Då var Tomten slutligen tillbaka och vi fortsätter bevaka årets julöl. Dags då för en av de jag verkligen gillade i fjol och som det gick rätt bra för i det “internationella julölstestet” jag hade i fjol – Mikkeller Santas Little Helper. I fjol gick det att få fram lite mer information om ingredienserna i denna dark belgian strong ale. Då hade Mikkel slängt i Maris Otter, Special-B, Bisquit och Pale chocolatemalt tillsammans med havre och två olika mörke sockersorter tillsammans med en dos krydda (söta och bittra apelsinskal och muskot) samt northern brewer, hallertauer och styrian goldinghumle. Utifrån årets beskrivning kan jag inte se att receptet ska skilja sig nämnvärt utan jag tror det är samma recept som i fjol – rätt mig gärna? För mer recensioner av årets julöl, se längst ned. 

Mikkeller Santas Little Helper 2011

Utseende: Brunsvart vätska som knappt går att se igenom med poröst ljusbrunt skum med medelstora bubblor och mjäll topp.
Doft: Jämfört med många andra kryddade julöl man provat genom åren så är själva kryddigheten rätt nedtonad här. Jag finner istället mycket choklad och Belgisk kola, och att det är en stark Belgisk ale tycker jag inte att man anar utifrån doften. Istället är det som en fin imperial stout med mörk malt, choklad och inslag av bär och frukt. Påminner därför mer om 2009 års version som gjordes med kakaopulver mer än fjolårets som hade mer traditionella julkryddor. Nu provar jag inte ölen kylskåpskall, men inte inte heller rumstempererad och ju mer ölen värms upp ju mer framstår de Belgiska inslagen. Det öppnas upp aromer av lakrits, blåbär och en mörk sötma (både mörkt godissocker och cassonadesocker har ju använts). Tycker nästan att den känns lite lagrad, aja – det doftar riktigt gott i alla fall (se bara på  hur mycket jag ändå lagt ned på att försöka sammanfatta aromerna).
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med len bra kolsyra Mjuk och rund i munnen där sötman från sirap och socker ger en len känsla medan humlingen ger rivig gräsighet vilket ger ett bra samspel. Likt från vad näsan kände så säger även munnen att det inte är alltför julkryddat utan det är mer “julstämning” i munnen, varm, len och lite alkohol sådär julafton klockan 23.30. I mellanspelet och mot slutet anas kanske lite julkryddor, men kan lika väl vara beroende på de mörka sockerkällorna. Lite bråkig men ändå väldigt god nu, men med något år bortlåst på en bakgård så lär den bli len och troligen riktigt bra. Det är något i alkoholen som ger mig Belgovibbar, men är det det enda?

Betyg? – Bättre. En god imprial stout mer än Belgisk ale och ja, jag får leta som attan för att klura ut varifrån man får det Belgiska? Samtidigt är den inte lika mörk som en imperial stout utan det är mer att många av smakerna drar åt det hållet och kanske är det vaför man kan anse den vara lite spretig.

Liknande Amerikanskt alternativ:
Anchor Christmas Ale
Port Brewing Santas Little Helper

Tidigare julölsrecensioner:
Post-Örebro Beer and Whisky Festival – Anchor Christmas Ale (Our Special Ale) 2011
Årets överraskning? Pistonhead Chimney Sweeper
Underbara Belgiska julöl – Gouden Carolus Noël (Christmas)
Ny Amerikansk julöl – Abita Christmas Ale
Blog collaboration: Manker Beer TV feat Ölhunden.se – Flying Dog K-9 Cruiser
Manker Beer kikar på årets Amerikanska julöl
Manker goes Belgo-Christmas – Corsendonk Christmas Ale
När Tomten bjuder på öl – Mohawk Snowblind Strong Ale
Christmas Beer Season! – Today’s Review, Ölvisholt Jólabjór
Julölsprovning: Manker Beer has a Bad Elf problem!

Efter mina två artiklar om själva festivalen (Del 1- Från Brill, Zero och cider till lakritsöl och Del 2- Arga apor, sovande hundar och underbara Närke) så vill jag nu sätta ihop en egen liten medaljlista på vad som var bäst med festilvalen. Festivalens officiella lista sattes igår och ser ut som följer:

Festivalens bästa whisky över 18 år – The Balvenie Portwood 21 yo – Nigab
Festivalens bästa rökiga whisky max 18 år – Ardbeg Alligator – Moët Hennessy
Festivalens bästa icke rökiga whisky max 18 år – Engelbrekt 10 år – Bergslagens Destilleri

Festivalens bästa Lager – Bryggmästarens Premium Guld – Åbro Bryggeri
Festivalens bästa Ale – India Ale – Nils Oscar
Festivalens bästa Porter-Stout – Konjaks! Stormaktsporter – Närke Kulturbryggeri
Festivalens bästa Veteöl – Not just Another Wit – Mikkeller, importerad av Brill & Co
Festivalens bästa Julöl – Julnarren – Hantverksbryggeriet
 

Jag vill gå steget längre och fokuserar mig bara på öl, så här är “Manker Beers bästa – ÖBWF edition“. Märk att jag bara drack en 30-35 öl under mässbesöket och prioriterade trevligt häng, så urvalet öl och utställare blir lite skevt.

Festivalens bästa Lager – De Molen Fresh Hopped Lager EKG (East Kent Golding), en lättdrucken och smakrik öl som var så jag vill att en bra lager ska vara.

Festivalens bästa Ale – Närke Jontes Atgeir får dela den med Anchor’s Angry Ale hos Wicked Wine. Den senare för att den imponerade på mig och var mycket mer smakrik och “effektfylld” i munnen än förväntat medan den första var den öl jag drack mest av på mässan av det skäl att den var så himla god.  

Festivalens bästa Imperial Stout m. “twist” – Stone’s Belgo Anise Imperial Russian Stout slog faktiskt de annars så fantastiska Stormaktsportrarna, Carlsberg/Brooklyn Carnegie 175-Anniversary m.fl. Det här är gottigt som attan och det finns en anledning att den vanliga versionen rankas så högt. 
 
Festivalens bästa Imperial Stout – De Molen Hel & Verdomenis 666 delar platsen med en av mina favoritöl i år Mikkeller Black Hole Tequila Edition. Visst kan man anmärka på att de är rätt olika, men en lagrad på cognac en på tequila. Men två riktigt goda imperial stouts som jag kan dricka väl stora mängder av.

Festivalens bästa Porter – Mohawk Black Rocket Porter, att Stefan var i Göteborg och tog hem pris på Porterfestivalen säger att det inte bara är jag som verkligen gillar den nya bryggningen av ölen.

Festivalens bästa IPA – Mikkeller Single Hop Summit hos Bishops Arms/Brill delar den platsen med Slottskällan Zero. Zero var verkligen ett lyckat projekt och sättet man genomförde det var riktigt bra Mikkellers Single Hop Summit var väldigt smakrik och just lika bra som de andra i serien.

Festivalens bästa DIPA – Visserligen var det den enda jag drack men Närke Huvill var riktigt, riktigt god med stor drickbarhet utan att ha en alltför rivig beska, drickbarhet före extrembeska.

Festivalens bästa Specialöl – Närke Gransus, även fast jag saknar Bäver. Det behövs mer tokiga öl som samtidigt är välbrygda, men det är svårt att kunna göra det och det kräver nog en viss ölfilosofi. Sedan kanske man ska räkna in Sigtuna Ace of Spades 2011 här som jag inte vill räkna som en DIPA, attans vad humlekul den är. Humleofiler kommer få julafton redan när den släpps på bolaget.

Festivalens bästa Cider – Cidre Rosé d’Ete hos Brekeriet. Visserligen drack jag bara tre ciders (två hos Brekeriet och en hos Wicked Wine), men det var något med den här torra, syrliga cidern jag gillade lite extra.

Festivalens bästa Monter – Wicked Wine ligger och nosar men får utmärkelsen under, för det var hos Närke där besökare, utställare och andra kände sig som hemma och stod och snackade öl innan de gick vidare och provade annat. Å andra sidan är det lite elakt att välja ut någon då jag återigen hade supertrevligt hos Brekeriet, Great Brands/OT, BA/Brill, Oppigårds och alla andra vi stod vi. Det märks att det blir mer avslappnat och trevligt på en mindre mässa, det jag gillade så med ÖBWF.

Festivalens bästa Musik – Nirvana, Guns n Roses och Eddie Vedder, bara efter den trion så kändes Wicked Wine värdiga ett lång besök. Anchor’s Angry Ale passade utmärkt på det.

Festivalens Läxa – Kupongerna. Inte det största problemet, men med så mycket bra öl på den korta tid vi nedresta Stockholmare hade på lördagen så var det väl enda läxan jag kommer på. Plus att jag borde ha ätit något, banning Manker!

Festivalens Gladaste – Björn Falkeström på Oppigårds gillar öl och humle, att prata om humle och vi gillar att prata med honom om det.

Festivalens Häxa – Den blend Jonas-på-Brill blandade ihop med Mikkeller Summit Single Hop och Dugges Rudolf Ren.

Festivalens Bästa – alla kategorier – Brekeriets Mimolette. En lyrisk Danko satt hela vägen hem och pratade ost och att de borde importera ost och att ost är gott. Mimolette är kalasgott och som skrivet tidigare så passar den utmärkt med deras öl och ciders. Nu fattas bara att de tar fram en lika fantastisk skinka till nästa festival.

Ja, vi tar väl och slutar där men vi kan nog se det som en lite utmärkelseutdelning/sammanfattning av festivalen i stort. Liksom i mina två tidigare inlägg så vill jag framhålla att det var en “just lagom” festival på ett bra sätt.

Efter ett rejält springande på Stockholm Beer and Whisky Festival och en lång och underbar ölresa i USA så är det inte direkt så att man längtar efter att dricka mer öl när man slutligen börjar landa i vardagen. Därför var jag egentligen aldrig sugen på att åka till Örebro Beer and Whisky Festival. En mindre festival med öl man provat, en bussresa bort och en helg som går att till att dricka mer öl och sedan dagen efter att återhämta sig. Så självklart måste man åka. Du åker inte på ölfestival bara för att dricka massa öl utan för att dricka massa öl med oerhört sköna ölintresserade människor där det sociala är mer än lika roligt som att dricka god öl. Så efter några dagars självövertalning så satt jag till slut på Bishops Arms Folkungagatans buss ned till festivalen. Då både Ölhunden Fredrik och Danko skulle med (att BA Linnegatan åkte ned också, men de fick sitta längst fram då de har inte Maharaja på fat så de är inte förlåtna.. ;)).

Det var suddigt redan vid start i Blogghörnan

Jag hade heller inte siktat in mig så mycket på några införrapporter förutom den lilla “Mankers Måsten” jag knepade ihop någon dag innan utan det här var en själslig resa med ölhäng mer än öldrickande som mål. Det blev inte heller mer än dryga 30 olika öl och ciders utan jag kände att det här var en resa för att kunna snacka öl och visa uppskattning till de som gör att vårt intresse kring öl kan fortsätta. Väl nere i Örebro så blev det ett snabbt kikin i det Ölbloggarbås som festival så trevligt hade anordnat, en glasbur där man i lugn och ro kunde sitta och snacka eller skriva ned sina betraktelser, det blev lite hej och hå till de man träffade (David och Fredrik på Ölkultur, Portersteks-Johan, Ölsvammel-Stefan, Fajanen och Jöns m.fl). Men varför sitta i bur och skriva om öl när man kan dricka öl och umgås? Så ut i myllret. Problemet var att köerna för att köpa “ölkuponger” var ruskigt långa och rätt kluriga att finna (fastän de sedan på plats var bra uppskyltade) men efter att ha väntat ut den värsta rusning så det fick bli en tripp dit för att köpa på sig lite extra kuponger varpå det var ut i mässan som gällde.

Första stoppet blev inte helt oväntat den monter som Bishops Arms delade med Brill då  den låg en

Brill/BA levererar än en gång

spottloska ifrån blogghörnan. Där fanns bland annat två “nya” Mikkeller Single Hop-öl i form av Summit (Bättre) och Simcoe (bra+) som tidigare inte varit ute på tur bland krogarna. Så självfallet behövde dessa två provas och de var lika bra som de övriga i serien. Croocked Moon Haymarket Keller Bier (Bättre) var även den en öl som man bara råkade vilja testa, inte ofta man hittar öltypen keller bier (zwickel/landbier..). Även den höll väldigt hög klass med torr, gräsig tysk humle med läskande känsla. Kul att Croocked Moon får ut mer öl i Sverige då jag tycker deras öl oftast imponerar, får bli en tripp ned till Fermentoren sen i vinter för att prova på mer av deras öl. Hos Brill tog Ölhunden och jag även fram Mikkeller och Three Floyds samarbetsöl Ruggoop och Oatgoopsamt Three

Ölhunden tassar in i bilden

Floyds ruggigt goda barley wine Behemoth. Bland dessa föredrar jag Ruggoop med sin riviga rågsälta medan Ölhunden gav vacker tass till Oatgoop vars sötma föll han mer i smaken. Ofrånkomligt är att samtliga tre öl är helt grymt goda. Vi fick även möjligheten att prova Närke Stormaktsporter 2006 Bishops Arms edition, en öl som gjordes till BA i Örebro och som sedermera blev Stormaktsportern. God och smakrik sklart men 5 år hade tagit ut sin rätt på ett sätt som jag tyvärr inte tycker ölen gjorde rättvisa, men kul och gott att få prova. Brill har lyckats fånga in en portfölj med öl som både är i framkanten vad gäller “grym öl” samtidigt som det vägs upp med högkvalitativa öl med väldig drickbarhet, typ Mikkeller American Dream och Nogne Ö IPA. Det är lite rock n roll men ändå något för alla, vilket har märkts över det medaljregn som föll under både SBWF och nu även under ÖBWF (medaljer till Mikkeller Not Just Another Wit samt Hantverksbryggeriet Julnarren, som ingår i Brills portfölj men hade eget bås på mässan). Efter ett par glas 3 Fonteinen Straffe Winter 2008 som jag blev blixtförälskad på SBWF så började nyfikenheten om en helt annan öl ta över, Zero (inte denna grymma Zero dock).

Slottskällan Zero, well done!

Bredvid BA/Brill stod Anders Slotte vid Slottskällans monter och med Zero som mål var det Zero som provades (Bättre). Denna öl som har en teoretisk IBU på 0 (egentligen 87, vilket är något högre för öltypen) har en egen bloggsida där alla intreserade kunde följa projektet. Ölet har fått humlen tillsatt under sista whirlpoolmomentet (slutkoket) där man då egentligen bara slänger i de stora humlemängderna någgra få minuter vilket ger främst stor humlearomatisk doft men även en viss bitterhet. Många hade liknat den vid en BrewDog Nanny State men med alkohol vilket jag inte håller med om, men kan förstå, för det här var godare. Rätt spretig fortfarande men så är den väldigt väldigt färsk. Smaken var mildare än doften och det som börjar framtill i munnen drar sig sakterligen bakåt och upp i gommen. En skön känsla och en fin eftersmak. För de som missar ölen så kommer det ut ett gäng flaskor på krog samt i Uppsala, så håll utkik för det här är ett riktigt intressant projekt som ni bör testa.

Vi var ju bara inne på första “varvet” runtom på mässan så det blev rätt korta besök till en början. Christian Ek, en tredjedel av Brekeriet skulle hålla en provning med bloggarna just när vi anlände men jag som var på tur i mässhallen riktade istället in mig på dera monter för att snacka om deras öl, nya ciders och hur det gått sedan SBWF med de två andra brorsorna.

Brekeriet kan sin öl, cider och ost

Under SBWF var Brekeriet en underdog som växte till ett riktigt skönt ställe att hänga på och framförallt hade de en bra balanserad ölportfölj som imponerade på både mig och M2 som hittade ett gäng favoriter, så bland annat deras cider från La Ferme d’Hotte. Nu hade “den vanliga” cidern fåt sällskap av Cidre Rosé d’Ete (Bäst) samt Cidre ‘Saveur de Pommier’ – Cuvee Prestigiuese. (Bäst+) Den första en torr, syrlig och väldigt stram cider med mild äppelsmak av sura äpplen, något jag verkligen gillade. Men man bör vara medveten om att den är lite annorlunda än andra “torra” ciders. Tror den kan göra sig väldigt bra till goda matcrepes vilket också är varför Brekeriets ciders finns i Stockholm på exempelvis a La Creppe. Den andra av de två var mer sötsyrlig och lätt mousserande och kändes festlig och elegant med lagom sötma för att ge variation i smaken. Ek’arna hade även tagit med sig den fenomenala osten Mimolette till Örebro. En ost som gifter sig perfekt med deras öl (gillar den verkligen med Abbaye des Rocs Brune) och som fick utnämnelsen “bäst med mässan” av Danko, en utnämnelse som man ska ta till sig. Früh Kölsch kommer ju på Systembolaget i vår och bröderna arbetar vidare med att kunna bredda portföljen vilket inte lär vara några problem. Alltid ett trevligt stopp som dock behövde ett slut, man kan ju inte äta ost hela dagarna (eller..?).

Parallellt med Brekeriet stod Great Brands/OT med sin Amerikanska öl och hade det fint. För mig är det svårt att inte vilja stanna där hela dan och dricka G’Knight, Gubna och snacka öl med Jugge. Men efter USA-resan behövde jag komma bort lite från allt det mumsiga Amerikanska så det blev att prova lite av nyheterna som kommer/kommit till Systembolaget i stället. Stone har gjort ett par Belgo-tolkningar av sina största öl och Old Guardian  Belgo-Barley Wine (Bra) kom nyligen ut på Systembolaget, men var tyvärr inte någon favorit utan då föredrar jag den vanliga som är riktigt fin. Däremot var kommande Stone Belgo Anise Russian Imperial Stout (Bäst) en högst underbar öl, som att stoppa huvudet i en lakritspåse – massa anis, choklad och fyllig njutning Riktigt fint jobbat att kunna ta hit och erbjuda oss den – stort köp på den, eller nej – köp den inte utan låt mig få alla? Jugge gör ett fenomenalt jobb vilket vi kände av under USA-resan där alla talade gott och länge om honom och vi som gillar grym jänkarbira ska vara tacksamma och glada (Sverige är t.ex. enda lander utanför USA som får Great Divides öl)

Vi tar väl och stannar där tycker jag? Så kan vi andas ut och sikta på andra delen av gårdagen – där jag hänger med Wicked Wine, har en “hemlis” från Oppigård och framförallt bosätter mig hos Närke. Fungerar? Jag hoppas det. Var ni på mässan? Kommentera gärna här eller på facebooksidan om vilka era favoritöl var och vad som var bäst!

Igår var så dagen då jag och många andra tog oss från Stockholm ned till Örebro genom Bishops Arms Folkungagatans busstripp, och jag var glad att jag åkte ned till ÖBWF’s andra dag. Mycket folk, mycket öl och mycket trevligt. Mellan halv 2 och 8 sprang vi runt och socialiserade och drack öl vilket slutade med en rätt trött hemresa. Därför får ni också vänta tills imorgon på mer från mässan. Nu tycker jag istället att vi återgår till julölen, för det är väl så nära julstämning vi kan komma nu i brist på snö och rejäl dunderkyla?

De senaste åren har julklassikerna från Anchor Brewing Company anlänt till Sverige och varit ett populärt inslag bland de svenska julölen. Liksom de flesta julölen är den tillgänglig under vinter- och julmånaderna. Varje år ändrar man kryddningen något och likaså det träd som pryder framsidan på etiketten. Enligt ratebeers notis om ölet så är de såpass snarlika att de getts samma post. När jag nu dricker ölet i år igen och jämför med hur jag minns den från i fjol så håller jag inte riktigt med där, jag tycker årets är syrligare, torrare och godare. Ölen finns i de flesta medelstora Systembolaget (se vilka här), kostar 25,50 kr för 35,5 cl och för er som inte har den på sitt bolag kan ni beställa den genom artikelnummer 11370

Anchor Christmas Ale (Our Special Ale) 2011

Utseende: Riktigt mörk mahognyfärgad vätska med gyllen strimmor som kommer igenom den klara rubinröda vätskan, mörkare nougatfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Ungefär som i fjol med enbär och kryddor men jag tycker det är väldigt mycket rönnbär i aromen och mer syrlig med dragning åt lingon och blåbär än söta enbär eller kryddor. Det är inte bara bär och kryddor i årets upplaga utan även inslag av salmiak vars sälta hjälper till att ta balansera bort mer av sötman. Japp, aromen är fint balanserad i år.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Likt aromen är det först bär och åter rönnbär och lingon där mellanspelet drar in salmiak och kryddor för att sedan avsluta lite varierat med syra, sälta och en viss sötma. Bär och krydda, krydda och bär men nog tycker jag att det är rönnbär som dominerar med en torr syrlig bitterhet. Man kan även hitta ordentligt översmaksatta pepparkakor.

Betyg? – Bättre-. I fjol var den relativt sätt kryddigare och något sötare om jag minns rätt medan den i år känns lite giftig med torra och syrliga bär med lite mildare julkryddor, en salmiaktablett och sedan ett ‘tart’ slut. Nä, en öl att långsamt avnjuta och till skillnad från en annan favorit (Gouden Carolus Noël) så är den här lika trevlig att dricka, men mer bittersyrligt torr än len och mjukt smakrik. Två bra komplement.

Efter ett grymt besök på Avery uppe i Boulder som slutade långt ifrån så som vi hade förväntat oss, eller ens kunnat hoppas på (filmer kommer när de redigerats, och censurerats..) så hade vi ‘tyvärr’ för mycket öl med oss tillbaka till Denver. Så det fanns bara en sak att göra – fram med kapsylöppnaren, två hotellmuggar och kameran och sätta igång. Först ut i vår Averyinspirerade tre-serie (Avery gör sina ölserier om tre i varje) är den superba Avery Dépuceleuse – nummer 4 i Averys specialserie med suröl.

Jag drack ölen  fjol och tyckte då såhär om den. Idag är betyget och omdömet ett helt annat och mycket högre, för det är en öl som förtjänar det.

Jag måste nog utnämna den här ölen som den mest otippade ölen bland årets julöl, och även den på förhand minst imponerande. Pistonhead, Spendrups “craft beer”-projekt sedan något år har liksom Brutal Brewing likställts med massproducerade, smaklösa lagers. Så när Chimney Sweeper i fjol råkade ut för lite problem längs vägen och hamnade i beställningssortimentet så var det nog inte många som brydde sig.

Spendrups bryggmästare Richard Bengtsson säger i en pressrelease såhär om ölet:

– Det har onekligen varit en glädjefylld utmaning att skapa ett öl som Pistonhead Chimney Sweeper.

I samma pressrelease får vi även veta mer om själva ölet och att den har fyra maltsorter med bland annat rökmalt som balanseras mot tomahawk (rätt kraftig högalfahumle). Det senare, där tomahawk även har fått sällskap av cascadehumle har ska ge ölet en tydlig humlekaraktär i både arom och smak. Allt det här har man hört förr och börjar bli lite trött på, många lovar det men desto färre håller det. Men alla fördomar och stereotyper är till för att prövas och i det här fallet så krossades dem faktiskt – för Chimney Sweeper hade humlekaraktär, rätt mycket till och med för att vara lik en vienna (något mörkare lager, tänk oktoberfestöl).

Pistonhead Chimney Sweeper

Utseende: Mörkbrun vätska med röda nyanser och ett något krämbrunt skum med minimala bubblor som slutar som en lakritsring ovanpå glaset, lite skumrester utsprängda på glasväggarna.
Doft: Mörk malt med något torra inslag och faktiskt en rätt klar humlearom, kanske har de lärt sig vad aromhumle är. Vissa sirapsliknande söta inslag och citrus. Säga vad man vill om Pistonhead-serien, men tror få hade gissat rätt på aromen på ett blindtest.
Smak:Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Och där fallerar den, väldigt lätt munkänsla som något metalliskt som stör. Smaken är annars bra balanserad om än att jag hittar smaker som jag tycker sticker ut på fel sätt. Kanske är det att den har en efterbeska (jag börjar bli generad nu..) samt gräs och lite kotte i smaken, kanske att det är de smakerna och just det att man använt Tomahawkhumle som spär på den metalliska smaken vilket likaväl kan vara, och känns, humlig. Efterbeskan sitter där den ska och om det inte vore för att det är lite svårt att ta itu med sötman mot beskan så hade den nog varit rentutav god.

Betyg? – Bra(+). I stand corrected. På samma sätt som Brutal Brewing visade upp ett par goda brygder på mässan så överraskar Pistonhead. Här är humlen, här är en arom och här är även en smak. Så vi kommer tillbaka till det jag skrev igår (och tidigare) om att varje öl har sin plats. En masslager ska inte dricker vid samma tillfälle som en fenomenal lambic etc. Chimney Sweeper passar rätt bra som alternativ till ljusa masslagers och ger ett mörkt (mass-)alternativ som jag tror gör sig väldigt lättillgängligt – humlen till trots.