I samband med Stockholm Beer and Whisky Festival dök en lättsam, glad och humletokig bryggare upp från Nya Zeeland. Luke Nicholas hette han och brygger öl på Epic Brewing Company och anledningen till att han satt sin fot i Stockholm var förutom att besöka deras största exportmarknad att brygga öl med sin gamle vän och bryggarkollega Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Innan jag träffade Luke för första gången visste jag bara att han legat bakom Sverigebekanta öl som Armageddon IPA och Mayhem IPA. Hur och vad han skulle brygga med Jessica var för mig lika svårtippat som att det skulle visa sig att han var en humleofil i samma anda som vi på MankerBeer (han gillade även bra bourbon, men det är en annan historia). Liksom Jessica brygger han öl på ett bryggeri han själv inte äger utan i hans fall är det Steam Brewing Company i Auckland som står för utrustningen.

Sedan mars 2013 har det sålts 600.000 flaskor Epic i Sverige (varpå det är Nya Zeelands största bryggeri i Sverige) och när Luke pratade om framtiden, både för egen del men också för hans öl i Sverige så var det i positiva ordalag. Den internationella ölscenen blomstrar och det verkar nu som om både gränser och avstånd börjar minska varpå det blir lättare för bryggerier att exportera sina öl vilket i sin tur ökar deras möjlighet att växa. En nackdel är att mer limiterade öl, i Lukes fall hans rejäla monster Hop Zombie blir svårare att brygga i takt med att efterfrågan ökar. Mängden humle i den ölen är redan på gränsen till vad han kan få tag på och om man inte vill nalla på receptet får man antingen vara mer återhållsam med ölet eller finna mer humlereserver, något Luke faktiskt gjorde varpå vi kommer att få se den senaste batchen av ölet i landet.

Nu skulle det dock bryggas ute i Märsta. Jag hade fått frågan om jag ville dokumentera bryggningen av Devastation, ett namn som trots att det verkar fortsätta på Lukes namn som Armageddon, Mayhem och Hop Zombie faktiskt lika gärna kunde varit Pool Dancer eller liknande, något lustfyllda namn. När vi pratar om de idéer på namn och etiketter de hade kunnat tänka sig vart det nog till slut en konsensus om att Devastation passade bäst med hänsyn till vad som skulle tillåtas. Vid morgonkaffet förklarade Jessica och Luke att det skulle bli en 9% stark dubbel IPA med lika mycket av bådas touch. Jessica hade valt en jäststam som skulle göra ölet rent och typiskt S:t Eriks och Luke hade sagt humle. Humletyperna hade de debatterat fram och tillbaka då Luke visade sig ogilla Nya Zeeländsk humle, lite oklart då ordet han nämnde flest gånger under bryggningen var just “hops”. Slutligen valde man Centennial, Citra, Nelson Sauvin och Motueka som de humlesorter som är mest framträdande. Det faktum att det planerade antalet fat som skulle släppas av ölet vart en bråkdel (vågar knappt säga hur många fat som “försvann”) av de som nu når krogarna i landet vittnar om hur mycket humle som man till slut använde. Humlegalna Luke hade exempelvis aldrig haft såhär mycket humle i en öl. Istället för att smälla på helt med beska och ett hopkok av humletypernas olika karaktär á la många amerikanska IPA och DIPA’s hoppades man finna humletyper som alla skulle få en egen roll i ölet. Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, jag tycker Jessica får oförtjänt mycket kritik för sina mer humlade öl. Det finns för få rena öl där humlesorterna har valts med omsorg och som ger en öl man faktiskt kan dricka ett par av. Jag älskar överhumliga öl också, de våldför sig på min tunga och min mun med beska och smaker men de är knappast balanserade eller eleganta och verkligen för de med en “aquired taste”.

Själva bryggningen gick tämligen smärtfritt, Jessica lubbade runt och visade att det där med att hon inte alls själv brygger öl bara är en myt medan Luke tryckte på knappar och slängde i mer humle. Själv tvättade jag tankar, så tycker ni att ölet är gott och utan infektioner så är det minsann mig ni ska tacka. Sigtuna Brygghus som stod som brygglokal har fått bygga ut de senaste åren och när vi nu kikade runt i lokalerna var det svårt att inte bli imponerad över hur mycket öl man kan pumpa ut från ett ändå rätt så litet bryggeri. Planerna på vidare expansioner finns och med dem kanske även möjligheten för vidare samarbeten och one-off-projekt likt detta, något vare sig Jessica eller för den delen Luke verkade ha något emot. Innan vi återvände till Stockholm provade vi ölet som redan då utlovade stora humlefanfarer, dock skulle det till rejält med torrhumling, för som Luke fortsatte upprepa för oss och sig själv: ….need…more…hops.

Ölet släpps i T7-modulen nu på fredag och kostar då 32,90 kronor för en flaska på 33 cl, ni finner ölen i dessa butiker eller genom Systembolagets webbeställning.

S:t Eriks/Epic Devastation

Utseende: Något mörkare gyllene kopparfärgad vätska med ett kompakt poröst skum med lite gräddigare topp.
Doft: Humle, humle, humle. Start med lite söt karamell och rena aromer av humlekotte och grape vilket sedan får sällskap av fler gröna humlekottar, citrus och inslag av tung saftig melon och druva.Viss pepprig krydda och trots viss fruktighet hade jag kanske trott på snäppet tydligare tropik.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Fyller ut munnen och sätter genast igång en ruljans av humlearmeer på tungan. Till en början är det inte överdrivet beskt men när du försöker formulera smakerna för dig själv känner du hur tungan sakta domnar bort av beskan. Det är väldigt grönt, väldigt rent och liksom både Jessicas DIPA och Lukes Armageddon och Hop Zombie är humlen där och ger en helhet mer än “fruktighet” eller “grapeskog”.  Dov melon, lime och en söt maltbas ger en trevlig och välbalanserad humlesoppa.

Betyg? – Bra+. Jag hade hoppats på mer fruktighet eller en mer nyanserad humlearom och smak – samtidigt smakar det exakt så som en DIPA med de här humlesorterna ska göra, något jag tror man bör ha med sig när man dricker den. Det jag gillar med den är att den är riktigt ren och har lika mycket Jessica som Luke i smaken. Nu är den knappt en 2 veckor gammal och jag tror att den kan växa av att få stå några dagar till och även att den får luftas lite i glaset för att smak och doft ska få blomstra ut.

Förra veckan satt jag i den domarpanel som skulle utse “Årets Öl“. Folk har en tendens att ifrågasätta namn som detta och vilka som deltar, varför och hur det hela går till – tur då att jag ska förklara det.

Tävlingen avgörs mellan bryggarna på S:t Eriks Bryggeri och Sigtuna Brygghus och annordnas av Galatea AB. Tävlingen har två syften; dels att utse Galateas officiella öl under Ölets Dag, 17 juli då medlemmarna i Sveriges Bryggerier har öppet hus och inbjuder för olika events. Dels finansierar intäkterna på runt 35.000 kronor det stipendium Galatea numera årligen delar ut i oktober för Årets Ölperson, där fjolårets vinnare blev mässgeneralen för Stockholm Beer and Whisky Festival Marianne Wallberg.

Alla bidragen blindprovas, utan vetskap om annat än vad det är för ölstil och alkoholstyrka. I år bestod domarpanelen av undertecknad, 2 representanter från Galatea samt ölskribenterna och bloggarna Darren (BeerSweden), Fredrik (Ölhunden.se) och Roger (Alf Tycker om Ale). De fyra ölen, en mörk lager, en humlig strong ale, en weizenbock och en IPA höll alla en hög nivå och för min del var det svårt att utse vilken som var bäst. Fler faktorer spelade in på mitt val – hur bra var ölet, hur var dess drinkabilitet och hur skulle det smaka vid olika tillfällen. Då både IPA’n och strong ale’en höll en rätt hög alkoholstyrka så kanske de hade lite mer att kämpa mot, samtidigt som båda trots alkoholstyrkan inte var svårdruckna. IPA’n som visade sig tillhöra Jessica Heidrich (S:t Eriks) hade bra pondus och bryggt i stort bryggverk (det var mindre provbrygder vi provade) skulle den nog göra få besvikna, så Jessica – brygg ölet. Likaså hade strong ale’en en fruktighet som kröp fram mer och mer med smak av ljusa bär och antydan till tropik, även detta ölet hade fungerat väldigt bra i normalstor skala. Weizenbocken, bryggd av fjolårets vinnare Emil Lindén höll liksom fjolårets bidrag en nivå som mången tysk veteölsfantast skulle känna sig hemma med, tyvärr var den lite enkel mot de andra bidragen varpå mina toppplaceringar kom bland de andra.

Vinnarbidraget, Sigtunas Kalle Fornarves 4,7%’iga Black Lager var min andraplacering efter en tid filurande då jag inte visste om den skulle ligga etta eller tvåa. Ölet, en modern tolkning av en tjeckisk mörk lager har bryggts med pilsnermalt, rostat omältat korn och lite mörk karamellmalt. Ölet är snäppet torrare och har humlats med tysk bitterhumle, nya zeeländsk Pacific Gem och amerikansk Palisade.

En värdig vinnare som tagit fram en lättillgänglig öl som gör sig bra vid olika tillfällen, har en riktigt bra helhet utan att behöva ta i genom en överdriven humle, alkoholstyrka eller annat utan som förlitar sig på balans och renhet. Bara att gratulera!

Jahapp, dryga sju sekunder senare och så var Westvleteren 12 slutsåld, borta och ett kärt minne man inte fick uppleva på annat sätt än såhär, typ. Eller så passar man på att dricka den på krogen eller köpa när man är utomlands, både i Belgien och Holland kan man finna den lite var som. Nu tar vi nya tag och vänder oss istället till den gröna humlen och påskens land.

Humle är kärlek och kärlek är humle; någonstans däremellan finner man bland annat den svenska bryggdrottningen Jessica Heidrich och hennes senaste skapelse – S:t Eriks Easter Double IPA. Mycket riktigt – en dubbel IPA på självaste påsken, vem hade kunnat tro det för 30 år sedan? Jessica har aldrig hymlat med att hon gärna låter humlen ha en framträdande roll i sina öl men det är sällan det har blivit obalanserat eller att humlen har fått allt utrymme, något som gjort att de humliga ölen i jämförelse med många amerikanska motsvarigheter framstått som lite veka. Å andra sidan är det också där jag tycker att S:t Eriks har hittat en bra mellanväg där man riktar sig till alla – nyblivna öldrickare liksom de som varit med ett tag och som gärna får ännu mer humletryck i sina öl. Men som framgår av etiketten; “En lyckad DIPA är lömsk och alldeles för god för vad som egentligen är nyttigt med så hög alkoholhalt.” Ölet har endast humlats med Centennialhumle medan balansen skapas av en maltbas bestående av Pilsnermalt, två olika sorters karamellmalt och Carapils.

Ölet släpps tillsammans med övriga påsköl nu på måndag och kommer att kosta 20,90 för 33 cl (artikelnummer 1331).

S:t Eriks Easter Double IPA

Utseende: En härtligt disig varm, något mörkare orangefärgad vätska med vitt kompakt skum med krämig topp och minimala till mellanstora bubblor.
Doft: Ren humlearom med centennialhumlens herbala inslag av rågkryddigt riv, granstruntar och humlekåda. Det är en välklädd rå buse med friska citrus- och grapetoner som fladdrar omkring med våriga frukttoner. Första gången jag doftade på ölet tyckte jag att det var lite annonymt, men nu i ett bättre glas doftar det som en DIPA från nordvästra USA, med andra ord mer åt det jordiga och kryddiga hållet.
Smak: Mellanstor munkänsla med bra kolsyra. Oväntat mycket karaktär från jästen och det är bra med jästfällning vilket för med sig skumbanan och lite extra fyllighet. Till bords bjuds också fruktigheten av persikohalvor, aprikoskräm och grapejuice. Grönhumle och tall för tillbaka bråkpellen till eftersmaken som ebbar ut med en tydlig efterbeska som inte är grapeartat torr och hård, men som ändå sätter spår. Var inte förvånad om du känner rester av jästen och skumbanan.

Betyg? – Bra+/Bättre. Det här ölet växte otroligt för mig sedan jag först provade en liten provsmak på Systembolaget. Här ser vi vad möjligheten att ta stora klunkar och att kunna svälja ölet istället för att förpassa det till en spottkopp gör för helheten. Fylligheten, den större kroppen och sköna eftersmaken från jästen var som borta innan, men är det som verkligen gör att ölet sticker ut nu. Förvänta dig bara inte en hel och ren DIPA för här får du lite extra på köpet.

Efter gårdagens heltrevliga event på Tennstopet i Stockholm där Marianne Wallberg, mässgeneral för Stockholm Beer and Whisky Festival tilldelades Galateas utmärkelse för Årets Ölperson fick vi prova lite utav årets julöl från Galateas portfölj. Det är svårt att inte redan nu börja ladda upp inför jultidens alla frestelser och även fast fokus är mer på familj och gemenskap och mindre på alkohol och julklappar så är det något visst med julölen – så vi startar redan nu. I år släpps julölen den 15e november och innan dess att julölssidan nummer 1 – Ölrådet – börjar sin årliga genomgång så tar vi och tjuvstartar lite med en ny julöl varje vardag tills dess att Ölrådet tar vid.

Till skillnad från fjolårets God Jul Barley Wine så är årets julöl från Sveriges bryggardrottning Jessica Heidrich en mer tradionell julölstyp – en porter. Julportern känns lika given på julbordet och i stugorna kring denna tid som skinka, sill och skäggiga gubbar med röd näsa. Som alltid så är S:t Eriks öl ekologisk och i årets God Jul Porter har Jessica funnit en lyckad blandning av choklad-, karamell- och munchenermalt (som ger lite mörkare färg och en mer aromatisk maltighet) medan humlen är den rätt milda brittiska East Kent Goldings. I Systembolagets butiker kommer denna fint julröda 33 cl-flaska att kosta 21,90 julklappsslantar.

S:t Eriks God Jul Porter

Utseende: Färgen är ljusare mörkt träbrun färg med ett ljusbrunt skum. Såhär enbart baserat på utsendet tycker jag att den påminner rätt mycket om en mörk ale mer än porter.
Doft: Doften präglas av jullimpa och chokladkola med inslag av nötter där citrussyra mot slutet ger en bra finish. Mörkt och fruktig och visst är det tydliga dofter från malten med både choklad, kola och söt malt. Inte de inslag av kaffe, choklad eller rostad malt som jag hade förväntat mig vilket jag tycker lyfter doften och gör att den känns typiskt S:t Eriks-fräsch.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. En lätt men mustig kropp med fruktstinn chokladkola där något bittrare torra nötskal bryter av sötman. Liksom i doften så har God Jul Porter en bra och ren maltbas vilket är vad som kännetecknar smaken. En rätt enkel men smakrik julöl.

Betyg? – Bra+. Skulle kanske inte kalla den för en vanlig, traditionell porter om det man jämför med är de choklad- och kaffetorra brittiska porterölen utan istället drar det åt en lite mörkare ale. Tänk klassisk mustig svensk julöl men med en lite renare och något mer ljus chokladkola. Charmig och med många trevliga toner som jag kan se kommer att fungra fint till julmaten. Varför inte servera till typ en leverpastejmacka, köttbullarna eller fårfiolen.

MankerBeer storsatsar inför årets Stockholm Beer and Whisky Festival. Inte bara kommer vi försöka att finna nya sätt att rapportera från själva mässan utan vi kommer också att satsa på mer “inför”-material. En del i detta kommer att vara intervjuer med olika bryggare och utställare på mässan så att ni får en chans att lära känna dem lite bättre. Vi tycker att det är minst lika roligt, och viktigt, att känna till personerna bakom ölen som att prova dem. Om inte annat så kan det ge svar på varför vissa öl smaker som de gör, varifrån inspirationen kommer och vad som är på gång eller har skett.

I förra veckan blev det klart att öldomaren och bryggaren Jessica Heidrich startar ett samarbete med Panosgruppen/Monks som kommer att öppna upp en ny krog i Gamla Stan i Stockholm med enbart öl från S:t Eriks. Ett väldigt spännande grepp som är vanliga i USA än vad det är här i Sverige (mer info längre ned). Från det att S:t Eriks dök upp härom året så har det gått väldigt fort med en rad öl på marknaden och det kändes som om det var dags att ta pulsen på Jessica som så ofta har fullt upp; både med det egna märket som med mässan.

MB: Hur har arbetet med S:t Eriks gått sedan starten för ett par år sedan? Det känns som om det börjar bli en redig ölportfölj nu och utrymme för lite experimenterande, men hur fria vingar har du?

JH: Det går så fort att jag måste nypa mig i armen. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott på den här utvecklingen på så kort tid. Jag harredan från början fått väldigt fria vingar när det gäller det mesta och det tror jag inte de ångrat 🙂. Enda som chefen skäller på mig för är att jag jobbar för mycket, men det är bra att någon säger till. Annars skulle jag jobba dygnet runt. Det är galet roligt jobb, men väldigt jobbigt också.

MB: Tillsammans med Mathias Dahlgren togs #1 Enbär fram. Hur ser framtiden ut för vad som verkar bli en väldigt spännande serie öl?

JH: Tack!. Vi har så mycket ideer! Mathias är helt fantastisk att disskutera dofter och smaker med. Han, och staben i Matbaren och Matsalen, har grymma smaklökar. De tänker helt annorlunda när det gäller smaker och aromer än alla andra jag träffat. Enormt stimulerande att fånga deras inspel och fusera dem med min kunskap om malt och humle och göra en öl av det som är lika mycket Mathias Dahlgren som S:t Eriks.

MB: Intresset för öl verkar öka i en rasande takt och fler och fler krogar runtom i hela landet börjar få ett alltmer dugligt ölutbud, finns det en risk att fokus läggs på all utländsk öl så att vi glömmer bort hur bra öl vi har inom landet?

JH: Visst är det roligt med Amerikanska, Engelska, Nya Zeeländska öl osv men med tanke på hur oerhört duktiga de svenska bryggarna är, hatten av för alla mina kollegor på landets alla mikrobryggerier, så tror jag inte det är någon chans. De är duktiga och innovativa och så länge ni bloggare, journalister och Systembolaget arbetar och skriver så initierat som ni gör så kommer fler och fler ”Svensson” och krögare att upptäcka att gräset är inte grönare på andra sidan. Det är dessutom färskare här och öl är en färskvara.

MB: Om du fick brygga vilken typ av öl du ville utan att bry dig om bryggkapacitet eller kostnader, vad skulle du då brygga?

JH: Har massor med saker på gång och med lite planering så går det mesta att få in förr eller senare. BIPAn som kommer nu till SBWF är ett sådant exempel. Den har jag velat göra länge och nu lyckades jag äntligen klämma in den. Något annat som jag skulle vilja göra är Brettöl, men aldrig i mitt bryggeri. De är lätta att bjuda in men svåra att få att flytta om man inte har superstrikt uppdelning i bryggeriet. Många har försökt men få har klarat av det… Som det ser ut idag så har vi inte råd med den investeringen. I princip skulle det behövas ett nytt bryggeri. Någon som har några miljoner över så slå mig en pling!

MB: Som en flerfaldigt belönad hembryggare, vilket råd vill du ge alla bryggartalanger ute i landet som en dag drömmer om att ha sitt eget bryggeri?

JH: Det finns några alternativ. Antigen så bara blund, hoppa och hoppas att vingarna bär eller gör en ordentlig ekonomisk kalkyl först. Det första alternativet låter roligare, men det andra kommer att hjälpa dig att slippa både magsår, hjärnblödning och spruckna relationer samt ge dig ro att utveckla bra produkter, och det är bara bra produkter som du skall sätta ditt namn på. Jag körde på tredje alternativet. Jag hittades av en kapitalstark sponsor.

MB:  Så till sist, vad ser du fram mest emot inför årets SBWF?

JH: Träffa alla gamla och nya ölvänner från när och fjärran. Varje år går jag runt i ett lyckorus hela festivalen. Enda abret är att jag pratar så mycket så jag knappt hinner smaka något, fast det brukar jag vara glad för dagen efter 🙂. Mässan är många, långa dagar med massa jobb, men åh så roligt!

Stort tack till Jessica för tiden att svara på våra frågor och vi önskar både henne och Monks stort lycka till med den nya baren som har premiär den 25e september klockan 17 (all info här).

Tidigare inlägg i Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012:

Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Marianne Wallberg / Mässgeneral
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Shane Welch / Sixpoint Craft Ales
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Thomas Hoelgaard / Xbeeriment
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Anders Slotte / Slottskällan
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Richard Burhouse/ Magic Rock Brewing
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Sören Wagner / Croocked Moon
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Anders Olsson / Eskilstuna Ölkultur
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Tomas Danko / Vice Huvuddomare
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Henok Fentie / Omnipollo
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Kristian Strunge / Stronzo

Matnörden M2 läser att St Eriks Bryggeri kommer att prata om ölen i fine dining rummet på White Guide-galan som går av stapeln idag. Jessica Heidrich på St Eriks har ju gjort en öl tillsammans med Grand Hotels matguru Mathias Dahlgren och då snackar vi finrum med 2 stjärnor i Guide Michelin.

White Guide är Sveriges egna Guide Michelin och för oss på MankerBeer är det såklart otroligt spännande med den, för i år, nya kategorin “Årets Ölupplevelse”. Vem tror ni kommer att ta hem detta i år? Oliver Twist? Akkurat? Rover? MankerBeer? Stockholm Beer and Whisky Festival?

Hela galan sänds live White guide’s hemsida, och startar kl 16 idag.