Häromveckan skrev jag om 3 Fonteinens Zwet.be som man bryggt hos De Proef, en porter med två olika jäststammar varav en var en lambicjäststam. Här är ännu en sådan öl, en traditionell Belgisk blonde ale utan krusiduller som ska kunna drickas i större mängd. I maltväg används bara korn och vete medan man enbart har saazhumle i humleväg.

Edit. Danko note:  Beersel-ölen gjorde Armand ursprungligen tillsammans med bossen på Palm i samband med att de införskaffade ett bryggverk till 3 Fonteinen, helt enkelt för att finansiera detta. Det var nämligen Palmbossen som låg bakom bryggverket då. De bryggdes första gången runt 1999 och har sedan dess fortsatt bryggas hos De Proef.  

Där lärde ni er någonting nytt och tack Danko för rättningen och informationen.

Mer 3 Fonteinen:
Kvällsnotis: Ett stycke romantik – 3 Fonteinen Doesjel 2006
Manker goes retro, back to 2005 – 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005
Fredags-AW: 3 Fonteinen Oude Geuze vs 3 Fonteinen Oude Kriek
Lambic och porter i ett – 3 Fonteinen Zwet.be

3 Fonteinen Beersel Blonde

Utseende: Ljust disig matt persikofärgad vätska med virvel av grummel i sig. Vitt poröst skum som sjunker isär till ett litet lock med bråkiga rester på glaskanten.
Doft: Den belgiska sötman med lite alkohol, tvål, kryddor och en släng jäst får sällskap av en lätt syrlig fruktig arom (likt lagern). Lite apelsinskal och gammal marzipanmix och citrus. Överlag känns det Belgiskt men med en frisk aura som jag tycker är genomgående i dessa båda, men som saknas i många mer “bastanta” belgiska ales.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Lätt men porös och växande. Smaken dribblar i mellanlandet mellan en något alkoholstarkare och sötare triple till en hederlig lättdrucken belgisk ale (som om inte triple’n är en ale den med..). Smaker av gamla mandelspån och något som liknar apelsin sätts ihop med ljus malt, en svårplacerad sötma och kanske något kryddigt.

Betyg? – Bra+. Det är såhär Belgisk ale är, för mig, när de är som mest vardagliga. Inte för mycket av något utan oerhört lättillgängliga och framförallt trevliga att dricka. En vanare Belgofantast skulle nog kalla dem för lite tråkiga, men för mig vinner de på att vara lite nedtonade, trots att de kan förlora i smakkomplexitet, så ger det dem mer chillpoäng.

Det här med hype kan vara hemskt att erfara inom dryckesvärlden då det minskar ens chanser att få prova på något, smatidigt är det rätt underhållande då man får uppleva hur nästan vad som helst kan hype’as. Ta bara Akkurat, Oliver Twist och Nynäshamns förarbete inför Tjockhult Tjinook – som faktiskt är riktigt god. Eller Slottskällans Zero och här pratar vi snarare lustiga marknadsföringskampanjer snarare än ren hype. Ren hype passar snarare in på öl som t.ex. Russian River Pliny The Elder, Founders Canadian Breakfast Stout, The Bruery Black Tuesday och Cantiollon Blåbær. Jag menar absolut inte att de inte är bra, för att i vissa fall inte säga fantastiska öl utan mer att hype’en drar upp både priser/värde och intresset över dem mer än vad som kanske är berättigat.

Det som stör mig mest med hype är de förväntningar som byggs upp och som det är lätt att falla för men framförallt att ölen blir så helvetiskt dyra. Jag fick tag på lite Cantillon Blåbær under sommaren och efter att ha provat en flaska (nedan) så tänkte jag prova att byta bort en flaska. För denna enda flaska av en blåbär fick jag uppemot 10-11 toppöl utan problem, vilket för mig är helt galet. Är hype någonsin bra och är det ens rimligt att majoriteten av ölen snabbt hamnar på E-Bay och liknande. Jag tyckte att The Bruery Black Tuesday var dyr (1100:-) på Cracked Kettle men Founders Canadian Breakfast Stout slår nu det priset (låg på lite över 1200:- för en 65 cl-flaska) och jag vet inte om det är värt att ens börja diskutera det. Jag minns en artikel från Vinny på Russian River som gick rätt hårt emot det här med att öl hamnar på olika internetsidor för tiotals gånger pengarna. Men går det ens att göra något åt det?

Tillbaks till Cantillon nu då.. En av de större “bytarölen” så som jag har förstått det och med sista batchen kan jag förstå det då bara 400 liter gjordes av den här ölen som görs av Cantillon, med 100kg blåbär i de 400 litrarna. Exklusivt gjord åt Jeppe och för Ölbutikken. Årets upplaga som kom, 2011, är batch 7. 

 Andra “hype’ade” öl:

Manker slår på stora trumman – The Bruery Black Tuesday
New York del V – Jag och Dogfish Head
God jul till mig själv! Russian River Pliny The Elder är årets julklapp

Cantillon Blåbær Lambik

Utseende: Blåbärssaftsfärgad vätska, mörkt blå, litet mörkrosa skum.
Doft: Sursyrlig citrusdoft, typisk lambic och typisk välgjorde och väldoftande Cantillon. Lite bäraromer även fast jag tycker det är litte för annonymt, mest doftar det sursyrlig god “lambic” med aningar av bär.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Sursyrlig lambic med lite torr sträv blåbärssmak. Gillar bär syran och att den är väldigt torr och god men måste nog ändå hålla vissa andra Cantillons framför denna. Som anat en superb öl.

Betyg? – Bättre(+). Riktigt bra öl såklart, allt Cantillon är ju nästintill underbart gott och det här är inget undantag. Men är den värd motsvarande en låda blandad öl från Russian River, Hair of the Dog, Dogfish Head m.m? Nej. En till fenomenal lambic från Cantillon som du skulle kunna dricka dygnet runt? Självfallet. Tyvärr går de båda inte ihop för min del utan hade jag köpt en flaska för 4-500 hade jag varit nöjd och tyckt den var riktigt värd det, men den är inte lika värd en drös toppenöl i ubyte.

Efter del 1 och 2 om bryggeriet The Duck-Rabbit Craft Brewery så har vi nu provat bland annat deras amber ale, schwarzbier, milk stout och porter. Ingen står ut såpass att jag skulle vilja kalla dem för specialister på vad de gör, däremot skulle jag kunna sträcka mig såpass att mena att de gör oerhört välgjorda öl för de som just fått upp ögonen för öl och ännu inte vill prova en imperial stout på 11% som legat på ek med russin och körsbär utan vill ha något enkelt och väldigt stiltypiskt. För stiltypiska är dem, kanske ibland lite för mycket så vilket gör att de blir lite tråkiga. Även deras Märzen som jag provat men verkar ha missat att plita ned om är en rätt menlös historia, men säkerligen en bra märzen då det är en oktoberfestöl rakt upp och ned, men lite utan riktning.

Kvar att prova är nu bryggeriets brown ale, som de själva kallar en “hoppy and beautiful bitter”. En humlig brown ale? Då drar tankarna direkt till Beer Here’s Höst Citra vilket kanske är orättvist, men där har man i alla fall en bra referens. Men ankharen får själv visa vad de menar så över till ölen.

Btw, är ni inte redan med på Manker Beer på facebook så passa på att gå med där nu, förutom massa extra kul så närmar vi oss en oerhört intressant tävling med grymt bra förstapris!

Mer Duck-Rabbit?

Specialisterna på mörk öl? The Duck-Rabbit Craft Brewery, del 1
Specialisterna på mörk öl? The Duck-Rabbit Craft Brewery, del 2

Duck-Rabbit Brown Ale

Utseende: Rödbrunt gyllene vätska.
Doft: Liten extra skjuts humle har den då den förutom malt, rostad malt och rostat kaffe också har lite av den humliga gräsighet lite mildare humlesorter kan ge.
?Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Humlen ger även bra inslag som driver den mot till exempel Brooklyn Brown med torrt gräs och citrus. Finner även lite bitterhet och kaffebönor där kaffetbönans fruktighet liksom rostade toner kan hittas. I längden blir den däremot lite porös och lätt vilket är synd då jag gillar det rostade och humliga

Betyg? – Bra-. Rätt bra smak. Hade den haft bra kropp, mer tyngd o varit något bättre på smakerna så hade den vart riktigt bra. Nu blir den lite platt efter en stund, de goda smakerna till trots.

Igår provade jag  en amber ale och en milk stout från Duck-Rabbit Brewing Company, två öl som är rätt ok för att vara hyffsat tråkiga – bra dryckesöl helt enkelt. Så idag ger vi deras lite mörkare öl chansen genom att ta oss an deras Schwarzbier och deras Porter. På förhand känns portern som en öl som borde vara okey, de gör milda och rätt enkla mörka öl och en traditionell bra porter ska inte ha extra allt utan vara balanserad och just enkel.  

Mer Duck-Rabbit:
Specialisterna på mörk öl? The Duck-Rabbit Craft Brewery, del 1

Duck-Rabbit Schwarzbier

Utseende: Mörk mahognyfärgad vätska med stort poröst skum med mjäll topp. Ser ut som julmust.
Doft: Faktiskt lite ustigt med en aning krydda, rostat och en aning bitter choklad. Skulle aldrig skrivit det där om julmust. Dodtar enkelt men doftar ändå, även om den är mer nedtonad än exempelvis Sam Adams Black Lager.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även här är det tankar av julmust när det skväller in i munnen. Smaken är av lättrostad malt och ja, det är en mökrare lager, så mycket känner man – men smakerna? Eller vilka smaker snarare,  det är mer en känsla av mörk malt med lite bitterhet någonstansifrån. Men avsaknaden av direkta bismaker och utan några större fallgropar så är den precis som milk stouten en lättdrucken och väldigt bra introduktionsöl till mörka öl via dark lagers.

Betyg? – Bra (-). Den är inte riktigt bra nog för att få ett fullt bra, samtidigt är den lättdrucken och kanske något tunn i slutet av mellanregistret, men jag har druckit mängdvis med värre mörka öl och enbart genom att ha lite rostad malt och en snabb bitterhet så ger det mycket.

Duck-Rabbit Porter

Utseende: Mörkbrun vätka med minimala till små bubblor med något mjäll topp.
Doft: Lite mörkare mjölkchoklad och en aning mocca. Rätt fin rostad arom med bara en liten splash lakrits. Det låter kanske lite “vanligt”, lite “enkelt”, lite “meh”. Men det är bra, väldigt bra på det här “lagom” och trevligt lättdruckna sättet. No fuzz liksom. ?Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp, nästan vattnig och metalliskt “platt”, men det är något mjukt, lent och lätt mjölkchokladsmakande bra. Lite smaker av allt sånt som annars finns i en bra porter; kaffe, choklad, doser av frukt och bär  – men allt välbalanserat och då är den ändå på 5,7%, känns som om den lika gärna kunde ha varit runt 4.2% eller liknande.

Betyg? – Bra+. Riktigt trevlig, tunn på ett bra sätt och mer åt mjölkchokladhållet än det lite mer rostade och torra. Mycket drickvänlig, milt men likväl trevligt smakrika smaker och aromer. Kanske den bästa av Duck-Rabbit-ölen jag har druckit? Åtminstone den trevligaste i längden, många av de andra var också trevliga och allt, men den här känns mer “gångbar”.

 I Farmville (japp, så heter det..), North Carolina ligger enligt egen utsago specialisten på mörk öl – The Duck-Rabbit Craft Brewery. Bryggeriet gör lite över 20 olika öl och de flesta tämligen mörka öltyper och trots att man säljer sina öl främst i de närliggande delstaterna så lyckades jag finna dryga 6-8 stycken på Ölbutikken i våras. Roligt och Amerikanskt tänkte jag, dumt tänkte min medpassagerare. För inte ser de mycket ut för världen med sin “duck-rabbit”-logga och rätt menlösa label (som dock har fina färger, alltid något). Bryggeriets grundare Paul Philippon brukade vara en filosofilärare och gillade Wittgensteins Philosophical Investigations där bilden på “duck-rabbit”‘en fanns. 2004 gick han från hembryggare och rullade igång bryggeriet och såhär långt känns det väl som om bryggeriet har en rätt avslappnad attityd till sig själva, eller?

When we brew, we’re happy and we dance. During fermentation, we sing softly to the yeast

Även fast ambitionerna verkar väldigt höga så är det just den avslappnade stilen till att göra enkel men god öl som verkar drivande, alla vill ju inte göra dubbel-IPAs som spräcker ljudvallar och smaklökar. USA är ju också ett land som har bra mycket fler bryggerier än större delen av Europa, så allt är ju inte bra – men är det charmigt så kan det vara kul att prova det. Så prova det gjorde jag, var det bra då? I första delen provar vi deras milk stout och amber ale, två rätt tråkiga öltyper som kan vara en bra indikator på bryggeriets lägsta nivå.

The Duck-Rabbit Milk Stout

Utseende: Brunsvart vätska med litet skum som rätt fort försvinner ned och lämnar en liten ljusbrun häxring kring glaskanten.
Doft: Rätt typisk doft av snabbrostad malt, gräddig sötlakrits och lite kaffe. Förtjänstfullt dyker även aromer av bär och choklad upp om man ger glaset en vrickning.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra som fizzar till sig i munnen. Munnen fylls av en snäll stoutsmak med lätt gräddighet och lite torr rostad smak. Både variationer på lakrits finns liksom en lurig chokladsmak. Smakar som förväntat men ändå lite nedtonat och liksom övriga Duck-Rabbit-öl känns det som bra öl att börja sin bana in på “riktiga öl” med, även om de sedan i sig inte är mer än halvroliga. Den här står dock ut lite med att faktiskt vara en rätt trevlig stout som dock är något lättare i kraft gällande smak och doft om man jämför med t.ex. Left Hands Milk Stout.

Betyg? – Bra. Jag gillar den, trevlig lättdrucken stout som har lite av vad den bör ha; lite gräddig malt, den rostade finishen och både en näve choklad liksom kaffe. Ingen superb stout att gråta floder för när man druckit upp den men likväl en enkel ren stout.

The Duck-Rabbit Amber Ale

Utseende: Något mer rödstrimmig orangegyllene färg med poröst och bubblande skum som väller ut ur flaskan.
Doft: Karamell och kola, väldigt maltig med den där söta likörtonen som annars lite lagrade belgiska öl brukar ha. Ja, det är väl det om man är krass.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt platt men trots det med en rätt direkt smak av kola och karamell. Rätt okey på något förlåtande sätt. Det här påminner om en bättre öl i det lägre segmentet.

Betyg? – OK. Mnjae. För lätt. Smaker finns det, men det saknas kropp och ja. Det går helt enkelt inte. Ingen ide att försöka förklara. Det var kul så länge det varade.

Ibland säger en kort film mer än tusen ord.. Det här var första klippet om tre från vår rätt galna tour på Oskar Blues, tyvärr verkar de övriga två delarna ha självcensurerat sig och försvunnit från kameran varpå vi får nöja oss med detta. Det är PR-hjälten Chad Melis som guidar oss runt på bryggeriet och jag önskar verkligen att jag haft samtliga klipp kvar då vi gör allt från att kika på burkifieringen till att leka kurragömma bland burkpallarna.

Nu får vi i alla fall veta varför apan bär runt på en massa “humle”…

 Mer Oskar Blues?

Manker Beer TV – Manker Beer åker till Oskar Blues
A M2 celebration of Oskar Blues’s Gubna
Färsk Gubna hos Oskar Blues, på fat, suger..
Oskar Blues-kväll på Sorbon, slutade med Duff?