Det är inte många som säger emot Sam Calagione, den otroligt karismatiske ägaren av Dogfish Head samt en av hantverksölens riktigt stora stjärnor. Att Sam är just en stor stjärna säger nog få emot, i närmre 20 år har han varit en av de mest bidragande faktorerna att hantverksöl har blivit så stort som det faktiskt blivit. Även om Sam faktiskt har ett litet antekningsblock med sig varje dag med namn på öl han INTE får använda är han inte van vid att få ett nej som svar. Därför var han ytterst förvånad när Rehoboth, i april, gav honom avslag på att få bygga ut bryggpuben/restaurangen längs med stranden.

Rehoboth Beach är ett vanligt och populärt turistmål om det råder det inget tvivel. Drygt 6 miljoner turister besöker Rehoboth varje år, ett område som har 5 stjärnor i vattenkvalitet, något som annars bara finns på 11 andra platser i hela USA. Delaware är annars känt för att ha högst vattenkvalitet i USA.
Att bryggeriet Dogfish Head är viktigt för lilla staden Rehoboth i delstaten Delaware råder det heller inget tvivel om, även Dogfish Head drar till sig mycket besökare. Men ändå ville man inte låta Sam bygga ut med ca 450 kvadratmeter på grund av olika anledningar som ”ibland blir stora restauranger nattklubbar” eller ”ju större barer, desto större problem vållar dem”. Att Dogfish Head därför skulle kunna flytta tog man med en axelryckning. ”Ja varför inte, på en plats där dom kan göra som dom vill.”

Dock fick man stöd från befolkningen i Rehoboth Beach som förklarade att det är en positiv turism bryggpuben för med sig. Folk tenderar att inte bli lite berusade som i grannorterna och där finns inget bryggeri eller någon vidare känd bryggpub. Dessutom kan restaurangen hålla öppet året om och drar till sig turister även på de tider om året då man inte kan ligga på stranden och jäsa.
Att skicka ut Sam Calagione vore en dum ide, han är otroligt bra publicitet för stan då man ser honom i tidningen, på tv ja överallt. Vissa tycker att det är kul att folk i Kalifornien känner till den lilla staden bara på grund av Dogfish Head. Tänk om dom viste att det finns folk i Sverige, Japan, Brasilien och Sydafrika som känner till Rehoboth bara på grund av Dogfish Head. Eller att vi på MankerBeer tagit oss ändå ned dit vid två tillfällen, bara för ölen.

Väldigt tråkigt tyckte man, men….
Ett andra försök gjordes, Sam förklarade vad det var man tänkte göra med restaurangen och hur det ska investeras hela 4 miljoner dollar i projektet och hur viktigt Dogfish Head är för samhället och hur mycket man faktiskt har gjort för samhället, att man alltid föregått med gott exempel och att man aldrig gjort några överträdelser i någon form av lagar.
Då började politikerna i stan ändra sig och i Juni fick man till slut ett ändrat beslut och Dogfish Head fick tillåtelse att bygga ut och renovera. Hur det slutar får vi veta om några år. Men många tycker att det är väldigt positivt eftersom det nästan aldrig finns en ledig plats inne i lokalen. Men lite dumt är det och det är heller inte första gången Sam har behövt bedriva en lång kampanj i ölets tecken. De hade samma problem med att få bygga ut själva bryggeriet då ortens politiker var frågande till vad man skulle med ett större bryggeri där att göra och hur det skulle påverka samhället.

Tur att folk kan inse sina misstag!
Har du två minuter över? Läs då Manker och M2s intervju med Sam när de var och besökte bryggeriet, eller ta del virtuellt av den bryggeritour som man kan ta och som samma duo spelade in.

Alltid trevligt att prova lite svensk öl som sticker ut. Vissa sticker ut på ett tråkigt vis men Macken Bryggeri som ofta har väldigt spännande referenser till sina öl har gjort några bra lättdruckna öl som borde passa den stora almänheten. Dessa referenser är oftast hämtat från film, serie och musikvärlden.

På etiketten läser jag ”It rubs the lotion on its skin as he covets what he sees. The make-up, the wig, the pendants, and the rings Precious, the mannequins and the moths – his only friends” Det tar mig ganska lång tid innan jag kommer fram till att det är taget från en av tidernas bästa filmer, När lammen tystnar.
Jag förstår inte riktigt varifrån man drar kopplingen mellan filmen När lammen tystnar och en belgisk golden ale med lönnsirap utan vänder mig till Mackens hemsida där jag läser mig till att detta ska vara ett försök till att detta är en strävan att uppnå balans mellan det kvinnliga och det manliga.

Macken bryggeri – C’mon Billy

Utseende: Rött bärnstensfärgad öl med ett litet ljusgult skum.
Doft: Doftar aningen av sirap men främst är det jästen som ger doft. Det påminner väldigt mycket om öl från trappistkloster och framförallt om vit Chimay i sin doft. Lönnsirapen kommer inte igenom mer än aningen på slutet.
Smak: Smaken är len och fin. Åter är det jästen som spelar spelet på tungan och ger en hel del fruktiga estrar som ger en viss plommonsmak men även en del gula äpplen. Lönnsirapen är inte direkt påtaglig i smak men den bidrar till en stor sötma. Väldigt trevlig vinös smak och i avslutningen så känner jag en liten smak av marsipan.

Betyg? – Bättre(-). En sak jag kan tycka lite sämre om är när man använder lönnsirap, om man inte använder den finaste typen av lönnsirap så tenderar det att ofta bara blir sött utan att ge någon direkt smak av själva lönnsirapen. Min gissning är att detta är ett mellanting, för det ger lite smak men det blir lite sött. Dock är ölet väldigt välbalanserat och perfekt karbonerat till stilen.
Ingen smakbomb direkt, men det är välbryggt och välbalanserat och det väger ganska tungt i min bok.

Jag har under de senaste åren samlat på mig ett gäng med Sierra Nevadas barley wine Bigfoot, barley wine style ale som det tvingas heta i USA pga luddiga regler. År 2009 fick jag en Bigfoot från 2005 av Jan Filipe på den danska ölbutiken Barley Wine, och jag tyckte att den var så fantastisk att jag började spara på mig ordentligt med Bigfoots. Jag har under åren druckit ett par vertikaler, några 5 års och några 3 års, men nu när jag hade sparat ihop till min första 10 års vertikal så var det väl dumt att hålla på det mer. En bourbon fatlagrad Bigfoot som ändå stod där hemma fick därför följa med till en god vän som en liten bonus.

Lite kurriosa om Bigfoot är att man släppte ölet första gången i Januari år 1983, samtidigt som en viss herr Balder ser dagens ljus för första gången, och är därmed ett av de äldsta amerikanska barley winen som existerar. Äldsta av alla amerikanska barley wine är Old Foghorn från Anchor som kom ut år 1976, nästan 100 år efter det första brittiska som utgavs år 1869.
Bryggeriet Sierra Nevada släppte för övrigt sin första öl i November 1980, den klassiska Sierra Nevada Pale Ale

År 2008 hade man en speciell etikett till sitt 25 års jubileum. År 2013 blev ölet 30 år och då gjorde man en fatlagrad variant (Barrel Aged Bigfoot) som blev så populär att man var tvungen att göra den igen år 2015. Etiketten är annars i stort sett densamma på alla år, men det är en ny kapsyl varje år. År 2008 var även det första året man började med vanlig kapsyl, innan dess hade man använt sig av den klassiska amerikanska skruvkapsylen. Den uppmärksamme ser då tydligt att det är något speciellt med år 2014s kapsyl. Foten är åt andra hållet, varför vet vi faktiskt inte men spekulationer finns det gott om.

För att inte ta upp all er tid får ni istället dem i mer ordning efter vad vi tyckte om ölet i klumpform.
År 2005, 2006 och 2007 hade samtliga som sagt skruvkapsyl och inte vanlig kapsyl. Tyvärr märks det tydligt på ölen då samtliga hade börjat oxidera en aning. Fortfarande goda men tyvärr fanns det en tydligt ton av papp och kartong som förstörde det en aning. Betyget blev inte så bra som jag hade hoppats på utan med viss besvikelse fick vi ändå ge en rimlig bedömning.
Betyg: Bättre(-)

2008 och 2009 var de som i mina ögon var absolut bäst! Jag brukar hävda att Bigfoot peakar vid 5 års ålder hade här en aning fel. Det gör den vist vid 7-6 år.
Stor sötma och ordentlig smak av karameller, nästan ingen humlesmak alls utan istället fick man en smak av bränt socker. Lite som kanderade nötter. Ingen oxidation alls och där alkoholen löst mest med sin frånvaro. En sak som slog mig en aning var att det var en viss ton av fruktighet som utvecklades mer och mer ju äldre ölet blev. Lite som bigarråer.
Betyget för dessa var lätt att sätta.
Betyg: Bäst

2010, 2011, 2012 var alla väldigt bra. Inte alls lika välbalanserade som de 2 tidigare och dessutom hade de en större humleton som nästan raderade ut det brända sockret. Mindre fruktighet av det jag upplevde som de mörka röda körsbären. Däremot så var det en större spritighet som dock inte alls störde upplevelsen utan istället gav en liten fin värme.
Betyget var även här väldigt högt, då det är ett fantastiskt bra barley wine att lagra.
Betyg: Bäst (-)

2013, 2014 samt 2015 var de som vi upplevde som sämst även om det fortfarande är väldigt gott. Alla tre har fortfarande påtagligt med humle kvar även om jag tycker att humletonen i Bigfoot har försämrats något de senaste 3 åren. Förr kunde man tycka att en färsk Bigfoot var som en bra DIPA, ny tycker jag att den är klart sämre. Sötman är där, men inte alls lika påtaglig eftersom den är uppbalanserad av humlen, dock är det en tydlig spritighet i ölet som inte alls passar in då den ger en tråkig metallisk smak. Den är otroligt påtaglig i 2015 års version. Dessutom finns det en lite smak som är något artificiell och tvålig som jag inte uppskattar så värst mycket.
Betyg: Bra

Sista två ut är 2015ås Barrel Aged Bigfoot, tyvärr hade jag inte en tanke på att spara den från 2013 så den fick stå åt sidan.
Väldigt speciell måste jag säga. Spritigheten man känner i den vanliga Bigfooten är utbytt mot bourbon och den känns tydligt. Det är dock klart godare än vad det är med den andra spritigheten. En trevlig smak av ek som kanske inte helt passar med humlen när vaniljtonerna visar sig. Nej att fat lagra IPA eller DIPA är inte någon bra ide och det är just därför. Ta mig inte helt på orden, jag är väldigt petig, för det märks inte av allt för mycket utan det man märker lite mer av är en viss smak av kanel och det slår mig om hur mycket fylligare den fatlagrade är.
Betyg: Bäst(-)

Sista två skrev jag ju, ja den sista ölen vi drack var en cuvée, alltså en blanding av alla Bigfoot på bordet. Det blev en spännande blandning som smakade….Bigfoot. Det var faktiskt en väldigt god blandning, man fick lite det bästa av två världar. Inte mycket humletoner, välbalanserad alhkolhetta, stor sötma och en hel del torkade körsbär, en viss kryddig smak och faktiskt kommer fatlagringen fram lite lite. Kan inte ge den något ordentligt betyg men det var en kul blandning och det var faktiskt väldigt gott.

Som avslutning kan vi kort summera det att en Bigfoot är som bäst mellan 6-7 år, men är nästan lika bra redan efter 3-5 år. Så bulka upp och spara era Bigfoot, jag litar på att Wicked Wine tar in dem till Sverige även nästa år!

Under CBC veckan bjöd Amager Bryghus in till lite bryggerier för att göra sammarbetsbrygder. Även vi blev inbjudna och deltog vid bryggningar med Croocked Stave, Cellarmaker och med Arizona Wilderness.
Det är naturligtvis historier i sig, bland annat kan ni läsa lite mer om den otroliga historien om Arizona Wilderness om du klickar på länken. Jag har provat de olika ölen och den jag tycker sticker ut mest och är bäst av dem är Arizona Beast.
Det vore faktiskt ett direkt tjänstefel av Systembolagets inköpare att inte köpa in denna IPA med havre, eller Oatmeal IPA som Amager själva kallar det. För den är så pass bra och så pass bra färsk IPA får vi faktiskt inte tag på i Sverige.

Anledningen till att ölen heter Arizona Beast har naturligtvis att göra med de två skäggiga herrarna från Arizona att göra, men det finns ju öl som heter Yeti, Bigfoot och ganska många Loch Ness efter sagoväsen som folk ”har sett” men aldrig fångats på bild. Det ska även finnas en Arizona Beast nuförtiden.

Amager Bryghus / Arizona Wilderness – Arizona Beast

Utseende: Gyllene aningen bärnstensfärgad öl. Grumlig, men genomskådlig. Ett stort finns gräddigt skum som
Doft: Doften är av stenfrukter så som mogen mango och sharonfrukt men blandar även in en hel del citrus. Jag tycker det kommer en fräsch doft av grapefrukt och sådär härligt gräsig som Amager ofta lyckas med. Efter att ölen får lite mer värme så anar man en lite sötare doft av kåda.
Smak: Inte helt olik från doften, framförallt är den betydligt mer besk i smaken än i doften. Det är även fler stenfrukter som ger sig in i matchen, mango, sharonfrukt och nektariner är det som känns mest. Syran från grapefrukten är inte alls med i smaken, utan istället är det betydligt mer gräs och kåda man får fram av ölet. En riktigt torr och bitter eftersmak.

Betyg? – Bäst(-).En torr öl, med härlig sötma som inte riktigt lyckas balansera upp humlen. Vist det är en humlefokuserad öl men den blir kanske lite bitter för vissa tungor. För det kan jag ge ett minus, annars är jag oerhört nöjd med den smak och doft Amager har lyckats med. Jag hoppas verkligen att detta är ett öl som kommer på Systembolaget. Fel det måste nästan komma till oss i Sverige. Det är en väldigt bra öl till grillat om inget annat. Jag åt Beer Can burgers med min Pimento padronsallad jag tidigare gett receptet på.

Goose Island har både hyllats och verkligen fått folk att bli upprörda i dagarna. För nu har man äntligen lämnat ut informationen om vilka typer av Bourbon County Goose Island släpper år 2015.

Förutom den vanliga Bourbon County Brand Stout (från och med nu förkortat BCBS) släpper man 5 andra varianter, ett barley wine och 4 imperial stouts.

Först och främst har man hyllats i mängder för att man äntligen släpper ut BCBS Rare. En Imperial stout som legat på ett 35 årigt Heaven Hill fat i 2 år även om originalet var lagrat på ett 23 årigt Pappy van Winkle fat. Ölet som har haft en rejäl val status i ölcoumunityn då den bara gjorts en gång tidigare. Det ölet har jag själv lyckats få prova inte bara en gång och den är ta mig tusan helt fantastisk! Här börjar naturligtvis stormen, hur kan man byta fat på en legendarisk öl som rare? Lite som att byta ut Darth Vader mot Bennet i Commando. Tidernas bästa skurk, mot tidernas värsta (i min mening)

De andra 4 varianterna av BCBS är BCB Barley Wine, BCBS Coffe, Proprietor’s BCBS som i år är gjort med bourbonfatlagrad lönnsirap, rostade pekannötter samt guajillo chili samt BCB Regal Rye Stout som ska innehålla björnbärsnektar, cocktailkörsbär och havssalt.

Samtliga öl låter ju otroligt goda och att rare återvänder är ju makalöst trevligt, varför är då amerikanerna upprörda förutom att man bytt fat på en av USAs mest uppmärsammade och upphypade öl?
Jo Goose Island har för det första tagit bort Vanilla Rye som var den mest uppskattade av BCBS varianterna förra året. Men detta är bara ett vattenglas i en ocean. Goose island har bytt design på sina flaskor, med en liten etikett och man har ändrat till 500 ml flaskor och därmed slopat 355 ml samt 650 ml flaskorna. Det upprör mest för att tidigare kunde man köpa dem i 4 pack 355 ml och nu blir de styckesplock.
Låter för oss i Sverige som ett ganska löjligt problem, men amerikanerna är eld och lågor över detta.

Att priset förmodas att bli 30% högre är också ett stort svek tycker man runt om i USA. Många drar direkta paralleller till försäljingen av bryggeriet till Anheuser-Busch år 2011 och att det är ett svek mot alla deras kunder. AB InBev har under många år sett till att mindre bryggeriar har tvingats stå tillbaka eller rent av gått under. Detta till trots att ett 4 pack har kostat ca 200 kr tidigare, dvs 50 kronor per flaska för special varianterna och ca 150 kr för en 650 ml flaska. Priser jag personligen gärna hade betalt för dessa öl. Dock har priset ökat kraftigt sen 2011 och AB InBev’s intåg.

Tänk att BCBS såldes på Systembolaget så sent som år 2013 och kostade då bara 60 kr per 355ml flaska. I dagens läge hade den istället kostat oss runt 120 kr, med tanke på valuta samt nya momsregler, för samma storlek och därmed 169 kr för 500 ml. Säg mig, hade du tyckt att en av de mest prisvärda imperial stouterna hade varit prisvärd när det varit ett av dina dyraste inköp med tanke på pris per milliliter? Förstår du amerikanerna?

En del av mig gör det, en del av mig inser att när storföretagen vill tjäna mer så gör dom det.
Är Goose Island craft? Gör dom god öl? Valet är ditt. I min värld går ölets smak före det mesta, men att se oroande drag är naturligtvis lätt.

Om du råkar befinna dig i Belgien en söndag, tycka om öl och har 3 timmar över och vill besöka världens 3’e högst rankade ölplats (enligt Ratebeer 2015-06-04). Då råder vi dig att ta dig till byn Lennik en halvtimme utanför Bryssel. Här finns bland annat De Heeren som jag tidigare skrivit tidigare. Men om man tar sig ut ännu lite längre, till den ännu lite mindre orten Eizeringen så finns det i ett litet villakvarter ett litet ställe vid namn de Verzekering tegen de Grote Dorst, eller kort Grote Dorst eller bara Dorst som vissa kallar det.

Vad namnet betyder kan man som svensk nästan utläsa direkt, Verzekering betyder försäkring, tegen betyder mot och grote dorst betyder stor törst. Med andra ord är namnet försäkring mot stor törst på svenska. Av en slump råkade både jag själv men även Manker och Fredrik från Surisarna att besöka stället bara någon vecka emellan, så här får ni lite av ett gemensamt resereportage.

I den förvånansvärt lilla lokalen finns det en liten bar som bara håller öppet på söndagar mellan 10-13.30 och vid speciella kyrkliga högtider. Lokalen ligger precis intill St Ursulakyrkan och öppettiderna är i anslutning till söndagens gudstjänst. Detta lilla ölkafé mitt i Pajottenland har ett fantastiskt sortiment av främst lambic och vintagelambic men även en del riktigt trevliga öl från De Struisse Brouwers.

Det gamla caféet är över 70 år gammalt och drevs i över 50 år av en gammal kvinna vid namn Marguerite. 1999 orkade hon inte längre driva stället som kring julen skulle stängas ned. Då kom bröderna Kurt och Yvees Panneels in i bilden och tog över stället. Två år senare började man renovera stället, ett arbete som kom att pågå ända fram till 2005 då man åter öppnade, såklart med bibehållet arv i fråga om öppettider, men även med byggnaden och för byn. På vardagarna har bröderna vanliga jobb och bor inte ens i byn utan för dem är det här ett sätt att hålla i liv en vacker tradition och något de värnar om.

När man kommer in undrar man nästan var man hamnat, det verkligen syns att historia är väldigt viktigt för dem. Du kommer rakt in i en art deco-bar från 50-talet med väggarna beprydda av gamla hjälmar andra ssouvenirer från andra världskriget. Amerikanerna som jag delar bord med reagerar på ett hjärnkors på väggen och vi andra runt samma bord drar lite på smilbanden.
Runt om i lokalen gör sig även ölet sig påmind, för det hänger humlerankor och malt lite här och var. Inte direkt snyggt utsmyckat utan mer medvetet slafsigt.

Det är alltså en mycket mysig och trevlig lokal även om det är lite trångt ibland. Bli inte förvånad om det mitt under besöket dyker in en pensionärsförening eller ett helt cykellag (cykling är landets nationalsport). Detta gör att det kan vara bra att komma i tid för att få ett bord då den stackars personalen senare kommer att få det svårt att röra sig runt i lokalen. Det kan också ta lite tid att få in din öl, inte på grund utav ohövlig barpersonal utan för att alla tar det i sin egen takt. Något som skänker ett lugn över stället och som man gärna och snabbt faller in i, perfekt på en småvarm semesterdag.

Jag öppnar med två glas från fatlistan, både Jonge lambic från Tilquin och en från Girardin innan jag öppnar den minst sagt imponerande flasklistan. Herrejösses vilken lista! Mycket har varit urplockat på grund utav lassen med amerikaner som hittar sin väg ut till den lilla byn och som snabbt plockar på sig sådant som de uppfattar vara värt hype’en, men det finns gott om klassisk god geuze eller Yvees egen favorit – helt vanlig lambic.

Jag som åker ensam hittar snabbt en 375ml flaska som jag verkligen vill prova och helt plötsligt står jag där med en 3 Fonteinen Oude Kriek från 2006. På den tiden gjorde man vanliga krieken med körsbär från Schaarbeekse och det ger en färg utom denna värld! Smaken är densamma, helt fantastisk. Att den kostade mig under hundralappen är för mig fortfarande en gåta. Denna plats är fantastisk!

Efter några minuter sätter sig ett bekant ansikte ner och hälsar, det är Uli eller Ulrich Kremer som han heter på riktigt. För er som inte känner till Uli så är det en tysk lambic blender som blandar lambic under namnet h.ertie. Vi delar en Cantillon Mamouche från 2011 och avslutar förmiddagen med en Lou Pepe Kriek från 2009. Hela kalaset gick på ca 300 kronor. Ja det är svårslaget! Förutom de här ölen hittar du gammal Eylenbosch och lambic från nu nedstängda bryggerier. Inte för speciellt, inte för dyrt utan just lagom för en riktigt intressant dag ute på vischan.

Vi (Manker och Fredrik) hade även turen att ihop med våran amerikanska vän och resesällskap kunna sitta någon timme efter stängning med Yvees och diskutera lambicens framtid, vikten av att veta vad man dricker och hans vänskap med Chris Lively. Chris som har Ebenezer’s Pub i Maine, USA arrangerar vartannat Night of Great Thirst, den amerikanska motsvarigheten till Nacht van de Grote Dorst  som Yvees och Kurt har. Chris minifestival går i år av stapeln den 22a augusti och kommer att bli grym!

Det var också kul att höra Yvees berätta om de små nyanserna mellan olika lambic och hur han genom att åka runt till olika bryggerier och blenders får prova på lambicerna som sedan väljs ut till att bli en geuze eller för att se vilka som ska butteljeras när. Han brukar ta med sin son, ung nog för att inte få dricka öl i Sverige, men gammal nog för att i Belgien kunna få prova på små smakprover för att själv lära sig känna de olika karaktärerna på en lambic. Intressant och ännu ett bevis på den levande kulturen och traditionen som ligger hos den här typen av öl.

Just nu har man dock semesterstängt och öppnar igen den 2 augusti. Vi rekommenderar er verkligen att viga en söndagsförmiddag där om ni har möjlighet och tid, för detta var verkligen något speciellt. Enda kruxet kan vara att ta sig dit och sedan därifrån men det går både att ta en taxi från Bryssel (dyrt!) eller att ta en av två tåg till stationerna en 15-30 minuters promenad därifrån, eller för den delen att betala 2 euro för att ta bussen dit och sedan tillbaka till stan, vilket å andra sidan tar rätt lång tid. När Manker och Surisarna var där tog de bussen halvvägs in mot stan och sedan en billig och snabb resa med Uber resten av vägen.