp just innan det blir för vinöst, och så saknar den kanske lite av den tydligaste bärkaraktären. Adam har verkligen blivit cool av att vila upp sig på fat och få i sig lite bär. Håll utkik efter Hair of the Dog som väl egentligen inte finns i Sverige men har skådats på 19 Glas, Oliver Twist, Sorbon och andra ställen under åren.
 

Mer Hair of the Dog:
Världens bästa julöl? Hair of the Dog Doggie Claws 2010
Hair of the Dog brygger öl i Europa

När jag under förra veckans jobbvisit i Göteborg tog och besökte Oceanbryggeriet hade de relativt nyligen buteljerat Vit 2012 (mer om den sneak peak’en här). Efter det trevliga besöket där vi tog en öl i solen och pratade lite om vad som skett och ska ske så skrev jag enbart ihop den kortare notis jag länkar till ovan, men då det här är en öl jag verkligen vill lyfta fram så tänkte jag att det passar sig med en fullständig recension.

Som jag tidigare skrev så är Vit 2012 framtagen till de ansedda göteborgsrestaurangerna Björns Bar, Familjen och Kock & Vin där den senare även kommer att ha med ölet på sin avsmakningsmeny. Ölet, som har premiär imorgon, kommer också att finnas på några få fat på Ölrepubliken och “ett till ställe”. Ölet är en witbier på 5% som drar åt det belgiska hållet och har kryddats med bland annat kardemumma, citron- och apelsinskal samt krusbär. Bryggare Bing berättade att han har låtit ölet jäsa ut ordentligt för att få en lite torrare finish på ölet vilket nog kan fungera fint med syran i bären och från jästen.

Oceanbryggeriet Vit 2012

Utseende: En lite mattare grågul vätska, rätt så typisk för witbiers med ett stort fint vitt skum. Det ser verkligen läskande ut.
Doft: Det är en väldigt elegant arom, ren enligt Oceanbryggeriets andra öl, men med en elegans och doftvariation med en tydlig kryddning och fina inslag av krusbären. De senare är inte tänkte att ta en alltför stor plats utan ger lite vinös syra som går fint med den strama torrheten och kryddorna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen sitter som den skall, lagom smal för att bli föredömligt lättdrucken samtidigt som den tar plats för att kunna stå upp bra tillsammans med maten den är tänkt att paras med. Det var ett bra drag att göra ölet lite torrare vilket fungerar perfekt med smaken från krusbären samtidigt som en måttlig kryddning ger lite komplexitet. Frisk och fräsch.

Betyg? – Bättre (+). Som jag tidigare skrev så är det här inte bara en av Oceanbryggeriets bästa öl utan även bland de fem bästa sommarölen i år. Ölet är både klockrent lättdrucken som du tack vare de 5%’en kan dricka fler av samtidigt som dess smaker och dofter är tydliga utan att behöva vara alltför markanta. Tillsammans med syran och den fräscha tonen från krusbären får den en elegans som jag tror kommer att passa väl på de restauranger den kommer att serveras på. Det här var ett öl helt i min smak och jag ser fram emot att åka ned till Göteborg och kunna prova det på plats tillsammans med lite fräscha sommarrätter.

Efter förra årets spännande lansering från BrewDog av 4-pack med både IPA is Dead och ett mixpack så skapades en ny möjlighet – försäljningen av flerpack. Detta var revolutionerande på många sätt för Sverige och Systembolaget men kräver ändå lite extra arbete (det ska räknas som ett kolli och måste “inventeras” på rätt sätt) varpå vi får se hur många fler 4-pack som släpps framöver. BrewDog var först ut med dessa och är nu inne på sitt fjärde mixpack på Systembolaget, nu i form av ännu ett IPA is Dead-mixpack (såhär tyckte jag om fjolårets IPA is Dead). Fyra humlesorter, Challanger, Motueka, Galaxy och den för mig nya bekantskapen HBC.Tanken är enkel, fyra enkelhumlade öl med samma malt (Marris Otter, Crystal Malt och Caramalt) och ABV (6,7%) men med olika humlesorter som ölet också torrhumlas dubbelt med.

Sist tyckte jag att de var för milda och jämfört med Mikkellers Single Hop-serie så var jag inte helt nöjd, något saknades. Nu är det fyra nya humlesorter från fyra nya kontinenter och jag hoppades innerligt på att bli imponerad. Dock kan jag redan nu ge en spoiler om att jag blev något besviken men trots det fann ett par små ljusglimtar bland de fyra ölen.

Det finns idag 1640 lådor kvar, var finner du lämpligen här. Artikelnummer är 11622,1320 ml (per pack)/ 6.7 % / 99,20 kr/per paket.

BrewDog HBC Single Hop

Utseende: Något mörkare gyllene orangefärgad vätska med minimala till små bubblir i det smutsvita skummet.
Doft: En rätt så ren doft av humlekotte, grape och en något kryddigare ton av fruktpurée. Tycker att det anas lite väl mycket gräddartad sötma
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En medelfyllig kropp med en runt sötma. Även smaken har en varierad fruktcocktail som går över i torkad aprikos, grape och nyskördade små humlekottar

Betyg? – Bra+. Trots en rätt så hög alkoholstyrka så är den väldigt lättdrucken och fruktsmaken ger beskan lite mindre spelutrymme än vad jag kanske önskar i en sån här öl där jag tycker att även beskan ska få plats, men det ger den en fin balans.
  

BrewDog Motueka Single Hop

Utseende: Samma rätt dovt gyllene mörkorgangefärgade vätska med det vita kladdiga skummet.
Doft: Doften har mer gräs och citrus i sig än HBC och det är kring citrusfamiljen doften kretsar. Lime, citron och grape med inslag av odefinierbar frukt. Tycker kanske inte helt att man lyckats utan här kommer grundölet igenom på fel sätt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En robust kropp bygger upp smaken som först känns som dill men går över i en kryddig citrusbetonad stil. Tvärr är det här jag tröttnar på ölet som är på tok för sött för mig.

Betyg? – Bra-. Inte alltför IPA-aktig, än mer så då ölet ändå är på 7.5% och mest har sötma och en rund karaktär som känns opassande för en humlesort som bör kunna ge lite mer beska och citrusbett.

BrewDog Challenger Single Hop

Utseende: Samma utseende som de tidigare ölen, en mörkare gyllenorange färg med samma kladdvita skum, inte alltför otippat.
Doft: En örtigare arom med inslag av gräs når över ölets tydliga sötma och lyckas till skillnad mot Motueka’n visa upp sig från eb bättrre sida.
Smak. Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Äntligen lite mer och påtagligare beska. Ölet är fortfarande lite för sött, vilket är synd då beskan sticker till mer. Den fruktiga smaken med inslag av örtte är väl det jag tar med mig från den 3’e ölet i packet.  

Betyg? – . Bra+. Nog den bästa hittils med en beska som lyckas ryta till mot all sötma, här är även smaken tydligast av de 3 hittils provade ölen.

BrewDog Galaxy Single Hop

Utseende: Kort och gott – precis som de tre tidigare ölen.
Doft: Sötman finns såklart där och den har jag gett upp på. Utöver den finns dock en tydlig karaktär av grape, lite gräs och passande tropisk frukt som livar upp doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En direkt och tydlig smak av humlekotte och grape. Fruktigheten från doften är kvar och jag anars lite fläderblom, persika och ljus frisk blommighet. Tyvärr tonas de fina smakerna från humlen ned av sötman som genomgående har förstörd alla fyra ölen för mig. Efterbeskan är bra och överlag så får beskan uppmärksamhet i denna, den sista av ölen.

Betyg? – Bra+. En till av de bättre i 4-packet som överlag är rätt bra men där samtliga öl hade vunnit på en lägre sötma och ett än tydligare fokus på själva humlesorterna. Om vissa single hop-serier baseras på för lätta grundöl där humlen blir alltför tydlig så är grundölet här snarare obalanserat vilket gör det svårt för humlen att verkligen sticka ut. Grundölet sägs vara baserat på Hardcore IPA’n men den om någon av BrewDogs öl låter ju humlen och framförallt beskan märkas av, visst finns sötman där också men i den här ölserien så är det humlen som ska vara i centrum och då bör den också få sin rättmätiga plats i doft och smak, något jag tyvärr inte tycker att den fick.

Småtrött efter ett par intensiva dagar i Göteborg är jag nu på väg hem igen. Det började med ett grymt besök på The Rover där jag åter hade en fin stund med Alchemist Heady Topper, Omnipollo Weekday ÖL och Ocean Västkust sällskap till den fenomenala wagyuburgaren. Jag mötte också Ola från “Vi som startar ett mikrobryggeri tillsammans” (bryggeriets namn låter vi dem gå ut med framöver), ett projekt som är riktigt spännande och som jag och M2 har följt ett tag. Jag fick nu också chansen att prova två av deras prototypöl – en wit och en APA. Båda var oerhört rena i smak och doft och hade ett utseende som bara det hade fått högsta poäng i tävlingar. Vi kommer skriva mer om den framöver, men håll koll på deras facebooksida för det lär hända mycket framöver.

Idag var jag förbi bryggare Bing och Oceanbryggeriet för lite tjôt och ett sneak peak prov på Vit 2012. En witbier åt det belgiska hållet som har kryddats med bland annat kardemumma, citron- och apelsinskal samt krusbär. Ölet är framtaget till Björns Bar, Familjen och Kock & Vin och har premiär i nästa vecka och attans vad bra öl detta är. Kanske är det Oceanbryggeriets bästa öl och om inte annat så en av mina topp-5 bästa sommaröl.

Det kommer mer om den efter helgen men har ni vägarna förbi så kika in i nästa veckan på någon av ovan nämnda krogar för att prova den! Den kommer också att göra gästspel på noga utvalda krogar i Göteborg.

Ett av de hetaste bryggerierna i New York förra hösten var Clown Shoes Beer. Gregg Berman kom på namnet och iden som ett förslag till en tävling som hölls på Beer Advocate, men där det inte gick tillräckligt bra. Men varför sluta där tänkte han och börja klura på att göra en omgång öl i namnet Clown Shoes Beer – ölet blev riktigt bra, alla blev nöjda och nu något år senare nog och nu gör man runt 15 olika öl hos Ipswich Brewery i hemstaden Ipswhich i Massachusetts.

Ett av bryggeriets öl, och som både jag och M2 tyckte väldigt mycket om var dras Hoppy Feet, en Black IPA med drösvis med Amarillo- och Columbushumle där smaker av grape och tallbarr möter choklad och kaffe på ett riktigt fint sätt. Men varför stanna där? Varför inte göra allting lite större? Därför bryggde man också Hoppy Feet 1.5, där man tog receptet och tog allting gånger 1.5 vilket ger en ännu mörkare maltbas och mer tryck i beskan. Sedan kanske det är lite mesigt att torrhumla den en halv gång extra så istället för att torrhumla den en gång så körde man på med två omgångar med Columbus, Cascade och Amarillo.

Ölet börjar dyka upp lite här och var men finns för närvarande bara i Köpenhamn och kanske på någon enstaka krog i Sverige. Men jag hoppas att deras öl ska dyka upp i Sverige framöver (*host host* Brill, fixa… *host host*)