Förutom de mer traditionella julölen som har en mer mustig karaktär med choklad, karamell och ibland kryddor så har vi ett par andra för oss “bolagsvana” svenskar återkommande julöl. Det kan röra sig om allt från olika typer av lite mörkare ales till likt nedan öl en lite maltigare lager. För er som läser MankeBeer är Samuel Adams troligen ett rätt så välkänt bryggeri; utan de är bland de största och mer välkända amerikanska bryggerierna. Såhär i vintertid får vi åter ta del av deras deras första säsongöl (den har funnits sedan 1989) – julölen Winter Lager. Ölet är Boston Brewing Company’s (Samuel Adams) version av en “winter warmer”; en rätt bred benämning på lite mörkare och alkoholstarkare (i det här fallet ligger alkoholstyrkan på 5.6%) öl. Sedan brukar det skilja sig på fler punkter än bara ökad alkoholstyrka och en mörkare, kraftigare kropp mellan olika winter warmers.

Just Samuel Adams Winter Lager ska vara inspirerad av en weizenbock vilket jag väl inte riktigt kan få det att gå ihop då det i mina ögon bara är en snäppet starkare och mörkare lageröl (trots att man ska ha använt rostad vetemalt). I denna, enligt bryggeriet, mörka vetebock har man också tillsatt ingerfära, kanel (en särskilt utvald och blendad sort från sydöstra Asien med både Indonesisk och Viatnemesisk kanel) och apelsinskal.  Precis som övriga julöl så kommer denna till Systembolage den 15 november där den kommer att gå för 17,90 kronor per flaska.

Samuel Adams Winter Lager

Utseende: Vacker lite mörkare kopparfärgad vätska med ett lätt och poröst skum med kladdigare topp.
Doft: Mineralisk lager får smaka på rostad malt och en arom av kola som blir till mer toffee om glaset får sig en svängom. Några dova och återhållna dofter av krydda och torkade fruktskal men det är nog också allt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Något rundare än förväntat med en påföljande maltsötma och ett första intryck av kola som ebbar ut i en mild beska och eftersmak med en hint av knäck och lite syra. Vill man leta efter inslag av jul så anas lite kanelhetta och om man är snäll ingefära – men då ska man också aktivt leta efter julsmakerna för de kommer inte som en klapp under granen.

Betyg? – Bra(-). Jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur smakrik den trots allt var nu när jag bedömde den helt ensam. Ofta när man dricker den här typen av öl har man druckit annat föra eller efter vilka påverkar ens sinnen och framförallt de förväntningar man har. Det är inte en öl med stor aromatisk komplexitet eller fantastiska dofter, inte heller är smakerna något du kommer att att bli beroende av – men visst attan är den trevlig och i brist på direkta fel och med en rundare och fylligare maltkropp än vad man kunde tro så är det en trevlig “seasonal”. Kanske inte en öl som gifter sig med maträtter men helt klart en festlig öl att nu i jultid välja istället för mången annan av de öl man av vana plockar på sig framåt helgen.

De senaste åren, liksom bara det sista året, har det skrivits mycket om Sigtuna Brygghus och deras olika öl där både ris och ros har svallat och bryggeriet har ständigt varit omtalat bland öldrickare. Om vi struntar i deras övriga öl utan fokuserar på Emil Lindéns Imperial Porter Midvinterblot som nu åter släpps lagom till jul så är det en öl som jag sist när den kom tyckte vad lite sådär – något borde ändras. När Emil nu för andra året i rad brygger ölet så har man sänkt alkoholhalten något men fortfarande en stor dos havre, choklad- och mörk karamellmalt samt Muscovadosocker, något som Sigtuna hoppas ska göra ölet mer lättdrucket men fortfarande lika lagringsbart. Även detta öl släpps den 15 november och med tanke på vad jag nedan tycker om ölet så är priset på 22,90 nissepengar för 33 cl ett pris vi alla kan hålla med om är bra.

Sigtuna Midvinterblot

Utseende: En fin mörkare brunsvart vätska med ett stilrent ljusbrunt espressofärgat skum.
Doft: Även på julen dricker man espresso och så doftar även denna öl; espresso, mörkt socker och eleganta mörka karamellkolor som lägger sig emellan för att balansera det rostade och bittra med det söta mörka.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En tydlig och ren smak av mörk kola nedsänkt i torrt rostat kaffe. Havremalten lättar upp stämningen och ger en fyllighet vilket släpper fram torkade frukter, kola och mörk jullimpa. Den är ändå på 8% och trycket i smaken ger sig till känna, men alkoholen lyckas hela tiden hålla sig gömd och även i den här ölen tycker jag att det mjöliga från havren tonar ned de vassa kanterna utmärkt. En återkommande smak jag funnit i flera av bryggeriets öl är vad jag kommit att kalla för “Sigtunafruktighet”; en blandning av kolasötade frukter som saftiga päron, söta russin med inslag av choklad.

Betyg? – Bättre. Riktigt bra smak och riktigt lättdrucken med en fin karamellighet som agerar mur mellan det mörka och det ljusare smakerna i ölen. Man har lyckat bra med att få den mer balanserad och något lättare och en testpanel jag provade en flaska på var eniga om att det var en riktigt bra öl som de lätt kunde dricka mer av. På julbordet skulle jag avnjuta den med skinka, korv och min favorit – Jansons frestelse, eller varför inte framåt det att chokladaskarna åker fram? Eller så har man den till alla andra typer av mat, eller före eller efter middagen, för det här är en öl som passar närsom kylan smyger sig på.

För några år sen lärde jag känna Manker och M2, och eftersom vi är ganska lika i sinnet så passade vi genast ihop och idag planerar vi mer än vad vi egentligen lyckas hitta på. Men när vi väl gör något blir det alltid succé!  Jag tror nog att alla som var på den legendariska kräftskivan kommer att bära med sig den i resten av sitt liv.

Tillsammans med de fagra herrarna har vi kommit på att jag ska skriva lite här då och då och de bad mig att skriva något om min kärlek till den amerikanska ölen. Eftersom detta är två pågar som inte bara är mina vänner utan två ölbloggare jag respekterar högt så bestämde jag mig för att jag självklart skulle göra detta.

Jag vet själv hur det är att bedriva en ölblogg, något jag har gjort sen några år tillbaka med Ölrådet.se om jag får göra smygreklam.

Precis som herrarna som styr denna blogg vill jag inte slänga ur mig några meningslösa och pretentiösa texter om en massa dravel. Det finns så många av dessa ”prettobloggar” redan. Här är det riktigt hårdrock och inte Sabaton, om ni förstår vad jag menar?

Förlåt glömde att nämna en sak. Jag inte är så politiskt korrekt, vilket ni kommer att märka, men det måste man inte vara. Tryckfrihetslagen är något jag väljer att utnyttja till dess fulla rätt.

Men här kommer nu en enkel saga om hur en bitter och trångsynt skånsk man föll för amerikansk öl och blev söt och öppeniynt.

För många år sen hade jag en teori om att allt öl amerikanerna gjorde var skit, smakade inget, luktade inget och var så där som Monty Pyhton en gång sa; Likheten mellan att ha sex i en kanot och amerikanskt öl. ”Fucking close to wather”. Budweisser, Miller, Pabst ja listan kan göras lång.

Men så var det “den där dagen i december”. Vi var ute ett par vänner på julshopping och vi gick förbi en av de ansedda pubarna i Malmöstad. Jag var, på den tiden, ett fan av de brittiska ölen man hade på kranarna. Men så hade jag alltid haft en förkärlek till de lite mörkare öltyperna och julölen kom i samma veva. I en liten gömd kyl stod ett öl som heter Warmer Winter, Winter Warmer.

Där föddes den stora kärleken till julölen på riktigt, jag snöade dock in på belgiska öl och tyckte att det var det bästa som fanns. Tappade de engelska mer och mer även om de gärna kom in i värmen lite då och då.

Det tog mig närmre två år innan jag kom fram till att Cigar City inte alls var från Storbritannien, det var ju från USA.

Något senare bokade vi en resa till New York. Jag och vännerna Röstlund och Ekström från Ölrådet och våra respektive. Innan detta hade jag påbörjat min resa mot de amerikanska humliga ölen. Men jag hade inte gått mycket längre än till Sierra Nevada Pale ale och en och annan Torpedo från samma bryggeri. Torpedon hade slagit sig in hos mig och gett mig men för livet, men det var bara början….

Det var en galen resa och den färska IPA som serverades på kranar i varje hörn fick vilken engelsk bitter att kännas lika meningslöst som Takida. Att på resande fot gå in i ett öltempel som New Beer Distributors eller Whole Foods Bowery Beer Room får vilken liten ölnörd som helst tro att man redan knackat på Sankte Pers dörr. För att inte nämna det som var i det närmsta en religiös upplevelse – Rattle n Hum, Baren i New York City som jag längtar tillbaka till vid nästan varje tråkigt tillfälle.

Den resan satte sina spår. Idag är man som en vildsint och brunstig oxe när man hör om något event som involverar färsk amerikansk öl.

Lösningen för mig är att vi har Belgien nära och med ett fint litet förråd med goodies från Belgien så får man amerikanerna att skita i byxan av lycka när dom får veta att dom kan få ölen. Såvida att jag får deras coolaste och bästa öler. Trading kallas det för och det innebär att jag får de öl jag vill ha av amerikaner i utbyte mot att de får öl av mig. Inte alltid de ölen jag vill ha, men jag har ofta dubbelt av dem redan (mer om det i en senare krönika).

Så jag simmar i amerikanska öler och med det sagt. Det är inte IPA som är min favoritstil – det är mitt svar på lagerdrickarnas Sofiero. Den tar man liksom bara när man är sugen på en öl. Det är av en imperial stout jag njuter. Det och av någon obskyr suröl eller ett maffigt barley wine.

Men vet ni, snart kommer julen igen och då dyker tomten upp igen! Men min tomte kommer redan den 15 november. En dag kanske han har med sig den där magnifika ölen från Cigar City igen. Då ska jag vårda honom ömt och tänka på den där dagen i december…

Förra årets “julafton-öl” var för min del den på förhand oheliga korsningen mellan glühwein/glögg och öl – Liefmans Glühkriek. I år siktar jag på att dricka något annat på julafton, vad vet jag inte riktigt än, varpå jag väljer att dricka och skriva om denna goda skapelse redan nu. Denna hedning är framtagen genom en ritual där det flera hundra år gamla bryggeriet (som idag ägs av Moortgat) tar sin kriek och blandat med örter, låter dem åter stillas tillsammans för att lära känna varandra och ge sin karaktär på sin nye bekantskap innan faten de ligger på hettas upp till 80 grader i ett par dagars tid för att på så sätt puttra ihop dem alltmer.

I år tyckte jag och många av de jag lät prova ölet att det var lite väl kryddigt med en för markant glöggkrydda som tillsammans med sötman och en lite fadd kropp inte räckte hela vägen fram. Tur då att man kan göra som rekommenderat och hetta upp ölet för att servra det istället för vanlig glögg. Nu när ölet släpps på Systembolaget den 15 november så kommer en flaska om 75 cl att kosta er 57 kronor. Nu återstår då frågan – ska ölet göra bättre intryck i år?

Liefmans Glühkriek

Utseende: En mörk rödgyllene färg på ölet med fint rosabrunt skum.
Doft: Det doftar som en härlig körsbärsdrink med syltade cocktailkörsbär,socker och söta mörka körsbär som – likt det faktiskt har – getts sällskap av apelsiner, nejlika och pommeransskal. I år doftar det inte lika mycket glöggkrydda utan doften är bra mycket härligare och balanserad med tydligare fokus på den söta kriekkaraktären vi finner i sverigebekanten Cuvée Brut från samma bryggeri.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tomten har inte snålat på vare sig bär, sötma eller smak utan här florerar körsbär och även lite hallontoner med pommeransskal, bränd apelsinsaft och apelsinskal som just torkat. Glöggkryddan framträer lätt bakom bären vilket nog gör att de som tidigare år uppfattade ölet som lite för speciellt nu lättare kan ta till sig det (i värsta fall kan man ju alltid “torrglögga” den själv med lite mer kryddor). Eftersmaken har lagom syra som motar ned sötman.

Betyg? – Bättre. Glögg. Kriek. Glögg och kriek. Glöggkriek. Det är riktigt bra för den som tål en lite sötare kriek och inte förväntar sig de mer traditionella sursyrliga körsbärsoaserna. Ta en pepparkaka med lite grönmögelost, häll upp ölet och prova tillsammans för det var något som gjorde min dag. Sälta och sötman gifter sig lika bra som kryddan och kryddan.

Efter gårdagens heltrevliga event på Tennstopet i Stockholm där Marianne Wallberg, mässgeneral för Stockholm Beer and Whisky Festival tilldelades Galateas utmärkelse för Årets Ölperson fick vi prova lite utav årets julöl från Galateas portfölj. Det är svårt att inte redan nu börja ladda upp inför jultidens alla frestelser och även fast fokus är mer på familj och gemenskap och mindre på alkohol och julklappar så är det något visst med julölen – så vi startar redan nu. I år släpps julölen den 15e november och innan dess att julölssidan nummer 1 – Ölrådet – börjar sin årliga genomgång så tar vi och tjuvstartar lite med en ny julöl varje vardag tills dess att Ölrådet tar vid.

Till skillnad från fjolårets God Jul Barley Wine så är årets julöl från Sveriges bryggardrottning Jessica Heidrich en mer tradionell julölstyp – en porter. Julportern känns lika given på julbordet och i stugorna kring denna tid som skinka, sill och skäggiga gubbar med röd näsa. Som alltid så är S:t Eriks öl ekologisk och i årets God Jul Porter har Jessica funnit en lyckad blandning av choklad-, karamell- och munchenermalt (som ger lite mörkare färg och en mer aromatisk maltighet) medan humlen är den rätt milda brittiska East Kent Goldings. I Systembolagets butiker kommer denna fint julröda 33 cl-flaska att kosta 21,90 julklappsslantar.

S:t Eriks God Jul Porter

Utseende: Färgen är ljusare mörkt träbrun färg med ett ljusbrunt skum. Såhär enbart baserat på utsendet tycker jag att den påminner rätt mycket om en mörk ale mer än porter.
Doft: Doften präglas av jullimpa och chokladkola med inslag av nötter där citrussyra mot slutet ger en bra finish. Mörkt och fruktig och visst är det tydliga dofter från malten med både choklad, kola och söt malt. Inte de inslag av kaffe, choklad eller rostad malt som jag hade förväntat mig vilket jag tycker lyfter doften och gör att den känns typiskt S:t Eriks-fräsch.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. En lätt men mustig kropp med fruktstinn chokladkola där något bittrare torra nötskal bryter av sötman. Liksom i doften så har God Jul Porter en bra och ren maltbas vilket är vad som kännetecknar smaken. En rätt enkel men smakrik julöl.

Betyg? – Bra+. Skulle kanske inte kalla den för en vanlig, traditionell porter om det man jämför med är de choklad- och kaffetorra brittiska porterölen utan istället drar det åt en lite mörkare ale. Tänk klassisk mustig svensk julöl men med en lite renare och något mer ljus chokladkola. Charmig och med många trevliga toner som jag kan se kommer att fungra fint till julmaten. Varför inte servera till typ en leverpastejmacka, köttbullarna eller fårfiolen.

Då var Tomten slutligen tillbaka och vi fortsätter bevaka årets julöl. Dags då för en av de jag verkligen gillade i fjol och som det gick rätt bra för i det “internationella julölstestet” jag hade i fjol – Mikkeller Santas Little Helper. I fjol gick det att få fram lite mer information om ingredienserna i denna dark belgian strong ale. Då hade Mikkel slängt i Maris Otter, Special-B, Bisquit och Pale chocolatemalt tillsammans med havre och två olika mörke sockersorter tillsammans med en dos krydda (söta och bittra apelsinskal och muskot) samt northern brewer, hallertauer och styrian goldinghumle. Utifrån årets beskrivning kan jag inte se att receptet ska skilja sig nämnvärt utan jag tror det är samma recept som i fjol – rätt mig gärna? För mer recensioner av årets julöl, se längst ned. 

Mikkeller Santas Little Helper 2011

Utseende: Brunsvart vätska som knappt går att se igenom med poröst ljusbrunt skum med medelstora bubblor och mjäll topp.
Doft: Jämfört med många andra kryddade julöl man provat genom åren så är själva kryddigheten rätt nedtonad här. Jag finner istället mycket choklad och Belgisk kola, och att det är en stark Belgisk ale tycker jag inte att man anar utifrån doften. Istället är det som en fin imperial stout med mörk malt, choklad och inslag av bär och frukt. Påminner därför mer om 2009 års version som gjordes med kakaopulver mer än fjolårets som hade mer traditionella julkryddor. Nu provar jag inte ölen kylskåpskall, men inte inte heller rumstempererad och ju mer ölen värms upp ju mer framstår de Belgiska inslagen. Det öppnas upp aromer av lakrits, blåbär och en mörk sötma (både mörkt godissocker och cassonadesocker har ju använts). Tycker nästan att den känns lite lagrad, aja – det doftar riktigt gott i alla fall (se bara på  hur mycket jag ändå lagt ned på att försöka sammanfatta aromerna).
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med len bra kolsyra Mjuk och rund i munnen där sötman från sirap och socker ger en len känsla medan humlingen ger rivig gräsighet vilket ger ett bra samspel. Likt från vad näsan kände så säger även munnen att det inte är alltför julkryddat utan det är mer “julstämning” i munnen, varm, len och lite alkohol sådär julafton klockan 23.30. I mellanspelet och mot slutet anas kanske lite julkryddor, men kan lika väl vara beroende på de mörka sockerkällorna. Lite bråkig men ändå väldigt god nu, men med något år bortlåst på en bakgård så lär den bli len och troligen riktigt bra. Det är något i alkoholen som ger mig Belgovibbar, men är det det enda?

Betyg? – Bättre. En god imprial stout mer än Belgisk ale och ja, jag får leta som attan för att klura ut varifrån man får det Belgiska? Samtidigt är den inte lika mörk som en imperial stout utan det är mer att många av smakerna drar åt det hållet och kanske är det vaför man kan anse den vara lite spretig.

Liknande Amerikanskt alternativ:
Anchor Christmas Ale
Port Brewing Santas Little Helper

Tidigare julölsrecensioner:
Post-Örebro Beer and Whisky Festival – Anchor Christmas Ale (Our Special Ale) 2011
Årets överraskning? Pistonhead Chimney Sweeper
Underbara Belgiska julöl – Gouden Carolus Noël (Christmas)
Ny Amerikansk julöl – Abita Christmas Ale
Blog collaboration: Manker Beer TV feat Ölhunden.se – Flying Dog K-9 Cruiser
Manker Beer kikar på årets Amerikanska julöl
Manker goes Belgo-Christmas – Corsendonk Christmas Ale
När Tomten bjuder på öl – Mohawk Snowblind Strong Ale
Christmas Beer Season! – Today’s Review, Ölvisholt Jólabjór
Julölsprovning: Manker Beer has a Bad Elf problem!